"1) Lycka är bra, lidande är dåligt (om inte lidandet i ett längre perspektiv leder till mer lycka, till exempel en operation). 2) Om något är bra bör man sträva efter att få mycket av det. 3) Alla personer vars intressen påverkas av en handling måste räknas in i det moraliska avvägningarna.
Jag gillar utilitarismen, då den tar avstamp i något som verkligen existerar, nämligen lycka och lidande, snarare än i någon abstrakt princip och för att den till skillnad från andra teorier inte är beredd att offra individer för sådana abstrakta teorier. En person som anser att man aldrig någonsin får döda oskyldiga skulle till exempel hellre låta flera tusen människor dö än att döda en oskyldig person. Jag tycker en sådan människa är inte moralisk, hon bryr sig uppenbarligen inte egentligen om sina medmänniskor, hon bryr sig bara om att leva upp till en abstrakt princip och är beredd att låta folk dö för det utan att ta eget moraliskt ansvar för konsekvenserna.
I teorin kan utilitarismen, precis som alla moraliska system, ge rätt läskiga konsekvenser. Alla system är i praktiken beredda att offra människor, men utilitarismen är per definition det system som är minst benäget att offra människor men samtidigt mest ärligt med det när det måste, det gömmer inte detta obehagliga faktum bakom förskönande omskrivningar om t.ex. "indirekta konsekvenser" eller liknande."
Ja, allt kokar ner till vad som är gott. Utilitarismens svar är "lycka för många". Vem avgör det? Vad definierar lycka/godhet o s v? Och hur kan vi veta att våra val är bra? Vad är den arkimediska punkten?
Att som Erik M gör säga att mord är fel, eftersom; "är bättre att ha en regel som säger att man inte skall döda, som endast kan göras avsteg från i vissa extrema nödsituationer. Faktum är att den historiska erfarenheten har visat med all önskvärd tydlighet att de bästa, lyckligaste samhällena är liberala demokratier". Detta visar hur beroende utilitarismen är av den civilisationstanke (den kristna) som byggde vår kultur! En rätttrogen utilitarist, måste mena att satkäringar till mostrar; bör likvideras; så att tjänstefolket blir befriade och jag får ut mitt stora arv!
End-a-målet (ända-målet) helgar aldrig medlen; inte ens för a-teister (ffa inte jesuiter, se faktaoider)! Utilitarism verkar för mig vara ett sätt att få mitt individualistiska subjektiva moraliserande att ha någon objektiv grund. Det blir dock självmotsägande - då det säger - att det inte finns värden, utom mitt absoluta värde att jag kan förneka att det finns absoluta värden! I slutänden leder utilitarism till att "anything goes"! A och icke-A kan inte vara rätt samtidigt! Jag ser den som värde-lös och värdelös!
