Legaliseingsförslag av förföljelse av abortmotståndare inom vården

Ett förslag läggs fram för omröstning inom Europarådet som i praktiken kommer leda till verksamhetsförbud och åsiktsregistrering av yrkesverksam sjukvårdspersonal som av samvetsskäl vägrar delta i aborter. Följande formuleringar föreslås:

- to “oblige the healthcare provider to provide the desired treatment to which the patient is legally entitled [i.e. abortion] despite his or her conscientious objection”,

- to oblige the healthcare provider to take part indirectly, in all circumstances, in abortion and other critical medical practices despite his or her conscientious objection,

- to oblige the healthcare provider to prove “that his or her objection is grounded in their conscience or religious beliefs and that the refusal is done in good faith”,

- to deprive “public/state institutions, such as public hospitals and clinics, as a whole”, from the “guarantee of the right to conscientious objection”,

- to create a “registry of conscientious objectors”,

- to create “an effective complaint mechanism” against the conscientious objectors.

(hämtat från European Center for Law and Justice)

Hela förslaget finns att läsa här.

Improperia - Anklagelserna

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Ty jag förde dig ur Egyptens land.
Du förberedde ett kors åt din frälsare.

Helige Gud. Helige Gud.
Helige starke. Helige starke.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.

Ty jag förde dig genom öknen
i fyrtio år
och med manna matade jag dig
och förde dig till det bästa landet.
Du förberedde ett kors åt din frälsare.

Helige Gud. Helige Gud.
Helige starke. Helige starke.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.

Vad, vidare, var jag skyldig att göra
åt dig, och inte gjorde?
Jag planterade ju åt dig
mitt vackraste vinträd,
och du blev mig alltför bitter,
ty med ättika släckte du min törst,
och med en lans genomborrade du
sidan på din frälsare.

Helige Gud. Helige Gud.
Helige starke. Helige starke.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.
Helige odödlige,
förbarma dig över oss.

För din skull
gisslade jag Egypten
med deras förstfödda,
och du överlämnade mig att gisslas.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag förde dig ut ur Egypten,
efter att ha sänkt Farao
i Röda havet,
och du överlämnade mig
till översteprästerna.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag öppnade havet för dig,
och med en lans öppnade du
min sida.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag gick före dig
i en molnstod,
och du förde mig
till Pilatus högkvarter.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag gödde dig
med manna i öknen,
och du överöste mig
med örfilar och piskslag.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag gav dig att dricka
frälsningens vatten ur klippan,
och du gav mig att dricka
galla och ättika.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

För din skull
slog jag Kananéernas konungar
och du slog mig med en käpp
på mitt huvud.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Jag gav dig
en konungslig spira,
och du gav mitt huvud
en törnekrona.

Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort dig?
Och hur har jag bedrövat dig?
Svara mig!

Snacka om primitivt, igen...

Denna gång är det Carina Hägg som i upprörda ordalag varnar för religiös extremism från grupper som inte delar hennes upplysta åsikter. I vetenskapens och demokratins namn förkastar hon alla som inte tycker som hon, utan vare sig vetenskapens eller demokratins stöd, eftersom vare sig vetenskapen eller demokratin är entydig i någon av de frågor som hon propagerar för...

Hon tycks anse det vara var mans skyldighet att gå emot sitt samvete om majoriteten tycks ge stöd för en samvetsvidrig ordning. Därmed ger hon stöd för alla de nazister som gick i det demokratiskt valda nazistpartiets ledband och lydde deras förordningar samt alla andra som på liknande sätt inte vågar sätta sig upp mot saker som de uppfattar som orättfärdigt i en demokrati.

Nej, du Carina, du övertygar inte... Tvärtom blir jag styrkt i min övertygelse om att demokratin nog har sina fördelar men framför allt också har sina stora brister. Att utifrån en demokratiargumtation hävda att man inte får följa sitt samvete gör mig direkt mörkrädd! En kall vindfläkt från 1984 och du sköna nya värld drar förbi...

Är detta en delförklaring till varför det inte är fred i mellanöstern?

Aletheia har publicerat en sevärd och tankeväckande dokumentär om Oslo-avtalet och dess följder. Även om den inte visar hela sanningen så visar den tillräckligt för att även den mest pro-palestinska icke-palestinier borde få sig en tankeställare...

Låt oss be för en verklig fred i mellanöstern!

Allt gott!

När blir påven mördad?

Nu skall jag ägna mig åt vilda spekulationer en stund, vilket är något som jag tycker är riktigt roligt! Jag vill ändå understryka att även om det enbart rör sig om spekulationer, så är inte spekulationerna helt tagna ur luften...

Jag antar att kristna i alla tider har inbillat sig att man levt i de yttersta tiderna. Och faktiskt kan man säga att alla som ställt sig frågan har haft rätt, ända sedan Kristi himmelsfärd är Hans återkomst nämligen omedelbart förestående...

Det finns många källor som man kan leta efter tecken för att försöka förstå samtiden och förutse Kristi återkomst. Den mest uppenbara för alla kristna är naturligtvis uppenbarelseboken. Men det är nog inte bara jag som finner den en aning vag och förvirrande. Bara det faktum att en stor del av världens protestanter kommit fram till att katolska kyrkan måste vara skökan i Babylon efter att ha läst uppenbarelseboken säger ju en del om hur förvirrat det kan bli... Dessutom finns det en liten passus på slutet som jag gärna tar på allvar och som har en viss hämmande effekt på min iver att göra långtgående tolkningar och försök att applicera vad jag läser på företeelser i min egen tid:

Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18-19)

Med en sådan varning ringande i öronen så anser jag att man skall tänka sig för både en och två gånger innan man drar några slutsatser från uppenbarelseboken om de yttersta tiderna. Risken är ju att man lägger till eller tar bort något, för att det skall passa den egna agendan...

Nå, vad finns det för alternativ? Profetiorna, naturligtvis. Det finns mängder med profetior som talar om de yttersta tiderna, många av dem från de sista 150 åren och många av dem är dessutom godkända av Kyrkan. Innebörden av att en uppenbarelse är godkänd är, så vitt jag förstått, att den inte strider mot Kyrkans lära. Inga uppenbarelser som fortfarande pågår kan av naturliga skäl förklaras godkända.

Idag tänker jag inte gå igenom alla dessa profetior, utan jag tänkte bara ta upp ett par, tre stycken. Marias uppenbarelse i Akita 1973 får tjäna syftet att belysa att det ibland kan vara relativt lätt att se hur profetian går i uppfyllelse (kanske alltför lätt?). I sitt tredje meddelande sade Maria bl a följande:

The work of the devil will infiltrate even into the Church in such a way that one will see cardinals opposing cardinals, bishops against bishops. The priests who venerate me will be scorned and opposed by their confreres...churches and altars sacked; the Church will be full of those who accept compromises and the demon will press many priests and consecrated souls to leave the service of the Lord.

Man behöver inte precis sitta i vatikanen och hårdbevaka vad som händer för att inse att det där med biskopar och kardinaler som går ut mot varandra börjar bli vardagsmat, tyvärr. Man behöver inte heller se sig om särskilt mycket för att finna många exempel på en kompromisslusta inom Kyrkan. Däremot kanske det är lite väl optimistiskt (pessimistiskt?) att hävda att profetian är uppfyld fullt ut. Det lär nog bli värre... Jag uppfattar det som att en radikal förändring har inträffat under de senaste 50 åren, men jag har ju inte personlig erfarenhet, så det är bara en känsla...

Varför då denna lite märkliga rubrik på detta inlägg? Tror jag verkligen att påven kommer bli mördad? Varför skulle han bli det? Jag utgår primärt från två olika visioner och profetior för att ställa mig frågan, men det finns fler som föranleder att samma fråga ställs. Den ena visionen gavs Don Bosco i en dröm/vision. Den andra visionen gavs Lucia från Fatima och benäms ibland Fatimas tredje hemlighet.

En passus i don Boscos dröm om de två pelarna lyder som följer:

Suddenly the Pope falls gravely wounded. Immediately, those who are with him run to help him and they lift him up. A second time the Pope is struck, he falls again and dies. A shout of victory and joy rings out amongst the enemies; from their ships an unspeakable mockery arises.

De som hörde don Bosco återberätta sin dröm fick intrycket av att det rörde sig om två olika påvar och vi vet alla vad som hände Johannes Paulus II på årsdagen av uppenbarelserna i Fatima (Den som inte vet kan läsa om det här)...

I den tredje delen av meddelandet som Maria gav barnen i Fatima ges följande beskrivning

And we saw in an immense light that is God: ‘something similar to how people appear in a mirror when they pass in front of it' a Bishop dressed in White ‘we had the impression that it was the Holy Father'. Other Bishops, Priests, men and women Religious going up a steep mountain, at the top of which there was a big Cross of rough-hewn trunks as of a cork-tree with the bark; before reaching there the Holy Father passed through a big city half in ruins and half trembling with halting step, afflicted with pain and sorrow, he prayed for the souls of the corpses he met on his way; having reached the top of the mountain, on his knees at the foot of the big Cross he was killed by a group of soldiers who fired bullets and arrows at him, and in the same way there died one after another the other Bishops, Priests, men and women Religious, and various lay people of different ranks and positions.

Det är alltså tydligt i båda dessa profetior att påven kommer att dödas. Det verkar också rimligt att förmoda att det är den påve som följer efter den skadade påven som kommer att dödas.

Låt oss därför be för vår påve! Det råder ingen tvekan om att påven är mycket väl förtrogen med dessa profetior, särskilt som han själv skrivit den teologiska kommentaren till Fatimabudskapet.

Allt gott!

Överlevare efter abort berättar sin historia: "The silent holocaust didn't win over me!"

Abortöverlevaren Gianna Jessen berättar sin historia, och den tål verkligen att berättas och höras!





Tänk om fler överlevande förintelseoffer gick ut och vittnade som Gianna!

En väninna berättade att hon under sin skolgång gjorde ett arbete om abort. Hon hade då ringt till en ungdomsmottagning eller motsvarande och talat med en barnmorska som försäkrade henne att hon aldrig hade varit med om att någon nekats abort, inte ens om de kommit in efter den normala tidsgränsen för när abort är tillåtet utan prövning. Man kan ju fråga sig hur barn som, precis som Gianna, föds levande efter en "misslyckad" abort behandlas på svenska sjukhus! Får de en andra chans?

Tack till Da Mihi Animas för tipset!

Allt gott!

Skökan i uppenbarelseboken = katolska kyrkan?

Alla som försökt debattera med övertygade antikatolska protestanter riskerar att ganska snart få förklarat för sig att katolska kyrkan i själva verket är skökan i uppenbarelseboken. Det är så uppenbart i deras ögon att så är fallet, att de riskerar att bli mäkta upprörda om man ens antyder att det där är en protestantisk tradition som inte alls är så självklar som de vill göra gällande.

Nu finns det ett otal antal redogörelser för varför katolska kyrkan är skökan i uppenbarelseboken och jag har ingen ambition att kartlägga dem. Jag blev däremot ombedd att se (ännu) en 1 timme lång film som skulle upplysa mig om hur det egentligen ligger till och som beskriver en viss herr Hunts syn på saken. Eftersom jag redan sett ett par tre stycken sådana filmer med varierande kvalitet så tyckte jag att jag först kunde försöka hitta någon som sammanfattade argumenten och redogjorde för skälen för att kunna göra en förhandsbedömning om det var något väsentligen nytt som framfördes eller inte.

Jag hittade då en redogörelse (i två delar: 1, 2) för Hunts 9 argument för varför Kyrkan skulle vara skökan, samt en diskussion omkring rimligheten i argumentationen kring de tolv punkterna. Nu skall tilläggas att filmen baserar sig på en bok som samme Hunt skrivit och den artikel jag fann utgick från Hunts egen sammanfattning av sin bok. Det är alltså möjligt att det finns tunga argument som Hunt valt att inte ta upp i sin sammanfattning, men frågan är om det är troligt...

Som vanligt så är det uppenbarelseboken 17-18 som är hela nyckeln till detta mysterium...

De tolv punkterna som utgör "beviset" på att Kyrkan är skökan är (med en sammanfattning av argumenten varför inom parentes):

1. Skökan är en stad byggd på sju kullar (Rom är som bekant byggd på sju kullar och Vatikanen ligger i Rom)
2. Skökan kommer vara en stad känd som Babylon ((det hedniska) Rom kallades för Babylon)
3. Kvinnan kallas sköka därför att kungarna på jorden horat med henne (oheliga allianser som Hunt menar att Vatikanen har med andra länder)
4. Hon skall vara klädd i purpur och sharlakan (det är väl känt att biskopar och kardinaler bär dessa färger)
5. Hon skall vara täckt av guld, ädelstenar och pärlor (korsen som biskopar bär är gjorda i guld och dekoreras ibland med ädelstenar och dylikt)
6. I handen skulle hon hålla en guldkalk (guldkalkar används ofta vid eukaristin)
7. Kvinnan skulle vara skökomodern (eftersom prästcelibatet har gjort prästerna till syndare och dem som de utför sin synd med till skökor)
8. Hon skulle druckit sig berusad på helgonens blod (alla "vet ju" vilka fasansfullheter som Kyrkan gjort sig skyldig till genom hela historien)
9. Hon skall regera över kungar (naturligtvis är den enda stad som passar in på detta Vatikanstaten)

Det är så klart vanskligt att läsa någons lite syrliga skildring av en meningsmotståndares argumentation men eftersom jag själv stött på de flesta av dessa argument i olika utformningar så är jag inte alls förvånad om Hunt är precis så naiv som han framställs.

I vilket fall så tas varje argument upp och belyses utifrån historiska fakta såväl som utifrån bibliska referenser. Behöver jag säga att artikelförfattaren inte genast gjorde allt för att göra sig fri från den katolska förförelsen... Själv tyckte jag det var väldigt befriande att hitta en artikel som gick igenom de vanligaste argumenten och tog upp bibliska argument emot (eftersom det tenderar att vara det enda som i någon mån kan appelera till dessa antikatoliker om man kan hävda att deras slutsatser är obibliska).

Hoppas ni får en fortsatt underbar sommar! Behöver jag meddela att jag inte kommer skriva dagligen framöver heller ;)

Allt gott!

Snacka om primitivt 2.0

Häromdagen var det SD som förärades en bloggpost med denna titel, nu är det Humanisterna med sitt sk "webbtest" "Gud finns nog inte" (Dagen). Som fars betraktat hade det kunnat vara riktigt roligt, om man inte anade att det var seriöst menat...

Monica har en mycket bra kommentar om testet och även Johan ger en synnerligen träffande karikatyr av kvaliteten på spektaklet.

Faktum är att jag, bortsett från att genomförandet är så helt värdelöst som det rätt gärna skulle kunna vara, tycker att idén är både rätt kul och intressant. Hade det gjorts på ett seriöst sätt hade det definitivt kunnat fungera som en intressant utgångspunkt för en dialog. Som det nu är så framstår testet mer som ett försök från Humanisternas sida att saluföra sin egen inskränkta fördomsfullhet och intolerans...

Lästips:
Humanisterna blandar ihop stat och samhälle

Allt gott!

Finns Gud?

En utmärkt video om Gud och ondska, efter ett tips från Patrick Madrid via Da Mihi Animas.

Allt gott!

Arghh... Vilken dubbelmoral!

Bitte skriver ett läsvärt inlägg om den (visserligen sedan länge avklingade) absurda debatten kring könsdiskrimineringen av "cellklumpar", som om cellklumpar hade ett kön...

Varför inte bara säga som alla vet att det är? Varför inte bara säga att man struntar i om man årligen dödar 30000 ofödda barn, så länge som man inte gör det av i samhället illegitima orsaker (som att det är en "flickcellklump" och inte bara en cellklump i största allmänhet)?

Frågan om vad man får göra med människor, födda såväl som ofödda, måste upp till ytan utan förnekanden kring vad det innebär att vara människa. Biskopens påskreflektion har mycket viktigt att bidra med i en sådan debatt, om den mot förmodan skulle vakna till liv och anta en seriös ton...

Vad är det minsta man kan begära för att en debatt om livet skall kunna anses seriös? Hur kan vi bidra för att få till stånd en seriös debatt om det som borde vara det viktigaste och mest självklara vi har, rätten att få leva?

Uppdatering: Bittes dabettartikel i SvD

Allt gott!

Axelmakterna formeras än en gång...

Jag vill tipsa om en mycket läsvärd artikel av Carl Anderson i Zenit om den allt aggressivare sekularismen som blir alltmer påtaglig i vår omvärld.

Cut off from its moral compass, the world risks embracing a familiar dictatorship -- in Benedict's words -- a "dictatorship of relativism."

Allt gott!

Biskpo Sobrinho belönas med von Galen-priset

Enligt katolsk observatör som översatt en artikel från Christian News Wire så har biskop Sobrinho från det uppmärksammade abortfallet i Brasilien blivit belönad med organisationen Human Life International's (HLI) finaste pris ”Cardinal von Galen Award” för hans hjältemodiga försvar av den katolska kyrkans lära om det mänskliga livet. Läs mer om det här.

Allt gott!

Sveriges första(?) internflyktingar

Det är föga förvånande att det är judarna som är de första som blir de första (intern-)flyktingarna i Sverige. Frågan är kanske hur länge det dröjer innan fler får anledning att fråga sig om det är nödvändigt att flytta pga sin religiösa övertygelse. Jag vet inte men gillar inte den utveckling som skett de senaste åren...

Läsvärda inlägg av the Anchoress

Hittade två inlägg från the Anchoress som jag tycker är mycket läsvärda.

Det första handlar om människors rättigheter och om förföljelser: Exile: The Past is Prologue

Det andra inlägget handlar om abort: "Abortion is a Blessing"

Håll till godo!
Allt gott!

Helgelse genom lidande

Ur en predikan av John Henry Newman, citerad ur Läsningar till Kyrkans dagliga bön, måndag i femte fasteveckan. Newmans predikan är den andra läsningen för dagen, den första var Heb 2:5-18.

Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24)

Vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, kom genom blod lika väl som genom vatten (jfr 1 Joh 5:6): inte endast som nådens och sanningens källa - som upphovet till andligt ljus, till glädje och frälsning - utan som en kämpe mot synd och satan, såsom en som helgades genom lidande (Heb 2:10). Han var, som profetian hade stakat ut, röd i sin dräkt och i sina kläder, likt en som trampar i vinpress (Jes 63:2). Eller med apostelns ord: Han var klädd i en mantel som doppats i blod (Upp 19:13). Där var det eviga Ordets outsägliga lidanden i vår natur, hans förvridna och sargade kropp, hans utgjutna blod, hans själ så våldsamt skild [från hans kropp] genom en smärtsam död, vilken tagit bort från oss hans vrede, vars kärlek sände honom just för att detta skulle ske.

Inget annat än detta var vår försoning. Ingen var med i detta verk. Han trampade vinpressen ensam, och ingen i folket stod honom bi. Upplyft på förbannelsens trä kämpade han med ondskans härskaror och vann han seger genom lidande.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

Det är då inget att förundra sig över, om några av den heliga kampens droppar, som vätte hans kläder, skulle falla på oss själva. Det är inget att förundra sig över, om vi skulle bli bestänkta av de sorger som han bar till försoning för våra synder.

Och så har det i sanning alltid varit: att närma sig honom har från början varit att, mer eller mindre, bli delaktiga av hans lidanden. De flesta av hans apostlar gick genom livslånga lidanden mot en våldsam död. När de priviligierade bröderna, Jakob och Johannes, kom till honom med sin begäran att få sitta vid hans sida i hans rike, klargjorde han tydligt detta sammanhang mellan närhet till honom och lidande. Kan ni, sade han, dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med? (Mark 10:38) Det är som om han sade: Ni kan inte ha nådens sakrament utan de smärtfyllda ting de betecknar. När korset sätts som ett märke på era pannor, kommer det att framkalla blod. Ni skall verkligen få motta Andens dop och den bägare som ger gemenskap med mig, men det skall ske med min kamps bägare och med mitt blodsdop som är den pant som följer dem åt. Samma språk talar han vid ett annat tillfälle till alla dem som ville få del av hans döds och lidandes välgärningar: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge (Luk 14:27).

Låt oss be:
Barmhärtige Gud, din nåd har gjort oss rika på himmelsk välsignelse. Led oss från syndens gamla liv så långt in i nådens nya rike, att vi bereds för himlens härlighet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den Helige Ande lvere och råder från evighet till evighet.
Amen!

Framsteg och demokrati - några reflektioner

I en debatt på Aletheia anklagades jag för att vara bakåtsträvare. Jag skrev då följande svar, som belyser min kluvenhet inför det moderna samhällets alla "framsteg" på olika områden.

Det är ett faktum att det är protestantisk puritansim som banat väg för industrialismen i dess mest förskräckande former, där arbetskraften i praktiken inte var annat än förslavad. Att frukterna i modern tid även är att det frigjorts materiell och finansiell välfärd för en liten del av världens befolkning kan förstås ses som positivt, samtidigt som den absolut övervägande majoriteten fortfarande fungerar som tjänstehjon och slavar åt den privilegierade eliten (vilken vi i vårt land är del av)…

Skall jag vara ärlig ser jag kapitalismen (med dess frukter, inkl industrialismen) som ett lika stort ont som kommunismen. Den ena ideologin ger de mindre bemedlade rätt att förtrycka de mer bemedlade och den andra ger de mer bemedlade rätt att förtrycka de mindre bemedlade… Båda är antikristna till sin natur…

Industrialismen innebar att vi upphöjde medlen på målets bekostnad. Som Kreeft uttrycker det (fritt ur minnet): We have increased means but deteriorated ends… Det är ersättningsteologi, där vi sätter mammon och tekniska framsteg före Gud…

Visst har det frigjorts resurser, men för hur många? För hur många har det inneburit förslavande och omänskliga arbetsförhållanden? Visst finns det även goda effekter av industrialismen, men om man väger in för hur få det inneburit fördelar och för hur många det inneburit misär så kan jag inte ge särskilt mycket för industrialismen… Väger man dessutom in vilken effekt industrialismen fått för vår moder jord så kan man knappt längre skymta fördelarna för alla nackdelar…

Jag skall villigt erkänna att jag inte är demokratist! Åtminstone inte så som demokrati har kommit att bli i vår del av världen, där det är de med mest resurser och störst medieutrymme som i allt väsentligt styr genom manipulation. Faktum är att demokratin i vår del av världen blivit ett redskap för djävulen att införa de mest vederstyggliga övergrepp, i de mänskliga rättigheternas namn… Demokrati så som det fungerar hos oss är konstitutionaliserad subjektivism och något som jag är högst tveksam till… Det är en demokrati som förutsätter tanken på en kunskapsevolution, där varje ny generation och varje avbräck från vad som varit ses som en positiv utveckling… Det är därför jag är rätt skeptisk till varthän vi är på väg…

Demokrati på Kyrkans sätt är däremot något som jag kan ställa mig bakom. Om du vill förstå vad det är och varför det är att föredra rekommenderar jag dig att läsa Ortodoxi av G.K. Chesterton. Tradition är nämligen just verklig demokrati, där även de dödas röster räknas och som räknar med Andens inspiration för våra förfäder i minst lika hög utsträckning som för vår samtid… Tradition är demokrati som inte förutsätter en kunskapsevolution, utan där vi erkänner att det finns universell sanning som även enkla människor kan och har förstått… Det bygger på folkets visdom snarare än elitens kunskap… Alltså tvärtemot hur det fungerar idag…

Jag är ingen motståndare till någons frihet. Vad jag är motståndare till är en tillvaro som präglas av frånvaron av någon part som står upp för eviga värden och som försvarar den visdom som våra förfäder hade. Det finns ingen sådan part inom protestantismen, för alla är fria att välja vem man skall gå till och alltså även fria att välja att tillhöra den grupp som delar ens åsikter, vare sig de är ortodoxa eller liberala, vare sig deras tankar är omstörtande eller traditionella. Än mindre finns det någon sådan part i det sekulära samhället, där den högsta dygden tycks vara att agera som en död fisk som flyter med strömmen. Den enda parten som står upp för eviga värden i väst är Kyrkan, och det får hon lida förföljelse för. Det är i sin ordning, Kyrkan har alltid vitaliserats av förföljelser...

Personligen tror jag att de senaste 40 årens nedgång i Kyrkan och den senaste tidens tilltagande förföljelser är exakt vad uppenbarelseboken och andra profetior om den sista tiden talar om. Fatimas tredje hemlighet, liksom Don Boscos drömmar, bl a den om de två pelarna, talar ett tydligt språk.

Jag tror också att det finns anledning att erkänna att det finns andra parter som också står för eviga värden, och som i många frågor delar Kyrkans syn om vad som är sanna mänskliga rättigheter mm. Alla dessa andra parter är också religiösa... Det finns delar av islam som slåss mot abort, som kämpar för bevarandet av äktenskapet och som tror på sanning och rätt. Det är sällan dem vi hör talas om i vår del av världen... Samma sak gäller för andra religioner, där det finns grupperingar som försvarar visdom och sanning... Alla har inte förstått allt eller ens förstått allt rätt, men de står upp för vad de tror på, till skillnad för "den moderna människan" i väst, som är som en vindflöjel...

Allt gott!

Länktips: Pius XII och judarna

Tack till Kristina som tipsar om denna film till försvar för påven Pius XII, som så ofta anklagats falskt för att ha varit passiv och orsak till många judars död. Vill lyfta fram ett citat av Pinchas Lapide: Påven Pius XII "was instrumental in saving at least 700,000 but probably as many as 860,000 jews from certain death at the Nazi hands." Hur många samtida ledare, profana eller religiösa, kan skriva något sådant på sin meritlista?

Anden och bruden - Sühne - försoning (6/6)

Med tillstånd från författaren återges här sista delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud

Sühne - försoning

Med Maria för ögonen kan vi bättre förstå det fjärde och sista av Edith Steins grundord: Sühne. För att återge detta tyska ord (jfr lat. expiatio, reparatio) får vi ta till flera svenska: försoning, gottgörelse, ställföreträdande, bot. Detta ord bygger på den typiskt katolska trosövertygelsen att Kyrkan - liksom Maria och den döpta människan - som Kristi brud blir aktivt delaktig i hans frälsningsverk. Genom att låta sig frälsas av hans nåd - och nåden är Guds Ande säger Edith gång på gång - ger man Anden fritt spelrum i sitt inre. Att bli frälst av Kristi nåd innebär också att man som hans brud får medverka i hans frälsnings- och försoningsverk. På latin talar man om co-redemtio och i ortodox tradition om synergism. Genom den Helige Andes idoga omvandlingsverk i det inre blir Kristi brud allt mer skickad att delta i Kristus-Brudgummens verk. Allt vad hon är och gör får genom Kristi förening med henne en försonande och ställföreträdande innebörd. Hans angelägenheter blir hennes. Hon blir ansvarig för alla andras frälsning, eftersom hon har möjlighet att utverka nåd för varje annan människa genom sin bön.

Bönen är den punkt där allt strålar samman för Teresa Benedicta av Korset. Som karmelitnunna ser hon i Teresa av Avilas efterföljd på bönen både som en personlig vänskapsrelation med Kristus och som hennes sätt att medverka i hans försoningsverk. I det nya förbundet deltar människan i frälsningsverket genom en djup personlig relation till Kristus, skriver hon. Ända sedan 1917 hade korset äreplatsen i Ediths andliga liv. Det som enligt Paulus var en stötesten för judarna (1 Kor 1:23) blir för henne som judekristen själva grundstenen. I korsets tecken, skriver hon, kommer vi att segra, dvs. leva vårt liv helt och fullt, antingen det nu blir framgångsrikt eller ej, och till välsignelse för vår omgivning, vårt folk, vår Kyrka.

Samtidigt som Hitlers kamp mot judarna blir allt mer skoningslös växer Ediths övertygelse att hon är kallad att dela sitt folks lidande. Under hennes sista år i klostret i Echt i Holland blir en av det gamla förbundets starka kvinnor, drottning Ester, allt viktigare för henne. I henne anar hon Jungfru Marias konturer som förebedjare för sitt folk i dess stora nöd. När ingenting annat hjälper är Edith också beredd till det sista offret, offret av det egna livet. Kristi brud står upprätt vid hans sida, skriver hon, den fullkomliga gåvan av hela hennes liv och existens gör att hon får delta i Kristi liv och lidandn, det tillåter henne att lida och dö tillsammans med honom, att få del i den fruktansvärda död, som för mänskligheten blev källan till livet.

Den 2 augusti 1942 börjar Ediths egen korsväg, när hon och alla andra katolska judar arresteras som en represalieåtgärd efter de nederländska biskoparnas herdabrev mot judeförföljelserna. Edith befinner sig i koret, där det Allraheligaste ställts ut till tillbedjan. Därifrån förs hon direkt till deportation. Kom, vi går för vårt folk!, hör man henne säga till sin syster Rosa som också förs bort. Hon ser alltså medvetet på sin korsväg som ett ställföreträdande offer, som en Kristi bruds mystiska solidaritet med Israel, Jahwes älskade brud. Den 9 augusti 1942 är med största sannolikhet den dag då Edith ankommer till Auschwitz-Birkenau och också blir ihjälgasad. Som 51-årig kvinna hade hon ingen chans att tas ut till arbetstjänst och undgå gaskammaren. Den 9 augusti kommer också att vara den dag då hennes himmelska födelse firas liturgiskt.

Genom att helgonförklara Edith Stein som martyr vill Kyrkan inte göra anspråk på Auschwitz eller rentav döpa det som inte kan döpas, alltså ge det en slags teologisk tolkning. Den diaboliska - och mänskliga - ondskan måste få framstå i all sin nakenhet och fasa. Mitt i vårt s.k. upplysta århundrade måste vi konfronteras med en verklighet som vi inte vill se. Människan är inte så god som vi ständigt får höra. Därför är det trots allt saligare att vara offerlamm än bödel. Om alt detta är både Israel och Kyrkan överens. Bödlarna å sin sida upphörde aldrig att förvånas över hur många fromma som utan motstånd lät sig drivas bort att slaktas. Identifikationen med Guds lidande tjänare, som träder oss till mötes hos profeten Jesaja i kap. 53, har alltid varit levande för Israels fromma under exil och förföljelse. Att en av dem också såg Guds Son som denne lidande tjänare på väg till gaskammaren är och förblir naturligtvis en stötesten. Därför kommer också Edith Stein att förbli en stötesten. Ändå kan vägen till djupare försoning och dialog mellan judar och kristna inte gå förbi det som är till förargelse och utgör en stötesten - utan bara tvärsigenom. Därför kan hon som föddes på försoningsdagen och dog i Auschwitz också bli ett profetiskt tecken på den försoningsväg som Kyrkan och Israel gemensamt slagit in på.

Anden och bruden säger: 'Kom!' (Upp 22:17)

Anden och bruden - Sponza - Brud (5/6)

Med tillstånd från författaren återges här femte delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse

Sponza - Brud

Brud (lat. Sponza) är ett grundord, inte bara för att förstå Edith Stein, utan för att förstå den klassiska kristna mystiken, ja, Bibelns budskap överhuvudtaget. Samtidigt är det - efter Freud - högst misstänkt att använda denna brud-terminologi. Ändå är kapitulation inför denna uppenbara svårighet aldrig en lösning för oss kristna. Den bibliska uppenbarelsen bygger på att Gud älskar sitt folk så som en brudgum älskar sin brud, fast på ett analogt sätt, alltså på ett oändligt mycket djupare sätt än någon jordisk brudgum. Höga Visans författare och profeterna ser på Israel som Guds älskade brud. I det nya förbundet blir Kyrkan det universella Israel, där Gud vill samla alla. Redan i det gamla förbundet anar vi konturerna av denna katolska, universella brud där alla folk och raser försonas och blir ett i Kristus. Och just i försoningsdagens liturgi läser man profeten Jona, som av Gud själv får höra att också hedningarna i Nineve omfattas av hans universella kärlek.

Gentemot Jona blir Ediths uppgift som Sponza Christi och judisk karmelitnunna så att säga spegelvänd: hon får på olika sätt vittna för sina medkristna om att också judarna omfattas av Guds universella kärlek. Ett av de tydligaste tecknen på detta blir hennes självbiografi: Aus dem Leben einer jüdischen Familie. På uppmaning av en präst tecknar hon här ömsint livet i en vanlig judisk familj. Syftet r apologetiskt. När nazisterna gör allt för att svartmåla judarna vill Edith visa hur det verkligen är att leva som jude. Boken blir ett äreminne över Ediths mor, den fromma judinnan Auguste, som i sig förkroppsligar vad det är att vara Guds trogna brud, Israel. Betecknande är Ediths reaktion efter moderns död, den 14 september, på Korsets upphöjelses dag, 1936: hon ser hädanefter på modern som en förebedjare inför Guds tron. Trots den stora smärtan som både Edith och hennes mor kände över skillnaden i tro dem emellan, nådde de fram till en äkta gemenskap i kärlek. Kanske vå får se på deras inbördes förhållande som en symbolisk och profetisk bild av hur Kyrkan och Synagogan kan mötas i försoning och bön?

Edith vill vara Kristi brud. I hennes skrifter och inte minst i de många föredrag som hon höll för kvinnliga katolska lärare och akademiker före sitt klosterinträde vill hon förmedla detta brudideal, som både har mystiska och politiska implikationer. Edith betonar att kvinnan har en speciell kallelse, både i samhällets yttre och i det mystiska, inre livet. Liksom Jungfru Maria, en Obefläckade, är varje kvinna kallad att bekämpa det onda, att trampa ormen under sina fötter (jfr 1 Mos 3:15). Detta får naturligtvis en särskild accent i det tidshistoriska perspektivet: gentemot de nazistiska - och kommunistiska - ideologierna, som så att säga förvrider mannens roll och det manliga, skall kvinnan vara som en mur som genom sitt andliga moderskap sätter stopp för våld och ondska: Guds bruds liv är ett övernaturligt moderskap som omfattar hela den återlösta mänskligheten.

Det inre och det yttre hör oupplösligt samman i kvinnans kallelse att vara Guds brud. Självutgivelse är lättare för kvinnan och man har alltid lagt ett speciellt samband mellan kvinnan natur och den Helige Ande, vågar Edith säga. Liksom Teresa av Avila, som hade ett manligt helgons, Pedro de Alcántaras, ord på att det verkligen förhöll sig så, understryker hon kvinnans privilegierade ställning på det andliga planet. Det är lättare för kvinnan, hur mycket man i jämlikhetens namn än vrider och vänder på saken, att låta sig ledas av den Helige Ande och se sig som Kristi brud och så nå fram till den högsta mystiska preferensställning, som hon visserligen mer än gärna vill dela med sig av till alla andra. Hela detta Sponza Christi-ideal får sin fulla inkarnation - och blir till en underbar ikon inför våra ögon - i Jungfru Maria. Edith identifierar sig alltmer med Maria, särskilt när hon står vid korsets fot, alltså som aktivt medverkande i återlösningsverket. I Maria ser vi en urbild av den helt försonade och frälsta människan och mänskligheten.

Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Selbsthingabe - självutgivelse (4/6)

Med tillstånd från författaren återges här fjärde delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat

Selbsthingabe - självutgivelse

I sitt filosofiska huvudverk, Endliches und Ewiges Sein - Det ändliga och eviga varat, tecknar Edith Stein en storslagen vision av allt som finns till, både den oskapade och skapade verkligheten, där allt vibrerar av kärlek - och kärleken i sin högsta fullbordan är ömsesidig hängivelse. T.o.m. i atomens minsta beståndsdelar, som dras till varandra, kan vi ana rudimentära spår av Guds väsen, som ju är självutgivelse. I den treenige Guden finns urbilden till allt som är. Han har lämnat spår efter sig i allt skapat. Därför genljuder hela skapelsen av hans kärlek och lov. Men kärlekens enda fullkomliga förverkligande är... de gudomliga Personernas hängivelse åt varandra.

Denna trinitariska grundstruktur - självutgivelsen - präglar allt vara. Ur detta vara härleds sedan hur vi skall leva och handla: Den som hänger sig åt honom når genom kärleksföreningen med honom fram till den högsta väsensfulländningen och till den kärlek, som på sammagång är insikt, hjärtats hängivelse och en fri handling. Mystiken växer nästan omärkligt fram ur filosofin. Filosofen Edith Stein blir efter flera års väntetid - mellan 1922 och 1933 - karmelitnunna: Teresa Benedicta av Korset. På så sätt vill hon uttrycka sin totala hängivelse åt Kristus. Kallelsen till Karmel får en speciell accent för henne som judekristen just detta ödesdigra år 1933. Hon ser på sitt liv som karmelitnunna som ett tecken på solidaritet och självutgivande kärlek för judarna. Jag talade med Frälsaren och sade till honom, att jag visste, att det var hans kors, som nu lades på det judiska folket. De flesta förstod det inte, men de som förstod måste beredvilligt ta det på sig i allas namn.

Samtidigt som Edith växer in i sitt nya liv som karmelit blir tillhörigheten till Israel allt tydligare för henne. Till en jesuit säger hon: Ni kan inte ana vad det betyder för mig att vara det utvalda folkets dotter, inte bara andligt, utan att också få tillhöra Kristus genom blodsband. På ett ställföreträdande sätt ville hon stå inför Kristus för sitt folk. Tvärsigenom tidens svåra händelser ser hon i Andens ljus hur frälsningen bryter fram. Den stora världs- och frälsningshistoriska bakgrunden till dramat på Golgota: Gud, den allsmäktige Skaparen och världens Herre är samtidigt Fadern, som med största trofasthet och omsorg vårdar sitt utvalda folk, han är den ömme, svartsjukt Älskande, som genom seklerna söker sin brud Israel.

Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning