I dag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet. Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade.
Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och dödsskugga vill han besöka. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son.
Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När var stamfader Adam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla: "Min Herre är med er all." Och Kristus svarade Adam: "Och med din ande." Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:
"Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud, som för din skull blev din son. För din och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: 'Kom ut!' och dem som är i mörkret: 'Bli ljus!' och de döda: 'Stå upp!'
Dig befaller jag: 'Vakna, du som sover!', ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljaktlig person.
För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himmlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri bland de döda. för dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.
Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återupprätta din vanställda gestalt efter min avbild.
Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg för att lyfta av dina synders börda, som låg på din rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.
Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stod emot det svärd som var riktat mot dig.
Vakna, låt oss gå härifrån. Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar en slav. Jag låter dem nu falla ned inför dig som inför en gud."
Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boingarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen.
Visar inlägg med etikett Helgon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helgon. Visa alla inlägg
lördag 30 april 2011
Herren har stigit ner i dödsriket
Ur en fornkyrklig homilia på den heliga stora sabbaten
torsdag 9 september 2010
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN; HELGONAVSLUT
HELGON HOS KYRKANS FÄDER
St Hippolytus skriver år 204 i världens första bibelkommentar kommentar till Daniels bok 11:30, med en adressering till Daniels tre vänner och gör en åkallan; ”jag bönfaller er, tänk på mig, så att jag må uppnå samma martyrielott.”. Bön om helgonens förbön i himlen finns också belagt hos Origenes, där han runt 250 skriver i De oratorie 31:5 att ”änglar och de rättfärdigas själar ber…” På 300-talet är detta något som beskrivs av samtliga fäder, se St Kyrillios av Jerusalem i 5:e Mystagogiska Katekesen 9;
”Därefter påminner vi om dem som har avsomnat före oss: först patriarker, profeter, apostlar, martyrer, att Gud genom deras förböner och förmedling måtte ta emot vår bön.”.
St Augustinus skriver i Guds Stad 20:9:2; ”...deras minne firas vid Guds altare när Kristi lekamen utdelas” och se också i 1:13 och 21:24:2. På 300-talet finns så otroligt mycket material om helgonens att jag överlåter åt den intresserade att forska vidare1.
Helgon ber med oss och för oss i den himmelska Kyrkan. Även i lutherdomen bes det vid altaret; ”i den helige Ande och med alla dina trogna ber vi den bön som din Son själv lärt oss…”. Därefter ber den jordiska och den himmelska Kyrkan tillsammans; Fader Vår… Även i lutherska sammanhang finns alltså kommunikation mellan himmel och jord, jämför detta med KKK 1370. Gud har verkligen besegrat döden och därmed är Hans kropp – Kyrkan – en verklig kropp, som hänger intimt samman med den osynliga himmelska kroppen, vilka ber för oss. Döden är inte slutet, utan bara början på evigheten. Därför är altarringen halvt cirkelformad i många svenska kyrkor, för gemenskapen runt altaret fortsätter upp i den himmelska gemenskapen.
HELGONAVSLUT
Den tomma himlen är en sentida uppfinning. Himlen är inte långt borta. Varje steg vi tar följs av änglaögon. Varje mässa som firas åtföljs av oräkneliga skaror av skapade varelser. Detta är något man måste lära sig, genom att leva ut Kyrkans tro och liv. Från det kyrkliga livets insida och utåt kan helgonen få betydelse, men måste inte få stor betydelse. Men ofta är det så att om du inte tyr dig till den himmelska gemenskapen, kommer människan snart ty sig till andra esoteriska former, t.ex. energirika stenar, andar eller bara idoldyrkan av schlagerstjärnor. Människan är skapad för att dyrka Gud (1-3 budet) och se upp till och vörda framstående och närstående systrar och bröder (fjärde budet).
De flesta kristna i Sverige ser inte helgonen som något naturligt i en kristen livsåskådning, trots att den himmelska världen aldrig varit stängd för judar eller kristna. Här blundar några nykristna för allt bibliskt stöd för helgonläran. Ofta beror sådant förkastande på okunskap eller missförstånd över bönens betydelse eller gradering. Bön är inte den högsta formen av dyrkan, utan offer är den högsta formen av Gudsdyrkan. Bön om förbön är inte avguderi. Att på ovanstående skakiga grunder förkasta helgonens böneförmedling är inte rimligt. Det fanns dock hos Luther och Melanchthon en större öppenhet mot den himmelska världen, se t.ex. CA XXI och SA 2 art 2:25ff. Men som i så mycket annat reducerades tron successivt. Därmed blev det nordvästliga kristna livet förkrympt och himlen tömdes. Även om ett visst uppvaknande av helgonvördnaden kan skymtas i vissa svenska sammanhang, så är idag många kristna mycket starkt fördömande till dessa fromhetsuttryck. Därmed försvinner många verkliga hjältarna och inspiratörerna i Kyrkornas liv, se om ”pelarna” i Upp 3:12, 21;
”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det.”... ”Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron.”
Det är tråkigt att kasta ut saker som är nyttigt. Och att glömma bort helgonen är tvärs mot hela den kristna - inklusive den judiska - traditionen och Skriften, vilket enligt ovanstående lär att; döda helgon är medvetna om jordiska skeendet. Helgon uppenbaras dessutom ibland på jorden för att samverka med människorna. Och helgon kan alltid medla för oss och bli förfrågade om deras förbön, liksom mellan medlemmar i den jordiska Kyrkan2.
Dödens udd är - med Kristi död - bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud, se Matt 22:32 eller Luk 20:28. Kristus har besegrat dödens begränsningar. Hans egen kropp Kyrkan innehåller livet. Se 1 Kor 10:17; ”Eftersom brödet är ett, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.”. Dödens udd är för alltid tillintetgjord och därmed finns det odödligt starka band mellan den triumferande och de kämpande delarna av Hans odödliga kropp. Börja därför umgås med de heliga, för helighet och kärlek hos bönens mästare är högst smittsamt.
1 Se även St HIERONYMUS Brev 109:1; St AUGUSTINUS, Predikan 159, 172 och 273. Se vidare i MADRID, “Any friend of God’s is a friend of mine” kap 6; BERRINGTON faith of catholics III, s324-416 och se även den antikatolske SCHAFF, History of the Christian Church, v2:7:86; v3:7:84, 87.
2 St Paulus uppmanar ihärdigt sina läsare att de ska be för honom, se Rom 15:30; Kol 4:3 och 1 Tess 5:25. Inte någonstans förbjuds följande efter döden; förebedjan, förbönsåkallan eller kollektiv bön.
St Hippolytus skriver år 204 i världens första bibelkommentar kommentar till Daniels bok 11:30, med en adressering till Daniels tre vänner och gör en åkallan; ”jag bönfaller er, tänk på mig, så att jag må uppnå samma martyrielott.”. Bön om helgonens förbön i himlen finns också belagt hos Origenes, där han runt 250 skriver i De oratorie 31:5 att ”änglar och de rättfärdigas själar ber…” På 300-talet är detta något som beskrivs av samtliga fäder, se St Kyrillios av Jerusalem i 5:e Mystagogiska Katekesen 9;
”Därefter påminner vi om dem som har avsomnat före oss: först patriarker, profeter, apostlar, martyrer, att Gud genom deras förböner och förmedling måtte ta emot vår bön.”.
St Augustinus skriver i Guds Stad 20:9:2; ”...deras minne firas vid Guds altare när Kristi lekamen utdelas” och se också i 1:13 och 21:24:2. På 300-talet finns så otroligt mycket material om helgonens att jag överlåter åt den intresserade att forska vidare1.
Helgon ber med oss och för oss i den himmelska Kyrkan. Även i lutherdomen bes det vid altaret; ”i den helige Ande och med alla dina trogna ber vi den bön som din Son själv lärt oss…”. Därefter ber den jordiska och den himmelska Kyrkan tillsammans; Fader Vår… Även i lutherska sammanhang finns alltså kommunikation mellan himmel och jord, jämför detta med KKK 1370. Gud har verkligen besegrat döden och därmed är Hans kropp – Kyrkan – en verklig kropp, som hänger intimt samman med den osynliga himmelska kroppen, vilka ber för oss. Döden är inte slutet, utan bara början på evigheten. Därför är altarringen halvt cirkelformad i många svenska kyrkor, för gemenskapen runt altaret fortsätter upp i den himmelska gemenskapen.
HELGONAVSLUT
Den tomma himlen är en sentida uppfinning. Himlen är inte långt borta. Varje steg vi tar följs av änglaögon. Varje mässa som firas åtföljs av oräkneliga skaror av skapade varelser. Detta är något man måste lära sig, genom att leva ut Kyrkans tro och liv. Från det kyrkliga livets insida och utåt kan helgonen få betydelse, men måste inte få stor betydelse. Men ofta är det så att om du inte tyr dig till den himmelska gemenskapen, kommer människan snart ty sig till andra esoteriska former, t.ex. energirika stenar, andar eller bara idoldyrkan av schlagerstjärnor. Människan är skapad för att dyrka Gud (1-3 budet) och se upp till och vörda framstående och närstående systrar och bröder (fjärde budet).
De flesta kristna i Sverige ser inte helgonen som något naturligt i en kristen livsåskådning, trots att den himmelska världen aldrig varit stängd för judar eller kristna. Här blundar några nykristna för allt bibliskt stöd för helgonläran. Ofta beror sådant förkastande på okunskap eller missförstånd över bönens betydelse eller gradering. Bön är inte den högsta formen av dyrkan, utan offer är den högsta formen av Gudsdyrkan. Bön om förbön är inte avguderi. Att på ovanstående skakiga grunder förkasta helgonens böneförmedling är inte rimligt. Det fanns dock hos Luther och Melanchthon en större öppenhet mot den himmelska världen, se t.ex. CA XXI och SA 2 art 2:25ff. Men som i så mycket annat reducerades tron successivt. Därmed blev det nordvästliga kristna livet förkrympt och himlen tömdes. Även om ett visst uppvaknande av helgonvördnaden kan skymtas i vissa svenska sammanhang, så är idag många kristna mycket starkt fördömande till dessa fromhetsuttryck. Därmed försvinner många verkliga hjältarna och inspiratörerna i Kyrkornas liv, se om ”pelarna” i Upp 3:12, 21;
”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det.”... ”Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron.”
Det är tråkigt att kasta ut saker som är nyttigt. Och att glömma bort helgonen är tvärs mot hela den kristna - inklusive den judiska - traditionen och Skriften, vilket enligt ovanstående lär att; döda helgon är medvetna om jordiska skeendet. Helgon uppenbaras dessutom ibland på jorden för att samverka med människorna. Och helgon kan alltid medla för oss och bli förfrågade om deras förbön, liksom mellan medlemmar i den jordiska Kyrkan2.
Dödens udd är - med Kristi död - bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud, se Matt 22:32 eller Luk 20:28. Kristus har besegrat dödens begränsningar. Hans egen kropp Kyrkan innehåller livet. Se 1 Kor 10:17; ”Eftersom brödet är ett, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.”. Dödens udd är för alltid tillintetgjord och därmed finns det odödligt starka band mellan den triumferande och de kämpande delarna av Hans odödliga kropp. Börja därför umgås med de heliga, för helighet och kärlek hos bönens mästare är högst smittsamt.
1 Se även St HIERONYMUS Brev 109:1; St AUGUSTINUS, Predikan 159, 172 och 273. Se vidare i MADRID, “Any friend of God’s is a friend of mine” kap 6; BERRINGTON faith of catholics III, s324-416 och se även den antikatolske SCHAFF, History of the Christian Church, v2:7:86; v3:7:84, 87.
2 St Paulus uppmanar ihärdigt sina läsare att de ska be för honom, se Rom 15:30; Kol 4:3 och 1 Tess 5:25. Inte någonstans förbjuds följande efter döden; förebedjan, förbönsåkallan eller kollektiv bön.
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, I SKRIFTEN
lk 564; KKK 2635 och 2683-2684 sammanfattade; helgonen är delaktiga av bönens levande tradition och bär omsorg om oss som är kvar på jorden. Vi uppmanas ständigt i Skriften att be för andra för att vi ska uttrycka de heligas gemenskap, och detta uppdrag slutar inte efter döden.
HELGON I GT
Den himmelska världen är inte stängd för oss, vilket både kristen och judisk tro visar. Att t.ex. Elia ständigt finns närvarande i det judiska livet kanske många upptäcker med en smärre chock, se t.ex. Mal 4:5; Matt 27:46-49 samt i judiska bönböcker. Elia har t.o.m. en tallrik framställd vid varje judisk sedermåltid. Se även om samtal mellan Mose och Samuel i Jer 15:1; ”Inte ens om Samuel eller Mose stod här inför mig...”; eller 1 Sam 28:12-15;
”…Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel. Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. ”Varför har du stört min ro och manat fram mig?” frågade Samuel, och Saul svarade: ”Jag är i stor nöd... Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.”
Se även Sak 1:12-13, där änglar talar med oss och Tob 12:12-15, där ängeln Rafael bar fram bönerna. Se även 2 Mack 15:12ff, där Jeremia ber för folket och där vi ser att helgonens förbön ger bönen större verkan. Baruk 3:4 är också intressant i sammanhanget, där Gud uppmanas höra på döda israeliters böner, vilket kan jämföras med NT och speciellt Jak 5:16b; ”...den rättfärdiges bön har kraft och gör stor verkan.”.
HELGON I NT
I NT finns helgonen närvarande. Den himmelska världen står i kontakt med den jordiska, eftersom ”Kristi kropp” hänger ihop (se t.ex. St AUGUSTINUS Brev 137:20c - s99 - 263:2 och "De cura pro mortuis gerenda" 15:18). Se även om de döda i Matt 27:50-53, där de vandrar i Jerusalem och Luk 9:28-31 (även Matt 17:1-3);
”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.”
Och änglar och de döda ses också som medlare i Hebr 12:18ff;
”…ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats.”
Se också Upp 5:8-14 och 6:9ff;
”…såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd. Och de ropade med hög röst: ’Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare’? Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid…”
Se också i Upp 8:3f och 11:3; ”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.”.
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, OCKULTISM???
Kristen tro är motsatt all form av ockultism. Att det finns andevarelser är fullkomligt självklart för alla1 som inte blundar och vägrar se verkligheten. Att driva fram onda själar som skall hjälpa oss är för kristna förbjudet utifrån 3 Mos 20:6ff; 5 mos 18:10f samt Jes 8:19f.
Men förbjuds allt tal med döda i Skriften? Att tala med de döda, sker faktiskt ofta. Ockultism är förbjudet, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
Observera att ockultism har inget med Gud, helgonens förbön eller himmel att göra. Att låta 3 Mos 20:6ff m.fl. omöjliggöra kommunikation mellan vår kämpande och deras triumferande Kyrka är ett exempel på övertolkning och reduktion av kyrkligt liv som är typiskt för nordvästlig kristendomstyp. Det blir så tråkigt och tomt att leva i en så begränsad kultur. Himlen har besegrat underjorden. Helgonen har del i Guds härlighet och odödlighet. Onda andar och demoner har i slutändan ingen makt och ondskans hantlangare är inte Guds vänner. Hur kan någon vilja avskilja Guds himmelska vänner från individer som hon betraktar som vänner att ”umgås” och bedja tillsammans med?
Jag tror protestantskräcken för bön med den himmelska gemenskapen är grundat i att protestanter oftast har bönen som mittpunkt. Katolsk mittpunkt är tillbedjan; alltså att falla ner och dyrka den treenige Guden; inte minst i mässans outgrundliga mysterium: att Kristus stiger ner och blir fysiskt närvarande inför våra andliga ögon. Det är värt all vår tillbedjan. Helgonen är bara små avglanser av just detta stora mysterium. All vår vördnad och bön om förbön är i slutändan riktad mot treenige Gud, men bön om förbön är aldrig för en katolik en mittpunkt. Helgon är andliga "kändisar", som vi kan se upp till, eftersom Gud är Gud och gjort dem delaktiga av sin natur (2 Petr 1:4). Störst, heligast och mest känd är dock Gud - för oss katoliker - om nu någon protestant skulle tvivla på detta. Kyrie eleison!
1 Typ 95% av världens befolkning tror på en andlig värld. De som förnekar andevärlden har förmodligen aldrig studerat någon annan kultur än den svenska. Dessutom måste de ständigt blunda för, sluta öronen mot och förakta hela männsklighetens historia.
Men förbjuds allt tal med döda i Skriften? Att tala med de döda, sker faktiskt ofta. Ockultism är förbjudet, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
Observera att ockultism har inget med Gud, helgonens förbön eller himmel att göra. Att låta 3 Mos 20:6ff m.fl. omöjliggöra kommunikation mellan vår kämpande och deras triumferande Kyrka är ett exempel på övertolkning och reduktion av kyrkligt liv som är typiskt för nordvästlig kristendomstyp. Det blir så tråkigt och tomt att leva i en så begränsad kultur. Himlen har besegrat underjorden. Helgonen har del i Guds härlighet och odödlighet. Onda andar och demoner har i slutändan ingen makt och ondskans hantlangare är inte Guds vänner. Hur kan någon vilja avskilja Guds himmelska vänner från individer som hon betraktar som vänner att ”umgås” och bedja tillsammans med?
Jag tror protestantskräcken för bön med den himmelska gemenskapen är grundat i att protestanter oftast har bönen som mittpunkt. Katolsk mittpunkt är tillbedjan; alltså att falla ner och dyrka den treenige Guden; inte minst i mässans outgrundliga mysterium: att Kristus stiger ner och blir fysiskt närvarande inför våra andliga ögon. Det är värt all vår tillbedjan. Helgonen är bara små avglanser av just detta stora mysterium. All vår vördnad och bön om förbön är i slutändan riktad mot treenige Gud, men bön om förbön är aldrig för en katolik en mittpunkt. Helgon är andliga "kändisar", som vi kan se upp till, eftersom Gud är Gud och gjort dem delaktiga av sin natur (2 Petr 1:4). Störst, heligast och mest känd är dock Gud - för oss katoliker - om nu någon protestant skulle tvivla på detta. Kyrie eleison!
1 Typ 95% av världens befolkning tror på en andlig värld. De som förnekar andevärlden har förmodligen aldrig studerat någon annan kultur än den svenska. Dessutom måste de ständigt blunda för, sluta öronen mot och förakta hela männsklighetens historia.
onsdag 8 september 2010
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HELGONKULT
Anklagelsen om katolsk avgudadyrkan kommer ofta. Det bygger på några missuppfattningar. Katolsk fromhet är inte reducerande, men har alltid Gud som yttersta mål. Man skiljer mellan bön om förbön, vördnad och tillbedjan. Vördnaden [latin; ”dulia”] för helgonen har en mycket lång historia. Att däremot dyrka eller tillbe [latin; ”latria”] ett helgon har alltid förkastats av Kyrkan. Endast Gud kan dyrkas och endast Han tillbes i mässan. Tillber du ett helgon är det t.o.m. en dödssynd, enligt Kyrkans läroböcker. Vördar du någon person/idol? Saknar du någon förebild i ditt kristna liv?
Att en kyrkotrogen ber om förbön och har inget med tillbedjan att göra. Ingen kristen kan tillbe helgon. Vad som är tillåtet är att be helgon att medla för dig. Att åkalla om medling är inte förbjudet och inte påbjudet i Skriftet, bara tillåtet1. Medlingen sker mellan dig och Gud, precis som en vän kan be för dig om du ber honom att göra det. I Kristus - i Hans Kyrka - är det riktigt att bära varandras bördor och medla för andra och be för andra, se t.ex. Rom 15:30; Gal 6:2; 1 Kor 10:24 och 1 Tim 2:1-3. Redan i GT vördas de heligt avsomnade, t.o.m. i bön; se 2 Mos 32:12f; ”Glöm inte din tjänare Abraham, Isak och Israel…” eller 1 Sam 28:12, 14f. I judendomen ses i alla fall minst följande personer vara inför Guds ansikte; Abraham [1 Mos 25:8]; Ismael [1 Mos 25:17]; Isak [1 Mos 35:29]; Jakob [1 Mos 49:33]; Mose och Aron [5 Mos 32:50] och Josia [2 Kung 22:20]. Helgonkulten har alltid funnits i judendomen och i Kyrkan. I början var det mest martyrer, som sågs som helgon utifrån Joh 15:13; ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”. I de absolut tidigaste kristna gravarna på 100-talet och 200-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Även reliker har funnits i judendomen och hela Kyrkans historia. De äldsta litterära vittnesbörden från kyrkofäderna om helgonens vördnad är från den äldsta kristna ”boken”; de apostoliska fäderna. I Polykarps Martyrium 17:32 står följande;
”Honom [Kristus] som är Guds Son tillber vi, men martyrerna älskar vi som Herrens lärjungar och efterföljer så som de är värda genom sin oöverträffade hängivenhet för sin konung och lärare.”.
1 Jämför SA 2:2, SKB s318 och även s66, 242ff, 318, 391. Reformatorer vänder sig endast emot helgonåkallan, fast detta inte är förbjudet - eller påbjudet - i Skriften.
2 Se även 17:1; 19:1 samt 22:3.
Att en kyrkotrogen ber om förbön och har inget med tillbedjan att göra. Ingen kristen kan tillbe helgon. Vad som är tillåtet är att be helgon att medla för dig. Att åkalla om medling är inte förbjudet och inte påbjudet i Skriftet, bara tillåtet1. Medlingen sker mellan dig och Gud, precis som en vän kan be för dig om du ber honom att göra det. I Kristus - i Hans Kyrka - är det riktigt att bära varandras bördor och medla för andra och be för andra, se t.ex. Rom 15:30; Gal 6:2; 1 Kor 10:24 och 1 Tim 2:1-3. Redan i GT vördas de heligt avsomnade, t.o.m. i bön; se 2 Mos 32:12f; ”Glöm inte din tjänare Abraham, Isak och Israel…” eller 1 Sam 28:12, 14f. I judendomen ses i alla fall minst följande personer vara inför Guds ansikte; Abraham [1 Mos 25:8]; Ismael [1 Mos 25:17]; Isak [1 Mos 35:29]; Jakob [1 Mos 49:33]; Mose och Aron [5 Mos 32:50] och Josia [2 Kung 22:20]. Helgonkulten har alltid funnits i judendomen och i Kyrkan. I början var det mest martyrer, som sågs som helgon utifrån Joh 15:13; ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”. I de absolut tidigaste kristna gravarna på 100-talet och 200-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Även reliker har funnits i judendomen och hela Kyrkans historia. De äldsta litterära vittnesbörden från kyrkofäderna om helgonens vördnad är från den äldsta kristna ”boken”; de apostoliska fäderna. I Polykarps Martyrium 17:32 står följande;
”Honom [Kristus] som är Guds Son tillber vi, men martyrerna älskar vi som Herrens lärjungar och efterföljer så som de är värda genom sin oöverträffade hängivenhet för sin konung och lärare.”.
1 Jämför SA 2:2, SKB s318 och även s66, 242ff, 318, 391. Reformatorer vänder sig endast emot helgonåkallan, fast detta inte är förbjudet - eller påbjudet - i Skriften.
2 Se även 17:1; 19:1 samt 22:3.
tisdag 7 september 2010
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HELGON
lk 195, 242, 429, 564; KKK 828, 955-957, 1370 och 2030 sammanfattade; ett helgon har fullt ut levt de kristna dygderna och är våra förebilder och förebedjare. Vi firar deras minne, framför allt i mässan och i firningar under helgonårets rytm.
Kyrkan tror att Gud gör skillnad i en människas liv. I vissa mycket sällsynta fall, kan hon bli övertygad om att en människa nått det fulla livet. För när Gud verkar görs synliga avtryck. Kristi reflexer blänker till i våra personliga sinnen. Tron, hoppet och kärleken blir ibland tydligt levandegjorda (inkarnerade) i en människa, när hon fullt ut säger ja till Gud. I vissa fall blir detta så klart att Kyrkan omöjligt kan vara tyst.
Vad är då ett helgon? Helgon är inga supermänniskor, vilka levt helt syndfritt (ett undantag). De är syndiga människor som levt här med kärlek, uppoffring och glädje. De som skiljer dem från oss är att de har fortsatt kämpa och besegrat syndabegäret, och därför är helgonen de mest mänskliga varelser vi känner till. De är de som mest blivit vad de är - Guds avbild - vilket vi alla är tänkta att bli. Helgonen är våra förebilder, uppenbarar helighet och fortsätter därmed frälsningsverket. Helgon är alltså människor som blivit delaktig av Guds helighet, på ett speciellt sätt. Personer som erfarit Gud, vet att det förändrar hela livet. Därför behöver vi inte vänta oss lite från Gud. Väntar vi oss lite, får vi lite... En abstrakt tro väntar inte något alls, men helgonen vet att Gud gör skillnad och handlar utifrån detta. En helgad människa får allt förändrat; känsloliv, utstrålning, kärlek, bön och bemötande av andra. Allt blir genomlyst av Gud. Men allt kanske inte syns på utsidan - helgon kan upplevas helvetiskt jobbiga - dock märks Anden åtminstone på något plan. Som Simeon den nye teologen på 1000-talet sa; ”kom inte och säg att du kan vara fylld av den helige Ande och att det inte märks.”.
Inget helgon är det andra likt. Alla avspeglar någon del av Kristus, men ingen kan helt avspegla Hans fullhet (Maria undantaget). Endast Gud är alltigenom helig och helt fullkomligt mänsklig. Men helgonen är, efter Kristi förebild, de enda helt fullgångna kristna och därmed också verkliga människor. De har vandrat hela vägen och lever hos Gud. Kyrkan menar att den i mycket specifika fall kan känna igen en helig människa som blivit genomlyst av Gud, eftersom Kyrkan har fått en fullmakt att binda och lösa både på jorden och i himlen. Naturligtvis hoppas Kyrkan att alla ska nå dit. Men i helgonförklaringen ligger endast en försäkran - bortom allt tvivel - om att denna person är hos Gud. Många helgon kommer vi inte känna till och ytterst är det bara Gud som dömer, men Kyrkan kan sätta en gräns där det är fullständigt och övertydligt att Kristus har tagit sin boning i en person; i tron, hoppet och framför allt kärleken.
Kyrkan tror att Gud gör skillnad i en människas liv. I vissa mycket sällsynta fall, kan hon bli övertygad om att en människa nått det fulla livet. För när Gud verkar görs synliga avtryck. Kristi reflexer blänker till i våra personliga sinnen. Tron, hoppet och kärleken blir ibland tydligt levandegjorda (inkarnerade) i en människa, när hon fullt ut säger ja till Gud. I vissa fall blir detta så klart att Kyrkan omöjligt kan vara tyst.
Vad är då ett helgon? Helgon är inga supermänniskor, vilka levt helt syndfritt (ett undantag). De är syndiga människor som levt här med kärlek, uppoffring och glädje. De som skiljer dem från oss är att de har fortsatt kämpa och besegrat syndabegäret, och därför är helgonen de mest mänskliga varelser vi känner till. De är de som mest blivit vad de är - Guds avbild - vilket vi alla är tänkta att bli. Helgonen är våra förebilder, uppenbarar helighet och fortsätter därmed frälsningsverket. Helgon är alltså människor som blivit delaktig av Guds helighet, på ett speciellt sätt. Personer som erfarit Gud, vet att det förändrar hela livet. Därför behöver vi inte vänta oss lite från Gud. Väntar vi oss lite, får vi lite... En abstrakt tro väntar inte något alls, men helgonen vet att Gud gör skillnad och handlar utifrån detta. En helgad människa får allt förändrat; känsloliv, utstrålning, kärlek, bön och bemötande av andra. Allt blir genomlyst av Gud. Men allt kanske inte syns på utsidan - helgon kan upplevas helvetiskt jobbiga - dock märks Anden åtminstone på något plan. Som Simeon den nye teologen på 1000-talet sa; ”kom inte och säg att du kan vara fylld av den helige Ande och att det inte märks.”.
Inget helgon är det andra likt. Alla avspeglar någon del av Kristus, men ingen kan helt avspegla Hans fullhet (Maria undantaget). Endast Gud är alltigenom helig och helt fullkomligt mänsklig. Men helgonen är, efter Kristi förebild, de enda helt fullgångna kristna och därmed också verkliga människor. De har vandrat hela vägen och lever hos Gud. Kyrkan menar att den i mycket specifika fall kan känna igen en helig människa som blivit genomlyst av Gud, eftersom Kyrkan har fått en fullmakt att binda och lösa både på jorden och i himlen. Naturligtvis hoppas Kyrkan att alla ska nå dit. Men i helgonförklaringen ligger endast en försäkran - bortom allt tvivel - om att denna person är hos Gud. Många helgon kommer vi inte känna till och ytterst är det bara Gud som dömer, men Kyrkan kan sätta en gräns där det är fullständigt och övertydligt att Kristus har tagit sin boning i en person; i tron, hoppet och framför allt kärleken.
söndag 5 september 2010
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HIMLEN
VARFÖR HIMLEN BEHÖVS
1) Döden är ett onaturligt avbrott. Alla som stått vid en grav, vet den smärta och känsla av oersättlighet som döden ger. Döden är en tjuv och en främling. Den är något fullständigt vidrigt i förhållande till hur vi upplever livet. Alla kulturer - undantaget senaste 50 årens svenska - har trott att det finns något efter döden.
2) Eftersom vi människor inte förstår oss själva eller andra eller Gud; måste det finnas något mer. I himlen förstår vi - genom Gud och andra personer - oss själva, alla andra och Gud själv.
3) Utan himlen finns det ingen grund för etiken, eller som Dostojevskij kända citat säger; ”om Gud inte finns är allt tillåtet.”. Om evigheten inte finns, kommer inte dina handlingar ha betydelse. Om livet är ”en onaturlig parantes i en för övrigt kall kosmisk natt”3, då är du till för att suga ut det ”gottaste”! Satsa på egoismen! Om vi däremot är skapade för gemenskap i evighet finns skäl att bry sig redan här, därför att rättvisa kommer att skipas.
4) Vi behöver en kropp och en själ tillsammans och detta är himlen. Om döden skiljer kropp och själ och endast själen svävar vidare så finns det ingen mening med himlen. Gud har skapat människan till sin avbild och då måste kroppen ha betydelse. Gud kan inte förkasta sitt verk. Kärlek dödar inte, utan övervinner och förädlar allt, t.o.m. ondskan! Felix Culpa!4
5) Kärleken som finns överallt5 måste få kunna uttryckas bättre. Vi har en känsla för skönhet, härlighet, förvåning, häpenhet och triumf som aldrig fullt ut kan få utvecklas här. Vi behöver mer passion, energi, förståelse och synergi. Vi kan aldrig bli klara! Allt måste få fullbordas i en evighet, annars är våra nedlagda behov ett slumpens meningslösa gyckel. Men om Gud är kärlek kommer han inte att förgöra historien. Kärlek förgör verkligen inte! Det kan den inte.
6) Vi har en evighetslängtan. All vår längtan kan tillfredställas av ett objekt; mat, dryck, vänskap, sex, intimitet o.s.v.. Därmed finns också evigheten, eftersom vi längtar efter den.
VAD HIMLEN ÄR
lk 209, 533; KKK 326, 1023-1029, 1042-1050 och 1053 sammanfattade; himlen är den slutgiltiga plats, där människans djupaste längtan förverkligas. För evigt ska vi leva med Gud i fullkomlig glädje och skåda honom ansikte mot ansikte i gemenskap med alla heliga.
Jag tror att sentida svensk kristenhet ofta flytt från vår världen, när de tänker sig vår eviga boning. Men vi är människor med en kropp och en själ. Människor är skapade för jorden och för relationer, för att njuta, skapa och skratta. Alltså är ärkekatoliken Tolkiens Hobsala och Vatttnadal, något av de bästa symbolerna som beskriver himlen. Till er som vill ha mer teologiskt material kan några kapitel dels i början och dels i slutet av Bibeln studeras. Dessa bibelställen har en kontinuitet i träd, flod, läkedom mm och en kontrast i att vi ska leva i Guds närvaro, där Han själv torkar våra tårar efter all den ondska och det lidande vi upplevt. Fler kontraster är att det är en stad vi ska leva i och inte en trädgård. Vill ni veta mer bör ni läsa Lewis och Kreeft:s böcker i ämnet.6 Himlen saknar inget av värde. Här blir allt förverkligat.
Tänk dig själv långa korridorer av teologiska faktaböcker7, där du kan köra omkring med svävande HD-motorcycklar och prata med alla på klingande skånska, i den eviga staden, med nyttiga Burger King (inga McD och observera att allt är nyttigt) och ”Thai-restauranger” i varje gathörn. Här är alltid 37 graders värme, med massor av svalkande stränder med guldblänkande sand. Vin finns i stora kar8 invid bungalowen, som ligger invid bergets fot och livsflodens bädd. Alla upptänkliga djur finns runt hörnet och äter ur din hand. Här är du i evighet i ett fullkomligt varande och får lära känna alla medmänniskor, änglarna och Treenigheten själv. Du kommer att kunna känna alla, precis såsom de verkligen är och skåda allt som det verkligen är och bli sedd i all din prakt och glans9. Allt utan den marinad av egoism och ondska, som allting idag är indränkt i. Tänk själv och det kommer att bli bättre… Så arbeta med fruktan och bävan för att nå dit, se Fil 2:12. Undvik att chansa dig in i evigheten! Kyrie eleison!
3 Ett muntligt citat från HARRY SCHEIN.
4 Ett utrop från påskliturgin, som betyder; O saliga syndafall. Genom vårt fall har mänskligheten berikats med t.ex. Guds inkarnation och Guds offer.
5 T.ex. attraktion i fysik, kemi, biologi, astronomi mm.
6 KREEFT; Everything you ever wanted to know about heaven, but never dreamed of asking (en av världens bästa böcker), LEWIS; Den stora skilsmässan.
7 Bilden är väldigt personlig, för himlen kommer nog knappast att fokuseras på teologi. Teologer är de människor som har svårast att hitta ett jobb på andra sidan evigheten…, ja, även där.
8 Jämför Joh 2, med 600 lt. Detta ges till redan berusade bröllopsgäster. Hur ska inte det stora eviga himmelska bröllopet se ut? Jämför också med Koranen (Sura 4:15f), vilken oftast annars är puritansk, pietistisk och därmed ”förtråkigande”…
9 Denna fotnot behövs bara för ”tokkonservativa ärkelutheraner”. Människan är faktiskt en fantastisk Guds avbild. Tar du bort hennes syndfulla benägenhet har du kvar någonting otroligt vackert och djupt skimmrande. Även när du idag står inför en människa av kött och blod, ta av dig skorna och böj ditt hjärta i vördnad. Du står på helig mark… Får du en människa att se hennes värdighet, så kan också samtalet börja. Men bara i den ordningsföljden.
1) Döden är ett onaturligt avbrott. Alla som stått vid en grav, vet den smärta och känsla av oersättlighet som döden ger. Döden är en tjuv och en främling. Den är något fullständigt vidrigt i förhållande till hur vi upplever livet. Alla kulturer - undantaget senaste 50 årens svenska - har trott att det finns något efter döden.
2) Eftersom vi människor inte förstår oss själva eller andra eller Gud; måste det finnas något mer. I himlen förstår vi - genom Gud och andra personer - oss själva, alla andra och Gud själv.
3) Utan himlen finns det ingen grund för etiken, eller som Dostojevskij kända citat säger; ”om Gud inte finns är allt tillåtet.”. Om evigheten inte finns, kommer inte dina handlingar ha betydelse. Om livet är ”en onaturlig parantes i en för övrigt kall kosmisk natt”3, då är du till för att suga ut det ”gottaste”! Satsa på egoismen! Om vi däremot är skapade för gemenskap i evighet finns skäl att bry sig redan här, därför att rättvisa kommer att skipas.
4) Vi behöver en kropp och en själ tillsammans och detta är himlen. Om döden skiljer kropp och själ och endast själen svävar vidare så finns det ingen mening med himlen. Gud har skapat människan till sin avbild och då måste kroppen ha betydelse. Gud kan inte förkasta sitt verk. Kärlek dödar inte, utan övervinner och förädlar allt, t.o.m. ondskan! Felix Culpa!4
5) Kärleken som finns överallt5 måste få kunna uttryckas bättre. Vi har en känsla för skönhet, härlighet, förvåning, häpenhet och triumf som aldrig fullt ut kan få utvecklas här. Vi behöver mer passion, energi, förståelse och synergi. Vi kan aldrig bli klara! Allt måste få fullbordas i en evighet, annars är våra nedlagda behov ett slumpens meningslösa gyckel. Men om Gud är kärlek kommer han inte att förgöra historien. Kärlek förgör verkligen inte! Det kan den inte.
6) Vi har en evighetslängtan. All vår längtan kan tillfredställas av ett objekt; mat, dryck, vänskap, sex, intimitet o.s.v.. Därmed finns också evigheten, eftersom vi längtar efter den.
VAD HIMLEN ÄR
lk 209, 533; KKK 326, 1023-1029, 1042-1050 och 1053 sammanfattade; himlen är den slutgiltiga plats, där människans djupaste längtan förverkligas. För evigt ska vi leva med Gud i fullkomlig glädje och skåda honom ansikte mot ansikte i gemenskap med alla heliga.
Jag tror att sentida svensk kristenhet ofta flytt från vår världen, när de tänker sig vår eviga boning. Men vi är människor med en kropp och en själ. Människor är skapade för jorden och för relationer, för att njuta, skapa och skratta. Alltså är ärkekatoliken Tolkiens Hobsala och Vatttnadal, något av de bästa symbolerna som beskriver himlen. Till er som vill ha mer teologiskt material kan några kapitel dels i början och dels i slutet av Bibeln studeras. Dessa bibelställen har en kontinuitet i träd, flod, läkedom mm och en kontrast i att vi ska leva i Guds närvaro, där Han själv torkar våra tårar efter all den ondska och det lidande vi upplevt. Fler kontraster är att det är en stad vi ska leva i och inte en trädgård. Vill ni veta mer bör ni läsa Lewis och Kreeft:s böcker i ämnet.6 Himlen saknar inget av värde. Här blir allt förverkligat.
Tänk dig själv långa korridorer av teologiska faktaböcker7, där du kan köra omkring med svävande HD-motorcycklar och prata med alla på klingande skånska, i den eviga staden, med nyttiga Burger King (inga McD och observera att allt är nyttigt) och ”Thai-restauranger” i varje gathörn. Här är alltid 37 graders värme, med massor av svalkande stränder med guldblänkande sand. Vin finns i stora kar8 invid bungalowen, som ligger invid bergets fot och livsflodens bädd. Alla upptänkliga djur finns runt hörnet och äter ur din hand. Här är du i evighet i ett fullkomligt varande och får lära känna alla medmänniskor, änglarna och Treenigheten själv. Du kommer att kunna känna alla, precis såsom de verkligen är och skåda allt som det verkligen är och bli sedd i all din prakt och glans9. Allt utan den marinad av egoism och ondska, som allting idag är indränkt i. Tänk själv och det kommer att bli bättre… Så arbeta med fruktan och bävan för att nå dit, se Fil 2:12. Undvik att chansa dig in i evigheten! Kyrie eleison!
3 Ett muntligt citat från HARRY SCHEIN.
4 Ett utrop från påskliturgin, som betyder; O saliga syndafall. Genom vårt fall har mänskligheten berikats med t.ex. Guds inkarnation och Guds offer.
5 T.ex. attraktion i fysik, kemi, biologi, astronomi mm.
6 KREEFT; Everything you ever wanted to know about heaven, but never dreamed of asking (en av världens bästa böcker), LEWIS; Den stora skilsmässan.
7 Bilden är väldigt personlig, för himlen kommer nog knappast att fokuseras på teologi. Teologer är de människor som har svårast att hitta ett jobb på andra sidan evigheten…, ja, även där.
8 Jämför Joh 2, med 600 lt. Detta ges till redan berusade bröllopsgäster. Hur ska inte det stora eviga himmelska bröllopet se ut? Jämför också med Koranen (Sura 4:15f), vilken oftast annars är puritansk, pietistisk och därmed ”förtråkigande”…
9 Denna fotnot behövs bara för ”tokkonservativa ärkelutheraner”. Människan är faktiskt en fantastisk Guds avbild. Tar du bort hennes syndfulla benägenhet har du kvar någonting otroligt vackert och djupt skimmrande. Även när du idag står inför en människa av kött och blod, ta av dig skorna och böj ditt hjärta i vördnad. Du står på helig mark… Får du en människa att se hennes värdighet, så kan också samtalet börja. Men bara i den ordningsföljden.
fredag 3 september 2010
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, SKÄRSELD
lk 210; KKK 1030-1031, 1054 och 1472 sammanfattade; de som dör ofullständigt renade måste en tid genomgå rening för att uppnå fullständig helighet. Detta är en konsekvens av syndens natur och har inget med Guds hämnd att göra.
Vad exakt är skärselden? Svenskans ord är lite missvisande, för eld nämns i ordet ”skärseld”. Latinets och de flesta europeiska språk har ”purificat” som ordstam, alltså ordet för rening. Rening är det centrala och inte elden, som framför allt hör hemma i helvetets bildspråk. Dock finns eld tidsbegränsat och renande i skärselden. Kärlek bränns. Skärselden är en underbar eld som renar, upplöser, förklarar samt befriar. Sanning är inte lättköpt, så den som inte är redo att bli förbränd kan inte komma Gud nära. Helvetet är rent lidande och himlen är ren glädje. Skärselden är mitt emellan, men med frid, tröst och djup förbindelse till himlen och den kämpande Kyrkan på jorden. Att vänta efter en djupt älskad person kan vara djupt smärtsamt. Det blir desto mer glädje när återseendet sker. Skärselden är därmed himmelens förgård där lyckan finns närvarande. Det är skönt att bli ren och få avlasta synd, även om det kan göra ont att läka och bli ”avskrubbad all skit” som trängt in i själen. Reningen efter döden är som en efterlängtad operation som återställer hälsan. Därför finns främst hoppet i ”skärandets” plats, men vi skådar ännu inte Kristus. Dock dras vi glädjande nog närmare och närmare Honom. Vi blir heliggjorda så att vi har förmåga att få en full gemenskap med Gud och den himmelska gemenskapen. Guds kärlek och helighet tar bort vår orenhet och gör oss fullt lämpade för evigt liv och Guds fulla ljus.
Varför är då skärselden så främmande för en del kristna? Ofta tror jag det hänger ihop med en snedvriden uppfattning om rättfärdiggörelse och bot, vilket får som konsekvens att många aldrig tänkt tanken att det skulle finnas ett ”tredje alternativ”2 efter döden. Men det talas ofta och mycket om dels ett tredje alternativ efter döden och dels om ”skärande”, alltså rening, i Skriften. Se t.ex. Jes 4:4; ”…men först skall Herren med domens ande och renhetens ande tvätta bort Sions döttrars smuts och skölja Jerusalem rent efter dess blodsdåd”; 6:5-7; ” Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar...ett glödande kol...När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad...”. Se också Mika 7:8-9; ”jag sitter i mörkret...Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede...han skall föra mig ut i ljuset och jag ska se hans rättfärdiga verk.”; och Mal 3:1-4;
”...men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig. Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut...Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver...”
Se vidare Matt 5:25f; ”...du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.”; 12:32; ”...får inte förlåtelse, varken i denna världen eller den kommande”. Hur kan någon få förlåtelse i den kommande världen, utan skärseld? Se också i liknelserna i Matt 18:23-35; Luk 12:40ff och främst i 16:19-31, där den rike mannen beskrivs som följande; ”...i dödsriket, där han pinades,...jag plågas här i lågorna.”. I 1 Kor 3:11-153 nämns att människan bygger på Kristi grund med metaller eller halm;
”...och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld.”.
Vidare i 2 Kor 5:10 och 7:1;
”Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.”
”…rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan nå fram till helighet.”.
Se också Hebr 12:14, där Kristi verk måste manifesteras och appliceras och 12:29, där Gud beskrivs som en förtärande eld och 1 Petr 3:19-20; ”…och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelser”; 4:6; “…förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda.”. Se också Upp 7:13f; ”...klädda i vita kläder...kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.”; 20:4f; ”...de andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått.”; 21:27; ”Aldrig skall något orent komma in där.” och sist 22:14, där skaror har tvättat sina kläder rena.4
Hela den kristna traditionen bekräftar den bibliska tron att det finns en möjlighet till rening efter döden. Bönerna för de döda är av extremt tidigt ursprung. Och det finns massor av citat för skärseldsdogmen också.5 Bara för att nämna några få exempel6; Tertullianus skriver i De Monogamia 10 (J382) och De Anima 58:6-8 (J352) och förklarar att ingen tvivlar på att själen kan straffas efter döden om det finns synd. St Cyprianus av Kartago skriver år 251 i sitt Brev 55:20 (J576a) att boten inte försvinner, om någon dör innan han hunnit fullgöra den. St Augustinus skriver på flera ställen i Guds stad att det finns en renande tillvaro efter döden. Här följer några citat från den svenska översättningen; 20:25 som citerar Mal 3:1-6 och Jes 4:4 ”...framgå att det i denna dom för somliga skall finnas ett slags renande straff.”; 21:13 (slutet); ”...timliga straff lider några enbart i detta livet, några efter döden...men före den sista och strängaste domen.” och 21:16 (slutet); ”...renande straff...före den sista fruktansvärda domen.”; 21:24:2, nämner både bön för de döda och att några personer inte får förlåtelse i denna, men dock i den kommande världen. I Enchiridion 69 (J1920) nämns skärselden vid namn.
1 Den naturliga hållningen i Skriften vid mötet med Gud är att falla ner dödslikt inför honom, se St Johannes i Upp 1:17 och de äldste i 4:10 eller se Gudsuppenbarelsen vid Sinai 2 Mos 19:16; ”Alla som var i lägret blev förfärade.” och 5 Mos 5:25; ”Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud, tala igen kommer vi att dö.” vidare se i 1 Sam 15:30; Ps 95:6; Jer 49:23; Mika 6:6 och på förklaringsberget i Matt 17:6; ”När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.”.
2 Om vi ska vara precisa så finns inget tredje alternativ. Skärselden finns inte i rummet och kanske inte i tiden, utan är himmelens förgård och kommer inte att finnas när Gud blir allt i alla.
3 Jämför med Vish 3:6f.
4 Ps 66:12; Jes 33:11-14; 2 Mack 12:39ff; Matt 5:48; Luk 12:42ff; Ef 4:8ff; 1Petr 1:6f och Upp 5:3, 13.
5 Judarna hävdar också en möjlighet till rening efter döden, bl.a. utifrån 1 Mos 17:14 och 2 Mos 31:14.
6 För er som behöver fler bevis på att detta var urkyrkans tro, finns följande hänvisningar; St CLEMENT av Alexandra på 200-talet, Stromata 7:6, 113; ORIGENES Predikan över Ex 6; Predikan över Num 25-27; Predikan över Jer 2:3; 16:5f; St CYPRIANUS Brev 52; 66; LAKTIANUS, Divinae institutiones 7:21:6 (J646) ca 305; EUSEBIOS runt 335 i, Vita Constantine 4:71; St BASILIUS den Store, Predikan över Psaltaren 7:2 (J956) vid år 370 e.Kr. och i Kommentar över Jesaja 10:20; St GREGORIOS av Nazianzos år 381, Logoi (Orat) 3 och 39:19; St AMBROSIUS av Milano år 378 i De excessa fratis sui Satyri 1:5, 80; De officiis ministrorum 1:15:57 (J1319a) från år 391; De excessa Theodosius 36:37 från år 395; St HIERONYMUS, Brev 66:5 från år 397; St JOHANNES CHRYSOSTOMOS, Predikan över 1 Kor, 41:4 på 390-talet; Predikan över Apg, 21:4; St AUGUSTINUS Sermon 182:2 år 417; Enchiridion 110 och De Cura promortis gerenda 1:3 (J1934).21:24:2, nämner både bön för de döda och att några personer inte får förlåtelse i denna, men dock i den kommande världen. I Enchiridion 69 (J1920) nämns skärselden vid namn.
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, HELVETE
lk 74, 212-213; KKK 392-393, 1033-1037 och 1056-1057 sammanfattade; helvetet är en evig oåterkallelig skilsmässa från Gud för de som dör i dödssynd, utan att ta emot Guds barmhärtiga kärlek. Gud respekterar dem som fritt väljer bort Gud.
Kan någon tro på helvetet med trovärdighet i vår upplysta tid! Helvetet är förmodligen kristendomens svåraste dogm. Om du vill bli betraktad som fullständig idiot, så är det ett hett tips att i svenskt kulturklimat bekänna dig tro, fullt och fast, på att det finns ett evigt helvete. Men de flesta föreställningar om helvetet grundas utifrån en mix av okyrkliga missuppfattningar. Så varför tror inte svenskar på helvetet idag, i motsats till en resten av mänskligheten1? Det första skälet tror jag är att vi lever i en framgångsmyt. Allt blir här bara bättre och bättre, trots bevis om motsatsen. Det andra skälet är att nutidens svenskar inte vill ha fri vilja. Den östliga renässansen (t.ex. i yoga, meditation och buddhism) och kommunismens tunga ok, som tas/togs emot i glädje i vår tid, beror kanske på att svensken inte vill vara fri eller ta ansvar. Ett tredje skäl är att svenskar undviker det onaturliga. Är det inte endast naturlighet som har värde i vårt samhälle och helvetet känns varken naturligt eller populärt, eller hur? Varför ska då någon tro på helvetet? Om vi är skapta för evigheten2, och vi är fria att välja bort Gud, vad händer då med människor som vägrar ha med Gud att göra? Kristen tro har alltid bekännt helvetets hissnande möjlighet. Vågar du tro - vilket Skriften, Traditionen och det sunda förnuftet stöder - att Gud accepterar människans fria val att välja bort honom?
Först har vi Jesu egna ord, vilka är väldigt raka och klara. Se bl.a. Matt 3:10-12; ”…bränna i en eld som aldrig slocknar.”; 5:22; ”...undgår inte helvetets eld”; 5:29; 8:12; 10:28; 13:42, 50; ”och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”. Även Matt 18:8f, nämner ”helvetets eld”; men se också 25:30, 41; ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”. I Mark 9:43-48 skrivs; ”…hamna i helvetet i den eld som aldrig slocknar…i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks”. Däremot får vi nästan inget stöd av St Paulus, med undantag av 2 Tess 1:9, vilket gör att det inte finns grund för kritiken att helvetet är en senare uppfinning. Helvetet verkar utifrån Bibeln vara straff, förgörelse samt förvisning.
För det andra har Kyrkan och Kyrkorna i alla tider och överallt alltid hävdat att helvetet är en verklig möjlighet.3 Helvetet visar på syndens ofattbara destruktivitet och att det finns en yttersta rättvisa. Däremot har Kyrkan aldrig uttalat sig om hur många som kommer att hamna i helvetets mörker. Hennes innersta hopp och bön är att ingen skall nå dit! Vi hoppas åtminstone och ber att helvetet ska vara en extrem glesbygd. För det roligaste och kanske det troligaste är att människan kommer att säga ja. Jämför med den oräkneliga skaran i t.ex. Upp 5:11; 7:9 och 19:6 eller se på att den gode Herden, som tyckte att 99 av 100 var en för lite. Därför finns det hopp och därmed ingen anledning att förtvivla, för kärleken är Guds viktigaste egenskap. ”Amor vincit omnia”!4 Så kasta dig i Guds barmhärtiga armar och tro det glada budskapet; om att Kristi död ger hopp bortom död, egofixering, världsfixering och all ondska i evighet!
För det tredje gör människans höghet det möjligt för människan att falla. Själva helvetet är ett mått på människans storhet. Människan är ingen robot eller marionettdocka, utan myndig och fri. Kyrkans bön och uppgift är att få så många människor, som Gud finner möjligt, att säga ja. Att vi kan säga nej är ett sorgligt faktum. Det finns två utgångar till evigheten i tidsålderns slut. Den som säger nej till Gud och vägrar rubba sig en enda millimeter kommer att välja bort Gud i evighet. Vi kan välja att säga benhårt nej till Guds uppoffrande och utgivande kärlek. Vi kan kröka in oss så mycket i oss själva, att vi vägrar ha med Gud att göra. Om någon når helvetet kan aldrig Gud anklagas för denna tragik. Helvetet är alltid självvalt av människan, mot Guds vilja. Men den som söker finner... Eller som C. S. Lewis skriver5; ”det finns till slut bara två slags människor; de som säger till Gud: ”Ske din vilja” och de till vilka Gud till slut säger ”Ske dig som du vill.””. Helvetet är därmed en förlängning av Guds barmhärtighet. Guds barmhärtighet är så fullkomlig att den inte kan utplåna personer och rättar sig efter människans fria vilja.
VAD ÄR HELVETET?
Helvetet är på många sätt ett mysterium. Vi kan inte förstå att det kan finnas till, för vi är inte Gud. De fallna änglarnas egna val att vägra tillhöra Guds rike - se lk 74 - känns overkligt, precis som Nazityskland, Gulagarkeopelagen och tvättäkta ateister; alltså de som verkligen tror och fasthåller att Gud inte finns. Men allvarliga synder, s.k. ”dödssynder”, vilka inte ångras leder till ett brott med Gud. Inte ens Gud kan få oss att tvingas tillbringa en evighet med Honom, mot vår vilja. Helvetet är en avgrundsdjup nödutgång, där en fallen själ förkastar allt utom sig själv.6 Förkastandet av Gud, som är alltings mening och mål, gör att vi förkrymps och förbränns i Hans kärleks eld (= helvetet), tills vi inte är likt någonting alls. Det är viktigt att betona att Gud inte är sadist, utan att Gud är Kärlek. Denna Kärlek kan upplevas på många olika sätt, även som förtärande eld, se Hebr 12:297. Helvetet är alltså inget annat än Kärlek upplevd som straff och tortyr av gudshatande personer, som framhärdar i att vilja vara universums centrum. Helvetet är detsamma som himlen - kärlek - fast mer hatat. Helvetet är på ett sätt därför något gott, eftersom det är en förlängning av Guds barmhärtighet och ett tillstånd, där skräp förbränns! Skräp som är uppbrännt och inte finns i tiden eller rummet kan inte saknas och därför kommer inget saknas i evigheten.
Vad exakt är då helvetet? Vi kan inte veta detta, för kyrklig uppenbarelse beskriver inte platsen, utan förklarar med bilder. Men vi kan ana att det är ingenting! Det är ett tomrum, en icke-plats med avsaknad av verklighet och kärlek. Om Gud är det yttersta verkliga, så är Hans frånvaro mörker eller total avsaknad av Hans ljus. Helvetet är ett mikroskopiskt ”icke-existerande” mörkt tomrum, i ett för övrigt upplyst universum. Det är inte i tiden eller rummet och är inte skapat av Gud, utan är en konsekvens av människans fria val. Helvetet är den yttersta rättsinstansen, som visar syndens ofattbara konsekvenser. Som C. S. Lewis skulle ha sagt; den som vägrar ta mot Guds kärlek, låser helvetets portar från insidan.8 Det kanske mest tragiska är att de som starkast förnekar helvetet ofta kan vara inne på de egoistiska högmodiga vägar som pekar neråt och bort från Gud! Kyrie eleison!
Helvetet är på många sätt ett mysterium. Vi kan inte förstå att det kan finnas till, för vi är inte Gud. De fallna änglarnas egna val att vägra tillhöra Guds rike - se lk 74 - känns overkligt, precis som Nazityskland, Gulagarkeopelagen och tvättäkta ateister; alltså de som verkligen tror och fasthåller att Gud inte finns. Men allvarliga synder, s.k. ”dödssynder”, vilka inte ångras leder till ett brott med Gud. Inte ens Gud kan få oss att tvingas tillbringa en evighet med Honom, mot vår vilja. Helvetet är en avgrundsdjup nödutgång, där en fallen själ förkastar allt utom sig själv.6 Förkastandet av Gud, som är alltings mening och mål, gör att vi förkrymps och förbränns i Hans kärleks eld (= helvetet), tills vi inte är likt någonting alls. Det är viktigt att betona att Gud inte är sadist, utan att Gud är Kärlek. Denna Kärlek kan upplevas på många olika sätt, även som förtärande eld, se Hebr 12:297. Helvetet är alltså inget annat än Kärlek upplevd som straff och tortyr av gudshatande personer, som framhärdar i att vilja vara universums centrum. Helvetet är detsamma som himlen - kärlek - fast mer hatat. Helvetet är på ett sätt därför något gott, eftersom det är en förlängning av Guds barmhärtighet och ett tillstånd, där skräp förbränns! Skräp som är uppbrännt och inte finns i tiden eller rummet kan inte saknas och därför kommer inget saknas i evigheten.
Vad exakt är då helvetet? Vi kan inte veta detta, för kyrklig uppenbarelse beskriver inte platsen, utan förklarar med bilder. Men vi kan ana att det är ingenting! Det är ett tomrum, en icke-plats med avsaknad av verklighet och kärlek. Om Gud är det yttersta verkliga, så är Hans frånvaro mörker eller total avsaknad av Hans ljus. Helvetet är ett mikroskopiskt ”icke-existerande” mörkt tomrum, i ett för övrigt upplyst universum. Det är inte i tiden eller rummet och är inte skapat av Gud, utan är en konsekvens av människans fria val. Helvetet är den yttersta rättsinstansen, som visar syndens ofattbara konsekvenser. Som C. S. Lewis skulle ha sagt; den som vägrar ta mot Guds kärlek, låser helvetets portar från insidan.8 Det kanske mest tragiska är att de som starkast förnekar helvetet ofta kan vara inne på de egoistiska högmodiga vägar som pekar neråt och bort från Gud! Kyrie eleison!
1 Delar av detta avsnitts tankar är hämtat ur KREEFT, Everything you ever wanted to know about heaven, but never dreamed of asking (boken är bättre än vad titeln ger intryck av).
2 Gud har skapat människan till sin avbild, och givit henne värdighet att ha en själ och en kropp. Själen är inte sammansatt av olika delar, utan enhetlig och kan inte brytas ner. Den odödliga själen är en förutsättning för judendomen; 1 Mos 2:7; Job 19:25; Ords 15:24; Pred 3:17; 8:12; 12:7, 14; Jes 14:9; 26:19; Dan 12; Neh 9:5; Vish 2:23; 3:4; 8:13 och Syr 46:12a. Detta gäller även för kristendomen, se t.ex. Matt 13:42b-43; 25:31ff; Joh 3:3, 15f; 6:40; 12:25; Jud 4ff; 1 Petr 4:6 och 2 Petr 2:1-12; 4:6. En själ kan inte tillintetgöras, för kärlek förgör aldrig något. Troligen vill inte ens de mest fallna varelserna utplånas. Jag har i alla fall inte hört ett enda bra argument för den positionen.
3 Se t.ex. Upp 20:10b och Jes 66:24. Bland kyrkofäderna från 100-talet; St IGNATIOS Brev till efesierna 16:2; Polykarps Martyrium 2:3; 11:2; St JUSTINUS Martyren Apolologia prima 2:8f; St IRENAEUS, Adversus Haereses 5:27:2 och TERTULLIANUS, Adversus Marcionem 26 och 28.
4 Latin för att; ”kärleken övervinner allt”!
5 LEWIS, Den stora skilsmässan, s60.
6 LEWIS, lidandets problem, s141. Vi kan alltså säga att människans kärlek kan riktas åt två håll. Antingen tar egenkärleken överhanden eller så älskar vi Gud genom att älska våra medmänniskor.
7 Se även 2 Mos 13:21f; Klag 1:12f; 2:3f; 4:11; Hes 1:27f; Hos 11:9; Sef 3:8b och Upp 10:1b.
8 Se LEWIS, lidandets problem, kap 8, s147. Jämför också med St AUGUSTINUS citat; Gud skapade oss utan vår medverkan, men Han kommer inte att frälsa oss utan vår medverkan.
KYRKANS LIV PÅ ANDRA SIDAN, Inledning
Människan är intresserad av framtiden och det har hon alltid varit, speciellt inför döden. Vi längtar att få veta mer om framtidens dunkel, eftersom vi har en naturlig evighetslängtan. Men denna kunskapstörst kan också missbrukas, eftersom undervisningen om framtiden inte är lätt - dock nödvändig. Vi kan inte få rätt perspektiv på det jordiska livet, om vi inte vet något om livet efter döden och vad Gud vill. Vi behöver betänka att vi är dödliga, vilket redan de gamla romarna var duktiga på.1 Om vi inte använder livet till att tänka på döden får vi ett dött liv. För innerst inne är vi alla skelett och om Gud är död, då förvandlas döden till Gud! Vi är inte enbart en produkt av materien, eftersom vi inte känner oss hemma här. Vi längtar till något annat, precis som dagsländans larver strävar mot himmelen under sin tid på sjöns botten eller som fröet strävar mot ljuset. Vårt mål är det himmelska ljuset i evighet, alltså inte bara en begränsad tid som sländan eller växten. Då är det bra att veta vad evighet är om vi ska kunna längta till himlen och fly helvetet, och den ende som kan förklara vad som händer efter döden är Han som besegrat den. Han visar vägen och förbereder oss för evigheten genom att leda oss i sin efterföljd i lidande, korsbärande och genom att dra oss till bikt och få oss att inse vår syndanöd.
I de 2 första kapitlen koncentrerar jag mig på vad Kristi uppenbarelse säger om människans framtid. Skriften är svår, speciellt när den talar om framtiden. Ibland så svår att kristna skrämmer bort människor. Ibland är detta medvetet, oftast bara okunskap. Men vi behöver utgå från vad Kyrkan alltid har sagt, vilket inte är så mycket inom detta område, och sedan läsa Bibeln i det ljuset. Då sorteras automatiskt de värsta missförstånden bort och därmed det mesta som givits ut eller ges ut på svenska idag. Den kyrkliga synen på livet efter detta, är i minoritet i dagens Sverige och det är ju ”synd”… Ett område vilket återigen börjar bli centralt i svenskt kristenhet är amerikansk nyprotestantiska uppryckandelära. Du kan idag finna minst ett tiotal olika grupperingar, endast utifrån denna lära. Amillienalister, premillenalister och dispentionalistiska alienerade ”ek”-lister… Allt detta och mer därtill frodas i denna teologiska härdsmälta. Uppryckandet grundas på ett enda bibelställe, se 1 Tess 4:15-17. Och denna ”uppryckandedogm” är en helt otraditionell tolkning, vilket inte funnits i kristenheten före 1830 och ”dogmen” är endast ett amerikanskt fenomen. Denna vanföreställning har även fått anhängare i Sverige under ”den sista tiden”, bl.a. utifrån ny litteratur.2 Det märkliga är att flera fundamentalistiska samfund anklagar Kyrkan för de mest grövsta anklagelser; som att Kyrkan lägger till saker till Skriften och bygger sin lära på hedniska myter. Samtidigt köper de nästan alltid; dessa ”sista tiden berättelserna” och du får leta länge efter något mer mytiskt och obibliskt! Jag tänker inte lägga en massa krut på dessa teologiska urspårningar, och hänvisar glatt ”de närmast sörjande” till att läsa de författare,3 vilka har oändligt bättre inblick i denna teologiska mycket snåriga och svåra fotnot. Jag tänker heller inte lägga krut på dateringar av den sista tiden. Jesus varnar oss uttryckligen i Mark 13:32 för att ”Dagen och timmen känner ingen...”. Vi ska vara vaksamma och beredda, men aldrig skräckslagna. Bibelns vanligaste fras (365 ggr) är; ”var inte rädd”. Vänta, vaka och var inte rädd, utan gläd dig och jubla över att dagen kommer. Kanske imorgon…
Medan vi väntar får vi upptäcka vår egna personliga kallelse. Då behövs förebilder och mönster för att hitta oss själva, för i gemenskap med andra blir vi oss själva. Att umgås med dem som gått före är inget skumt. Helgon lär oss massor om livet, om dig själv och framför allt om Gud. Kyrkans himmelska skara är ett underbart familjearv, för ingen är kristen i ensamheten. Kristendomens och människans väsen (och naturligtvis Guds) är gemenskap. Ingen kan leva i ett vaccum, inte ens kyrkligt folk. Därför ska vi ära och vörda änglar och helgon. Helgon behövs idag mer än någonsin. Särskilt kvinnligt kyrkliga förebilder behövs, för kristendomens första och största efterföljare har alltid varit kvinnor. Kristus var fullt mänsklig och Han är vår största ledstjärna, men Kristus var trots allt mest manlig. Han utmanade etablissemanget, han gick rakt fram och väjde aldrig4. Men kristendomen har också ett inre kontemplativt ödmjukt och feminint drag, vilket de 2 sista avsnitten har koncentreras på. Maria gick inåt och visade ett rätt moderskap, oerhört stort mod och styrka i sin uppgift. Hon visar ständigt nya sidor hos sin Son. Kristus och Kyrkan är djupt beroende av kvinnor. Himlen har mött jorden och vi är bl.a. därför sammanbundna med Guds Moder och förra millenniets helgon, vilka skrev sitt Credo med sitt eget blod i de mörka svenska skogarna.
I de 2 första kapitlen koncentrerar jag mig på vad Kristi uppenbarelse säger om människans framtid. Skriften är svår, speciellt när den talar om framtiden. Ibland så svår att kristna skrämmer bort människor. Ibland är detta medvetet, oftast bara okunskap. Men vi behöver utgå från vad Kyrkan alltid har sagt, vilket inte är så mycket inom detta område, och sedan läsa Bibeln i det ljuset. Då sorteras automatiskt de värsta missförstånden bort och därmed det mesta som givits ut eller ges ut på svenska idag. Den kyrkliga synen på livet efter detta, är i minoritet i dagens Sverige och det är ju ”synd”… Ett område vilket återigen börjar bli centralt i svenskt kristenhet är amerikansk nyprotestantiska uppryckandelära. Du kan idag finna minst ett tiotal olika grupperingar, endast utifrån denna lära. Amillienalister, premillenalister och dispentionalistiska alienerade ”ek”-lister… Allt detta och mer därtill frodas i denna teologiska härdsmälta. Uppryckandet grundas på ett enda bibelställe, se 1 Tess 4:15-17. Och denna ”uppryckandedogm” är en helt otraditionell tolkning, vilket inte funnits i kristenheten före 1830 och ”dogmen” är endast ett amerikanskt fenomen. Denna vanföreställning har även fått anhängare i Sverige under ”den sista tiden”, bl.a. utifrån ny litteratur.2 Det märkliga är att flera fundamentalistiska samfund anklagar Kyrkan för de mest grövsta anklagelser; som att Kyrkan lägger till saker till Skriften och bygger sin lära på hedniska myter. Samtidigt köper de nästan alltid; dessa ”sista tiden berättelserna” och du får leta länge efter något mer mytiskt och obibliskt! Jag tänker inte lägga en massa krut på dessa teologiska urspårningar, och hänvisar glatt ”de närmast sörjande” till att läsa de författare,3 vilka har oändligt bättre inblick i denna teologiska mycket snåriga och svåra fotnot. Jag tänker heller inte lägga krut på dateringar av den sista tiden. Jesus varnar oss uttryckligen i Mark 13:32 för att ”Dagen och timmen känner ingen...”. Vi ska vara vaksamma och beredda, men aldrig skräckslagna. Bibelns vanligaste fras (365 ggr) är; ”var inte rädd”. Vänta, vaka och var inte rädd, utan gläd dig och jubla över att dagen kommer. Kanske imorgon…
Medan vi väntar får vi upptäcka vår egna personliga kallelse. Då behövs förebilder och mönster för att hitta oss själva, för i gemenskap med andra blir vi oss själva. Att umgås med dem som gått före är inget skumt. Helgon lär oss massor om livet, om dig själv och framför allt om Gud. Kyrkans himmelska skara är ett underbart familjearv, för ingen är kristen i ensamheten. Kristendomens och människans väsen (och naturligtvis Guds) är gemenskap. Ingen kan leva i ett vaccum, inte ens kyrkligt folk. Därför ska vi ära och vörda änglar och helgon. Helgon behövs idag mer än någonsin. Särskilt kvinnligt kyrkliga förebilder behövs, för kristendomens första och största efterföljare har alltid varit kvinnor. Kristus var fullt mänsklig och Han är vår största ledstjärna, men Kristus var trots allt mest manlig. Han utmanade etablissemanget, han gick rakt fram och väjde aldrig4. Men kristendomen har också ett inre kontemplativt ödmjukt och feminint drag, vilket de 2 sista avsnitten har koncentreras på. Maria gick inåt och visade ett rätt moderskap, oerhört stort mod och styrka i sin uppgift. Hon visar ständigt nya sidor hos sin Son. Kristus och Kyrkan är djupt beroende av kvinnor. Himlen har mött jorden och vi är bl.a. därför sammanbundna med Guds Moder och förra millenniets helgon, vilka skrev sitt Credo med sitt eget blod i de mörka svenska skogarna.
1 T.ex. romerske kejsaren hade på sin vagn en slav som viskade; ”kom ihåg att du ska dö” (lat = ”memento mori”), när han mötte folkets jubel på t.ex. cirkus.
2 Se LAHAYE, JENKINS, “Lämnad kvar” - serie (filmatiserad) eller 80-talets GRANT, JIM, Som en tjuv om natten (filmatiserad). Men även flera äldre frikyrkliga böcker har detta skrämselperspektiv.
3 För en kritisk genomgång av detta, läs CURRIE, Rapture, the End-Times Error That Leaves the Bible Behind, eller OLSON, ”Will Catholics be left behind”. Mkt bra litteratur av insatta konvertiter.
4 Kristus instiftade bl.a. ett manligt och hierarkiskt, (ja petrinskt, ”ofelbart”) ämbete, vars uppgift var att tradera/skriva ner ofelbart och att skydda och föda sin hjord.
onsdag 14 juli 2010
DIALOG del 7; HELGON
BENGT: Helgon tror jag inte existerar!
CHRISTOFFER: Varför inte då?
BENGT: Därför att Gud inte uppenbarat detta i Skriften!
CHRISTOFFER: Så att Jesu samtal med Elia och Mose på förklaringsberget går inte att förklara?
BENGT: Det var Gud som samtalade, men vi människor är förbjudna att samtala med döda!
CHRISTOFFER: Så Gud samtalar med något som inte existerar och förbjder oss att efterlikna Honom?
BENGT: Vad menade du med att vi inte får efterlikna Honom?
CHRISTOFFER: Frågan är väl snarast vad du menar med din kritik av helgonen?
BENGT: Det enda jag vet är att Gud förbjudit oss att tala med de döda!
CHRISTOFFER: 5 Mos 18:10f samt Jes 8:19f är motsatt all form av ockultism, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
BENGT: Men hur vet du att helgonen kan höra oss?
CHRISTOFFER: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
BENGT: Men hur vet ni att er tillbedjan inte är hedniskt avfall?
CHRISTOFFER: Därför att bönerna till helgonen om förbön - INTE TILLBEDJAN - fanns aldeles för tidigt; under den tid i Kyrkans historia då fäderna slogs med liv och lem för att inget skulle besmittas.
BENGT: När kom helgon bönerna in då?
CHRISTOFFER: Det KOM ALDRIG IN, då det fanns från början redan i judendomen, se 2 Mack 12:39-46; 15:12ff; Tim 1:16-18; Upp 5:8-14 och 6:9ff. I de absolut tidigaste kristna gravarna från 100-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Hippolytus skriver om helgonåkallan år 204 i världens första kristna bibelkommentar; "kommentar till Daniels bok 11:30". Helgonvördnad är minst lika gammalt som NT...
BENGT: Men frågan gällde egentligen om helgonskolor! Menar du att katolikerna har patent på att fostra helgon?
CHRISTOFFER: Inte patent, då det finns många martyrer och trosvittnen utanför katolska Kyrkan, men hon har fostrat enormt många heliga gestalter; fler än något annat i denna värld!
BENGT: Ja St Paulus; St Augustinus; St Benedict; St Dominikus; St Ignatios; St Birgitta m.fl. uppskattar även jag.
CHRISTOFFER: Då är vi två!
CHRISTOFFER: Varför inte då?
BENGT: Därför att Gud inte uppenbarat detta i Skriften!
CHRISTOFFER: Så att Jesu samtal med Elia och Mose på förklaringsberget går inte att förklara?
BENGT: Det var Gud som samtalade, men vi människor är förbjudna att samtala med döda!
CHRISTOFFER: Så Gud samtalar med något som inte existerar och förbjder oss att efterlikna Honom?
BENGT: Vad menade du med att vi inte får efterlikna Honom?
CHRISTOFFER: Frågan är väl snarast vad du menar med din kritik av helgonen?
BENGT: Det enda jag vet är att Gud förbjudit oss att tala med de döda!
CHRISTOFFER: 5 Mos 18:10f samt Jes 8:19f är motsatt all form av ockultism, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
BENGT: Men hur vet du att helgonen kan höra oss?
CHRISTOFFER: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
BENGT: Men hur vet ni att er tillbedjan inte är hedniskt avfall?
CHRISTOFFER: Därför att bönerna till helgonen om förbön - INTE TILLBEDJAN - fanns aldeles för tidigt; under den tid i Kyrkans historia då fäderna slogs med liv och lem för att inget skulle besmittas.
BENGT: När kom helgon bönerna in då?
CHRISTOFFER: Det KOM ALDRIG IN, då det fanns från början redan i judendomen, se 2 Mack 12:39-46; 15:12ff; Tim 1:16-18; Upp 5:8-14 och 6:9ff. I de absolut tidigaste kristna gravarna från 100-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Hippolytus skriver om helgonåkallan år 204 i världens första kristna bibelkommentar; "kommentar till Daniels bok 11:30". Helgonvördnad är minst lika gammalt som NT...
BENGT: Men frågan gällde egentligen om helgonskolor! Menar du att katolikerna har patent på att fostra helgon?
CHRISTOFFER: Inte patent, då det finns många martyrer och trosvittnen utanför katolska Kyrkan, men hon har fostrat enormt många heliga gestalter; fler än något annat i denna värld!
BENGT: Ja St Paulus; St Augustinus; St Benedict; St Dominikus; St Ignatios; St Birgitta m.fl. uppskattar även jag.
CHRISTOFFER: Då är vi två!
onsdag 23 juni 2010
86. RELIKER
INVÄNDNING: Reliker är en fruktansvärd import från hednisk religion.
SVAR: Reliker är en naturlig del av en biblisk tro, se Josefs ben i 2 Mos 13:19; mannat i 2 Mos 16:32ff; Arons stav i 4 Mos 17:10 och Arken i Hebr 9:4. Läs också 2 Kung 2:13f, där Elias mantel används för att slå med den på vattnet och det delar sig. Se speciellt 2 Kung 13:21 ”...när den döde kom i beröring med Elishas benknoter fick han liv igen...”. I NT är grunden till reliker i Matt 14:35f, om tofsen på Kristi mantel; Mark 5:28, om Kristi mantel. Vidare i Apg 19:11f, finns dukar och plagg av St Paulus som helar sjuka. Mycket tidigt, redan på 100-talet, har vi belägg för att Kyrkan använde reliker och att urkyrkan firade deras himmelska födelsedag över deras gravar, vilket Kyrkan har fortsatt att göra ända till idag. Reliker är inte suspekta och fejk, då de flesta är autentiska, mycket väl belagda, se CRUZ i Relics. Eller läs om svepeduken i Turin eller ”Lancianohostian”. En intressant sak är att en av de sex europeiska skyddspatronerna ligger en i en protestantisk församlingskyrka i Vadstena… Även reliker finns omnämnt tidigt, se citat från 100-talet i de apostoliska fäderna, Polykarpos Martyrium 18:2f (även 17:1c);
”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.”
Tänk om himlen hänger ihop med jorden! Tänk om den som lidit och segrat för alla, offras på samma plats där de återköpta vilar. Vågar du tro att helighet smittar? Vågar du vörda en helig, sann och levande ”idol”, som umgåtts ”för mycket” med Gud?
SVAR: Reliker är en naturlig del av en biblisk tro, se Josefs ben i 2 Mos 13:19; mannat i 2 Mos 16:32ff; Arons stav i 4 Mos 17:10 och Arken i Hebr 9:4. Läs också 2 Kung 2:13f, där Elias mantel används för att slå med den på vattnet och det delar sig. Se speciellt 2 Kung 13:21 ”...när den döde kom i beröring med Elishas benknoter fick han liv igen...”. I NT är grunden till reliker i Matt 14:35f, om tofsen på Kristi mantel; Mark 5:28, om Kristi mantel. Vidare i Apg 19:11f, finns dukar och plagg av St Paulus som helar sjuka. Mycket tidigt, redan på 100-talet, har vi belägg för att Kyrkan använde reliker och att urkyrkan firade deras himmelska födelsedag över deras gravar, vilket Kyrkan har fortsatt att göra ända till idag. Reliker är inte suspekta och fejk, då de flesta är autentiska, mycket väl belagda, se CRUZ i Relics. Eller läs om svepeduken i Turin eller ”Lancianohostian”. En intressant sak är att en av de sex europeiska skyddspatronerna ligger en i en protestantisk församlingskyrka i Vadstena… Även reliker finns omnämnt tidigt, se citat från 100-talet i de apostoliska fäderna, Polykarpos Martyrium 18:2f (även 17:1c);
”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.”
Tänk om himlen hänger ihop med jorden! Tänk om den som lidit och segrat för alla, offras på samma plats där de återköpta vilar. Vågar du tro att helighet smittar? Vågar du vörda en helig, sann och levande ”idol”, som umgåtts ”för mycket” med Gud?
tisdag 22 juni 2010
85. IKONER OCH HELGONSTATYER
INVÄNDNING: Utifrån 1:a budet är det tydligt att bilder förbjuds, så ikoner är avguderi.
SVAR: Bilder har alltid funnits i kristendomen och i judendomen. Ikonoklastriska rörelser, som förkastade bilder, uppkom under framför allt 700-talet i öst och på 1600-talet i nordväst (1800-talet i Sverige). Angående statyetter finns en skillnad mellan öst och väst. I öst, där grekisk hedendom använt statyer i stor utsträckning, blev det tidigt förbjudet att skulptera helgon. Därmed finns få skulpturer i bysantinska miljö, men däremot massor av fresker och ikoner.
Första budets avbildningskommentar har fått en annan mening genom inkarnationen. Dessutom är “avbildningsförbudet” inte ett förbud mot avbildning, utan ett förbud mot avgudabilder, se 2 Mos 20:3ff; ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig... inte göra dig någon bildstod eller avbild... Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.”. Detta bud gavs, eftersom judar var vana vid dessa religiösa uttryck från Egypten. Judarna bröt också snabbt mot första budet genom den egyptisk avgudabilden för pengar, sex och makt, se 2 Mos 32:5f. Tjurframställningen symboliserar alltså en egyptiska avgud och tjuren var problemet. Men märk att Gud inte förbjuder konst och inte heller religiös konst, se 2 Mos 25:18-22, där keruber tillverkas; 26:31, där konstväv med keruber tillverkas och 4 Mos 21:8f med kopparormen. Se också 1 Kung 6:23-29, med avbildade keruber, palmer och blommor; 7:23-26, med avbildade frukter, tjurar och lotuslika blommor. Allt detta skedde med Guds uttryckliga befallning. Judisk tro är inte bildfientlig och efter Kristi inkarnation har materien och mänskligheten fått ännu större värdighet, vilket St Teodorius Studiten beskriver ingående i försvaret av ikoner. Niceakonciliet 787 slår fast att vördande av bilder av Kristus eller helgon är en naturlig fortsättning av att Ordet blev kött;
”Ty den heder som ges åt dessa bilder går vidare till dess ursprung, och den som vördar en bild vördar den som avbildas... Så lär fäderna och så är kyrkans tradition.”
Ikonvördnad är inte avguderi, utan vördnaden för bilden når alltså personen som föremålet avbildar, på samma sätt som någon kan vörda sin egen Bibel. Ingen skulle komma på tanken att vördandet av Bibeln är avguderi. Lika absurt är då anklagelser om avguderi för vördnaden av ikoner och statyer. Varför skulle någon vilja avguda eller tillbe ett helgon?
SVAR: Bilder har alltid funnits i kristendomen och i judendomen. Ikonoklastriska rörelser, som förkastade bilder, uppkom under framför allt 700-talet i öst och på 1600-talet i nordväst (1800-talet i Sverige). Angående statyetter finns en skillnad mellan öst och väst. I öst, där grekisk hedendom använt statyer i stor utsträckning, blev det tidigt förbjudet att skulptera helgon. Därmed finns få skulpturer i bysantinska miljö, men däremot massor av fresker och ikoner.
Första budets avbildningskommentar har fått en annan mening genom inkarnationen. Dessutom är “avbildningsförbudet” inte ett förbud mot avbildning, utan ett förbud mot avgudabilder, se 2 Mos 20:3ff; ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig... inte göra dig någon bildstod eller avbild... Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.”. Detta bud gavs, eftersom judar var vana vid dessa religiösa uttryck från Egypten. Judarna bröt också snabbt mot första budet genom den egyptisk avgudabilden för pengar, sex och makt, se 2 Mos 32:5f. Tjurframställningen symboliserar alltså en egyptiska avgud och tjuren var problemet. Men märk att Gud inte förbjuder konst och inte heller religiös konst, se 2 Mos 25:18-22, där keruber tillverkas; 26:31, där konstväv med keruber tillverkas och 4 Mos 21:8f med kopparormen. Se också 1 Kung 6:23-29, med avbildade keruber, palmer och blommor; 7:23-26, med avbildade frukter, tjurar och lotuslika blommor. Allt detta skedde med Guds uttryckliga befallning. Judisk tro är inte bildfientlig och efter Kristi inkarnation har materien och mänskligheten fått ännu större värdighet, vilket St Teodorius Studiten beskriver ingående i försvaret av ikoner. Niceakonciliet 787 slår fast att vördande av bilder av Kristus eller helgon är en naturlig fortsättning av att Ordet blev kött;
”Ty den heder som ges åt dessa bilder går vidare till dess ursprung, och den som vördar en bild vördar den som avbildas... Så lär fäderna och så är kyrkans tradition.”
Ikonvördnad är inte avguderi, utan vördnaden för bilden når alltså personen som föremålet avbildar, på samma sätt som någon kan vörda sin egen Bibel. Ingen skulle komma på tanken att vördandet av Bibeln är avguderi. Lika absurt är då anklagelser om avguderi för vördnaden av ikoner och statyer. Varför skulle någon vilja avguda eller tillbe ett helgon?
tisdag 15 juni 2010
55. HELGON NÄMNS INTE I SKRIFTEN
INVÄNDNING: Skriften nämner inga helgon eller att vi ska be till människor.
SVAR: Skriften är inte alls tyst (se nedan). Även om den skulle vara det, är detta ett svagt argument. Finns det söndagsskolor i Skriften? Inte, för då måste - enligt en liknande argumentation - samtliga skolor stängas… Riktigt är dock att vi inte ska tillbe människor, men åkallan av helgon förbjuds inte i Skriften. I hela Skriften medlar och lider andra för varandra. Den himmelska och jordiska Kyrkan hänger ihop och är ett. Det Gud har sammanfogat, kan inte människor skilja åt.
Den himmelska världen är inte stängd för oss, vilket både kristen och judisk tro visar. Att t.ex. Elia ständigt finns närvarande i det judiska livet kanske många upptäcker med en smärre chock, se t.ex. Mal 4:5; Matt 27:46-49 samt i judiska bönböcker. Elia har t.o.m. en tallrik framställd vid varje judisk sedermåltid. Se även om samtal mellan Mose och Samuel i Jer 15:1; ”Inte ens om Samuel eller Mose stod här inför mig...”; eller 1 Sam 28:12-15;
”…Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel. Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. ”Varför har du stört min ro och manat fram mig?” frågade Samuel, och Saul svarade: ”Jag är i stor nöd... Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.”(OBS förfarandet fördöms inte).
Se även Sak 1:12-13, där änglar talar med oss och Tob 12:12-15, där ängeln Rafael bar fram bönerna. Se även 2 Mack 15:12ff, där Jeremia ber för folket och där vi ser att helgonens förbön ger bönen större verkan. Baruk 3:4 är också intressant i sammanhanget, där Gud uppmanas höra på döda israeliters böner, vilket kan jämföras med NT och speciellt Jak 5:16b; ”...den rättfärdiges bön har kraft och gör stor verkan.”.
I NT finns helgonen närvarande. Den himmelska världen står i kontakt med den jordiska, eftersom ”Kristi kropp” hänger ihop (se t.ex. Augustinus: Tretton Brev 137:20c på s99; 263:2 på s105). Se även om de döda i Matt 27:50-53, där de vandrar i Jerusalem och Luk 9:28-31 par;
”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.”
Och änglar och de döda ses också som medlare i Hebr 12:18ff;
”…ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats.”
Se också Upp 5:8-14 och 6:9ff;
”…såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd. Och de ropade med hög röst: ’Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare’? Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid…”
Se också i Upp 8:3f
”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.”
Och sist Upp 11:3; ”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.”.
Om människor på jorden kan be för varandra, vad hindrar helgon att be för oss?
SVAR: Skriften är inte alls tyst (se nedan). Även om den skulle vara det, är detta ett svagt argument. Finns det söndagsskolor i Skriften? Inte, för då måste - enligt en liknande argumentation - samtliga skolor stängas… Riktigt är dock att vi inte ska tillbe människor, men åkallan av helgon förbjuds inte i Skriften. I hela Skriften medlar och lider andra för varandra. Den himmelska och jordiska Kyrkan hänger ihop och är ett. Det Gud har sammanfogat, kan inte människor skilja åt.
Den himmelska världen är inte stängd för oss, vilket både kristen och judisk tro visar. Att t.ex. Elia ständigt finns närvarande i det judiska livet kanske många upptäcker med en smärre chock, se t.ex. Mal 4:5; Matt 27:46-49 samt i judiska bönböcker. Elia har t.o.m. en tallrik framställd vid varje judisk sedermåltid. Se även om samtal mellan Mose och Samuel i Jer 15:1; ”Inte ens om Samuel eller Mose stod här inför mig...”; eller 1 Sam 28:12-15;
”…Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel. Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. ”Varför har du stört min ro och manat fram mig?” frågade Samuel, och Saul svarade: ”Jag är i stor nöd... Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.”(OBS förfarandet fördöms inte).
Se även Sak 1:12-13, där änglar talar med oss och Tob 12:12-15, där ängeln Rafael bar fram bönerna. Se även 2 Mack 15:12ff, där Jeremia ber för folket och där vi ser att helgonens förbön ger bönen större verkan. Baruk 3:4 är också intressant i sammanhanget, där Gud uppmanas höra på döda israeliters böner, vilket kan jämföras med NT och speciellt Jak 5:16b; ”...den rättfärdiges bön har kraft och gör stor verkan.”.
I NT finns helgonen närvarande. Den himmelska världen står i kontakt med den jordiska, eftersom ”Kristi kropp” hänger ihop (se t.ex. Augustinus: Tretton Brev 137:20c på s99; 263:2 på s105). Se även om de döda i Matt 27:50-53, där de vandrar i Jerusalem och Luk 9:28-31 par;
”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom.”
Och änglar och de döda ses också som medlare i Hebr 12:18ff;
”…ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats.”
Se också Upp 5:8-14 och 6:9ff;
”…såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd. Och de ropade med hög röst: ’Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare’? Och åt var och en gavs en vit klädnad, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en liten tid…”
Se också i Upp 8:3f
”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.”
Och sist Upp 11:3; ”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under tolvhundrasextio dagar, klädda i säckväv.”.
Om människor på jorden kan be för varandra, vad hindrar helgon att be för oss?
54. SKRIFTEN FÖRBJUDER ÅKALLAN.
INVÄNDNING: Skriften förbjuder allt tal med döda utifrån 3 Mos 20:6ff; 5 Mos 18:10f samt Jes 8:19f.
SVAR: Skriften förbjudit inte oss att tala med de döda, för i Skriften sker detta ofta (t.ex. 2 Mack 15:12ff; Luk 9:28-31 par). Ockultism är förbjudet, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Kristen tro är motsatt all form av ockultism. Att det finns andevarelser är fullkomligt självklart för alla som inte blundar och vägrar se verkligheten. Att driva fram onda själar som skall hjälpa oss är för kristna förbjudet.
Katolsk praxis syns tidigt och jag ger tre exempel; Hippolytus skriver år 204 i världens första bibelkommentar kommentar till Daniels bok 11:30, med en adressering till Daniels tre vänner och gör en åkallan; ”jag bönfaller er, tänk på mig, så att jag må uppnå samma martyrielott.”. Bön om helgonens förbön i himlen finns också belagt hos Origenes, där han runt 250 skriver i De oratorie 31:5 att ”änglar och de rättfärdigas själar ber…” På 300-talet är detta något som beskrivs av samtliga fäder, se t.ex. St Kyrillios av Jerusalem i 5:e Mystagogiska Katekesen 9;
”Därefter påminner vi om dem som har avsomnat före oss: först patriarker, profeter, apostlar, martyrer, att Gud genom deras förböner och förmedling måtte ta emot vår bön.”.
Så missbruk att åkalla onda andeväsen, kan inte upphäva bruket, eller hur?
SVAR: Skriften förbjudit inte oss att tala med de döda, för i Skriften sker detta ofta (t.ex. 2 Mack 15:12ff; Luk 9:28-31 par). Ockultism är förbjudet, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Kristen tro är motsatt all form av ockultism. Att det finns andevarelser är fullkomligt självklart för alla som inte blundar och vägrar se verkligheten. Att driva fram onda själar som skall hjälpa oss är för kristna förbjudet.
Katolsk praxis syns tidigt och jag ger tre exempel; Hippolytus skriver år 204 i världens första bibelkommentar kommentar till Daniels bok 11:30, med en adressering till Daniels tre vänner och gör en åkallan; ”jag bönfaller er, tänk på mig, så att jag må uppnå samma martyrielott.”. Bön om helgonens förbön i himlen finns också belagt hos Origenes, där han runt 250 skriver i De oratorie 31:5 att ”änglar och de rättfärdigas själar ber…” På 300-talet är detta något som beskrivs av samtliga fäder, se t.ex. St Kyrillios av Jerusalem i 5:e Mystagogiska Katekesen 9;
”Därefter påminner vi om dem som har avsomnat före oss: först patriarker, profeter, apostlar, martyrer, att Gud genom deras förböner och förmedling måtte ta emot vår bön.”.
Så missbruk att åkalla onda andeväsen, kan inte upphäva bruket, eller hur?
53. HELGONENS ORIMLIGA UPPDRAG
INVÄNDNING: Även om helgonen är vid medvetande kan de inte höra alla miljontals böner som uppsänds.
SVAR: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik, se Fil 3:20f och 2 Petr 1:4. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
SVAR: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik, se Fil 3:20f och 2 Petr 1:4. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
52. DE DÖDAS AVSKILJDHET
INVÄNDNING: De döda är inte vid medvetande efter döden.
SVAR: Ateister brukar hävda att det inte händer något efter döden, men Skriften är full av avsnitt där de döda verkar vara allt annat än sovande; 5 Mos 18:11b; Jes 14:9f; Jer 15:1; Hes 32:18-20; Vish 3:1-8; Syr 44:1, 10; 45:2; 48:14; Baruk 3:4; Mark 12:26f; Luk 9:28-31; 16:19ff; 20:38; Joh 11:25; 17:11-21; Hebr 12:18ff och Upp 6:9; 7:14f; 8:3; 11:3 (Se även Matt 25:41, 46; Rom 8:35-39; 1 Tess 4:14 och 2 Tim 2:11). De döda är inte ”stendöda” eller ens omedvetna om vår existens! Livet fortsätter i alla högsta grad, på den andra sidan. Ursprunget till tanken att himlavarelserna är avskurna från jordelivet är inte kristen tro. Varför skulle de döda sova?
SVAR: Ateister brukar hävda att det inte händer något efter döden, men Skriften är full av avsnitt där de döda verkar vara allt annat än sovande; 5 Mos 18:11b; Jes 14:9f; Jer 15:1; Hes 32:18-20; Vish 3:1-8; Syr 44:1, 10; 45:2; 48:14; Baruk 3:4; Mark 12:26f; Luk 9:28-31; 16:19ff; 20:38; Joh 11:25; 17:11-21; Hebr 12:18ff och Upp 6:9; 7:14f; 8:3; 11:3 (Se även Matt 25:41, 46; Rom 8:35-39; 1 Tess 4:14 och 2 Tim 2:11). De döda är inte ”stendöda” eller ens omedvetna om vår existens! Livet fortsätter i alla högsta grad, på den andra sidan. Ursprunget till tanken att himlavarelserna är avskurna från jordelivet är inte kristen tro. Varför skulle de döda sova?
51. AVGUDADYRKAN
INVÄNDNING: Kristen helgonkult är avgudadyrkan som dyrkar och tillber helgon.
SVAR: Vördnaden [latin; ”dulia”] för helgonen har en mycket lång historia. Att däremot dyrka eller tillbe [latin; ”latria”] ett helgon har alltid förkastats av Kyrkan. Endast Gud kan dyrkas. Tillber du ett helgon är det t.o.m. en dödssynd, enligt Kyrkans läroböcker. Att åkalla om medling är inte förbjudet och inte påbjudet i Skriftet, bara tillåtet. Vördar du någon person/idol? Saknar du någon förebild i ditt kristna liv?
SVAR: Vördnaden [latin; ”dulia”] för helgonen har en mycket lång historia. Att däremot dyrka eller tillbe [latin; ”latria”] ett helgon har alltid förkastats av Kyrkan. Endast Gud kan dyrkas. Tillber du ett helgon är det t.o.m. en dödssynd, enligt Kyrkans läroböcker. Att åkalla om medling är inte förbjudet och inte påbjudet i Skriftet, bara tillåtet. Vördar du någon person/idol? Saknar du någon förebild i ditt kristna liv?
lördag 29 maj 2010
Maria del 3
5.4.2. MARIAS NÅDEFÖRMEDLING
lk 197; KKK 967-970 sammanfattade; Maria har sedan tidigt i Kyrkans historia uttryckts inneha en speciell roll i frälsningshistorien. Maria fortsätter sin modersroll, p.g.a. Kristi förtjänster och detta uppdrag vilar helt på Kristi förmedling och är helt beroende av Honom. Guds Moder tituleras förespråkerska, beskyddarinna, hjälpinna och nådeförmedlare.
Maria är en medlare mellan Gud och människa. Inte på ett sådant sätt att Kristus inte behövs, utan att Hans nåd får kanaliseras genom henne; se Joh 19:26f. Gud använder människor och Guds Moder belyser Kristus på ett unikt sätt. I fjärde budet står att vi skall lyda och vörda föräldrarna11. Vad innebär det om Maria var en verklig Moder till Kristus? Ska inte vi efterfölja Kristus. Detta tål att mediteras över och det har kristna gjort genom hela historien. Det finns hos Maria ett kvinnligt frälsningsperspektiv, i förening med sin Son, och det är därför som otaliga kyrkofäder och officiella kyrkliga dokument kallar henne; ”advocata”, ”mediatrix”, ”coredemtrix” och nådeförmedlerska.
5.4.2.1. NÅDEFÖRMEDLINGENS BAKGRUND
Ingen person har varit Gud närmare än Maria och ingen har haft så mycket tid tillsammans med honom i himlen eller på jorden. Om Jesus var helt och fullt människa och jude innebär det att Han levde under den mosaiska lagen och de tio budorden. Om vi ska ”Imitatio Christi”, alltså efterlikna Kristus, bör vi också lyda fjärde budet och vörda och underordna oss Kristi föräldrar; Gud Fadern och GudsModern. Detta kan låta vanvördigt, men jag menar naturligtvis inte att Gud Fadern och Maria hade ett fysiskt samliv. Men Kristus har en mänsklig Moder, som också är moder till personen Kristus (5.3.1.). Och Ordet är den andra personen i gudomen. Maria har sagt JA före oss, för annars hade inte Gud blivit synlig i Kristus. Hon har också - enligt Kyrkans tro - sagt ett ja för oss. Därför är Maria intimt förenad med Kristus och Kristi frälsarverk och Maria och Jesus går inte att skilja åt. Hon kan inte skiljas från Gud vid; födelsen, första underverket, korset eller graven. Maria och Guds verk kan inte heller skiljas vid Kyrkans första pingst eller in i evigheten. Ingen kan skilja dem åt. Inte en Ärkebiskop, inte någon amerikansk T.V.-evangelist och inte ens om självaste Calvin skulle resa sig upp från de döda och protestera. Vad Gud har sammanfogat, kan ingen människa skilja åt. Redan i GT har kungamodern en mycket speciell roll (5.4.3.1.) och Maria förmedlar uppdrag i Luk 1:41 och Joh 2:3-5.
5.4.2.2. EN NÅDEFÖRMEDLARE
ENDAST GUD GER NÅD
INVÄNDNING: Gud är den ende exklusiva medlaren utifrån 1 Tim 2:5 och Maria kan därför inte vara nådeförmedlerska.
SVAR: 1 Tim 2:5; ”…en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” kan inte tolkas så exkluderande. Versen står för det första i närheten till andra kyrkliga verser, se vers 1 (citat nedan) och vers 4 (citat 6.1.3.3.). För det andra är ordet för den ende inte det vanliga grekiska exklusiva ”monos” som används överallt annars i brevet, utan istället används ”heis”. Därmed är inte Gud ett avundsjukt purket väsen, som inte vill släppa från sig något av sina förmedlingsuppdrag. För det tredje är Gud all nåds källa och den enda som förmedlar sin nåd, men Han använder alltid människor i sitt verk. Gud ger och ger i överflöd. Han ger sig själv till mänskligheten och gör detta specifikt i en judinnas tonårssköte, där Gud tar mänsklig form och föds som 100 % av Marias mänsklighet. För det fjärde finns det massor av fler exempel på att Gud inte förbjuder människan att utföra Hans verk (KKK 970). Är Gud motsatt mänsklig samverkan?
1 Tim 2 är inte exkluderande. När vi ber för andra är vi medlare, som i början av just 1 Tim 2; ”först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och åkallan för alla människor.”. Kristus är här modellen och vi medverkar i Hans verk. Skulle din pappa bli upprörd om du frågade om han kunde be för dig, och därmed inte gick direkt till Gud? Vidare är Gud skapare av allt, men många människor får ändå vara hans medskapare i fortplantningsprocessen. Kristus är vidare ende medlaren, men använder ärkeängeln Gabriel till att förmedla Guds budskap. Jesus är också den store Herden, se Joh 10:11ff; och han delegerar ändå St Petrus att vara herde i Joh 21:15ff (2.1.2.1.). Jesus är även översteprästen, ändå är vi alla kallade att dela det allmänna prästerskapet, se 1 Petr 2:5ff och Upp 1:6. Jesus är på samma sätt Domare, Kung, Profet, Syndaförlåtare mm och vi får ändå vara delaktiga i att utföra dessa uppdrag, se t.ex. Matt 28:19f; Joh 14:12; ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.”; 15:4, 12f; 20:23 och 1 Kor 3:9; ”Vi är ju Guds medhjälpare12”. Marias nådeförmedling innebär inget annat än att förmedla Guds nåd och vara delaktig i Guds verk. Detta p.g.a. att Jesus och Guds Moder inte kan skiljas åt. Maria pekar alltid mot Kristus, se Joh 2:5. Mariafromheten skymmer inte Kristus i Kyrkan eller hos Kyrkorna. Var inte rädda för henne, inte ens om hon skulle förmedla nåd, vilket dock ännu inte är kyrklig dogma!
5.4.3. MARIAS SLUTLIGA NÅD
lk 199; KKK 966 och 974 sammanfattade; Maria blev med kropp och själ upptagen till himlen. Maria upptagelse har historiskt sett ingått och ingår i de flesta Kyrkornas tro13 och liturgi och dogmatiserades 195014.
MARIE UPPTAGELSE ÄR OBIBLISK
INVÄNDNING: Dogmen om Maria upptagelse har inget bibliskt stöd.
SVAR: Upptagelsen är egentligen bara är en konsekvens av den syndfria avelsen (5.3.3.). Om en människa lever syndfritt, så drabbar inte döden denna människa, se t.ex. Gen 3:19; Ps 16:10 och Rom 5:12. Gud lyfte alltså Maria med själ och kropp upp till sin eviga boning. Utöver bakgrunden med ”den syndfria avelsen” betyder det även något att Marias Son var universums och judarnas (5.4.3.1.) Konung. Upptagelser är vidare möjliga och bibliska, därför att det finns sådana händelser i GT (5.4.3.1.) och 2 Kor 12:2-4 där St Paulus himlafärd skildras15. Hur kan denna dogm då vara obibliskt?
5.4.3.1. KUNGAMODERN OCH UPPTAGELSE I GT
En viktig bakgrund till himladrottningens särställning är den position Israels kungamoder hade i gamla testamentet. Drottningmodern (”Gebira”) har en oerhört betydelsefull position i hela den antika världen och i de flesta kungliga ”exotiska” kulturer än idag. Se i Skriften i Höga Visan 3:11; ”kom Sions döttrar, skåda kung Salomo och kronor hans mor har krönt honom med på hans bröllopsdag, på hans glädjedag.”. Och Jer 13:18 ”Säg till kungen och kungamodern: stig ner från er höga plats, ty den praktfulla kronan har fallit från era huvuden.”. Se också 1 Kung 2:13ff; ”Tala med kung Salomo – dig avvisar han inte... Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt...och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida.” Kungamodern kan alltså medla för folket. Se vidare i 1 Kung 11:1-3, som visar Kungamoderns roll och 1 Kung 15:13, där Kungamodern berövas sin ställning. Se även 2 Kung 24:15 och Ords 31:1. För material om upptagelse, se Gen 5:24 (även Hebr 11:5), där Henoks upptagelse skildras och även 2 Kung 2:11, där det talas om Elias upptagande.16
5.4.3.2. HIMLADROTTNINGEN OCH UPPTAGELSE I NT
De kristna som menar att dogmen om Marie upptagelse är obibliskt, får problem i slutet av NT där St Johannes ser in i himlen. Förmodligen är detta samme man som står vid Jesu kors (se Joh 19:26-30) och till vilken Jesus säger; ”se din Moder”. Vidare säger här Jesus också till Maria; ”se din son”. Denne St Johannes var enligt traditionen alltså utvald att ta hand om Maria och han ser nu in i himlen där vi i Upp 11:19-12:2, 17 läser följande;
”…och Guds tempel i himlen öppnades och förbundsarken blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar och dån och åska och väldiga hagel. Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande...”…”Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.”.
KVINNAN ÄR INTE MARIA
INVÄNDNING: Den nya förbundsarken är inte Maria. Kvinnan är endast en symbol för Kyrkan (eller Israel). SVAR: Om någon absolut inte vill koppla ihop Maria med denna kvinna, i Upp 11-12, så fås svar utifrån hur du ropar. Att hävda att det inte handlar om en person är omöjligt om kvinnan är havande och föder Kristus (Upp 12:5). Dessutom verkar det svårt att inte koppla ihop Upp 11-12 med Gen 3. I begynnelsen finns en orm (nahash) vilken återkommer - som orm och drake - i t.ex. Jes 27:1, samt som en drake i Upp 12. I begynnelsen finns också en kvinna och en son. Att dessa personer finns där - i begynnelsen och i änden - bör betyda att den personliga individuella tolkningen bör vara mest trolig. Till sist finns det inget skäl till att arken17 i kapitel 11 och 12 skulle kunna betyda både Kyrkan (+Israel) och Maria. Maria är ju även Kyrkans moder (se vidare 5.4.1.). Skriften innehåller ofta flera perspektiv samtidigt, vilket inte bör bortrationaliseras. Vem är Sions största dotter och Kyrkans första och största Moder?
5.4.3.3. UPPTAGELSENS HISTORIA
”Marias upptagelse” kommer i kyrkofädernas skrifter sist av alla (maria)dogmer. Upptagelsen är bara en konsekvens av ”syndfriheten” och är även en del av luthersk tro, se CA 3 och Apol 21, s246. Detta avsnitt är det enda i hela boken som jag citerar några lite märkliga källor, då inga kyrkofäder före 300-talet berör frågan. De nedan citerade författarna har inget större officiellt värde eller kyrklig autencitet, utan är endast ett sätt att visa att tron på upptagelsen fanns tidigt. Marias upptagelse var, trots en urkyrklig tystnad i skrift, en dogm spridd i den tidiga Kyrkan och firades liturgiskt bevisligen sedan 500-talet med universiell feststatus på 700-talet. Det kanske främsta argumentet för dogmen är kanske inte det som finns, utan det som saknas. Ingen mariansk relik (6.2.3.3.) finns bevarad18, vilket är mycket anmärkningsvärt i en relikstinn miljö som annars inte alltid var nogräknad. Aldrig har någon tagit fram kvarlevor från Maria, när många bibliska personer använts så. Är inte detta märkligt? Märkligt är också att endast sex av världens biskopar motsatte sig dogmatisering av Marie upptagelse. Motståndet har aldrig varit starkt varken i öst eller väst samt ej heller under eller strax efter reformationen.
St GREGORIUS av Neocesarea (205-~275) även kallad - “Thaumatourgos” – mirakelgöraren, blev kristen och biskop 240 efter Origenes påverkan. I hans 3 bebådelsepredikningar framställs Maria som fläckfri och äras mycket högt. I slutet av den andra predikan nämns Maria som varande i himlen;
Du [Maria, min anm.] skiner som det klaraste ljus vid den högsta platsen i förnuftets kungarike; där Fadern – som är utan början och vars kraft överskuggade dig – är förhärligad; och där din Son tillbedes…Tillsammans med dig, anse oss värdiga att bli delaktiga av din fullkomliga nåd genom Jesus Kristus vår Herre: som tillsammans med den helige Anden, tillhör Faderns ära, nu, alltid och i evigheters evighet. Amen!
PSEUDO-MELITO skriver omkring år 300 e.Kr., i De Transitu Virginis 16:2–17; “Därför må det genom din nåds kraft…du som har besegrat döden, och regerar i ära, du skulle uppväcka din Moders kropp och ta henne med dig jublande till himlen. Då sa frälsaren; ‘Ske din vilja’”.
St EPIFANUS av Salamis på Cypern skriver år 374 i Panacea 79:11, där han nämner himmelsfärden och kopplar Upp 12 mycket tydligt med Maria; “Antag att hon dog en naturlig död. I så fall somnade hon in i ära och gick hädan i renhet och fick sin jungfruliga krona. Och antag att hon föll för svärdet, enligt Simons profetia. Då är hennes ära med martyrerna, för genom henna lystes världen upp av det gudomliga ljuset. Då är hennes heliga kropp i den fullständiga lyckan. Och antag att hon lämnade världen, utan att dö, eftersom Gud kan göra vad Han vill. Då blev hon helt enkelt upptagen till den eviga äran.” ”
St JOHANNES Teologen” sägs stå bakom De Obitu S. Dominae från 300-talet; “Och från den tiden framåt visste alla, att den obefläckade och ädla kroppen upptogs till paradiset.”
10 Denna del av citatet är ur PILTZ, Se ansiktet, s218.
11 Se Ex 20:12 och Ef 6:2.
12 På grekiska ”synergoi” = samverka med.
13 Se Ortodox tro eler Luthers syn i predikningar WA10/3:269.12f och WA52:681.27-31.
14 Efter andra världskrigets nedvärdering av människans och specifikt judinnors värde, kom påven – efter att alla tolvhundratrettiotvå östliga och västliga biskopar tillfrågats – att mer exakt definiera vad som hände judinnan Maria. Om Maria dog eller blev upptagen före sin död uttalar inte påven eller Kyrkan. Påven skriver i “Munificentissimus Deus” i ES2331-2333; “...genom vår Herres Jesu Kristi auktoritet, av de heliga apostlarna Petrus och Paulus och vår egen auktoritet uttalar, fastslår och definierar vi att detta dogma var uppenbarat av Gud, att den obefläckade Guds Moder, den eviga jungfrun Maria, efter att ha fullbordat sitt jordeliv, blev med kropp och själ upptagen till den himmelska härligheten.”
15 Det kan också nämnas att nyprotestantismens uppryckandelära (inl avdelning 5) förutsätter upptagelse.
16 Mose och Elia uppenbaras (Matt 17:3) när Jesus förhärligas i Matt 17:1-9. Detta visar att Mariauppenbarelser är möjliga... Hon är den förste fullkomligt kristne… (första skrivna vittnesbördet av en mariauppenbarelse är på 300-talet av GREGORIUS av Nyssa Orat 24:10f) 17 Även i Ps 132:8; ”Kom, Herre, till din viloplats, du och din mäktiga ark.”, nämns arken tillsammans med Gud, vilket pekar på att de finns i varandras närhet i himlen. Se också Ps 45:10.
18 Förutom sekundära reliker, alltså mantlar och några droppar bröstmjölk, vilka sägs ha varit Marias.
lk 197; KKK 967-970 sammanfattade; Maria har sedan tidigt i Kyrkans historia uttryckts inneha en speciell roll i frälsningshistorien. Maria fortsätter sin modersroll, p.g.a. Kristi förtjänster och detta uppdrag vilar helt på Kristi förmedling och är helt beroende av Honom. Guds Moder tituleras förespråkerska, beskyddarinna, hjälpinna och nådeförmedlare.
Maria är en medlare mellan Gud och människa. Inte på ett sådant sätt att Kristus inte behövs, utan att Hans nåd får kanaliseras genom henne; se Joh 19:26f. Gud använder människor och Guds Moder belyser Kristus på ett unikt sätt. I fjärde budet står att vi skall lyda och vörda föräldrarna11. Vad innebär det om Maria var en verklig Moder till Kristus? Ska inte vi efterfölja Kristus. Detta tål att mediteras över och det har kristna gjort genom hela historien. Det finns hos Maria ett kvinnligt frälsningsperspektiv, i förening med sin Son, och det är därför som otaliga kyrkofäder och officiella kyrkliga dokument kallar henne; ”advocata”, ”mediatrix”, ”coredemtrix” och nådeförmedlerska.
5.4.2.1. NÅDEFÖRMEDLINGENS BAKGRUND
Ingen person har varit Gud närmare än Maria och ingen har haft så mycket tid tillsammans med honom i himlen eller på jorden. Om Jesus var helt och fullt människa och jude innebär det att Han levde under den mosaiska lagen och de tio budorden. Om vi ska ”Imitatio Christi”, alltså efterlikna Kristus, bör vi också lyda fjärde budet och vörda och underordna oss Kristi föräldrar; Gud Fadern och GudsModern. Detta kan låta vanvördigt, men jag menar naturligtvis inte att Gud Fadern och Maria hade ett fysiskt samliv. Men Kristus har en mänsklig Moder, som också är moder till personen Kristus (5.3.1.). Och Ordet är den andra personen i gudomen. Maria har sagt JA före oss, för annars hade inte Gud blivit synlig i Kristus. Hon har också - enligt Kyrkans tro - sagt ett ja för oss. Därför är Maria intimt förenad med Kristus och Kristi frälsarverk och Maria och Jesus går inte att skilja åt. Hon kan inte skiljas från Gud vid; födelsen, första underverket, korset eller graven. Maria och Guds verk kan inte heller skiljas vid Kyrkans första pingst eller in i evigheten. Ingen kan skilja dem åt. Inte en Ärkebiskop, inte någon amerikansk T.V.-evangelist och inte ens om självaste Calvin skulle resa sig upp från de döda och protestera. Vad Gud har sammanfogat, kan ingen människa skilja åt. Redan i GT har kungamodern en mycket speciell roll (5.4.3.1.) och Maria förmedlar uppdrag i Luk 1:41 och Joh 2:3-5.
5.4.2.2. EN NÅDEFÖRMEDLARE
ENDAST GUD GER NÅD
INVÄNDNING: Gud är den ende exklusiva medlaren utifrån 1 Tim 2:5 och Maria kan därför inte vara nådeförmedlerska.
SVAR: 1 Tim 2:5; ”…en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” kan inte tolkas så exkluderande. Versen står för det första i närheten till andra kyrkliga verser, se vers 1 (citat nedan) och vers 4 (citat 6.1.3.3.). För det andra är ordet för den ende inte det vanliga grekiska exklusiva ”monos” som används överallt annars i brevet, utan istället används ”heis”. Därmed är inte Gud ett avundsjukt purket väsen, som inte vill släppa från sig något av sina förmedlingsuppdrag. För det tredje är Gud all nåds källa och den enda som förmedlar sin nåd, men Han använder alltid människor i sitt verk. Gud ger och ger i överflöd. Han ger sig själv till mänskligheten och gör detta specifikt i en judinnas tonårssköte, där Gud tar mänsklig form och föds som 100 % av Marias mänsklighet. För det fjärde finns det massor av fler exempel på att Gud inte förbjuder människan att utföra Hans verk (KKK 970). Är Gud motsatt mänsklig samverkan?
1 Tim 2 är inte exkluderande. När vi ber för andra är vi medlare, som i början av just 1 Tim 2; ”först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och åkallan för alla människor.”. Kristus är här modellen och vi medverkar i Hans verk. Skulle din pappa bli upprörd om du frågade om han kunde be för dig, och därmed inte gick direkt till Gud? Vidare är Gud skapare av allt, men många människor får ändå vara hans medskapare i fortplantningsprocessen. Kristus är vidare ende medlaren, men använder ärkeängeln Gabriel till att förmedla Guds budskap. Jesus är också den store Herden, se Joh 10:11ff; och han delegerar ändå St Petrus att vara herde i Joh 21:15ff (2.1.2.1.). Jesus är även översteprästen, ändå är vi alla kallade att dela det allmänna prästerskapet, se 1 Petr 2:5ff och Upp 1:6. Jesus är på samma sätt Domare, Kung, Profet, Syndaförlåtare mm och vi får ändå vara delaktiga i att utföra dessa uppdrag, se t.ex. Matt 28:19f; Joh 14:12; ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.”; 15:4, 12f; 20:23 och 1 Kor 3:9; ”Vi är ju Guds medhjälpare12”. Marias nådeförmedling innebär inget annat än att förmedla Guds nåd och vara delaktig i Guds verk. Detta p.g.a. att Jesus och Guds Moder inte kan skiljas åt. Maria pekar alltid mot Kristus, se Joh 2:5. Mariafromheten skymmer inte Kristus i Kyrkan eller hos Kyrkorna. Var inte rädda för henne, inte ens om hon skulle förmedla nåd, vilket dock ännu inte är kyrklig dogma!
5.4.3. MARIAS SLUTLIGA NÅD
lk 199; KKK 966 och 974 sammanfattade; Maria blev med kropp och själ upptagen till himlen. Maria upptagelse har historiskt sett ingått och ingår i de flesta Kyrkornas tro13 och liturgi och dogmatiserades 195014.
MARIE UPPTAGELSE ÄR OBIBLISK
INVÄNDNING: Dogmen om Maria upptagelse har inget bibliskt stöd.
SVAR: Upptagelsen är egentligen bara är en konsekvens av den syndfria avelsen (5.3.3.). Om en människa lever syndfritt, så drabbar inte döden denna människa, se t.ex. Gen 3:19; Ps 16:10 och Rom 5:12. Gud lyfte alltså Maria med själ och kropp upp till sin eviga boning. Utöver bakgrunden med ”den syndfria avelsen” betyder det även något att Marias Son var universums och judarnas (5.4.3.1.) Konung. Upptagelser är vidare möjliga och bibliska, därför att det finns sådana händelser i GT (5.4.3.1.) och 2 Kor 12:2-4 där St Paulus himlafärd skildras15. Hur kan denna dogm då vara obibliskt?
5.4.3.1. KUNGAMODERN OCH UPPTAGELSE I GT
En viktig bakgrund till himladrottningens särställning är den position Israels kungamoder hade i gamla testamentet. Drottningmodern (”Gebira”) har en oerhört betydelsefull position i hela den antika världen och i de flesta kungliga ”exotiska” kulturer än idag. Se i Skriften i Höga Visan 3:11; ”kom Sions döttrar, skåda kung Salomo och kronor hans mor har krönt honom med på hans bröllopsdag, på hans glädjedag.”. Och Jer 13:18 ”Säg till kungen och kungamodern: stig ner från er höga plats, ty den praktfulla kronan har fallit från era huvuden.”. Se också 1 Kung 2:13ff; ”Tala med kung Salomo – dig avvisar han inte... Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt...och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida.” Kungamodern kan alltså medla för folket. Se vidare i 1 Kung 11:1-3, som visar Kungamoderns roll och 1 Kung 15:13, där Kungamodern berövas sin ställning. Se även 2 Kung 24:15 och Ords 31:1. För material om upptagelse, se Gen 5:24 (även Hebr 11:5), där Henoks upptagelse skildras och även 2 Kung 2:11, där det talas om Elias upptagande.16
5.4.3.2. HIMLADROTTNINGEN OCH UPPTAGELSE I NT
De kristna som menar att dogmen om Marie upptagelse är obibliskt, får problem i slutet av NT där St Johannes ser in i himlen. Förmodligen är detta samme man som står vid Jesu kors (se Joh 19:26-30) och till vilken Jesus säger; ”se din Moder”. Vidare säger här Jesus också till Maria; ”se din son”. Denne St Johannes var enligt traditionen alltså utvald att ta hand om Maria och han ser nu in i himlen där vi i Upp 11:19-12:2, 17 läser följande;
”…och Guds tempel i himlen öppnades och förbundsarken blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar och dån och åska och väldiga hagel. Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande...”…”Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd.”.
KVINNAN ÄR INTE MARIA
INVÄNDNING: Den nya förbundsarken är inte Maria. Kvinnan är endast en symbol för Kyrkan (eller Israel). SVAR: Om någon absolut inte vill koppla ihop Maria med denna kvinna, i Upp 11-12, så fås svar utifrån hur du ropar. Att hävda att det inte handlar om en person är omöjligt om kvinnan är havande och föder Kristus (Upp 12:5). Dessutom verkar det svårt att inte koppla ihop Upp 11-12 med Gen 3. I begynnelsen finns en orm (nahash) vilken återkommer - som orm och drake - i t.ex. Jes 27:1, samt som en drake i Upp 12. I begynnelsen finns också en kvinna och en son. Att dessa personer finns där - i begynnelsen och i änden - bör betyda att den personliga individuella tolkningen bör vara mest trolig. Till sist finns det inget skäl till att arken17 i kapitel 11 och 12 skulle kunna betyda både Kyrkan (+Israel) och Maria. Maria är ju även Kyrkans moder (se vidare 5.4.1.). Skriften innehåller ofta flera perspektiv samtidigt, vilket inte bör bortrationaliseras. Vem är Sions största dotter och Kyrkans första och största Moder?
5.4.3.3. UPPTAGELSENS HISTORIA
”Marias upptagelse” kommer i kyrkofädernas skrifter sist av alla (maria)dogmer. Upptagelsen är bara en konsekvens av ”syndfriheten” och är även en del av luthersk tro, se CA 3 och Apol 21, s246. Detta avsnitt är det enda i hela boken som jag citerar några lite märkliga källor, då inga kyrkofäder före 300-talet berör frågan. De nedan citerade författarna har inget större officiellt värde eller kyrklig autencitet, utan är endast ett sätt att visa att tron på upptagelsen fanns tidigt. Marias upptagelse var, trots en urkyrklig tystnad i skrift, en dogm spridd i den tidiga Kyrkan och firades liturgiskt bevisligen sedan 500-talet med universiell feststatus på 700-talet. Det kanske främsta argumentet för dogmen är kanske inte det som finns, utan det som saknas. Ingen mariansk relik (6.2.3.3.) finns bevarad18, vilket är mycket anmärkningsvärt i en relikstinn miljö som annars inte alltid var nogräknad. Aldrig har någon tagit fram kvarlevor från Maria, när många bibliska personer använts så. Är inte detta märkligt? Märkligt är också att endast sex av världens biskopar motsatte sig dogmatisering av Marie upptagelse. Motståndet har aldrig varit starkt varken i öst eller väst samt ej heller under eller strax efter reformationen.
St GREGORIUS av Neocesarea (205-~275) även kallad - “Thaumatourgos” – mirakelgöraren, blev kristen och biskop 240 efter Origenes påverkan. I hans 3 bebådelsepredikningar framställs Maria som fläckfri och äras mycket högt. I slutet av den andra predikan nämns Maria som varande i himlen;
Du [Maria, min anm.] skiner som det klaraste ljus vid den högsta platsen i förnuftets kungarike; där Fadern – som är utan början och vars kraft överskuggade dig – är förhärligad; och där din Son tillbedes…Tillsammans med dig, anse oss värdiga att bli delaktiga av din fullkomliga nåd genom Jesus Kristus vår Herre: som tillsammans med den helige Anden, tillhör Faderns ära, nu, alltid och i evigheters evighet. Amen!
PSEUDO-MELITO skriver omkring år 300 e.Kr., i De Transitu Virginis 16:2–17; “Därför må det genom din nåds kraft…du som har besegrat döden, och regerar i ära, du skulle uppväcka din Moders kropp och ta henne med dig jublande till himlen. Då sa frälsaren; ‘Ske din vilja’”.
St EPIFANUS av Salamis på Cypern skriver år 374 i Panacea 79:11, där han nämner himmelsfärden och kopplar Upp 12 mycket tydligt med Maria; “Antag att hon dog en naturlig död. I så fall somnade hon in i ära och gick hädan i renhet och fick sin jungfruliga krona. Och antag att hon föll för svärdet, enligt Simons profetia. Då är hennes ära med martyrerna, för genom henna lystes världen upp av det gudomliga ljuset. Då är hennes heliga kropp i den fullständiga lyckan. Och antag att hon lämnade världen, utan att dö, eftersom Gud kan göra vad Han vill. Då blev hon helt enkelt upptagen till den eviga äran.” ”
St JOHANNES Teologen” sägs stå bakom De Obitu S. Dominae från 300-talet; “Och från den tiden framåt visste alla, att den obefläckade och ädla kroppen upptogs till paradiset.”
10 Denna del av citatet är ur PILTZ, Se ansiktet, s218.
11 Se Ex 20:12 och Ef 6:2.
12 På grekiska ”synergoi” = samverka med.
13 Se Ortodox tro eler Luthers syn i predikningar WA10/3:269.12f och WA52:681.27-31.
14 Efter andra världskrigets nedvärdering av människans och specifikt judinnors värde, kom påven – efter att alla tolvhundratrettiotvå östliga och västliga biskopar tillfrågats – att mer exakt definiera vad som hände judinnan Maria. Om Maria dog eller blev upptagen före sin död uttalar inte påven eller Kyrkan. Påven skriver i “Munificentissimus Deus” i ES2331-2333; “...genom vår Herres Jesu Kristi auktoritet, av de heliga apostlarna Petrus och Paulus och vår egen auktoritet uttalar, fastslår och definierar vi att detta dogma var uppenbarat av Gud, att den obefläckade Guds Moder, den eviga jungfrun Maria, efter att ha fullbordat sitt jordeliv, blev med kropp och själ upptagen till den himmelska härligheten.”
15 Det kan också nämnas att nyprotestantismens uppryckandelära (inl avdelning 5) förutsätter upptagelse.
16 Mose och Elia uppenbaras (Matt 17:3) när Jesus förhärligas i Matt 17:1-9. Detta visar att Mariauppenbarelser är möjliga... Hon är den förste fullkomligt kristne… (första skrivna vittnesbördet av en mariauppenbarelse är på 300-talet av GREGORIUS av Nyssa Orat 24:10f) 17 Även i Ps 132:8; ”Kom, Herre, till din viloplats, du och din mäktiga ark.”, nämns arken tillsammans med Gud, vilket pekar på att de finns i varandras närhet i himlen. Se också Ps 45:10.
18 Förutom sekundära reliker, alltså mantlar och några droppar bröstmjölk, vilka sägs ha varit Marias.
torsdag 27 maj 2010
Maria i skriften del 2
5.4. MARIA KYRKANS MODER
INLEDNING MARIOLOGISK SPIRITUALITET
De följande avsnitten behandlar några mariologiska områden som inte är de mest centrala i kristen tro. Förutsättningarna för följande kapitel är det tidigare kapitlet (5.3.). Att Guds Moder hade en speciell jungfrulig nåderik relationsmässig fullhet med Gud och sade JA fullt ut är bakgrund till Mariaspiritualiteten, som till vissa delar är teologiska överkurser1. Men all Mariaspiritualitet grundas i Guds nåd som gett henne helighet, vilket gör henne till Kyrkans förebild eller dess urtyp. Moderskapet till Gud gör henne till Kyrkans moder och Marias ”fiat”2 är bakgrunden till hennes upptagelse. Anledningen till att vi vördar Maria är hennes Son, som vi dyrkar. I följande kapitel är inte allt dogma ännu, men det är ändå områden med relevans om vi vill förstå hela mariologin. Maria är en kvinna, som är svår att bli helt klar över.3 Hennes roll i frälsningshistorien har begrundats i 2000 år. Maria ger upphov till många meditationsämnen. Jag personligen vördar hellre Guds Moder än att ge mig in i modern kändiskult.
I Skriften sägs Maria vara full av nåd (5.3.3.) och alla släkten skall prisa henne salig och vår Herres moder är mer ”välsignad” (= makarios) än andra kvinnor (se Luk 1:28, 30, 41-43, 484). Vidare så förmedlade Maria Guds uppenbarelse i Luk 1:2 och 2:19 och Maria förmedlade människors trångmål till Jesus i Joh 2:3. Hon var dessutom en mycket from judinna, se Luk 2:27, 41. Hon var med överallt vid de viktiga händelserna t.ex. inkarnation, korsfästelsen, när Kyrkan grundas, den första pingsten osv. Skriftens hållning till Maria är korthuggen, men fylld av sprängstoff, även för oss ”de sista dagars heliga i Sverige”. Tänk bara på följande; att skaparen föddes av det skapade, att den onåbare blev ett hjälplöst barn utlämnat åt en ung judinna. Han den odödlige blev buren och vaggad av en dödlig. Kristus var Gud som ödmjukade sig och gjorde sig lägre. Hans Moder ödmjukade sig och blev genom Honom den kvinna som upphöjdes. Maria är vidare dotter till Honom som hon är moder till. Eller begrunda att den transcendente blev immanent och att den okroppslige blir kropp av Marias kropp. Idag kanske vi skulle kunna säga att hon gav hela genmassan och materien åt Gudomens andra person. Vidare blev den konungslige ett med den fattiga och landsflyktiga heliga familjen, eller tänk på att den högst upphöjde blev ett med den lilla ”föraktade judinnan”. Denna ”lilla oansenliga ogifta” tonårsflicka, blir Guds Moder till en ”Son utan fader”. Denna Son som fötts av evighet av en Fader, utan moder. Kristus fyllde helt Hans Moder, eftersom hon var utvald i evighet att bli den Moder som Han skulle hedra enligt fjärdee budet. Eller begrunda att Frälsaren föddes av den enda redan frälsta (=helt räddad). Det allra Heligaste föds alltså av hon som genom Guds helighet, redan helgats och blivit helig. Meditera också över att den konungslige lagen bärs av en jungfrulig moder. Ordet inneslöts såsom budorden överskuggades av den helige Anden i arken. Begrunda också att den heliga jungfruns frukt innefattar allt det, vilket Evas sökande inte fann i den första frukten. Maria fann i sin frukt; njutning, skönhet och Gud själv. Eva fann i sin frukt; utstötning, nakenhet och fulhet.5 Uppslagen blir oräkneliga, när det mediteras över detta stora heliga mysterium. Varje tid har upptäckt nya dimensioner hos denna dotter Sion, därför Jungfruns livmoder innehöll hela världen och hon är därför ett helt mikrokosmos. Fortsätt gärna den meditationen, för detta mysterium kommer att fortsätta in i vår evighet. Den evighet som började med Moses och Elias upptagelse, och framför allt med Kristi himmelsfärd och Marie upptagelse. Guds främsta verk är upptagen till evighetens ljus med kropp och själ. Glöm inte bort att betrakta detta verk, för Skaparen har inte glömt henne. Maria har också betytt mycket i missionssammanhang, så hon är inte bortglömd i Mexiko eller Sydamerika. Dock skall medges att viss mariologisk fromhet kan gå ett steg för långt, speciellt när citat rycks från dess sammanhang. Katolsk eller orientalisk, ortodox, luthersk samt anglikansk kärlek till Maria kan beskrivas i ord som kan tolkas blasfemiskt. Men se citaten i en kristologisk och kärleksfylld kontext. Allt hon är, är hon av Guds nåd. Var inte rädd! Maria är aldrig farlig. Att bli rädd för denna kvinna säger mer om den som blir rädd, än om Maria, eller hur?
5.4.1. KYRKOMODERN
lk 100, 142, 196, 562-563; KKK 502-507, 963-975, 2617-2619 och 2673-2679 sammanfattade; Maria är Guds Moder och vi är Guds barn. Maria är moder till hela Kristus, både vårt huvud - som är Marias Son - och Hans lemmar och söner. Därför är Maria vår moder. Maria samverkar med Gud från första början och medverkade i Kristi verk till slutet, och visade Kyrkan vägen vid t.ex. pingsten. Den nya Eva är Kyrkans urbild och fortsätter sin modersroll och ber för oss och förmedlar våra trångmål och samverkar med Kristus i himlen. Vördnad för Maria kan ske genom rosenkransen, som dock ytterst är en meditation över Kristus och Hans verk, genom hennes ögon.
MARIAS MODERSKAP FINNS INTE I BIBELN
INVÄNDNING: Skriften uttalar inte klart att Maria har ett andligt moderskap för kristna.
SVAR: Skriften uttalar sig inte heller klart om Kristi gudomlighet, treenigheten eller kanon (1.3.3.). En stor del av svensk kristenhet förnekar Gudsmoderns andliga moderskap, vilket är i motsättning till hela den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln. Det är även motsatt den reformatoriska bekännelsen (inklusive Luther). Jesus verkar ha varit en god son till en bra moder, se t.ex. Luk 2:51; ”...han [Jesus] lydde dem i allt”. I Joh 19:26f: ”...sade han till lärjungen; där är din Moder”; och i Upp 12:1, 5, 17; beskrivs de kristna som ”hennes säd”. St Johannes har Maria som symbol och urbilden av Kyrkan. Vilka är då vi att säga att vi är förmer än ”den lärjunge som Jesus älskade” (Joh 13:23; 20:2 och 21:7, 20). Om St Johannes kunde se Maria som sin moder, kan vi det också. Om redan Origenes (citat nedan) ser denna parallell, bör också vi se den. Kyrkans och Kyrkornas tro menar att Maria är moder till Kristi barn och ojämförligt mer levande och helig än oss, och därför ber hon för oss och dessa böner har effekt, se Jak 5:16 och Upp 5:8; 6:9f. Men hon är också vår syster, eftersom hon är skapad av Skaparen till att bli mänsklighetens stora verk. Maria agerar aldrig bortom den nåd som hennes Son har gett henne och hon ärar alltid Honom och aldrig sig själv, vilket Kyrkan alltid betonat. Allt hon fått strålar ut från Gud och allt som gjort henne helig är gåva av den Gud som säger; ”att vi ska bli delaktiga av gudomlig natur”, se 2 Petr 1:4. Guds Moder kan därmed inte skiljas från Gud eller från hans barn, dvs Kyrkan (se 5.4.3.2. och Upp12). Vad Kyrkan är kollektivt, alltså moder för sina barn, är Guds Moder Maria i sin person. Maria ödmjukade sig och samarbetade fullt ut med Guds vilja och då måste något ha hänt. Hon är därmed urbilden och en symbol, snarast mer än en symbol. Hon kanske kan sägas vara ursymbolens symbol, av Kristi kropp. Marias kropp har gett Kristus form och materia, se Luk 11:27 (citat 5.3.1.1.). Gud tog form och materia av henne och denna kropp är också Kyrkans kropp. Kyrkans innersta väsen är Marias Sons reella närvaro och Hans blodsomlopp i Kyrkan. En kropp som hon omslöt, gav material och näring till. Varför inte ta och meditera över detta mysterium några månader?
RABBLANDE ROSENKRANS (lk 198, 353, 562-563, 567)
INVÄNDNING: Att be rosenkransen är att rabbla meningslösa fraser, se Matt 6:7;
”…när ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.”.
SVAR: Men rosenkransen är inte meningslöst ordrabblande, som kanske zenbuddismen eller indiska mantran kan tyckas vara, utan denna böneform är en samling bibliska texter. Hela böneformen, i dess 4 mysterium som bedjaren mediterar över, är en sammanfattning av evangeliet. Framför allt är den en kristologisk meditation, med Marias ögon. Detta är vad Maria vill; att peka på Sonen6. Hur skulle du själv utveckla en spiritualitet omkring Luk 1:48; ”Alla släkten skall prisa mig salig”? Och om du absolut inte vill meditera över Luk1:48, vad säger det om din syn på Kristus, Gudsmodern, Skriften och Kyrkan?
5.4.1.1. MARIAS MODERSKAP I HISTORIEN
St IRENAEUS av Lyon skriver på 180-talet i Adversus Haereses 5:19:1 (J256a) om Marias roll som förespråkare för Eva (citat i 5.3.3.3.).
ORIGENES skriver i början av 200-talet i In Iohannis evangelium, preat. 6;
”Man måste ha modet att erkänna att dels evangelierna är det förnämsta i hela Skriften, dels att det förnämsta bland evangelierna är det enligt Johannes. Den som inte har lutat sitt huvud mot Jesu bröst och av honom mottagit Maria som sin egen mor kan inte förstå dess djupa innebörd.”7
St AMBROSIUS av Milano skriver år 377 i De virginibus ad Marcellinam sororem suam libri tres 2:2:6 (J1325a) och 2:2:7;
“Marias liv bör vara din bild för jungfrulighet. Hennes liv är en spegel som reflekterar kyskhetens och dygdens ansikte. Där finner du en modell för ditt eget liv...vilket visar vad som behöver förbättras, vad som skall efterliknas och vad som skall hållas fast vid.”
“Den första saken som gör att lärandet fattar eld och glöder, är lärarens storhet. Vilket exempel [att lära genom sitt exempel, min anm.] är större än Guds Moder? Vad är mer ärofullt, än henne som Äran själv valde? Vad mer kyskt än hon, som bar en kropp utan kontakt med en annan kropp? Varför skulle jag tala om hennes andra dygder?” ”Hon var jungfru inte bara i kroppslig utan också i andlig bemärkelse. Aldrig svek hon sitt rena sinnelag med någon listig undanflykt. Hon hade ett ödmjukt hjärta, hennes tal var allvarligt, hon var förståndig, fåmäld, ivrig att läsa och satte inte sitt hopp till osäkra rikedomar utan till de fattigas böner; hon var flitig och blygsam i sitt tal och hon sökte vägledning mer hos Gud än hos människor. Hon förolämpade ingen utan ville alla väl. Hon reste sig för dem som var äldre, hon avundades inte sina jämnåriga, hon undvek skryt, följde förnuftet och älskade dygden. Har hon någonsin sårat sina föräldrar ens med en blick? Har hon någonsin varit oense med sin familj? Har hon någonsin visat föraktade för den ringe? Har hon skrattat åt den svage? Har hon undvikt den behövande?...”8
St ATHANASIOS av Alexandria trodde att Maria var ett föredöme för fullkomlighet, se De Virginitate 255;
“De heliga Skrifterna instruerar oss och Marias liv, Guds Moder, som framstår som ett fullkomlighetens ideal och grundformen för det himmelska livet.”
St AUGUSTINUS skriver år 401 i De sancta virginitate 6:6 (J1644)9;
“Denna ende kvinna är både moder och jungfru, inte bara andligen, men också kroppsligen.” ”Hon är andlig moder, inte av frälsaren, ty till honom är hon snarare andlig dotter. Hon är i själva verket moder även till hans lemmar...eftersom hon [vid bebådelsen] i kärlek samverkade till födelsen av de troende, som är lemmarna i den kropp vars huvud han är.”10 ”I kroppen, är hon verkligen Moder till detta huvud.”
1 Inom Kyrkans tro finns en hierarki av sanningar. Mariologin tillhör inte direkt (men indirekt) kristendomens kärnområde och förnekandet av Marias syndfrihet från tillblivelsen, behöver inte betyda att hon är avskild från Kyrkans fulla gemenskap. Men Luther bejakade hela mariologin.
2 Latin för hennes JA; ”ske din vilja”.
3 En ytterst parantetisk och ”patriarkal” kommentar är att alla kvinnor är svåra att bli helt klara över. Men detta är ju också anledningen till att livet är spännande.
4 Jämför gärna i grundtexten; den välsignade Maria i Luk 1:48 och Luk 11:27, med salige Petrus i Matt 16:17. Detta är de enda två exklusiva specifika personer, över vilket detta ”makarios”-tilltal används.
5 Se i AQUINO, Förklaring över den kristna tron, s88.
6 Även Luthers vilja var att folkfromheten skulle behålla rosenkransen, se bönboken från 1522.
7 Citat är ur PILTZ, Se ansiktet, s218.
8 Citerat från St AUGUSTINUS, Tolkning och retorik, s172f.
9 För fler citat se Predikan 188:4; 191:4 och 192:2.
INLEDNING MARIOLOGISK SPIRITUALITET
De följande avsnitten behandlar några mariologiska områden som inte är de mest centrala i kristen tro. Förutsättningarna för följande kapitel är det tidigare kapitlet (5.3.). Att Guds Moder hade en speciell jungfrulig nåderik relationsmässig fullhet med Gud och sade JA fullt ut är bakgrund till Mariaspiritualiteten, som till vissa delar är teologiska överkurser1. Men all Mariaspiritualitet grundas i Guds nåd som gett henne helighet, vilket gör henne till Kyrkans förebild eller dess urtyp. Moderskapet till Gud gör henne till Kyrkans moder och Marias ”fiat”2 är bakgrunden till hennes upptagelse. Anledningen till att vi vördar Maria är hennes Son, som vi dyrkar. I följande kapitel är inte allt dogma ännu, men det är ändå områden med relevans om vi vill förstå hela mariologin. Maria är en kvinna, som är svår att bli helt klar över.3 Hennes roll i frälsningshistorien har begrundats i 2000 år. Maria ger upphov till många meditationsämnen. Jag personligen vördar hellre Guds Moder än att ge mig in i modern kändiskult.
I Skriften sägs Maria vara full av nåd (5.3.3.) och alla släkten skall prisa henne salig och vår Herres moder är mer ”välsignad” (= makarios) än andra kvinnor (se Luk 1:28, 30, 41-43, 484). Vidare så förmedlade Maria Guds uppenbarelse i Luk 1:2 och 2:19 och Maria förmedlade människors trångmål till Jesus i Joh 2:3. Hon var dessutom en mycket from judinna, se Luk 2:27, 41. Hon var med överallt vid de viktiga händelserna t.ex. inkarnation, korsfästelsen, när Kyrkan grundas, den första pingsten osv. Skriftens hållning till Maria är korthuggen, men fylld av sprängstoff, även för oss ”de sista dagars heliga i Sverige”. Tänk bara på följande; att skaparen föddes av det skapade, att den onåbare blev ett hjälplöst barn utlämnat åt en ung judinna. Han den odödlige blev buren och vaggad av en dödlig. Kristus var Gud som ödmjukade sig och gjorde sig lägre. Hans Moder ödmjukade sig och blev genom Honom den kvinna som upphöjdes. Maria är vidare dotter till Honom som hon är moder till. Eller begrunda att den transcendente blev immanent och att den okroppslige blir kropp av Marias kropp. Idag kanske vi skulle kunna säga att hon gav hela genmassan och materien åt Gudomens andra person. Vidare blev den konungslige ett med den fattiga och landsflyktiga heliga familjen, eller tänk på att den högst upphöjde blev ett med den lilla ”föraktade judinnan”. Denna ”lilla oansenliga ogifta” tonårsflicka, blir Guds Moder till en ”Son utan fader”. Denna Son som fötts av evighet av en Fader, utan moder. Kristus fyllde helt Hans Moder, eftersom hon var utvald i evighet att bli den Moder som Han skulle hedra enligt fjärdee budet. Eller begrunda att Frälsaren föddes av den enda redan frälsta (=helt räddad). Det allra Heligaste föds alltså av hon som genom Guds helighet, redan helgats och blivit helig. Meditera också över att den konungslige lagen bärs av en jungfrulig moder. Ordet inneslöts såsom budorden överskuggades av den helige Anden i arken. Begrunda också att den heliga jungfruns frukt innefattar allt det, vilket Evas sökande inte fann i den första frukten. Maria fann i sin frukt; njutning, skönhet och Gud själv. Eva fann i sin frukt; utstötning, nakenhet och fulhet.5 Uppslagen blir oräkneliga, när det mediteras över detta stora heliga mysterium. Varje tid har upptäckt nya dimensioner hos denna dotter Sion, därför Jungfruns livmoder innehöll hela världen och hon är därför ett helt mikrokosmos. Fortsätt gärna den meditationen, för detta mysterium kommer att fortsätta in i vår evighet. Den evighet som började med Moses och Elias upptagelse, och framför allt med Kristi himmelsfärd och Marie upptagelse. Guds främsta verk är upptagen till evighetens ljus med kropp och själ. Glöm inte bort att betrakta detta verk, för Skaparen har inte glömt henne. Maria har också betytt mycket i missionssammanhang, så hon är inte bortglömd i Mexiko eller Sydamerika. Dock skall medges att viss mariologisk fromhet kan gå ett steg för långt, speciellt när citat rycks från dess sammanhang. Katolsk eller orientalisk, ortodox, luthersk samt anglikansk kärlek till Maria kan beskrivas i ord som kan tolkas blasfemiskt. Men se citaten i en kristologisk och kärleksfylld kontext. Allt hon är, är hon av Guds nåd. Var inte rädd! Maria är aldrig farlig. Att bli rädd för denna kvinna säger mer om den som blir rädd, än om Maria, eller hur?
5.4.1. KYRKOMODERN
lk 100, 142, 196, 562-563; KKK 502-507, 963-975, 2617-2619 och 2673-2679 sammanfattade; Maria är Guds Moder och vi är Guds barn. Maria är moder till hela Kristus, både vårt huvud - som är Marias Son - och Hans lemmar och söner. Därför är Maria vår moder. Maria samverkar med Gud från första början och medverkade i Kristi verk till slutet, och visade Kyrkan vägen vid t.ex. pingsten. Den nya Eva är Kyrkans urbild och fortsätter sin modersroll och ber för oss och förmedlar våra trångmål och samverkar med Kristus i himlen. Vördnad för Maria kan ske genom rosenkransen, som dock ytterst är en meditation över Kristus och Hans verk, genom hennes ögon.
MARIAS MODERSKAP FINNS INTE I BIBELN
INVÄNDNING: Skriften uttalar inte klart att Maria har ett andligt moderskap för kristna.
SVAR: Skriften uttalar sig inte heller klart om Kristi gudomlighet, treenigheten eller kanon (1.3.3.). En stor del av svensk kristenhet förnekar Gudsmoderns andliga moderskap, vilket är i motsättning till hela den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln. Det är även motsatt den reformatoriska bekännelsen (inklusive Luther). Jesus verkar ha varit en god son till en bra moder, se t.ex. Luk 2:51; ”...han [Jesus] lydde dem i allt”. I Joh 19:26f: ”...sade han till lärjungen; där är din Moder”; och i Upp 12:1, 5, 17; beskrivs de kristna som ”hennes säd”. St Johannes har Maria som symbol och urbilden av Kyrkan. Vilka är då vi att säga att vi är förmer än ”den lärjunge som Jesus älskade” (Joh 13:23; 20:2 och 21:7, 20). Om St Johannes kunde se Maria som sin moder, kan vi det också. Om redan Origenes (citat nedan) ser denna parallell, bör också vi se den. Kyrkans och Kyrkornas tro menar att Maria är moder till Kristi barn och ojämförligt mer levande och helig än oss, och därför ber hon för oss och dessa böner har effekt, se Jak 5:16 och Upp 5:8; 6:9f. Men hon är också vår syster, eftersom hon är skapad av Skaparen till att bli mänsklighetens stora verk. Maria agerar aldrig bortom den nåd som hennes Son har gett henne och hon ärar alltid Honom och aldrig sig själv, vilket Kyrkan alltid betonat. Allt hon fått strålar ut från Gud och allt som gjort henne helig är gåva av den Gud som säger; ”att vi ska bli delaktiga av gudomlig natur”, se 2 Petr 1:4. Guds Moder kan därmed inte skiljas från Gud eller från hans barn, dvs Kyrkan (se 5.4.3.2. och Upp12). Vad Kyrkan är kollektivt, alltså moder för sina barn, är Guds Moder Maria i sin person. Maria ödmjukade sig och samarbetade fullt ut med Guds vilja och då måste något ha hänt. Hon är därmed urbilden och en symbol, snarast mer än en symbol. Hon kanske kan sägas vara ursymbolens symbol, av Kristi kropp. Marias kropp har gett Kristus form och materia, se Luk 11:27 (citat 5.3.1.1.). Gud tog form och materia av henne och denna kropp är också Kyrkans kropp. Kyrkans innersta väsen är Marias Sons reella närvaro och Hans blodsomlopp i Kyrkan. En kropp som hon omslöt, gav material och näring till. Varför inte ta och meditera över detta mysterium några månader?
RABBLANDE ROSENKRANS (lk 198, 353, 562-563, 567)
INVÄNDNING: Att be rosenkransen är att rabbla meningslösa fraser, se Matt 6:7;
”…när ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.”.
SVAR: Men rosenkransen är inte meningslöst ordrabblande, som kanske zenbuddismen eller indiska mantran kan tyckas vara, utan denna böneform är en samling bibliska texter. Hela böneformen, i dess 4 mysterium som bedjaren mediterar över, är en sammanfattning av evangeliet. Framför allt är den en kristologisk meditation, med Marias ögon. Detta är vad Maria vill; att peka på Sonen6. Hur skulle du själv utveckla en spiritualitet omkring Luk 1:48; ”Alla släkten skall prisa mig salig”? Och om du absolut inte vill meditera över Luk1:48, vad säger det om din syn på Kristus, Gudsmodern, Skriften och Kyrkan?
5.4.1.1. MARIAS MODERSKAP I HISTORIEN
St IRENAEUS av Lyon skriver på 180-talet i Adversus Haereses 5:19:1 (J256a) om Marias roll som förespråkare för Eva (citat i 5.3.3.3.).
ORIGENES skriver i början av 200-talet i In Iohannis evangelium, preat. 6;
”Man måste ha modet att erkänna att dels evangelierna är det förnämsta i hela Skriften, dels att det förnämsta bland evangelierna är det enligt Johannes. Den som inte har lutat sitt huvud mot Jesu bröst och av honom mottagit Maria som sin egen mor kan inte förstå dess djupa innebörd.”7
St AMBROSIUS av Milano skriver år 377 i De virginibus ad Marcellinam sororem suam libri tres 2:2:6 (J1325a) och 2:2:7;
“Marias liv bör vara din bild för jungfrulighet. Hennes liv är en spegel som reflekterar kyskhetens och dygdens ansikte. Där finner du en modell för ditt eget liv...vilket visar vad som behöver förbättras, vad som skall efterliknas och vad som skall hållas fast vid.”
“Den första saken som gör att lärandet fattar eld och glöder, är lärarens storhet. Vilket exempel [att lära genom sitt exempel, min anm.] är större än Guds Moder? Vad är mer ärofullt, än henne som Äran själv valde? Vad mer kyskt än hon, som bar en kropp utan kontakt med en annan kropp? Varför skulle jag tala om hennes andra dygder?” ”Hon var jungfru inte bara i kroppslig utan också i andlig bemärkelse. Aldrig svek hon sitt rena sinnelag med någon listig undanflykt. Hon hade ett ödmjukt hjärta, hennes tal var allvarligt, hon var förståndig, fåmäld, ivrig att läsa och satte inte sitt hopp till osäkra rikedomar utan till de fattigas böner; hon var flitig och blygsam i sitt tal och hon sökte vägledning mer hos Gud än hos människor. Hon förolämpade ingen utan ville alla väl. Hon reste sig för dem som var äldre, hon avundades inte sina jämnåriga, hon undvek skryt, följde förnuftet och älskade dygden. Har hon någonsin sårat sina föräldrar ens med en blick? Har hon någonsin varit oense med sin familj? Har hon någonsin visat föraktade för den ringe? Har hon skrattat åt den svage? Har hon undvikt den behövande?...”8
St ATHANASIOS av Alexandria trodde att Maria var ett föredöme för fullkomlighet, se De Virginitate 255;
“De heliga Skrifterna instruerar oss och Marias liv, Guds Moder, som framstår som ett fullkomlighetens ideal och grundformen för det himmelska livet.”
St AUGUSTINUS skriver år 401 i De sancta virginitate 6:6 (J1644)9;
“Denna ende kvinna är både moder och jungfru, inte bara andligen, men också kroppsligen.” ”Hon är andlig moder, inte av frälsaren, ty till honom är hon snarare andlig dotter. Hon är i själva verket moder även till hans lemmar...eftersom hon [vid bebådelsen] i kärlek samverkade till födelsen av de troende, som är lemmarna i den kropp vars huvud han är.”10 ”I kroppen, är hon verkligen Moder till detta huvud.”
1 Inom Kyrkans tro finns en hierarki av sanningar. Mariologin tillhör inte direkt (men indirekt) kristendomens kärnområde och förnekandet av Marias syndfrihet från tillblivelsen, behöver inte betyda att hon är avskild från Kyrkans fulla gemenskap. Men Luther bejakade hela mariologin.
2 Latin för hennes JA; ”ske din vilja”.
3 En ytterst parantetisk och ”patriarkal” kommentar är att alla kvinnor är svåra att bli helt klara över. Men detta är ju också anledningen till att livet är spännande.
4 Jämför gärna i grundtexten; den välsignade Maria i Luk 1:48 och Luk 11:27, med salige Petrus i Matt 16:17. Detta är de enda två exklusiva specifika personer, över vilket detta ”makarios”-tilltal används.
5 Se i AQUINO, Förklaring över den kristna tron, s88.
6 Även Luthers vilja var att folkfromheten skulle behålla rosenkransen, se bönboken från 1522.
7 Citat är ur PILTZ, Se ansiktet, s218.
8 Citerat från St AUGUSTINUS, Tolkning och retorik, s172f.
9 För fler citat se Predikan 188:4; 191:4 och 192:2.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
