I Sverige är det - förutom svenska kyrkan - tunnsått med episkopala samfund, men detta ämbete är inte bara en ”kvarleva” från urkyrklig tid1. Biskopsämbetet har alltid burit Kyrkans tro och liv, för Gud handlar med sitt folk framför allt utifrån hierarkiska mönster. Tradition, Skrift och offer har alltid flätats ihop med ”ämbete”, även på GT:s tid med översteprästlig hierarki. Kyrkan övertog judiskt prästämbete och lät två prästämbete finnas samtidigt; det tjänande vigda ämbetet (biskop och präst) och de döptas allmänna prästadöme.
Apostlarnas efterträdare biskopar nämns i t.ex. Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c. Vid en grundligare genomläsning är det mycket svårt att inte se hierarkisk ämbetsstruktur i hela NT och hela GT. Ett tydligt bibelställen som pekar på den särskilda hierarkin är följande2; Joh 20:21f - jämför gärna med 1 Mos 2:7 - vilket innebär att Gud gör en nyskapelse. Hierarkin har ett tydligt gudomligt ursprung i Joh 20:21f;
”…som Faders har sänt mig sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade; Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är de bundna.”.
VIGNINGSSUCCESION
Succesion beskrivs redan i GT, t.ex. 4 Mos 16:40; ”en obehörig, en som inte är av Arons släkt, aldrig får komma inför Herren och tända rökelse, för att det inte skall gå som det gick med Korach och hans menighet.”3; 4 Mos 20:26ff; ”Ta av Aron hans dräkt och klä hans son Elasar i den.”4. Succesion förutsätts också i NT.5 När en apostel dog, vigdes nya biskopar i deras efterföljd. Apostlarna hade en särställning bland biskoparna, men efterträdarna hade en stor del av apostlarnas auktoritet. Se 2 Tim 2:2 som vittnar om det tjänande ämbetet; ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.”. Se också att apostlaskaran inte är begränsad till de tolv, eftersom 15 personer6 kallas apostlar i NT. Apostlaauktoriteten är grunden för biskopens auktoritet, som hämtar sin legitimitet i apostlaauktoriteten7.
Luthersk kyrkligheten i Sverige - och anglikansk - är världsunik, i det att prästen har kvar en stor del av den gamla - medeltida och urkyrkliga - rollen.8 Anglikaner har inte giltig vigningssuccesion9, men dock en vigningslinje. Vigningslinje finns förmodligen även i Sverige och därmed innehar hon en speciell ställning i protestantismen genom prästvigning med biskopar med ”en viss apostolisk succession”.10 Svensk kyrklighet ser alltså ofta praktiskt - dock ofta inte dogmatiskt - vigningar som sakrament, jämför Apol 13, s223. Men giltigheten är fortfarande ett frågetecken. Ingen vet säkert om giltigheten av 1500-talets svenska vigningar, men frågan som måste ställas är om detta uppror var/är i linje med kyrklig intention och tro? Luthersk ämbetssyn kan på pappret se katolsk ut, men hur är praxisen?
PRÄST
Präster har funnits sedan begynnelsen, se 1 Mos 4:3; 14:18. Guds folk har alltid haft avskiljda personer, för en speciell tjänst i Guds tempel. Judiska präster fanns först hos de förstfödda familjefäderna som hade detta uppdrag - därefter under en mellanperiod Leviterna11 - och sist den ”förstfödde” Jesus Kristus med hans biskopar. Ett hierarkiskt och prästligt drag finns genom hela Skriften, eftersom ingen lever bland Guds folk i ensamhet. Prästerskap beskrivs i GT; se 3 Mos 8; 2 Krön 19:11; ”Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren” samt Mal 2:7; ”Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud.”. Kyrkan övertog prästrollen och ett hierarkiskt tjänande ämbete. Gud kallar män till prästtjänsten och han använder Kyrkan som det synliga medlet för att bekräfta kallelsen. Ingen är då präst av egen kraft eller förmåga. Prästen handlar i Kristi namn och kraft, så att ingen ska berömma sig. Att förkasta detta sakrament och denna rit är i motsats till hela traditionen och Skriften. Kyrkans tro på prästerskapets särskilda roll - och därmed också som en del av det som konstituerar den synliga Kyrkan - finns omvittnat i hela NT. Prästämbetet12 är Guds gåva till Kyrkan genom apostlarnas arvtagare; biskoparna. Kristus kom inte för att upphäva GT, utan för att uppfylla och fullkomna utifrån Matt 5:17. Offermåltiden innehåller det nya universella förbundet, vilket prästen är vigd för att tjäna. Se om levitiska offer och om hednafolkens kommande präster i Jes 66:21; ”Även bland dem skall jag välja präster och leviter”. Präster ordineras i t.ex..13 Matt 18:18; Apg 13:2 och 1 Tim 4:1;
”Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när profetior utpekade dig och de äldstes råd lade sina händer på dig.”14
Se även Tit 1:5-9;
”och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar…hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna”.
1 En del kristna vill invända mot hierarkiska drag, som traditionstrogna kyrkor övertagit från urkyrkan, eftersom de inte finner stöd för en sådan hållning i Skriften. När det i NT inte skrivs mycket om t.ex. biskopar, beror det inte på att detta ämbete inte fanns, utan för att alla i Kyrkan hade samma självklara arv. Detta på samma sätt som denna bok inte tar upp de kristologiska stridigheterna, eftersom jag förutsätter att läsaren har samma syn som författaren. Argument ur tystnaden, ”argumentum ad silentium”, är aldrig giltigt. Fröna till det tredelade ämbetet finns absolut redan i NT.
2 Se även 1 Mos 22; 27:15; 31:54; 46:1; 2 Mos 13:1-2; 19:22; 24:5; 29; 40:13-15; 3 Mos 8:6ff; 22; 4 Mos 3:1-12; 8:6ff; 5 Mos 18; 1 Kung 8; 2 Krön 35:3; Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Matt 10:1, 40; 16:15ff; 28:18f; Mark 10:43ff; 16:15ff; Luk 10:16; 20:29ff; Joh 14:26; 16:13f; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; 1 Kor 4:1, 14-16, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; Tit 1:5, Jak 5:14 och 1 Petr 2:9.
3 Jämför Jud 3-12 med 4 Mos, kap 16.
4 Se också 2 Mos 30:19; Hes 43:19; Ps 109:8 och 1 Mack 10:20.
5 Se Apg 1:12-26 och Hebr 5:4. Se fler ämbete med kontinuitet; Mose stol i Matt 23:2-3 och Apg 23:3-5 och Davids tronarvinge i Ps 89:4; 132:11ff; Jes 9:7 och Jer 33:17. Se även 2 Kung 2:13.
6 Mattias, Barnabas och St Paulus räknas också till apostlaskaran.
7 I apostlarnas uppdrag låg också att vara vittnen till uppståndelsen och auktoritet att skriva helig skrift, samt urgrunden för Kyrkan. Dessa tre uppdrag förs alltså inte vidare, men det som förs vidare är bl.a. läroauktoriteten och vigningsuppdraget. Apostlarna är hörnstenarna som biskoparna bygger vidare på.
8 Så är det inte i t.ex. Tyskland eller i det protestantiska USA. Där skulle det vara omöjligt att kalla pastorn för präst eller se prästämbetet sakramentalt (även om till och med Calvin såg vigningen som ett sakrament – se Institutes IV:18:28). Sverige är unikt i att de inte vigt egna; se SKB, s352.
9 Leo XIII:s Brev 1896 i ES1963-1966 ogiltigförklarade anglikanska vigningar. Rätt form, materia och intention är grunden för sakramenten. Påven menar att dels formen var defekt i anglikansk rit, med ändrad ordalydelse vilket gav ofullständighet efter 1550. Dels menas intentionen vara defekt, då anglikaner inte har intentionen att göra vad Kyrkan gjort, gör eller kommer göra.
10 Det finns förmodligen en enhetlig vigningslinje tillbaks till apostlarna. Men Rom ser kanske inte att Svenska kyrkan har en giltig succesion. Det berättas från mycket pålitliga källor att vid en vesper i full pompa och liturgisk ståt i Petruskyrkan, frågade dåvarande lutherska ärkebiskopen Hammar Johannes Paulus II om detta gemensamma liturgiska firande innebar att påven erkände ”svenska” ämbeten. Påvens blixtsnabba svar lär ha varit; ”betyder detta att ni godkänner mitt”.
11 Pga guldkalven instiftas ett nytt förbund, se 4 Mos 3:12; 8:14-19.
12 Präst nämns i t.ex. Apg 14:23 (gr. ”presbytérus”) och diakoner/diakonissor utses i Apg 6:6. Dessa tre ämbetesgrader vilka Kyrkan växer fram under är fortsättningen och fullbordandet av gamla förbundet.
13 Se också 2 Mos 29, speciellt vers 21, 44f; 3 Mos 22; 4 Mos 1:48-53; 3; 5 Mos 18; 2 Krön 26:14-21 (speciellt v18); Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; Rom 1:5; 1 Kor 3:9; 4:1, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; 2 Tim 1:6; 1 Petr 2:9 och 1 Joh 4:6.
14 Handpåläggning är judisk (Tos. Sanhedrin 1:1) och urkyrklig form för vigning som ger en särskild nådegåva; ”character indelebilis”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar