"Den som väljer sig själv till själavårdare väljer en idiot"
Veckans roligaste citat i bloggvärlden; från på vacklande ben!
Ja, det är förunderligt vad bikten kan frigöra människor. Jag är så tacksam att jag fått den nåden att upptäcka dess djupa, höga hemska och härliga hemlighet!
Visar inlägg med etikett sakrament. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sakrament. Visa alla inlägg
fredag 3 december 2010
lördag 9 oktober 2010
SAKRAMENTALIER, inledning
Detta är ett av de sista inläggen i försöket att förklara några av de svåraste delarna av den katolska tron. Nu finns detta samlat under de 99 invändningarna längst upp till höger under; VIKTIGA INLÄGG...
KKK 1667-1679 sammanfattad;" Sakramentalier är heliga tecken instiftade av Kyrkan, vilket genom Kyrkans förböner ger en andlig verkan. Sakramentalier används t.ex. för kyrkotjänster, livsgemenskaper och för att helga ting. Folkfromheten - utanför liturgin - förlänger liturgin och inkluderar olika nyttiga fromhetsövningar som; procession, relikvördnad, pilgrimsvandring, korsvägsandakt, rosenkransen och medaljer."
Att låta kristendomen få bli kött och blod, är en integrerad del av tron. Kyrkornas tro är materialistisk. Det finns en ny värdighet åt köttet och materien efter inkarnationen. Kyrkans kroppslighet och dess betonande av att använda kroppen och materien i ens fromhetsutövningar är endast en förlängning och en konsekvens av den tidigare nämnda ”inkarnatoriska principen” (se sakramenten); d.v.s. tron att det materiella kan innesluta nåden. Sakramentalier är lika lite symboler, som sakramenten. Även dessa handlingar får ytterst sin kraft från Honom, som blev människa, för att vi ska bli gudomliga; 2 Petr 1:4. Men sakramentalier är inte sakrament instiftade av Kristus. Sakramentalier är snarare tecken instiftade av Kyrkan, vilket ger oss styrka och fokus för det andliga livet. De förbereder oss för att vi ska kunna ta mot Guds nåd och medverka med den. Därför använder sig kyrkligt folk av materiella ting; krucifix, vigvatten, korstecken, rosenkransar, knäfall, knäböjande, rökelse, ikoner, statyer, heliga platser, reliker och därmed även helgonens fysiska gemenskap. Allt detta är materiella och kroppsliga medel vilket får oss att rikta vårt liv mot Gud.
Fler heliga ting som inte tas upp i KKK; handtvagning (2 Mos 30:21; 40:12, 32); evig lampa (3 Mos 24); bjällror (Syr 45:9).
KKK 1667-1679 sammanfattad;" Sakramentalier är heliga tecken instiftade av Kyrkan, vilket genom Kyrkans förböner ger en andlig verkan. Sakramentalier används t.ex. för kyrkotjänster, livsgemenskaper och för att helga ting. Folkfromheten - utanför liturgin - förlänger liturgin och inkluderar olika nyttiga fromhetsövningar som; procession, relikvördnad, pilgrimsvandring, korsvägsandakt, rosenkransen och medaljer."
Att låta kristendomen få bli kött och blod, är en integrerad del av tron. Kyrkornas tro är materialistisk. Det finns en ny värdighet åt köttet och materien efter inkarnationen. Kyrkans kroppslighet och dess betonande av att använda kroppen och materien i ens fromhetsutövningar är endast en förlängning och en konsekvens av den tidigare nämnda ”inkarnatoriska principen” (se sakramenten); d.v.s. tron att det materiella kan innesluta nåden. Sakramentalier är lika lite symboler, som sakramenten. Även dessa handlingar får ytterst sin kraft från Honom, som blev människa, för att vi ska bli gudomliga; 2 Petr 1:4. Men sakramentalier är inte sakrament instiftade av Kristus. Sakramentalier är snarare tecken instiftade av Kyrkan, vilket ger oss styrka och fokus för det andliga livet. De förbereder oss för att vi ska kunna ta mot Guds nåd och medverka med den. Därför använder sig kyrkligt folk av materiella ting; krucifix, vigvatten, korstecken, rosenkransar, knäfall, knäböjande, rökelse, ikoner, statyer, heliga platser, reliker och därmed även helgonens fysiska gemenskap. Allt detta är materiella och kroppsliga medel vilket får oss att rikta vårt liv mot Gud.
Fler heliga ting som inte tas upp i KKK; handtvagning (2 Mos 30:21; 40:12, 32); evig lampa (3 Mos 24); bjällror (Syr 45:9).
onsdag 1 september 2010
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XV DE SJUKAS SMÖRJELSE OCH HELANDE
lk 313-320; KKK 1499-1532 sammanfattade; de sjukas smörjelse ger en särskild nåd till den smorde. Här utges den helige Ande och förenar den smorde med Kristi lidande, fullbordar syndernas förlåtelse och är en förberedelse för det eviga livet. Om det gagnar den smordes själsliga tillstånd kan smörjelsen också hela kroppsligen.
JUDISK OCH BIBLISK BAKGRUND
Den judiska bakgrunden till detta sakrament var att sjukdom kom att kopplas hårt till synd och de sjuka fick därmed ofta leva utanför det judiska livet. Den sista smörjelsen (se judisk smörjelsebakgrund) på händerna och pannan är ett viktigt tecken för att visa att Kyrkan bryr sig om de svaga och att kyrklig gemenskap spränger GT:liga renhetslagar, se Mark 1:32f och Luk 4:401. Renhetslagar omänskliggjorde de sjuka, vilket Jesus gick hårt emot. Syndens skarpa koppling till sjukdom förkastas av Kyrkan, för Kristus har gett lidandet en ny mening. Smörjelse och helande hör ihop med att Guds rike har kommit, även om det ännu inte kommit i sin fullhet.
De sjukas smörjelse är bortglömd i många svenska samfund, trots att den är så tydligt framställd i Skriften och hos fäderna2, se Mark 6:13; ”smorde många sjuka med olja och botade dem” och Jak 5:14f;
”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse.”
Den judiska bakgrunden till detta sakrament var att sjukdom kom att kopplas hårt till synd och de sjuka fick därmed ofta leva utanför det judiska livet. Den sista smörjelsen (se judisk smörjelsebakgrund) på händerna och pannan är ett viktigt tecken för att visa att Kyrkan bryr sig om de svaga och att kyrklig gemenskap spränger GT:liga renhetslagar, se Mark 1:32f och Luk 4:401. Renhetslagar omänskliggjorde de sjuka, vilket Jesus gick hårt emot. Syndens skarpa koppling till sjukdom förkastas av Kyrkan, för Kristus har gett lidandet en ny mening. Smörjelse och helande hör ihop med att Guds rike har kommit, även om det ännu inte kommit i sin fullhet.
De sjukas smörjelse är bortglömd i många svenska samfund, trots att den är så tydligt framställd i Skriften och hos fäderna2, se Mark 6:13; ”smorde många sjuka med olja och botade dem” och Jak 5:14f;
”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse.”
SMÖRJELSENS RESULTAT
Ibland ger sista smörjelsen tillfrisknande under jordelivet, men det finns ingen automatik eller magi i skeendet, utan Gud är suverän och vet vad Han behöver göra.6 Om personen behöver bära sin sjukdom och närmare följa Kristi lidande eller död, sker inget tillfrisknande. Om personens själ gagnas av ett helande verkar Gud detta. Men även om helande inte sker synligt eller direkt, är detta en rit med stor välsignelse. Sista smörjelsen är en fullbordan av bikten som tar bort moraliska svagheter hos mottagaren och efterskänker förlåtelse för allvarliga synder. När någon ligger för döden, sker oftast sista smörjelsen tillsammans med eukaristin, vilket kallas för ”viaticum”, vilket betyder vägkost utifrån lk 320. Eukaristin gör det extra tydligt att den smorde förenas med Jesu lidande. Sakramenten verkar synligt och osynligt, samt samverkar för att fullkomna allt. Guds frälsande verk bör få verka maximalt i oss, även när värken tar överhanden.
Ibland ger sista smörjelsen tillfrisknande under jordelivet, men det finns ingen automatik eller magi i skeendet, utan Gud är suverän och vet vad Han behöver göra.6 Om personen behöver bära sin sjukdom och närmare följa Kristi lidande eller död, sker inget tillfrisknande. Om personens själ gagnas av ett helande verkar Gud detta. Men även om helande inte sker synligt eller direkt, är detta en rit med stor välsignelse. Sista smörjelsen är en fullbordan av bikten som tar bort moraliska svagheter hos mottagaren och efterskänker förlåtelse för allvarliga synder. När någon ligger för döden, sker oftast sista smörjelsen tillsammans med eukaristin, vilket kallas för ”viaticum”, vilket betyder vägkost utifrån lk 320. Eukaristin gör det extra tydligt att den smorde förenas med Jesu lidande. Sakramenten verkar synligt och osynligt, samt samverkar för att fullkomna allt. Guds frälsande verk bör få verka maximalt i oss, även när värken tar överhanden.
1 Se även hela Jesu tjänst, ex. Matt 9:6; Mark 5:34; Luk 5:24f och Joh 9:2f.
2 Se även Matt 16:15ff; 1 Kor 12:9, 30 och TERTULLIANUS år 200 i De Praescriptione haereticum 41 (J300) och ORIGENES Predikan över Psalm 2:6 (J485a se även J443 och J493). Se också St HIPPOLYTES Den apostoliska traditionen 5.
3 Denna ”name it and clame it”- ”teologi” finns i ”trosrörelse” inom internationell pingströrelse.
4 Att även läkare kan konsulteras är en självklahet; se Syr 38.
5 Se även 2 Kor 12:7; Matt 5:10-12; Rom 8:17f; Fil 1:29f; Hebr 12:11 och 1 Petr 1:6; 2:19-21.
6 Ett fantastiskt perspektiv på helande, gavs av Padre Pio. Han hade helandets gåva, men alla blev inte
helade och för dem byggde han ett stort sjukhus. Se LJUNGMAN, Padre Pio av Pietrelcina.
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XIV BOT OCH AVLAT
BOTEN
lk 300, 303; KKK 1430-1439, 1459-1460 sammanfattade; bot omfattar att en syndare upphör att synda och omvänder sig, försonar sig med sin nästa och utövar kärlekens gärningar som gör att många synder blir förlåtna (1 Petr 4:8). Skador som synden orsakar ska repareras eller tillfyllestgöras.
Synd är ett uppbrott mot Gud och synd har två konsekvenser. Först är det uppror mot Guds lag (eviga straff) och sedan är det en handling som drar på sig straff för detta brott (timliga straff). Försoningens sakrament orsakar framför allt att syndaren får en återställd gemenskap med Gud och skulden till Gud utplånas och därmed försvinner de eviga straffen, se Matt 18:15-18. Men kvar finns en timlig skuld som innebär bot. Denna kan Kyrkan sona för, eftersom Kyrkan är EN kropp. Exempelvis om du har stulit 200 kronor av någon och går och biktar dig. I bikten får den kristne förlåtelse och din gemenskap med Gud återställs, men kvar finns din timliga skuld; alltså de 200 kronorna. Dessa pengar bör du naturligtvis betala tillbaka (bot), men dessa s.k. syndens följder kan även Kyrkans gemenskap i vissa fall lösa. Ånger och bikt ger förlåtelse inför Gud, därefter fullgörs förlåtelsen genom omvändelsen. Viljan till gottgörelse och omvändelse måste finnas för att ångern och förlåtelsen slutligen skall fullbordas. Annars kommer synden fräta sönder vår insida och kvarlämna en unken ruttnande stank.
Var finns det bibliska stödet för bot eller timliga skulder? Se 1 Mos 3:16ff; där Eva, Adam samt hela mänskligheten har kvar ”tunga bojor” även efter syndafallets uppgörelse. Se även Num 12, där Mirjam blir spetälsk och Mose medlar och Mirjam sedan får sitta 7 dagar utanför lägret, trots att hon har fått förlåtelse. Se också 4 Mos 20 tillsammans med 5 Mos 32:51f, där Mose blir förlåten men inte får se landet. Eller se på judarnas fyrtioåriga vandring i öknen. Se också 2 Sam 12-14, där David begår äktenskapsbrott och dödar en människa. David ångrar sig, men straff finns kvar, ty hans barn dör senare som en uttrycklig konsekvens av detta. Se även Ps 99:8; ”...du var en Gud som förlät dem men också hämnades deras gärningar.” och i Dan 4:24; ”utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.”.1 I NT, se Matt 3:8, där god frukt hör till omvändelsen; Luk 7:44-50; ”…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” och Luk 19:8f, där Sackaios återbetalande gör Jesus vördnadsfylld. Även kyrkotukten fanns tidigt, se 1 Kor 5:1ff ; 2 Kor 10:6 och 13:2.
Var finns det bibliska stödet för bot eller timliga skulder? Se 1 Mos 3:16ff; där Eva, Adam samt hela mänskligheten har kvar ”tunga bojor” även efter syndafallets uppgörelse. Se även Num 12, där Mirjam blir spetälsk och Mose medlar och Mirjam sedan får sitta 7 dagar utanför lägret, trots att hon har fått förlåtelse. Se också 4 Mos 20 tillsammans med 5 Mos 32:51f, där Mose blir förlåten men inte får se landet. Eller se på judarnas fyrtioåriga vandring i öknen. Se också 2 Sam 12-14, där David begår äktenskapsbrott och dödar en människa. David ångrar sig, men straff finns kvar, ty hans barn dör senare som en uttrycklig konsekvens av detta. Se även Ps 99:8; ”...du var en Gud som förlät dem men också hämnades deras gärningar.” och i Dan 4:24; ”utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.”.1 I NT, se Matt 3:8, där god frukt hör till omvändelsen; Luk 7:44-50; ”…hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” och Luk 19:8f, där Sackaios återbetalande gör Jesus vördnadsfylld. Även kyrkotukten fanns tidigt, se 1 Kor 5:1ff ; 2 Kor 10:6 och 13:2.
AVLAT
lk 312, 426; KKK 1471-1479 och 2006-2011 sammanfattade; avlat innebär att Kyrkan efterskänker timliga straff, vilket ådragits genom synd. Kyrkans rätt att efterskänka kommer från den oändliga skatt hon äger och uppdraget att lösa och binda som hon fått av Kristus.
Kan någon köpa syndernas förlåtelse? Avlat har idag en mycket begränsad roll i fromhetslivet. Däremot var avlat mer betydelsefull på 1500-talet och har därigenom blivit en missförstådd praxis även idag. Först bör vi utreda vad avlat inte är, då det inte är ett sätt att köpa sig syndernas förlåtelse. Avlaten minskar heller inte samvetets tyngd. Svensk kristenhet har förkastat avlaten, pga felaktig syn på frälsning och även utifrån missuppfattningar och bristande förståelse av andra delar av den kristna läran. Botgöring är nödvändig och avlaten är endast ett avlyftande och avskrivning av timliga straff. Avlat är alltså konkretiserad förbön, där Kyrkans skatter kan hjälpa oss i vår botgöring. Avlat kan liknas vid en andlig blodtransfusion. Andra människors välvilja ger oss liv genom Kristi kärlek. Avlaten har missbrukats under medeltiden2, men missbruk är inget skäl till att upphäva bruk och därmed bli mer obibliskt förkrympt! Är det inte tråkigt att alltid bränna ner hela huset, istället för att städa det, eller att slänga ut barnet därför att badvattnet grumlats?
Att lyfta timliga straff är en slags botgöring, vilket Kyrkan efterskänker p.g.a. hennes uppdrag att binda och lösa utifrån bl.a. Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23. Avlaten är egentligen inget annorlunda än det Paulus gör, när det gäller en syndfull kyrkobroder i Korint. Han ger först en bot - 1 Kor 5:3-5 - och lyfter sedan bort en del av boten, se 2 Kor 2:6-11. Botpraxis fortsätter och utvecklas i urkyrkan, se Cyprianus De lapsis 17 (J552); ”martyrernas förtjänster och de rättfärdigas gärningar är till stor nytta vid domen.”.3 Avlat behövs, även i vår individualistiska tid, eller kanske just därför. Att Gud använder Kyrkan är till glädje för hela Guds folk. Mänskligheten är mer inflätade med varandra än vi vågar tro. Våra förtjänster kan med Guds nåd - i Kristi kärlek - omvandlas till andras glädje, se lk 426. Kyrkan är en enda stor solidarisk gemenskap, 1 Kor 12:26f;
”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.”.
Se även Kol 1:244; ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.”. Både de goda och de onda handlingarna påverkar andra i kroppen.5 De heligas gemenskap är inte enbart social konstruktion, utan Kristi kropp har mer betydelse än vad vi kan ana. Om Kyrkan har av Kristus fått makt att utplåna dödssyndernas straff hur mycket mer6 kan hon då inte ha makt över temporära straff7?
1 Se även 4 Mos 5:5-8; Job 42:5ff; Ps 51; Nah 3:19; Matt 11:25 och 16:19.
2 Avlatshandel har inte skett med kyrkligt godkännande, men förbindelsen mellan allmosa och bot skymdes och då kunde allmosor förknippas med avlat. Detta erkänns av Kyrkan och har rättats till. Men Kyrkan lärde aldrig en felaktig lära, hon missbrukade (endast) utlevnaden av trons liv.
3 Se även Brev 10; 20; 30 och J570.
4 Se även 2 Kor 4:10, där Kristi liv blir synligt i St Pauli liv.
5 Se även 2 Mos 32:32; Job 1:5; 42:8; 2 Tim 4:6; Gal 6:2.
6 Detta argumentationssätt kallas “a fortiori” och har antikt ursprung, se t.ex. Matt 7:11 och 1 Kor 6:3.
7 Israels prästerskap hade fått fullmakt att utplåna temporära straff (inte eviga straff, se Hebr 10:4) genom offer (rabbiner talar t.o.m. om Patriarkernas meriter). Skulle Kyrkans makt vara mindre på detta område? Se Upp 19:8, där en kollektiv metafor för Kyrkans rättfärdighet beskrivs med klädnad…
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XIII SYND
lk 85, 391-400; KKK 385-421 och 1846-1876 sammanfattade; synd är ord, handlingar eller önskan - som är missbruk av Guds vilja och en brist på verklig kärlek - vilket strider mot den eviga lagen. Synd är att vi vill vara som Gud, men utan Gud och före Gud och inte som Gud vill. Synden har också en social dimension och påverkar ofta djupare än vi vill tro, t.ex. inom familjen, Kyrkan och landet där vi bor.
Innan vi tar upp bikten, vilket är huvudpunkten i kapitlet, behöver vi först ta upp något om synden. För att bikta sig måste det finnas synd. Idag är synd ett svårt begrepp, speciellt när människan oftast ses som alltigenom god. Den enda ”synd” du kan göra idag är att ta upp synd. Efter att västvärlden förlorat den kristna tron, har också västvärlden gett upp hoppet om att leva efter Kyrkans moral. Den moderna världens största tragedi är nog att vi förlorat vårt syndamedvetande. Men människan och vår värld är inte bara god. Det finns verklig ondska och synd, vilket i slutändan bevisar att Gud finns! För människan är skapad för en annan värld och vantrivs i ondskan och längtar till något större. Vår längtan måste ha ett objekt som uppfyller vår längtan, jämför med hunger, törst, sexualdrift osv… Ondskan är inte något naturligt eller en illusion. Ondskan är påtagligt närvarande, vilket visar att även det goda måste finnas.
Människans ursynd är att vi fått en vrångbild av Gud. Han vanställs och framstår som småaktigt avundsjuk och då börjar vi misstro Gud och vägrar lita på Honom. Detta brott mellan människa och Gud, som benämns arvsynd orsakar sedan förvrängning i alla relationer. Adam skyller på Eva och Eva skyller på ormen. Deras barn mördar varandra och ondskan börjar accelerera. Synd är alltså att vända sig bort från andra och från Guds vänskap. Även det som du gör mot andra slår mot Gud, för Gud; ”har skaffat sig känselspröt i hela mänskligheten, när Han blev en av oss”. På den yttersta dagen kommer därför frågan att ställas vad vi har gjort mot dessa mina minsta.
Synd är dårskap, förblindelse och isolering. Tar du evangeliet på allvar kommer du att upptäcka mer synd än du trodde fanns och mer ondska än du anat. Helgon ser sig som syndare och syndare ser sig som helgon. Helgelse är att du blir mindre i dina egna ögon och större i din nästas ögon. Nåden får i ett sånt liv bli större och nåd är att känna Guds famntag, se Guds milda blick och att få del av Guds eget, trots att du inte förtjänar detta.
Huvudsynder4, eller kardinalsynderna, som ofta felaktigt benämns ”dödssynder”, är 7 eller 8 till antalet och den rot som alla andra synder växer fram ur. De har ett väldigt tidigt ursprung i kyrkohistorien.5 Huvudsynderna kan - och bör kanske också - graderas. Redan Cassianus och påven Gregorius I, rangordnade högmodet och/eller ärelystnaden som den värsta huvudsynden. Dessa är de värsta eftersom de berör människans innersta och lättast sätter oss själva före Gud. Sedan följer avund, vrede och slapphet. Sist kommer de ”kroppsliga” synderna, såsom girighet, frosseri och den sexuel orenhet. Detta är alla de huvudområden som människan kan frestas i. Begären är alltså inte synd, utan det är när vi utför syndiga handlingar som vi syndar svårt inom respektive område. Dessa frestelser kan vara olika starka under olika perioder av människans liv. Oftast, eller snarare förhoppningsvis, är de ”lägsta” synderna mest påtagliga i den kristnes liv. Vi får i vissa perioder ofta kämpa inom dessa områden. För de unga blir ofta sexualiteten den svåraste bördan. För medelålders kan frosseriet bli en stor börda och för äldre kan girigheten bli problematisk. Om vi upplever att dessa områden är de vi brottas mycket med ska vi vara ”glada” att Gud ibland stoppar oss från att fastna i högmodets svåra fälla, genom att ”tillåta” att vi faller i synder som mestadels skadar kroppen och inte själen. Naturligtvis skadar de också själen, men det finns en stor skillnad mellan högmod och sexuell orenhet. Sexuella synder är förmodligen de vanligaste, men de kan graderas som minst allvarliga, dock kan de ofta vara dem som blir våra dödssynder. Men den som faller ofta har en chans att bli väldigt ödmjuk. Den som aldrig faller kan bli oerhört högmodig och ”andligt elitistisk”. När (inte om) du faller, res dig och omvänd dig, så att det slutliga fallet inte blir oändligt stort. När du faller igen, omvänd dig igen och sök råd hos en ödmjuk andlig vägledare. Då kan du växa och leva i den oerhört stora barmhärtighetens svåra skola, där synd får leda till bikt och livet får omvändas och växa. Det kristna livet kan vara en hård stenig törnekrönt väg, men det är nödvändigt att börja vandra. Gud behöver oss syndare för sitt verk. Han behöver fostra och leda just oss in i den eviga fullheten och vi behöver Honom så desperat. Han är begynnelsen, vägen och målet för vår existens. Till vem skulle vi annars gå?
BIKTENS ELLER FÖRSONINGENS SAKRAMENT
lk 200-201, 295-312; KKK 976-987, 1420-1498 sammanfattade; bikten är en möjlighet att återfå det nya livet, för de döpta som vill omvända sig när de fallit djupt. Bikt sker efter ånger, och inför andra (oftast präst) då vi får bekänna vår synd och ta emot förlåtelse och bli försonad med Gud. Bikt följs ofta av en bot.
Varför finns bikt? För att även ”de fromma” behöver frälsas efter att ha blivit svaga! Många nykristna blir förvånade att det finns flera ”skenheliga typer” i Kyrkan. Men man får hoppas att det är just därför skenheliga går i Kyrkan, för att de vet att de är skenheliga! Kyrkan är till för syndare, precis som sjukhus är till för de sjuka. Se Mark 2:17, som skriver om att det är; ”inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”. Bikten är en gåva som ska brukas för att göra kristna mindre präktiga. Att bekänna sin synd ger mindre utrymme för andlig elitism och möjlighet att klappa sig för bröstet och skryta med hur duktig du är. Bikten ger ansvarstagande och konkretisering6. Här får vi ta upp kampen mot det som dödar den heliggörande nåden och återställa full gemenskap med Gud och hela Kyrkans gemenskap. Gud använder människor - speciellt apostlarna - som Hans redskap för att ge förlåtelse. Att Skriften lär bikt är tydligt utifrån 3 Mos 5:5ff; ”...bekänna den synd han har begått och bära fram...syndoffer. Så skall prästen bringa försoning åt honom för den av dessa synder som han har begått...”; 4 Mos 5:6f; Matt 18:18;”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”. Se också Joh 20:22f;
”Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”.
Slutligen nämns i 2 Kor 5:18b, försoning tillsammans med försoningens tjänst, vilket
antyder att bikten var i funktion i prästtjänsten.7
Bland kyrkofäderna skriver St Clement på 80-talet i 1 Cl 57,1; ”underordna er presbyterna, låt er fostras till bot och böj era hjärtas knän…” och St Ignatios skriver; ”Gud förlåter alla som omvänder sig, om de vänder om till enhet med Gud och med biskopens råd”8 och i Didache 14:1; ”...efter att ni bekänt era synder, så att ert offer blir rent.”. Det finns mycket fler citat bland de tidigaste kyrkofäderna.9 Och även om biktens form har varierat i Kyrkans tider har innehållet varit likartat. Kristus gav inte ett biktformulär, men apostlarna fick fullmakten att förlåta synder, vilket Kyrkorna förvaltat utan ifrågasättande fram tills 1530-talet. Urkyrkan hade en offentligare syndaförlåtelse med en lång botperiod innan avlösningen gavs, men det var samma sakrament som dagens Kyrka. I den tidiga lutherdomen hade bikten fortfarande en stor plats, se Apol: art 13.10 Luther räknade bikten som ett sakrament under en stor del av sitt liv. Senare försvann praxisen, speciellt efter pietismens reducerande perspektiv.
lk 200-201, 295-312; KKK 976-987, 1420-1498 sammanfattade; bikten är en möjlighet att återfå det nya livet, för de döpta som vill omvända sig när de fallit djupt. Bikt sker efter ånger, och inför andra (oftast präst) då vi får bekänna vår synd och ta emot förlåtelse och bli försonad med Gud. Bikt följs ofta av en bot.
Varför finns bikt? För att även ”de fromma” behöver frälsas efter att ha blivit svaga! Många nykristna blir förvånade att det finns flera ”skenheliga typer” i Kyrkan. Men man får hoppas att det är just därför skenheliga går i Kyrkan, för att de vet att de är skenheliga! Kyrkan är till för syndare, precis som sjukhus är till för de sjuka. Se Mark 2:17, som skriver om att det är; ”inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”. Bikten är en gåva som ska brukas för att göra kristna mindre präktiga. Att bekänna sin synd ger mindre utrymme för andlig elitism och möjlighet att klappa sig för bröstet och skryta med hur duktig du är. Bikten ger ansvarstagande och konkretisering6. Här får vi ta upp kampen mot det som dödar den heliggörande nåden och återställa full gemenskap med Gud och hela Kyrkans gemenskap. Gud använder människor - speciellt apostlarna - som Hans redskap för att ge förlåtelse. Att Skriften lär bikt är tydligt utifrån 3 Mos 5:5ff; ”...bekänna den synd han har begått och bära fram...syndoffer. Så skall prästen bringa försoning åt honom för den av dessa synder som han har begått...”; 4 Mos 5:6f; Matt 18:18;”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”. Se också Joh 20:22f;
”Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”.
Slutligen nämns i 2 Kor 5:18b, försoning tillsammans med försoningens tjänst, vilket
antyder att bikten var i funktion i prästtjänsten.7
Bland kyrkofäderna skriver St Clement på 80-talet i 1 Cl 57,1; ”underordna er presbyterna, låt er fostras till bot och böj era hjärtas knän…” och St Ignatios skriver; ”Gud förlåter alla som omvänder sig, om de vänder om till enhet med Gud och med biskopens råd”8 och i Didache 14:1; ”...efter att ni bekänt era synder, så att ert offer blir rent.”. Det finns mycket fler citat bland de tidigaste kyrkofäderna.9 Och även om biktens form har varierat i Kyrkans tider har innehållet varit likartat. Kristus gav inte ett biktformulär, men apostlarna fick fullmakten att förlåta synder, vilket Kyrkorna förvaltat utan ifrågasättande fram tills 1530-talet. Urkyrkan hade en offentligare syndaförlåtelse med en lång botperiod innan avlösningen gavs, men det var samma sakrament som dagens Kyrka. I den tidiga lutherdomen hade bikten fortfarande en stor plats, se Apol: art 13.10 Luther räknade bikten som ett sakrament under en stor del av sitt liv. Senare försvann praxisen, speciellt efter pietismens reducerande perspektiv.
4 KKK 1866, se också CASSIANUS, Det rena hjärtat, i bl.a. inledningen s 17. Och se vidare i ARBORELIUS (ocd), Spiritualitet; andligt liv, s55 och 181.
5 Se t.ex. redan i 400-talets CASSIANUS, Det rena hjärtat.
6 Trots alla myter i TV och media ger bikten väldigt sällan skenhelighet.
7 Se vidare 2 Mos 32:30; 4 Mos 12:14; 14:19ff; 16:46ff: 25:11ff; Jos 7:19; 2 Sam 12:13f; Job 1:5; Ords 28:13; Syr 17:24; Matt 3:6; 10:38; 11:20-24; 12:41; 21:32; Mark 6:12f; Luk 15:11-32 (omvändelse v18, bekännelse v21, vilja till bot v20, återförenande v20b); 24:47; Apg 19:18; 26:20b; Rom 2:4f; 1 Kor 11:27ff; 2 Kor 2:10; Hebr. 12:6f; Jak 5:15f; 1 Joh 1:9 och 5:19.
8 De apostoliska fäderna; St IGNATIOS Brev till filadelfierna 8:1. Se också Barnabas brev 19:12.
9 Se St JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 41; St IRENAEUS Adversus Haereses 1:6:3; 1:13:5, 7 (J192b, J193); 4:40:1; APOSTLARNAS UNDERVISNING 8:5; ORIGENES Predikan över Luk 17 (J477); Predikan över Psalm 2:6 (J485a); Predikan över Lev 2:4-6; TERTULLIANUS år 200-206 i Om dopet 20 (SPB I, s105); De paenitentia 7:10 (J314); 9 (J315); år 220 under montegianismen i De Pudicitia 1:6 (J383); 21:7 (J387); St CYPRIANUS av Kartago, Brev 19 (SPB III, s36); 55:20 (J576a); De lapsis 28f (J553); St KYRILLOS av Jerusalem, Första Katekesen 2 och 5 (på Sv); St AMBROSIUS år 375 i De Cain et Abel 2:4:15; Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 37:5, 9, 14, 57 (J1259); år 390 i De paenintia 1:2:7 (J1293); 2:2:12-2:6:40 (J1297-1299); Epistula extra collectionem 1 (KKK 1429) Expositio evangelii secundum Lucam 5:13; 7:225; St JOHANNES CHRYSOSTOMOS De poenitentia 3:1 och St AUGUSTINUS år 421 i Enchiridion 17:65 (J1919).
10 SKB, mitt på s222.
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XII POLYGAMI OCH OMGIFTE
lk 347, 349, 502; KKK 1650-1651, 1665 och 2382-2387 sammanfattade; polygami och omgifte strider mot Guds plan och bud.
Var uppstod polygamin och omgiftet? Polygamisten föddes på ett sätt i fallet. Människan föll och hennes sinnen fördunklades. Ganska snart förföll människor till oskicket att en man kunde ha flera fruar. Se 1 Mos 4:19, men också kända exempel som Abraham, David och Salomo. Detta var aldrig Guds vilja och kristendomen bröt skarpt med sin omgivning, för polygamin har levt kvar inom hedendom, judendom, islam samt nya religioner som mormonism. Angående omgifte har östkyrkan på senare tid tagit starkt intryck av sin omgivning och tillåter tre omgiften. Första gången ett omgifte godkändes i den kristna världen var av Martin Luther själv.1 Han gick t.o.m. så långt att han godkände att hans kurfurste - i hemlighet - fick gifta sig med ytterligare en ny fru. Alltså återinfördes polygamin. Allt med hänvisning till att Skriften inte skulle motsätta sig att en man får ta två hustrur - men däremot fördömer att en hustru får ta två män - utifrån 1 Kor 7:39.
Kontrasterna till Kyrkan kan inte bli större. Kyrkan hävdar att skilsmässa aldrig är giltigt, se Matt 19:6. Skillnaden är så stor att Luthers samtida påve, exkommunicerade Henrik VIII och lade anglikansk kyrklighet i interdikt - och därmed förlorade en av de 4 stora kyrkodelarna - på just denna punkt. Inte ens dåtidens mäktigaste kung kunde rubba Kyrkans gamla lära, som är omvittnad genom hela Kyrkans historia. Omgifte är inte tillåtet för de kristustroende. En del menar att i Matt 5:32 finns en öppning för omgifte2;
”…den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap,”
Jämför med vad Paulus säger och vad alla andra evangelierlär, t.ex.3 Mark 10:10-12; ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare.”. Se också vad de första kristna skrifterna lär.4 Omgifte mellan kristna har aldrig varit möjlig, utan att äktenskapet först har ogiltigförklarats. Matt 5:32 kan inte läsas på ett sätt som motsäger alla andra Skriftställe, eller hela urkyrkans lära. Den otukt Matt 5 tar upp är - på exegetiska och kyrkliga grunder - den incestiösa, se 3 Mos 18:6ff. Människors värdighet kräver att vi inte exprimenterar med familjelivet.
HELIGHET OCH BARMHÄRTIGHET
När allt det ovanstående är sagt om äktenskap så bör det betonas att Kyrkan ser med Kristi barmhärtighet på dem som fallit och vill resa sig igen, även på samlivets plan. Guds kärlek sätter gränser, men skapar även vägar till försoning. Sexuella synder är naturligtvis inte ovanliga, inte ens i kyrkliga sammanhang. Men bara för att människor faller, måste Kyrkan inte hela tiden sänka ribban till en lägre nivå.5 Kristus har givit Kyrkan Guds egen moraliska vilja, men också makt att binda och lösa alla brott och felsteg. Dock kan naturligtvis inte personer lösas från synder som utförs i ett kontinuerligt tillstånd. Alltså om någon katolik är ogiltigt omgift, kan denne inte delta i det sakramentala livet så länge den andre är i livet eller att äktenskapet inte är nullifierat. Gud är helig, men glöm aldrig att helighet och barmhärtighet är Guds båda viktigaste egenskaper och i allt detta finns Guds väsen; kärleken. Kärlek måste ha ramar. Fri mänsklig jordisk kärlek är till sitt väsen inget annat än egenkärlek. Kärlek i Kyrkan har antingen en sakramental ram i äktenskapet – där heliggörande nåd ges – eller en ram i celibatets uppoffrande kärlek. Båda behövs för Gud är äktenskapets och celibatets upphov.
1 Luthers 4 skäl för skilsmässa; otrohet, impotens, sjukdom samt kyskhet, se GRISAR, Martin Luther, s511f. Men i ”Stora katekesen”, SKB s436 har Luther dock kvar den traditionella kyrkliga hållningen. Idag tillåter lutherdomen oändligt antal omgifte.
2 Alltså om det fanns otukt (=”porneia”!!!!).
3 Se även Matt 19:4-9; Luk 16:18. Se också 1 Mos 2:24; Mal 2:14-16; Rom 7:2-3 och 3.3.3..
4 Se t.ex. apostoliska fäderna:s HERMAS HERDEN, (förmodligen bror till påven St Pius I 140-55) 29:6 (J86); ”...om han efter skilsmässan gifter om sig begår han äktenskapsbrott.”. fjärde budet 6:3 eller se St JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 15:7, (J119). Se även Elvirakonciliet, kanones 8f (SPB I)...
5 För att fritt citera Fader Bo Brander; ”Svenska kyrkan har hela tiden sökt att sänka tröskeln till kyrkan. Nu har hon tagit bort alla trösklar och ändå snubblar folk och kommer inte in.”.
Var uppstod polygamin och omgiftet? Polygamisten föddes på ett sätt i fallet. Människan föll och hennes sinnen fördunklades. Ganska snart förföll människor till oskicket att en man kunde ha flera fruar. Se 1 Mos 4:19, men också kända exempel som Abraham, David och Salomo. Detta var aldrig Guds vilja och kristendomen bröt skarpt med sin omgivning, för polygamin har levt kvar inom hedendom, judendom, islam samt nya religioner som mormonism. Angående omgifte har östkyrkan på senare tid tagit starkt intryck av sin omgivning och tillåter tre omgiften. Första gången ett omgifte godkändes i den kristna världen var av Martin Luther själv.1 Han gick t.o.m. så långt att han godkände att hans kurfurste - i hemlighet - fick gifta sig med ytterligare en ny fru. Alltså återinfördes polygamin. Allt med hänvisning till att Skriften inte skulle motsätta sig att en man får ta två hustrur - men däremot fördömer att en hustru får ta två män - utifrån 1 Kor 7:39.
Kontrasterna till Kyrkan kan inte bli större. Kyrkan hävdar att skilsmässa aldrig är giltigt, se Matt 19:6. Skillnaden är så stor att Luthers samtida påve, exkommunicerade Henrik VIII och lade anglikansk kyrklighet i interdikt - och därmed förlorade en av de 4 stora kyrkodelarna - på just denna punkt. Inte ens dåtidens mäktigaste kung kunde rubba Kyrkans gamla lära, som är omvittnad genom hela Kyrkans historia. Omgifte är inte tillåtet för de kristustroende. En del menar att i Matt 5:32 finns en öppning för omgifte2;
”…den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap,”
Jämför med vad Paulus säger och vad alla andra evangelierlär, t.ex.3 Mark 10:10-12; ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare.”. Se också vad de första kristna skrifterna lär.4 Omgifte mellan kristna har aldrig varit möjlig, utan att äktenskapet först har ogiltigförklarats. Matt 5:32 kan inte läsas på ett sätt som motsäger alla andra Skriftställe, eller hela urkyrkans lära. Den otukt Matt 5 tar upp är - på exegetiska och kyrkliga grunder - den incestiösa, se 3 Mos 18:6ff. Människors värdighet kräver att vi inte exprimenterar med familjelivet.
HELIGHET OCH BARMHÄRTIGHET
När allt det ovanstående är sagt om äktenskap så bör det betonas att Kyrkan ser med Kristi barmhärtighet på dem som fallit och vill resa sig igen, även på samlivets plan. Guds kärlek sätter gränser, men skapar även vägar till försoning. Sexuella synder är naturligtvis inte ovanliga, inte ens i kyrkliga sammanhang. Men bara för att människor faller, måste Kyrkan inte hela tiden sänka ribban till en lägre nivå.5 Kristus har givit Kyrkan Guds egen moraliska vilja, men också makt att binda och lösa alla brott och felsteg. Dock kan naturligtvis inte personer lösas från synder som utförs i ett kontinuerligt tillstånd. Alltså om någon katolik är ogiltigt omgift, kan denne inte delta i det sakramentala livet så länge den andre är i livet eller att äktenskapet inte är nullifierat. Gud är helig, men glöm aldrig att helighet och barmhärtighet är Guds båda viktigaste egenskaper och i allt detta finns Guds väsen; kärleken. Kärlek måste ha ramar. Fri mänsklig jordisk kärlek är till sitt väsen inget annat än egenkärlek. Kärlek i Kyrkan har antingen en sakramental ram i äktenskapet – där heliggörande nåd ges – eller en ram i celibatets uppoffrande kärlek. Båda behövs för Gud är äktenskapets och celibatets upphov.
1 Luthers 4 skäl för skilsmässa; otrohet, impotens, sjukdom samt kyskhet, se GRISAR, Martin Luther, s511f. Men i ”Stora katekesen”, SKB s436 har Luther dock kvar den traditionella kyrkliga hållningen. Idag tillåter lutherdomen oändligt antal omgifte.
2 Alltså om det fanns otukt (=”porneia”!!!!).
3 Se även Matt 19:4-9; Luk 16:18. Se också 1 Mos 2:24; Mal 2:14-16; Rom 7:2-3 och 3.3.3..
4 Se t.ex. apostoliska fäderna:s HERMAS HERDEN, (förmodligen bror till påven St Pius I 140-55) 29:6 (J86); ”...om han efter skilsmässan gifter om sig begår han äktenskapsbrott.”. fjärde budet 6:3 eller se St JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 15:7, (J119). Se även Elvirakonciliet, kanones 8f (SPB I)...
5 För att fritt citera Fader Bo Brander; ”Svenska kyrkan har hela tiden sökt att sänka tröskeln till kyrkan. Nu har hon tagit bort alla trösklar och ändå snubblar folk och kommer inte in.”.
tisdag 31 augusti 2010
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XI ÄKTENSKAPSVIGNING
ÄKTENSKAPSVIGNING
lk 337-350, 456-460; KKK 1601-1666 och 2201-2233 sammanfattade; äktenskapet är Guds speciella kallelse till kärlek. Detta sakrament är ett tecken för Kristi förbund och trohet till Kyrkan. Kristna äktenskap ingås genom att döpta myndiga personer fritt och med rätt intention lovar inför Gud att leva med varandra tills döden skiljer dem åt.
I vårt moderna samhälle har nog inget degraderats såsom äktenskapet. I västkulturen efter 1968 ses det som en allmän mänsklig rättighet att få leva ut sin sexualitet, med vem man vill, hur ofta man vill, hur man vill samt när man vill. Detta är en helt naturlig utveckling av att religion inte längre har något större inflytande. Seden att gifta sig och byta partner eller sambo - som man byter kalsonger - även inom kristenheten är så chockerande att det knappt går att skriva om på ett balanserat sätt.
ÄKTENSKAP OCH OUPPLÖSLIGHETSPROBLEMATIK
lk 338, 344, 346-348, 495; KKK 1625-1629, 1640 och 1649 sammanfattade; om äktenskapet är sakramentalt, varar detta gudomliga sammanfogande hela livet. Ingen människa kan skilja dessa vigda kristna åt, men samlivet kan upphöra.
Kyrkans hållning för det kristna äktenskapet har tre viktiga delar; det ger enhet, är oupplösligt samt skall vara naturligt öppet för nytt liv. Äktenskapet är också grundfundamentet i varje civilisation, så denna dogm påverkar varje person och hela det sociala livet. Eftersom det jordiska livet är en skola inför evigheten, så har det äktenskapliga livet också betydelse inför evigheten och för Kyrkan; se Upp 19:7-9, om lammets bröllop. Kyrkan ser/har alltid sett äktenskapet sakramentalt, om två vuxna kristna personer ger det till varandra i frivillighet
1
I Bibeln finns den ursprungliga läran nertecknad i bl.a. Mark 10:9-12; ”De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt...
Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare...”.
Se också 1 Kor 7:10; ”...en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen...”; 7:39;” En kvinna är bunden så länge hennes man lever...”; och se även Ef 5:25-33, där ordet ”hemlighet” (gr. ”mysterion”) är detsamma som sakrament (gr.”mysterion”). På grund av det som Jesus lär här i Skriften och i trohet mot Honom, ser därför Kyrkan det äktenskapliga sakramentet som oupplösligt; om kriterierna2 är helt uppfyllda. Då använder Gud t.o.m. våra kroppar till att förmedla nåd. Om kriterierna inte är uppfyllda kan äktenskapet ogiltigförklaras (=nullifieras3), eftersom det inte var ett giltigt äktenskap. Annars gäller för alltid att alla kristna får inordna sig - i trohet och kärlek - under Kristi egna ord i Matt 19:6; ”vad Gud har fogat samman, kan ingen människa skilja åt”. Inte ens Kyrkan har fullmakt att lösa personerna från detta löfte, för hon har aldrig haft fullmakten och kommer aldrig få den.
lk 337-350, 456-460; KKK 1601-1666 och 2201-2233 sammanfattade; äktenskapet är Guds speciella kallelse till kärlek. Detta sakrament är ett tecken för Kristi förbund och trohet till Kyrkan. Kristna äktenskap ingås genom att döpta myndiga personer fritt och med rätt intention lovar inför Gud att leva med varandra tills döden skiljer dem åt.
I vårt moderna samhälle har nog inget degraderats såsom äktenskapet. I västkulturen efter 1968 ses det som en allmän mänsklig rättighet att få leva ut sin sexualitet, med vem man vill, hur ofta man vill, hur man vill samt när man vill. Detta är en helt naturlig utveckling av att religion inte längre har något större inflytande. Seden att gifta sig och byta partner eller sambo - som man byter kalsonger - även inom kristenheten är så chockerande att det knappt går att skriva om på ett balanserat sätt.
ÄKTENSKAP OCH OUPPLÖSLIGHETSPROBLEMATIK
lk 338, 344, 346-348, 495; KKK 1625-1629, 1640 och 1649 sammanfattade; om äktenskapet är sakramentalt, varar detta gudomliga sammanfogande hela livet. Ingen människa kan skilja dessa vigda kristna åt, men samlivet kan upphöra.
Kyrkans hållning för det kristna äktenskapet har tre viktiga delar; det ger enhet, är oupplösligt samt skall vara naturligt öppet för nytt liv. Äktenskapet är också grundfundamentet i varje civilisation, så denna dogm påverkar varje person och hela det sociala livet. Eftersom det jordiska livet är en skola inför evigheten, så har det äktenskapliga livet också betydelse inför evigheten och för Kyrkan; se Upp 19:7-9, om lammets bröllop. Kyrkan ser/har alltid sett äktenskapet sakramentalt, om två vuxna kristna personer ger det till varandra i frivillighet
1
I Bibeln finns den ursprungliga läran nertecknad i bl.a. Mark 10:9-12; ”De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt...
Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare...”.
Se också 1 Kor 7:10; ”...en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen...”; 7:39;” En kvinna är bunden så länge hennes man lever...”; och se även Ef 5:25-33, där ordet ”hemlighet” (gr. ”mysterion”) är detsamma som sakrament (gr.”mysterion”). På grund av det som Jesus lär här i Skriften och i trohet mot Honom, ser därför Kyrkan det äktenskapliga sakramentet som oupplösligt; om kriterierna2 är helt uppfyllda. Då använder Gud t.o.m. våra kroppar till att förmedla nåd. Om kriterierna inte är uppfyllda kan äktenskapet ogiltigförklaras (=nullifieras3), eftersom det inte var ett giltigt äktenskap. Annars gäller för alltid att alla kristna får inordna sig - i trohet och kärlek - under Kristi egna ord i Matt 19:6; ”vad Gud har fogat samman, kan ingen människa skilja åt”. Inte ens Kyrkan har fullmakt att lösa personerna från detta löfte, för hon har aldrig haft fullmakten och kommer aldrig få den.
1 Det behövs alltså ingen präst, vigningen är giltig när två döpta makar (av olika kön – om nu någon skulle tvivla på just detta) ger varandra löftena. Men det nutida normala förfarandet för det sakramentalt äktenskap är att det sker inom Kyrkans ram och med präst och ytterligare 2 vittnen.
2 Se i KKK 1625-1629.
3 Nullifiering innebär att de rätta förutsättningarna inte fanns från början, t.ex. att någon av parterna inte ville ha barn eller att de var tvingade in i äktenskapet eller var omyndiga. Gud upplöser och förbjuder vissa äktenskap i t.ex. 1 Mos 21:14 och 5 Mos 7:3.
måndag 30 augusti 2010
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del X CELIBAT
lk 192, 334, 342; KKK 922-933, 1579-1580 och 1618-1620 sammanfattade; i Kristi efterföljd har några en speciell kallelse att leva celibatärt, för att bättre kunna tjäna Gud och Guds rike.
Chesterton skrev apropå prästers kyskhet; en kristen man avstår från 999 kvinnor och en präst avstår ifrån 1000. Den kristna kallelsen är alltså inte att ha sex med så många som möjligt, för att generna ska spridas maximalt. Alla kristna har en kallelse till kyskhet… En del av människans kallelse är förvisso att uppfylla jorden, se 1 Mos 1:28. Ingen torde väl anklaga katolikerna, för att ligga i lä i det uppdraget. Genom historien har dock otaliga människor helt valt bort det äktenskapliga livet, för att kunna hänge sig allt intensivare åt Gud. Så gjorde de judiska leviterna1, Jeremia se Jer 16:1-4, Qumransekten2, Guds Moder, Jesus3 samt flera av de första apostlarna, om inte alla4. Kyrkan behöll denna levnadsform och prästen är i sin vigning speciellt bunden till sin Kyrka. Celibatära präster kan tjäna fullt ut och ägna all tid åt Kyrkan. Celibatet är en stor gåva till Kyrkan och det har gett Kyrkan och Kyrkorna enormt många arbetsfördelar. Princip om prästcelibat är dock inte ”heligt oföränderlig”, men var praxis tidigt5 i bl.a. koncilierna i Elvira 3066, Ankyra 3147 och Neocesarea 3148.
Chesterton skrev apropå prästers kyskhet; en kristen man avstår från 999 kvinnor och en präst avstår ifrån 1000. Den kristna kallelsen är alltså inte att ha sex med så många som möjligt, för att generna ska spridas maximalt. Alla kristna har en kallelse till kyskhet… En del av människans kallelse är förvisso att uppfylla jorden, se 1 Mos 1:28. Ingen torde väl anklaga katolikerna, för att ligga i lä i det uppdraget. Genom historien har dock otaliga människor helt valt bort det äktenskapliga livet, för att kunna hänge sig allt intensivare åt Gud. Så gjorde de judiska leviterna1, Jeremia se Jer 16:1-4, Qumransekten2, Guds Moder, Jesus3 samt flera av de första apostlarna, om inte alla4. Kyrkan behöll denna levnadsform och prästen är i sin vigning speciellt bunden till sin Kyrka. Celibatära präster kan tjäna fullt ut och ägna all tid åt Kyrkan. Celibatet är en stor gåva till Kyrkan och det har gett Kyrkan och Kyrkorna enormt många arbetsfördelar. Princip om prästcelibat är dock inte ”heligt oföränderlig”, men var praxis tidigt5 i bl.a. koncilierna i Elvira 3066, Ankyra 3147 och Neocesarea 3148.
Jesus betonar de andliga fördelarna av celibatet, se t.ex., Matt 19:1210;
”Det finns sådana som är utan kön från födelsen och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”.
Se också vidare hos St Paulus i 1 Kor 7:8; ”Till de ogifta och till änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir vad de är, liksom jag.” och 32f;
”Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags.”
1 Celibat syns redan vid Sinai i 2 Mos 19:15, också i 1 Sam 21:4ff, kanske även mellan raderna i Luk 1:7ff.
2 Se även JOSEFUS De judiska krigen 2:8:2 och FILON Hypothetica 11:14 för judiska antika beskrivningar om celibatets höga anseende i antikt judiskt miljö.
3 Om Gud är sexualitetens upphov och Han levde celibatärt, borde detta säga Kyrkan någonting!
4 Det verkar t.ex. troligt att även St Petrus och hans fru levde seperat efter det att St Petrus blev apostel, se Luk 18:29f tillsammans med Luk 18:28. Se HEID, Celibacy in the early church. Se också om celibatet i Jes 56:3f; 1 Tim 5:9ff - speciellt om löften i v12 - och Upp 14:4.
5 Se St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 14:2 (J118); ORIGENES Kommentar över 3 Mos 6:6; Predikan över 4 Mos 23:3 och TERTULLIANUS De Monogamia 8:4 (J381). Om celibatets höga anseende i urkristen tid se även St IGNATIOS Brev till smyrnierna 13:1; Brev till Polykarpos 5:2; St POLYKARPOS Brev till filipperna 5:3 och St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 15:6 (J119).
6 I kanon 33 finns ett dekret om att ämbetsbärare efter vigning ska avhålla sig från sexuellt samliv, annars avsätts de. Se i SPB I, s156.
7 I kanon 10 finns ett dekret om att diakoner, efter vigningen, inte kan gifta om sig. Se i SPB I, s166.
8 I kanon 1 finns ett dekret om att presbyter inte kan gifta sig. Se i SPB I, s169.
9 Pedofilskandalerna har gjort mycket ont, speciellt för de drabbade. Och omvärlden har fått nytt bränsle på den antikatolska glöden. Pedofilskandalerna är mycket komplex och sorglig, men mycket grundar sig i några anglosaxiska prästers ohejdade homosextolerans. Övergrepen skedde på unga tonårspojkar. Grundproblematiken är därför liberalismen omkring 6.3.3.3. och inte celibatets vara eller inte vara.
10 Läs också sammanhanget. Matt 19 handlar om äktenskap och fruktsamhet och celibat. Se speciellt 19:16f, 20f. Den rike fromme mannen får en ”klosterkallelse”, för att mer hängivet kunna följa Kristus. Och lärjungarna levde i celibat, se 19:27-29; ”lämnat allt inklusive barn”.
11 De orientaliska riterna är de som har sitt ursprung i öst. I dessa är det inget problem att vara präst (men dock inte biskop) och gift. Endast i latinsk rit i väst, är det oftast praxis att präster lever celibatärt.
torsdag 26 augusti 2010
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del IX ÄMBETEN
lk 12, 167, 176, 179, 183-187, 322-336, 430; KKK 3, 77, 95, 552-553, 860-862, 873-879, 893-896, 1119, 1536-1600 och 2034 sammanfattade; utan läroämbete består inte Kyrkan, Skriften eller Traditionen. Kyrkan är av Kristus hierarkiskt ordnad från begynnelsen. Apostlar fick kallelsen att förkunna den kristna tron för alla i hela världen. Apostlarna var dödliga och vigde därför noggrant biskopliga efterträdare, så att apostolisk förkunnelse bevaras till tidens slut. Kristus utvalde till det särskilda prästadömet 12 män, som vigde efterträdare vilka vigt präster att förrätta mässoffret. Den vigda tjänsten tas emot som en outplånlig prägel och ger makt att handla å Kristi vägnar.
I Sverige är det - förutom svenska kyrkan - tunnsått med episkopala samfund, men detta ämbete är inte bara en ”kvarleva” från urkyrklig tid1. Biskopsämbetet har alltid burit Kyrkans tro och liv, för Gud handlar med sitt folk framför allt utifrån hierarkiska mönster. Tradition, Skrift och offer har alltid flätats ihop med ”ämbete”, även på GT:s tid med översteprästlig hierarki. Kyrkan övertog judiskt prästämbete och lät två prästämbete finnas samtidigt; det tjänande vigda ämbetet (biskop och präst) och de döptas allmänna prästadöme.
Apostlarnas efterträdare biskopar nämns i t.ex. Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c. Vid en grundligare genomläsning är det mycket svårt att inte se hierarkisk ämbetsstruktur i hela NT och hela GT. Ett tydligt bibelställen som pekar på den särskilda hierarkin är följande2; Joh 20:21f - jämför gärna med 1 Mos 2:7 - vilket innebär att Gud gör en nyskapelse. Hierarkin har ett tydligt gudomligt ursprung i Joh 20:21f;
”…som Faders har sänt mig sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade; Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är de bundna.”.
VIGNINGSSUCCESION
Succesion beskrivs redan i GT, t.ex. 4 Mos 16:40; ”en obehörig, en som inte är av Arons släkt, aldrig får komma inför Herren och tända rökelse, för att det inte skall gå som det gick med Korach och hans menighet.”3; 4 Mos 20:26ff; ”Ta av Aron hans dräkt och klä hans son Elasar i den.”4. Succesion förutsätts också i NT.5 När en apostel dog, vigdes nya biskopar i deras efterföljd. Apostlarna hade en särställning bland biskoparna, men efterträdarna hade en stor del av apostlarnas auktoritet. Se 2 Tim 2:2 som vittnar om det tjänande ämbetet; ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.”. Se också att apostlaskaran inte är begränsad till de tolv, eftersom 15 personer6 kallas apostlar i NT. Apostlaauktoriteten är grunden för biskopens auktoritet, som hämtar sin legitimitet i apostlaauktoriteten7.
Luthersk kyrkligheten i Sverige - och anglikansk - är världsunik, i det att prästen har kvar en stor del av den gamla - medeltida och urkyrkliga - rollen.8 Anglikaner har inte giltig vigningssuccesion9, men dock en vigningslinje. Vigningslinje finns förmodligen även i Sverige och därmed innehar hon en speciell ställning i protestantismen genom prästvigning med biskopar med ”en viss apostolisk succession”.10 Svensk kyrklighet ser alltså ofta praktiskt - dock ofta inte dogmatiskt - vigningar som sakrament, jämför Apol 13, s223. Men giltigheten är fortfarande ett frågetecken. Ingen vet säkert om giltigheten av 1500-talets svenska vigningar, men frågan som måste ställas är om detta uppror var/är i linje med kyrklig intention och tro? Luthersk ämbetssyn kan på pappret se katolsk ut, men hur är praxisen?
PRÄST
Präster har funnits sedan begynnelsen, se 1 Mos 4:3; 14:18. Guds folk har alltid haft avskiljda personer, för en speciell tjänst i Guds tempel. Judiska präster fanns först hos de förstfödda familjefäderna som hade detta uppdrag - därefter under en mellanperiod Leviterna11 - och sist den ”förstfödde” Jesus Kristus med hans biskopar. Ett hierarkiskt och prästligt drag finns genom hela Skriften, eftersom ingen lever bland Guds folk i ensamhet. Prästerskap beskrivs i GT; se 3 Mos 8; 2 Krön 19:11; ”Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren” samt Mal 2:7; ”Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud.”. Kyrkan övertog prästrollen och ett hierarkiskt tjänande ämbete. Gud kallar män till prästtjänsten och han använder Kyrkan som det synliga medlet för att bekräfta kallelsen. Ingen är då präst av egen kraft eller förmåga. Prästen handlar i Kristi namn och kraft, så att ingen ska berömma sig. Att förkasta detta sakrament och denna rit är i motsats till hela traditionen och Skriften. Kyrkans tro på prästerskapets särskilda roll - och därmed också som en del av det som konstituerar den synliga Kyrkan - finns omvittnat i hela NT. Prästämbetet12 är Guds gåva till Kyrkan genom apostlarnas arvtagare; biskoparna. Kristus kom inte för att upphäva GT, utan för att uppfylla och fullkomna utifrån Matt 5:17. Offermåltiden innehåller det nya universella förbundet, vilket prästen är vigd för att tjäna. Se om levitiska offer och om hednafolkens kommande präster i Jes 66:21; ”Även bland dem skall jag välja präster och leviter”. Präster ordineras i t.ex..13 Matt 18:18; Apg 13:2 och 1 Tim 4:1;
”Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när profetior utpekade dig och de äldstes råd lade sina händer på dig.”14
Se även Tit 1:5-9;
”och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar…hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna”.
1 En del kristna vill invända mot hierarkiska drag, som traditionstrogna kyrkor övertagit från urkyrkan, eftersom de inte finner stöd för en sådan hållning i Skriften. När det i NT inte skrivs mycket om t.ex. biskopar, beror det inte på att detta ämbete inte fanns, utan för att alla i Kyrkan hade samma självklara arv. Detta på samma sätt som denna bok inte tar upp de kristologiska stridigheterna, eftersom jag förutsätter att läsaren har samma syn som författaren. Argument ur tystnaden, ”argumentum ad silentium”, är aldrig giltigt. Fröna till det tredelade ämbetet finns absolut redan i NT.
2 Se även 1 Mos 22; 27:15; 31:54; 46:1; 2 Mos 13:1-2; 19:22; 24:5; 29; 40:13-15; 3 Mos 8:6ff; 22; 4 Mos 3:1-12; 8:6ff; 5 Mos 18; 1 Kung 8; 2 Krön 35:3; Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Matt 10:1, 40; 16:15ff; 28:18f; Mark 10:43ff; 16:15ff; Luk 10:16; 20:29ff; Joh 14:26; 16:13f; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; 1 Kor 4:1, 14-16, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; Tit 1:5, Jak 5:14 och 1 Petr 2:9.
3 Jämför Jud 3-12 med 4 Mos, kap 16.
4 Se också 2 Mos 30:19; Hes 43:19; Ps 109:8 och 1 Mack 10:20.
5 Se Apg 1:12-26 och Hebr 5:4. Se fler ämbete med kontinuitet; Mose stol i Matt 23:2-3 och Apg 23:3-5 och Davids tronarvinge i Ps 89:4; 132:11ff; Jes 9:7 och Jer 33:17. Se även 2 Kung 2:13.
6 Mattias, Barnabas och St Paulus räknas också till apostlaskaran.
7 I apostlarnas uppdrag låg också att vara vittnen till uppståndelsen och auktoritet att skriva helig skrift, samt urgrunden för Kyrkan. Dessa tre uppdrag förs alltså inte vidare, men det som förs vidare är bl.a. läroauktoriteten och vigningsuppdraget. Apostlarna är hörnstenarna som biskoparna bygger vidare på.
8 Så är det inte i t.ex. Tyskland eller i det protestantiska USA. Där skulle det vara omöjligt att kalla pastorn för präst eller se prästämbetet sakramentalt (även om till och med Calvin såg vigningen som ett sakrament – se Institutes IV:18:28). Sverige är unikt i att de inte vigt egna; se SKB, s352.
9 Leo XIII:s Brev 1896 i ES1963-1966 ogiltigförklarade anglikanska vigningar. Rätt form, materia och intention är grunden för sakramenten. Påven menar att dels formen var defekt i anglikansk rit, med ändrad ordalydelse vilket gav ofullständighet efter 1550. Dels menas intentionen vara defekt, då anglikaner inte har intentionen att göra vad Kyrkan gjort, gör eller kommer göra.
10 Det finns förmodligen en enhetlig vigningslinje tillbaks till apostlarna. Men Rom ser kanske inte att Svenska kyrkan har en giltig succesion. Det berättas från mycket pålitliga källor att vid en vesper i full pompa och liturgisk ståt i Petruskyrkan, frågade dåvarande lutherska ärkebiskopen Hammar Johannes Paulus II om detta gemensamma liturgiska firande innebar att påven erkände ”svenska” ämbeten. Påvens blixtsnabba svar lär ha varit; ”betyder detta att ni godkänner mitt”.
11 Pga guldkalven instiftas ett nytt förbund, se 4 Mos 3:12; 8:14-19.
12 Präst nämns i t.ex. Apg 14:23 (gr. ”presbytérus”) och diakoner/diakonissor utses i Apg 6:6. Dessa tre ämbetesgrader vilka Kyrkan växer fram under är fortsättningen och fullbordandet av gamla förbundet.
13 Se också 2 Mos 29, speciellt vers 21, 44f; 3 Mos 22; 4 Mos 1:48-53; 3; 5 Mos 18; 2 Krön 26:14-21 (speciellt v18); Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; Rom 1:5; 1 Kor 3:9; 4:1, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; 2 Tim 1:6; 1 Petr 2:9 och 1 Joh 4:6.
14 Handpåläggning är judisk (Tos. Sanhedrin 1:1) och urkyrklig form för vigning som ger en särskild nådegåva; ”character indelebilis”.
tisdag 17 augusti 2010
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del II KONFIRMATION
lk 265-270; KKK 1285-1321 sammanfattade; i konfirmationen ges den helige Ande i dess fullhet genom bön, handpåläggning - vanligtvis av biskopen - och smörjelse med det heliga krismat.
KONFIRMATIONENS BIBLISKA BAKGRUND
Kyrkorna i öst och väst har alltid sett på konfirmationen som ett sakrament, där spädbarn (Öst), 16-åringar eller vuxenkonfirmander fullkomnar, bekräftar och fördjupar dopet samt fullbordar vigningen till det allmänna prästerskapet. Här ges Anden i fullhet och mottagaren får en outplånlig prägel, latin ”character indelebilis”, genom smörjelse av konsekrerad olja. Smörjelsen har en lång bakgrund i GT:liga sammanhang, men konfirmationsliknande riter finns ej i GT1. Präster, profeter och kungar smordes till sina uppgifter, se t.ex. 2 Mos 30:22ff; 1 Sam 16:12 och Jes 61:1. Jesu titel - ”Kristus” - betyder just smord och Han är den store Prästen, Profeten och Konungen. Smörjelse med olja på den döptes panna och handpåläggning av biskopliga2 händer har alltid varit en djupt sakramental handling, vilket under bön givit en andra andeuppfyllelse efter dopet. Så skedde redan i urkyrkan, se t.ex.3 Apg 8:18; ”...att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades...”; 2 Kor 1:21f; ”…smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.” och 1 Joh 2:20; ”Ni däremot har blivit smorda av den Helige och känner alla sanningen.”. Jämför också 1 Petr 2:5, 9 med 2 Mos 19:5f.
KYRKOFÄDERNAS LÄRA OCH SVENSK PRAXIS
De kyrkofäder som tar upp konfirmationen är bl.a.4 St Hippolytes i Den apostoliska traditionen 21:31ff och Tertullianus i Om dopet 7:2-8:1 (J304) och De carnis resurectione 8:3 (J362). Alla tre ställena visar att dop följs av smörjelse, korstecknande och handpåläggning, varefter eukaristin ges. St Cyprianus av Kartago skriver om att Anden ges genom handpåläggning i brev 70:2 (J592 och J595). Han hänvisar i brev 73:9 till Apg 8:18, där St Cyprianus säger att de fortfarande följer praxisen med konfirmation. Konciliet i Elvira 306, kanon 385 tar uttryckligen upp konfirmation av en biskop.
Svensk konfirmation har under 1900-talet reducerats från korsförhör till att bli några roliga lägerveckor, vilket unga får genomgå innan presenter utdelas från släktingar. Många minns väl 80-talets slagdänga; ”Farsan, jag vill ha en synt, när jag konfirmerar mig”, vilket säger mycket om hur ”normalsvensken” ser på riten. Ad fontes!6
1 Den judiska seden med Bar Mizvah eller Bat Mizvah (tonåringarnas upptagning i den judiska församlingen) är faktiskt en östkyrklig influens från 1200-talet.
2 Att biskopen förvaltar detta sakramentet - men det kan delegeras - beror på att han är bärare av Kyrkans fullhet och det är då lämpligt att just han firar när konfirmanden skall få Anden i dess fullhet.
3 Se även Deut 34:9; Apg 2:1ff; 2:38; 19:1-6; Ef 1:13; Hebr 6:1-4 och vidare 1 Joh 2:20-27.
4 Det finns tidigare vittnesbörd i t.ex. år 181 i TEOFILUS av Antiokia, Ad Autolycum 1:12 (J174).
5 ES52d (tyvärr inte översatt i koncilietexten i SPB I).
6 Latin för; ”tillbaks till källan”. Och tillbaks ända till urKyrkan, för 1500-talet tog bort smörjelsernas sakramentet. Konfirmation och de sjukas smörjelse var de enda sakrament som bortrationaliserades då.
KONFIRMATIONENS BIBLISKA BAKGRUND
Kyrkorna i öst och väst har alltid sett på konfirmationen som ett sakrament, där spädbarn (Öst), 16-åringar eller vuxenkonfirmander fullkomnar, bekräftar och fördjupar dopet samt fullbordar vigningen till det allmänna prästerskapet. Här ges Anden i fullhet och mottagaren får en outplånlig prägel, latin ”character indelebilis”, genom smörjelse av konsekrerad olja. Smörjelsen har en lång bakgrund i GT:liga sammanhang, men konfirmationsliknande riter finns ej i GT1. Präster, profeter och kungar smordes till sina uppgifter, se t.ex. 2 Mos 30:22ff; 1 Sam 16:12 och Jes 61:1. Jesu titel - ”Kristus” - betyder just smord och Han är den store Prästen, Profeten och Konungen. Smörjelse med olja på den döptes panna och handpåläggning av biskopliga2 händer har alltid varit en djupt sakramental handling, vilket under bön givit en andra andeuppfyllelse efter dopet. Så skedde redan i urkyrkan, se t.ex.3 Apg 8:18; ”...att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades...”; 2 Kor 1:21f; ”…smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.” och 1 Joh 2:20; ”Ni däremot har blivit smorda av den Helige och känner alla sanningen.”. Jämför också 1 Petr 2:5, 9 med 2 Mos 19:5f.
KYRKOFÄDERNAS LÄRA OCH SVENSK PRAXIS
De kyrkofäder som tar upp konfirmationen är bl.a.4 St Hippolytes i Den apostoliska traditionen 21:31ff och Tertullianus i Om dopet 7:2-8:1 (J304) och De carnis resurectione 8:3 (J362). Alla tre ställena visar att dop följs av smörjelse, korstecknande och handpåläggning, varefter eukaristin ges. St Cyprianus av Kartago skriver om att Anden ges genom handpåläggning i brev 70:2 (J592 och J595). Han hänvisar i brev 73:9 till Apg 8:18, där St Cyprianus säger att de fortfarande följer praxisen med konfirmation. Konciliet i Elvira 306, kanon 385 tar uttryckligen upp konfirmation av en biskop.
Svensk konfirmation har under 1900-talet reducerats från korsförhör till att bli några roliga lägerveckor, vilket unga får genomgå innan presenter utdelas från släktingar. Många minns väl 80-talets slagdänga; ”Farsan, jag vill ha en synt, när jag konfirmerar mig”, vilket säger mycket om hur ”normalsvensken” ser på riten. Ad fontes!6
1 Den judiska seden med Bar Mizvah eller Bat Mizvah (tonåringarnas upptagning i den judiska församlingen) är faktiskt en östkyrklig influens från 1200-talet.
2 Att biskopen förvaltar detta sakramentet - men det kan delegeras - beror på att han är bärare av Kyrkans fullhet och det är då lämpligt att just han firar när konfirmanden skall få Anden i dess fullhet.
3 Se även Deut 34:9; Apg 2:1ff; 2:38; 19:1-6; Ef 1:13; Hebr 6:1-4 och vidare 1 Joh 2:20-27.
4 Det finns tidigare vittnesbörd i t.ex. år 181 i TEOFILUS av Antiokia, Ad Autolycum 1:12 (J174).
5 ES52d (tyvärr inte översatt i koncilietexten i SPB I).
6 Latin för; ”tillbaks till källan”. Och tillbaks ända till urKyrkan, för 1500-talet tog bort smörjelsernas sakramentet. Konfirmation och de sjukas smörjelse var de enda sakrament som bortrationaliserades då.
KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del I DOP
INLEDNING KYRKANS INITIATION
I en vanlig svensk stad kan du idag ”halka in” i en ”citykyrka” och bli frälst på 10 sek och därefter vara ”säker” på evig salighet1. I dessa - kyrkligt sett - urvattnade torra utmarker kan kristendomen lätt bli fullständigt ointressant och trivial. Att helt ta bort tröskeln in i Kyrkan är inte ett effektivt sätt att förbättra medlemssiffrorna. I urkyrkan var initiationen in i Kyrkans mysterium mödosam och svår. Hela processen att upptas in i den kristna gemenskapen var lång och hemlighetsfull och här strömmade människor in i Kyrkan. Den nya enkla, snabba och effektiva kristendomen har alltså sina osynliga begränsningar. Kyrkans initiation har fortfarande kvar sin tunga, törnekrönta stig och att ta steget innanför är inte alltid lätt. Sanning och rätt har ofta väldigt lite med förenklade och reducerade metoder. Sanningsfyllt liv är aldrig lätt, men dock rätt.
DOP
lk 147, 200, 252- 263; KKK 977-978, och 1213-1284 sammanfattade; dopet förenar oss med Kristus och är grunden, porten och dörren till det kristna livet och inlemmar oss i Kyrkan. Dopet är en engångsföreteelse, renar från all synd, tar bort arvsynden samt nödvändigt för att ärva det nya livet och bli delaktig av gudomligt liv.
Dopet är Kyrkans grund och den gemensamma rot som alla Kyrkor och samfund hämtar sin näring ur. Dopets ursprung finns i judendomen, i dess rituella bad och konvertitbad, se Hes 36:25, Josefus De judiska krigen 2:8:5ff och Johannes döparens dop i t.ex. Matt 3. För många sentida baptister har dopet - enligt en strikt antik judisk tradition - endast blivit bekännelsehandling. Dopet har blivit en speciellt stor stridsfråga i nyprotestantism och är idag en stor splittringsorsak. Allra tragiskt blir det när kristna grupper inte längre anses vara kristna för att de inte döpts på rätt sätt.
Vad innebär då det kristna dopet? Dopet är en bekännelsehandling och samtidigt så otroligt mycket mer, se t.ex.2 Apg 2:38f;
” Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn…”
Se även 1 Kor 12:13; ”…döpts att höra till en och samma kropp”. Dopet är alltså verkligen en inledning till det kristna livet, precis som omskärelsen var porten till judendomen3, se Kol 2:11f; ”I honom har ni också blivit omskurna...när ni begravdes med honom i dopet.”. Jämför också med t.ex. Matt 28:19; ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem...”, med Gen 17:12; ”Alla av manligt kön...skall omskäras.”.
Dopet är ett bad som renar den enskilde från all synd och förnyar hela människan. Vi får del av gudomligt liv, genom att helig Ande tar sin boning i oss. Dopet gör oss till Guds barn, arvingar till himmelriket och en del av hans egen kropp, Kyrkan. Allt detta har Kyrkan alltid lärt och så lär alla kyrkor och även en del samfund idag, bl.a. p.g.a. Skriftens klara budskap i bl.a.4 Mark 16:16; ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.”; Joh 3:5; ”...den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”. Dopet verkar bl.a. utifrån Joh 3:5, vara en förutsättning för oss människor att nå himlen, vilket även kyrkofäderna5 och reformatorerna hävdade. Gud är naturligtvis större än kristendomen, men dock speciellt verksam genom Kyrkan. Gud kan därför också använda andra vägar, jämför med KKK 1257. Märk också att Mark 16:16 har en asymmetri; tro och dop ger räddning, men otro ger dom. Avsaknad av dop ger absolut inte automatiskt helvete.
BARNDOP
lk 258; KKK 1231 och 1250-1252 sammanfattade; barndop är omvittnat från den första tiden. Barndop visar med extra stor tydlighet att dopet är en gåva.
Fortsättning här
I en vanlig svensk stad kan du idag ”halka in” i en ”citykyrka” och bli frälst på 10 sek och därefter vara ”säker” på evig salighet1. I dessa - kyrkligt sett - urvattnade torra utmarker kan kristendomen lätt bli fullständigt ointressant och trivial. Att helt ta bort tröskeln in i Kyrkan är inte ett effektivt sätt att förbättra medlemssiffrorna. I urkyrkan var initiationen in i Kyrkans mysterium mödosam och svår. Hela processen att upptas in i den kristna gemenskapen var lång och hemlighetsfull och här strömmade människor in i Kyrkan. Den nya enkla, snabba och effektiva kristendomen har alltså sina osynliga begränsningar. Kyrkans initiation har fortfarande kvar sin tunga, törnekrönta stig och att ta steget innanför är inte alltid lätt. Sanning och rätt har ofta väldigt lite med förenklade och reducerade metoder. Sanningsfyllt liv är aldrig lätt, men dock rätt.
DOP
lk 147, 200, 252- 263; KKK 977-978, och 1213-1284 sammanfattade; dopet förenar oss med Kristus och är grunden, porten och dörren till det kristna livet och inlemmar oss i Kyrkan. Dopet är en engångsföreteelse, renar från all synd, tar bort arvsynden samt nödvändigt för att ärva det nya livet och bli delaktig av gudomligt liv.
Dopet är Kyrkans grund och den gemensamma rot som alla Kyrkor och samfund hämtar sin näring ur. Dopets ursprung finns i judendomen, i dess rituella bad och konvertitbad, se Hes 36:25, Josefus De judiska krigen 2:8:5ff och Johannes döparens dop i t.ex. Matt 3. För många sentida baptister har dopet - enligt en strikt antik judisk tradition - endast blivit bekännelsehandling. Dopet har blivit en speciellt stor stridsfråga i nyprotestantism och är idag en stor splittringsorsak. Allra tragiskt blir det när kristna grupper inte längre anses vara kristna för att de inte döpts på rätt sätt.
Vad innebär då det kristna dopet? Dopet är en bekännelsehandling och samtidigt så otroligt mycket mer, se t.ex.2 Apg 2:38f;
” Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn…”
Se även 1 Kor 12:13; ”…döpts att höra till en och samma kropp”. Dopet är alltså verkligen en inledning till det kristna livet, precis som omskärelsen var porten till judendomen3, se Kol 2:11f; ”I honom har ni också blivit omskurna...när ni begravdes med honom i dopet.”. Jämför också med t.ex. Matt 28:19; ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem...”, med Gen 17:12; ”Alla av manligt kön...skall omskäras.”.
Dopet är ett bad som renar den enskilde från all synd och förnyar hela människan. Vi får del av gudomligt liv, genom att helig Ande tar sin boning i oss. Dopet gör oss till Guds barn, arvingar till himmelriket och en del av hans egen kropp, Kyrkan. Allt detta har Kyrkan alltid lärt och så lär alla kyrkor och även en del samfund idag, bl.a. p.g.a. Skriftens klara budskap i bl.a.4 Mark 16:16; ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.”; Joh 3:5; ”...den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”. Dopet verkar bl.a. utifrån Joh 3:5, vara en förutsättning för oss människor att nå himlen, vilket även kyrkofäderna5 och reformatorerna hävdade. Gud är naturligtvis större än kristendomen, men dock speciellt verksam genom Kyrkan. Gud kan därför också använda andra vägar, jämför med KKK 1257. Märk också att Mark 16:16 har en asymmetri; tro och dop ger räddning, men otro ger dom. Avsaknad av dop ger absolut inte automatiskt helvete.
BARNDOP
lk 258; KKK 1231 och 1250-1252 sammanfattade; barndop är omvittnat från den första tiden. Barndop visar med extra stor tydlighet att dopet är en gåva.
Fortsättning här
söndag 15 augusti 2010
INLEDNING KYRKANS SAKRAMENTALA LIV
I de följande tolv avsnitten kommer att gå in på hur det kristna livet levs ut och praktiskt gestaltas genom 7 sakrament, och den teologi som står bakom detta liv. En viktig sak att ha i åtanke i hela den följande avdelningen är att Kyrkan håller fast vid den ”inkarnatoriska principen”, där Ordet blir kött. Kristendomen är en djupt materialistisk tro, där kärnan är att Gud blir människa! Inkarnationen är det mest konkreta vår värld äger, vilket förståndet aldrig helt kan greppa. Desto mer vi begrundar kristna dogmer, desto mer inser vi att vi inget vet. Detta väcker också längtan till att vilja veta mer. Meningen är då inte att vi ska förstå allt, utan att vi ska ta emot från den stora kärleken. Först då kan vi älska och leva livet. Kristendom är framför allt Ande och liv och inte rationalistisk dissektion av trosdogmer. Det gudomliga är och förblir ett personligt relationsmysterium, vilket aldrig kan rationaliseras sönder. Gud är Gud och uppenbarar inte allt, men blir en av oss. Att livet är viktigare gör inte läran oviktig. Lära och liv är ett, eftersom allt möts i kärlekens brännpunkt; Han som är Vägen, Sanningen och Livet! Detta är orientalisk, ortodox, katolsk, luthersk och anglikansk syn. Sakramentalism är därmed inte svårt att acceptera för merparten av kristna. Polemiken ska dock inte upplevas vara avdelnings behållning, men sakramentalism är ofta missförstådd och behöver utrymme för att ge bibliska, urkyrkliga och förnuftiga argument.
Sakramenten grundas alltså i Sonens inkarnation, vilket gav en ny värdighet åt människan och materien. Kristus ger sig själv, helgar oss och bygger upp Kristi kropp genom heliga handlingar; sakrament. Sakrament betyder just heligt ting (mysterion nämns 30 ggr i NT). ”Sakramentalism” är en konsekvens av tron att materia kan innesluta nåd. Sakramenten är ett kroppsligt uttryck av tron. Därmed är Gud inte utanför materien, utan använder just materia för sina syften, se Joh 9:6. En iakttagelse hos fundamentalister är att de ofta förnekar att materia kan innehålla något gudomligt, t.ex. ses nattvarden symboliskt. Samtidigt menas ofta att det onda förmedlas genom materiella ting, t.ex. då en drinkare blir besatt av djävulen genom drycken. Men materia är inte djävulsk, utan Guds uppfinning och skapelse. Materien bär det andliga, inte tvärt om. Djävulen har dålig skaparkraft och kan inte göra ny materia (= något gott), bara missbruka den goda skapelsen.
Materia kan innehålla något gudomligt. I GT, se bl.a. 2 Mos 25:8-16; 29:37; ”…altaret högheligt, allting som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet.”; 3 Mos 6:26f; 16:2-4, 13 och 21:8; ”hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.” och 1 Kung 1:39. Tydligare blev det när Kristus vandrade på jorden. Han använde sig av materia som redskap för sin kraft, t.ex. Mark 5:25ff (även Matt 20:34; 26:12; Mark 1:41; 6:13; 7:33; 8:23-25; Luk 7:14 och 8:44).Det andliga och det fysiska är tätt sammanlänkat i kristen tro och Kristus använder ännu idag sakrament till att fördela nåd. Sakrament är inte enbart symboliska, utan är symboler. Begreppet symbol betyder att två entiteter eller världar sammanfogas, eller ordagrant sammankastas. Gud använder sig alltså av materiella ting för att vår själ ska växa och kunna ta emot en himmelsk nåd. Nåden kanaliseras in i världen genom materiella bärare, vilket tabellen visar;
KROPPSLIG - SJÄLSLIG UTVECKLING
Födelse - Dop
Växt - Konfirmation
Föda - Eukaristi
Läkedom - Försoning
Fullkomnande - Sista smörjelsen
SAMHÄLLELIG - KYRKANS UTBREDNING
Politiskt ledarskap - Vigningarnas sakrament
Nativitet eller tillväxt - Äktenskapets sakrament
Alla dessa sakrament får alltså sin kraft från Kristus, så att de är Hans verk. I sakramenten använder Gud materien - t.ex. vatten, olja, bröd, vin och handpåläggning - som verkliga vägar för sin nåd. Detta utesluter naturligtvis inte att Gud också använder andra vägar, eftersom ”Allah akbar”, (arab. för Gud är större)! Men vi vet att Gud bundit sig till sakramenten och därför ska vi bruka dem. En intressant sak är att minst 6 sakrament nämns tillsammans redan av TERTULLIANUS i De praescriptione haereticum 40:1 (J299) runt år 200 och även hos St AUGUSTINUS och Apol 13.
Himlen sammankastas med jorden i en synlig rit, som innehåller det riten betecknar. Den yttre formen uppbär alltså den inre meningen. Dopet är den synlig rit, där hällandet av vatten betecknar att själen verkligen renas med den gudomliga nåd som verkar. På samma sätt fungerar också andra sakrament. De är heliga mysteriösa yttre tecken på en inre nåd som instiftats av Kristus, vilken också är den som handlar och förmedlar Andens nåd och heliggörandet till vår själ. Hela Kyrkans tro kan beskrivas som en djupt sammanfogad organisk och kroppsligt enhet. Kyrkan kan betecknas som ett sakrament vilket innehåller och förmedlar den osynliga nåd hon är tecknet på, KKK 774.
Sakramenten grundas alltså i Sonens inkarnation, vilket gav en ny värdighet åt människan och materien. Kristus ger sig själv, helgar oss och bygger upp Kristi kropp genom heliga handlingar; sakrament. Sakrament betyder just heligt ting (mysterion nämns 30 ggr i NT). ”Sakramentalism” är en konsekvens av tron att materia kan innesluta nåd. Sakramenten är ett kroppsligt uttryck av tron. Därmed är Gud inte utanför materien, utan använder just materia för sina syften, se Joh 9:6. En iakttagelse hos fundamentalister är att de ofta förnekar att materia kan innehålla något gudomligt, t.ex. ses nattvarden symboliskt. Samtidigt menas ofta att det onda förmedlas genom materiella ting, t.ex. då en drinkare blir besatt av djävulen genom drycken. Men materia är inte djävulsk, utan Guds uppfinning och skapelse. Materien bär det andliga, inte tvärt om. Djävulen har dålig skaparkraft och kan inte göra ny materia (= något gott), bara missbruka den goda skapelsen.
Materia kan innehålla något gudomligt. I GT, se bl.a. 2 Mos 25:8-16; 29:37; ”…altaret högheligt, allting som kommer i beröring med altaret får del av dess helighet.”; 3 Mos 6:26f; 16:2-4, 13 och 21:8; ”hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.” och 1 Kung 1:39. Tydligare blev det när Kristus vandrade på jorden. Han använde sig av materia som redskap för sin kraft, t.ex. Mark 5:25ff (även Matt 20:34; 26:12; Mark 1:41; 6:13; 7:33; 8:23-25; Luk 7:14 och 8:44).Det andliga och det fysiska är tätt sammanlänkat i kristen tro och Kristus använder ännu idag sakrament till att fördela nåd. Sakrament är inte enbart symboliska, utan är symboler. Begreppet symbol betyder att två entiteter eller världar sammanfogas, eller ordagrant sammankastas. Gud använder sig alltså av materiella ting för att vår själ ska växa och kunna ta emot en himmelsk nåd. Nåden kanaliseras in i världen genom materiella bärare, vilket tabellen visar;
KROPPSLIG - SJÄLSLIG UTVECKLING
Födelse - Dop
Växt - Konfirmation
Föda - Eukaristi
Läkedom - Försoning
Fullkomnande - Sista smörjelsen
SAMHÄLLELIG - KYRKANS UTBREDNING
Politiskt ledarskap - Vigningarnas sakrament
Nativitet eller tillväxt - Äktenskapets sakrament
Alla dessa sakrament får alltså sin kraft från Kristus, så att de är Hans verk. I sakramenten använder Gud materien - t.ex. vatten, olja, bröd, vin och handpåläggning - som verkliga vägar för sin nåd. Detta utesluter naturligtvis inte att Gud också använder andra vägar, eftersom ”Allah akbar”, (arab. för Gud är större)! Men vi vet att Gud bundit sig till sakramenten och därför ska vi bruka dem. En intressant sak är att minst 6 sakrament nämns tillsammans redan av TERTULLIANUS i De praescriptione haereticum 40:1 (J299) runt år 200 och även hos St AUGUSTINUS och Apol 13.
Himlen sammankastas med jorden i en synlig rit, som innehåller det riten betecknar. Den yttre formen uppbär alltså den inre meningen. Dopet är den synlig rit, där hällandet av vatten betecknar att själen verkligen renas med den gudomliga nåd som verkar. På samma sätt fungerar också andra sakrament. De är heliga mysteriösa yttre tecken på en inre nåd som instiftats av Kristus, vilken också är den som handlar och förmedlar Andens nåd och heliggörandet till vår själ. Hela Kyrkans tro kan beskrivas som en djupt sammanfogad organisk och kroppsligt enhet. Kyrkan kan betecknas som ett sakrament vilket innehåller och förmedlar den osynliga nåd hon är tecknet på, KKK 774.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
