KKK 787, 791, 813-818 och 837 sammanfattade; Synd hotar Kyrkans enhet, för synden ger olikhet, schism, heresi och avfall. Enskilda personer har idag inte personlig skuld till splittringen och Kyrkan omfattar dessa med broderlig kärlek och aktning. Kristi vilja var dock att alla kristna - alla lemmar - ska vara intimt och helt förenade med hans kropp, genom eukaristi och enhetens starka gemenskapsband. ¨
Sverige har en lång och tung reformationspositivistisk tradition. Enligt den flämtade ljuset fram 1517, i totalt mörker. I Uppsala 1593 blev slutgiltigt svenskarna ett befriat och självständigt folkslag. Denna bild har grumlats med åren. Allt var inte så hemskt mörkt och förfallet före 1520-talet och ljuset lyste inte starkt efter ”landsfadern” Gustav Vasa Erikssons härjningar. Mörker kan inte existera i ljusets närhet och uppror upplyser aldrig.
Se vidare här och här
NUTIDA LUTHERDOM
Inom lutherdomen är det idag tydligt att auktoriteten är problemet. I många år blev det lutherska samfundet ett auktoritärt ”kungligt salighetsverk”, som var den kungliga despotens förlängda arm. När de politiska och demokratiska instutionerna växte fram, visste politiker först inte riktigt vad de skulle göra med kyrkligheten i Sverige. Ett gammalt engelskt talesätt säger; ”If you can’t beat them, join them”. Detta är precis vad som skett. Socialdemokraterna har verkat för en politisering och därmed bakbindning av statskyrkan, som saknar motstycke i världshistorien. Biskoparna har oftast blivit ”statens ideologiska vänsterhänder”. Svenska församlingarna har blivit politiskt styrda och så får ingen ”kyrka” fungera. Sorgligt nog fungerar inte svensk ”folkkyrkotanke” (folkkyrkotanken har två problem, dels vill man inte vara ”Kyrka”, dels har man inget folk). Här finns ett splittringsförfarande med feministteologer, befrielseteologer, kommunistteologer, ateistteologer och kvinnoprästmotståndare inom lutherdomen. Och tro mig, det finns inte mycket som förenar rörelserna (inte ens kristologin). Idag är kyrkligheten i Sverige i enormt behov av sund auktoritet. Rätt många börjar vända blicken mot Rom och bort från det ”lilla röda huset” i Uppsalas centrum. Svensk kyrklighet lever i ett allt mer trängt läge; politiskt, ekonomiskt och anseendemässigt. Hennes ledning är - eller i alla fall var - politiskt tillsatta ”rödskägg” och ”rödstrumpor”. De är ofta prästsöner eller prästdöttrar som gjort uppror. Därmed vill många göra om tron så att den blir politiskt korrekt och passar i samtiden. Detta är ett gammalt problem vilket leder till att den ”moderna” form av tron som bejakas, redan blivit förlegad. Sorgligt nog brukar de som vill förändra tron inte vara i tiden, utan en generation efter. Det var oftast sin föräldrageneration de gjort uppror mot. När någon lyckats omvandla läran till det som de själva tror på, finns det få som tror på just de ”innedogmerna” längre. Den som gifter sig med samtiden, finner sig snart bunden vid ett lik. Eller annorlunda uttryckt; ”en kyrka som strävar mot att bara vara i tiden och aldrig utmana, blir kulturellt irrelevant”. Få människor blir kristna för att det är så roligt (eller inne) att vara kristen. Varför skulle någon bli kristen om det inte gör skillnad?
Sist har vi också de ”folkligt” valda politiska representanterna, som ofta inte bryr sig ett skvatt om kristen tro. De styr över en kyrka, vilket större delen av folket inte har kontakt med mellan vagga och grav. När skymningen sänker sig över den medeltida svenska byns kyrkobyggnad, vänder en och annan präst sin bön till Gud och sitt hopp till Rom. Frågan är om något annat kan rädda svensk kyrklighet än - att gå till de källor som hon delvis avvikt från - Gud och Rom. ”Kyrie eleison”!
KATOLSK NUTID
Efter toleransediktet 1781 kom en pyrande liten rest av Kyrkan sakta växa fram i Sverige igen. Den förste prästen - Fader Oster - tjänade cirka 1500 invandrare i Stockholm. Fram mot 1800-talets början, fanns endast en pytteliten skara kvar. En ny tillväxt upplevdes därefter under drottning Josefinas biktfar Studach, som också 1837 invigde den första nykatolska kyrkobyggnaden i Sverige; St Eugenia. Men konversioner var fortfarande förbjudna i lagen. ”Frireligiösa dissidenter” utvisades obönhörligen i Svea Rike, fram tills 1860-talet. 1862 blev Studach biskopsvigd och Sverige fick då sin förste katolske biskop på 300 år. Nu fick vi också i smyg tillbaka några nunnor i St Josefsystrarna och Elisabetssystrar. Under 1900-talet växte svensk katolicism ur ökenvandringen och mellankrigstiden fick se några betydande personligheter som konverterade. 1953 blev Sverige ett eget stift igen. Kända konverteringarna fortsatte på 60-talet, då bl.a. Stolpe och Vallqvist konverterade och blev ledamöter av svenska akademin. Nu blev det tillåtet att åter etablera kloster, vilket gav utrymme åt karmeliterna. Desutom kom dominikaner och benediktiner att finnas i Sverige. I början av 2000-talet finns det en svenskfödd biskop - Anders - och 200 präster vilka betjänar ca 200 000 katoliker i ett femtiotal församlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar