Pingst

Igår firades pingsten med en fantastisk mässa. Allt var gudomligt skimmrande; liturgin, predikan och gudsmötet.

Här är ett utdrag av liturgin, nämnligen pingstsekvensen (veni, sancte Spiritus av Langton från 1200-talet, som finns i Cecilia 590) som läses mellan läsningarna;

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.

Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,

vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.

Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
våt med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.

Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.

Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härligbetens lön.
Amen. Halleluja.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del V INTERKOMMUNION

I 2000 år har mässan varit den kristna religionens mittpunkt, sammanfattning och alltings fullkomnande. Före NT:lig tid var påsken judarnas mittpunkt, vilket är mässans ursprung.1 KKK 1396 uttrycker det t.o.m. som att ”eukaristin gör Kyrkan”. Altaret är byggt för mässans offer och kyrkobyggnaden är byggd för mässan eller snarare är hela Kyrkan ett tempel.2 Prästen är vigd för mässan och Kristus finns framför allt närvarande i sin Kyrka p.g.a. mässans konkretion. Nattvarden eller ”eucharistein” är det mest centrala, och det innersta och intimaste förverkligandet av den kristna tron; alltså det konkreta mötet mellan Gud och människa.
Kyrkan har alltid en kallelse att vara relevant och i tiden. Hon ska inte vara av världens stoft, men i världen! I Norden blev tyvärr eukaristin efter 1600-talet alltmer reducerad. Här kom en del samfund att fullständigt ta bort nattvarden, som fokus och mittpunkt för tillbedjan och lovprisning. Vissa kommunicerar fortfarande endast kvartalsvis, även efter en viss nutida nattvardsväckelse. Kvartalskommunion är mot all urkyrklig praxis, där t.o.m. daglig mässa firades.3 När Ordets Kyrka har blivit ordens, när talet tröttar, när livet tynger och när mediebruset sköljer över oss allt snabbare, då är det skönt att få vila kropp och själ vid urgamla symboler fylld av gudomligt liv. Nattvardsväckelsen har inte bara i Sverige - utan även universellt - framtiden och evigheten för sig. Denna väckelse är i sin grund kristologiskt katolsk, ortodox, anglikansk samt evangelisk-luthersk.4 Idag finns glädjande nog en betydande ekumenisk längtan efter kyrklig eukaristi. Symboler, skeenden, delaktighet och gemenskap är ett relevant svar på tidens frågor, igår, idag och t.o.m. in i evigheten, se Upp 19:9; ”Saliga de som är bjudna till lammets bröllopsmåltid.”.

HELIG MÅLTID
lk 291, 305; KKK 1385-1386 och 1457 sammanfattade; kommunikanter ska pröva sig själv och rannsaka sitt samvete, innan försoningens sakrament tas emot. De som är medvetna om dödssynd ska bikta innan den heliga kommunionen.

Kyrkans tro menar att kommunikanter inte ska ha någon dödssynd, utifrån dels fottvagning under den första kommunionen (Joh 13:4ff) som visar fram mot den andliga tvagningen och dels 1 Kor 11:28f;
”Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”
Se om denna praxis5 före år 100 i Didache 14:1; ”På herrens dag skall ni samlas och bryta bröd och frambära tacksägelse efter att ni bekänt era synder, så att ert offer blir rent.”. I många andra kristna sammanhang har man inte ens biktpraxis och då blir det svårt att fira eukaristin tillsammans. Enhet i tro är tyvärr - eller snarare tack och lov - en förutsättning för enheten kring altaret. Kyrkan kräver inte att du är ett helgon eller en alltigenom rätt tro6 för att ge nattvarden, men det heliga är för de heliga och denna måltid är Heligheten själv. Alla kan delta som är döpta, har biktat sina dödssynder samt tror vad alla Kyrkor alltid trott, nämligen att brödet är Kristi kropp

1 Eukaristin instiftades i påskmåltidens ram. Det finns också andra förebilder för eukaristin i GT [KKK 1333-1335], matoffer [3 Mos 6:16-18; 10:12-17], skådebröd (efter konsekration förtärde en celibatär översteprästen dessa 12 bröd veckavis, se 1 Sam 21:1-6), Melkisedeks bröd och vin, livets träd och mannat i öknen (som förvarades i en skål i förbundsarken, [2 Mos 25:22, Gud var där fysiskt närvarande], med lagtavlor och präststav). Jämför med Joh 4:21-24.
2 Medeltida kyrkor är byggda efter judisk tempeldimension, dessutom formad efter en korsfäst Kristus.
3 Se Apg 2:46 för detta perspektiv och även andra perspektiv i Apg 2 kom att fortleva i t.ex. klosterrörelser. Se även St CYPRIANUS De oratorie dominica 18.
4 Reformatorerna initierade en nattvardsväckelse, även om 1700-talet återigen skymde detta perspektiv.
5 Bekräftas även senare av hela urKyrkan, se t.ex. St AUGUSTINUS, Brev 54:4, översatt på s58.
6 För ärligt talat, vem har det?

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del IV KYRKAN & SKÖNHET

lk 236-240; KKK 1145-1162, 1181 och 2500-2502 sammanfattade; Gud talar till människan genom den synliga skapelsen. Skönhet är en nödvändig del av kyrkokonsten och för vårt sätt att tillbe. I Guds hus skall bilder, skönhet, symboler, sanning och harmoni visa på Kristus.

En bra invändning om pråliga kyrkor finns här.

Längtan efter skönhet är något som djupast sett är präglat i människan, av den som är alltings ursprung, mening och mål. Människan har något av det gudomliga nedlagt i sitt väsen och därför är alla människor kallade att vara medskapare. För det är bara genom att bli lik Gud - som blev en snickrande skapande människa - som människan kan bli fullt mänsklig. Skönheten ska vara med i ett fullödigt kristet liv, för vi dras obönhörligen till det sköna. Se bara på svenskarnas dragning till naturen och trädgården. Det sägs att svenskar möter Gud i naturen och detta är kanske en konsekvens av den pietistiska ådrans alltför starka inflytande i svenskarnas liv, se Lundells ”Gå upp på klippan”4. Men Sveriges kristtrogna behöver återigen bli delaktiga i de sköna konsternas värld och t.ex. börja besöka konstutställningar5. Glöm inte heller att titta på onödigt många bra filmer och bevista onödigt många, rika och ståtliga liturgiska tillställningar. Be och kontemplera onödigt länge, läs onödigt många bra böcker, rota i kvarkarnas lustiga värld och kasta dig ut på teologins vindlande ”stigar”. Drick onödigt gott öl (eller vin om du vill vara mer bibeltrogen; Joh 2). Njut av onödigt vacker musik, rita onödigt vackra blommor och var onödigt kärleksfull mot familj, släkt och vänner. Börja därmed inse att hela skapelsen och vår tillvaro är ett enda långt onödigt vackert kärleksbrev, så mysteriöst att vi aldrig blir kloka på det och så enkelt att alla människor kan se kärlekens stora tecken, vilka syns överallt. För kärleken och skönheten är alltings mittpunkt - framför allt invid altare och kors, men också i varje del av mikrokosmos eller makrokosmos.6 Ta och blicka in i naturen och kulturen, eller i vetenskapen och teologin. Se Konstnärens eller Skaparens storhet vid midsommartid i bersån. Schas; gå ut och förundras, häpna, gläds, njut och skapa.7 Skönhet är smittsamt, liksom helighet och sanning; för de har samma gudomligt sköna ursprung. Allt strålar från samma källa; den stora Kärleken. Ursprunget är en vindrickande, dansande och snickrande jude, som dör på två ihopsnickrade plankor. Då finns det hopp för skapande, kärlek, förundran samt bubblande liv, ända in i evigheten. Skönhet ska därmed även tas med in i liturgin, för liturgi är ingenting annat än att ordningens Gud tillsammans med oss leker himmel. Om vi ska klara av att leka himmel i Guds närvaro, då behövs framför allt skönhet och naturligtvis kärlek. Kyrkans tro övertygar kanske mer i det vi upplever och ser än vad vi hör.8 Hörseln är ett sinne, men vi behöver också använda oss av skönhet, färg, form, doft, smak, känsel, rytm och himmelsk symmetri, för att bättre kunna återspegla evighetens himmelska skönhet.9 Skönhet vid altaret är en förutsättning om vi tror att universums skönaste mysterium blir närvarandegjort. Skönhet uppenbarar Sanning. Liturgi är Kristi eget undersköna verk, vilket Hans Kyrka blir aktivt delaktigt i.10

1 Se om GT:s tempel i 1 Kung 7:48ff; Hab 2:19f (skall det vara mindre guld i templet än hos avgudabilderna); Hag 1:4 (Prakten i templet ska vara större än i boningshusen), Matt 2:11 och se ”gyllene himmelsk gatsten” i Upp 21:18.
2 Vad skulle du själv gjort om du visste att Gud kommer på besök nästa söndag (4.2.3.). Skulle du byggt en koja eller förberett mötet med att bygga det vackraste du kan och inreda med det dyrbaraste du har?
3 Dessutom är Kyrkans rikedom inte stor. Ingen blir Kyrkans präst för att leva i lyx, den tanken är totalt absurd. De flesta präster lever idag i fattigdom, men så var det naturligtvis inte under senmedeltiden.
4 Ett utmärkt svenskt pietistiskt citat, där naturens skönhet ersätter (inte kompletterar) Kyrkan, är
Lundells “Evangeline”;
”Det står en man på en klippa, Han har fjädrar och örter i handen, Se hur han sträcker sina armar, Upp mot molnen, ut över landen, Han behöver ingen död kyrka...Han kan gå upp på klippan och be, Han behöver inga katedraler, Han har sitt tempel där han står, Han behöver inga kardinaler, Han behöver bara vinden i sitt hår...Du behöver inga processioner, Ingen guldbroderad skrud, Du behöver inga orgeltoner, För att gå upp och möta Gud.”
5 Se på mästerlig teknik, gråt över pessimismen, upprörs över världens trasighet, förundras över ärligheten och lär dig om vad som är i svang. Förbluffas också över det genialiska mötet mellan vad konstnären vill säga och stil. Börja åter förundras som ett barn. Lägg undan boken och “schas iväg”.
6 Attraktion i atomen, eller gravitationen är egentligen inget annat än kärlek uttryckt i fysik. Detta vackra perspektiv är något KREEFT ofta lyfter fram i sina böcker.
7 Om någon undrar hur de ska få tid till allt det uppräknade, kan jag bara ge ett råd; släng ut ”dumburken” i ett par år eller gör iaf en viss ”mediafasta” så ska nog tid finnas att njuta och skapa.
8 Ska jag vara riktigt ärlig är de bästa predikningar av Kyrkans präster. Det finns ömsom vin och ömsom vatten även här, men chansen är störst i Kyrkan. Tro mig då jag sett de flesta sammanhang. Faktiskt!
9Chesterton skrev att ett vackert halsband som sätts kring en kvinnas hals inte är till för att dölja hennes skönhet, utan för att framhäva den.
10 Se speciellt i KKK 1071 och 2500ff.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del III LITURGI

lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.


Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin1 förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga2 i firandet. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också (Kyrkornas medlemmar ber mässan) och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar3. Liturgi är en talande tystnad4, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.
Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön5 i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Tess 3:10 och om kyrkoåret6 i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp7. De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);


Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3


Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning8] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner9 av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7


Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel (lk 246) liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.
Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga10 sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.11


1 Apg 13:2 och Hebr 8:2, 6 använder grekiskans ”leitougia” som betyder offentligt verk.
2 Det är skillnad på att vara åhörare och delta. Vi ska inte be i mässan, utan be mässan. Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Detta kan alla delta i - dock kan icke-katoliker naturligtvis inte kommunicera och motta eukaristin - innan vi förstått och lever det fulla kyrkliga livet.
3 KKK 1145 – 1162.
4 För en utmärkt introduktion till liturgin se MARTLING, den talande tystnaden. Den är luthersk och dessutom fantastiskt bra. Dessutom blir titeln än bättre i kyrklig miljö, då sakramenten firas i tystnad.
5 För er som inte vet vad tidebön är - vilket då visar att många svenskar inte fullt ut lever det liturgiska livet - kan detta förklaras utifrån judisk sed att be under flera tidsperioder under dagen. Bönen gärdades (omslöts) av dygnets växlingar, genom tidegärdens samlade böneskatter, hämtade bl.a. från judarnas bönbok; ”Psaltaren”, se 1 Kor 14:26; Ef 5:19 och Kol 3:16. Se lk 243 och SKB, s381, 456.
6 Judarna firade tre stora fester på våren (2 Mos 23:14-19). Jesus instiftade nattvarden på påsken (Pesach), var begraven på skördehögtiden (Matzot) och uppstod på osyrade brödets högtid. Pingsten (Shavuot) fick också en omstrukturering i det kristna året. Däremot är de tre höstfesterna inte med i det kristna kyrkoåret. Rosh Ha-shana (1 Tess 4:16b; Upp 8:6ff), Jom Kippur (Matt 16:13-17:9 tillhör denna fest utifrån 17:1a och 4b) och Sukkot (Matt 17:4b) hör framför allt yttersta tiden till, då trumpeter skall ljuda, dom skall hållas och folken skall samlas i det väldiga himmelska tabernaklet.
7 Se t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9. Och läs HAHN, Lammets måltid; Mässan som himlen på jorden, för en utomordentlig genomgång av uppenbarelsebokens koppling till liturgin och mässan.
8 I väst kysser vi inte varandra vid hälsning (vilket sker i orienten). Vi tar i hand! Detta är exempel på inkulturation, vilket Kyrkan alltid använt sig av. Dessutom har riten bytt plats, men kvar finns den.
9 ”Eucharistia” är gr. för tacksägelse, Matt 15:36; Joh 6:11; 1 Kor 11:24; Fil 4:6; 1 Tim 2:1 och 4:3f.
10 Högkyrkligheten har främst efter 1950 återupptäckt och infört kyrkoliturgi i Sverige.
11 Missionshus behövs. En kyrka har altare, där eukaristi firas ofta. Ett missionshus har haft och har en uppgift att fylla och bör inte förringas. Men detta kan inte vara allt. Reduktion är förminskad fullhet.

Lektion i tillbedjan

Lovsång kan vara fantastiskt och det kan bli slentrian. En bra utbildning i lovsång ges här...
Samtidigt är den nog en svidande kritik mot en liturgisk fattigdom i nordväst...

Värk i baken och örat

En bild säger mer än att lyssna på tusen ord... från http://asbojesus.wordpress.com/

TREVLIGHETSTRO III Svensk postmodern variant

Vi trodde på den allsmäktige Farbror Staten,
skapare av folkhemmet, betonglasarett och likriktningsskolan.

Vi trodde ock på Kalle Anka,
den roliga pladdrigheten,
skapad av Disney för vår tid,
djur av jul, onåbar och kroppslös,
skapad och icke född,
av samma väsen som pippifåglarna,
men utan del av vår tillvaro.
Som för våra barns och vårt stora nöjes skull
har blivit plastifierad och avtryckt i hela världen.
Som aldrig kan känna, lida eller dö.
Som slagit sig ner förklädd i Disneyworld,
därifrån okroppsligt svävande in i TV:n,
för att fördriva tiden och roa.

Vi trodde dock mest på den heliga Penningen,
vår Herre och livets medel
som utgår från Staten eller eventuell arbetsgivare
som äras och åtrås
och som talar genom sin mängd.
Och på den heliga globala kapitalistiska marknaden.
Jag bekänner inför ”talkshowen” mina felsteg
Och förväntar att jag ska förlåta mig själv.
Jag tror att jag en gång ska vinna på lotto,
så att jag då kan förverkliga mitt himmelrike.


En alternativ egoistiskare andra artikel kan följa så här:
"Och på Mig själv,
född i rätt tid
gud av gudar,
ljushuvud bland ljushuvud,
inte skapad men född,
av samma skrot och korn som farsan.
Jag som skapar min värld,
som andra kan se upp till,
och ta efter och bli en riktig människa,
som ofta blir korsfäst och får oskyldigt lida
inför jobkompisar, vänner och partner,
men som ska stiga upp till himmelen,
och upphöjas, utvecklas och förandligas,
därifrån aldrig igenkommande
och på att mitt rike icke ska hava någon ände."

TREVLIGHETSTRO II; Förslag till en ny Luthersk-KATEKES

I. DE 10 NYA BUDEN
Du skall ha vilka gudar du vill, eftersom de är lika uttryck för den gudomliga, mystiska kraften.
Du skall inte avbilda Gud, för då framstår han som endast manlig.
Du skall inte svära i Kyrkan, men gärna annars.
Tänk på att hålla midsommar, julafton, nyår och 1:a Maj som arbetsfri festdag.
Hedra alla nya och gamla pappor & mammor, halvsyskon, helsyskon och nypappas gamla barn.
Du skall inte dräpa, om det inte a) hindrar din karriär och b) känns bra för dig.
Du skall inte ha mer än en partner samtidigt, om du inte själv vill förstås. :-)
Du får inte skattefiffla, om det upptäcks.
Du får inte vittna om sanningen, i alla fall inte så att det stör någon annans tro.
Du får inte känna skuldkänslor. Begär är naturligt, så njut vart ditt hjärta än leder dig.

II. POSTMODERN TROSBEKÄNNELSE
Vi tror på teknik, vetenskap och forskning och att det ligger något i UFO, kristaller och "healing".
Vi tror att någonting uppstod ur ingenting och blev en groda som sedan blev en Prins1
och som senare skapade gud. Därför är alla religioner samma, eftersom de tror på godhet och kärlek, och skiljer sig bara i synen på människa, skapelse, synd, frälsning, nåd och evighet.
Vi tror på bra människor som vi själva, Buddha, Muhammed och Jesus
och att Jesus var en bra morallärare, fastän hans moral inte var så bra.
Vi tror att människan är fri att göra vad som faller henne in och fri att falla för varje inre impuls,
hur låg eller stark den än må vara, så länge du inte skadar någon annan, med din egen definition på skador.
Vi tror att efter döden finns inget. Om det mot förmodan skulle finnas något, är Gud god
och alla kommer till himmelen, utom Hitler, Stalin och såna där.
Vi tror att alla måste finna sin egen sanning,
Verkligheten, Historien och Universum kommer sedan att anpassa sig.
Vi tror inte på en absolut sanning, utom Sanningen att det inte finns någon absolut sanning.

III. MODER(N) FADER VÅR
Moder vår som är i oss.
Helgat varde alla dina oräkneliga namn.
Tillkomme vår demokrati, jämställdhet och folktro.
Ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen.
Vårt dagliga bröd måste delas solidariskt,
och låt västvärlden avskriva alla skulder, såsom ock vi föröka våra kyrklöner,
och inled oss icke i dogmatisk trosvisshet utan fräls oss ifrån de onda svartrockarna.
Ty riket är vårt och makten och härligheten ända in i evigheten. Amen.

IV. OM DOPETS SAKRAMENT
Dopet är en fin släktlig namngivningscermoni, som helst bör ske i bersån vid midsommartid,
eller strax efter att den gudstjänstfirande församlingen lämnat kyrkan.

V. OM ALTARETS SAKRAMENT
McNattvard (=snabbmatsrit) är en trevlig söndaglig gemenskapsfrämjande fest med lite vin och kex, som ibland blir en trevlig fortsättning på föredrag, sångstund eller dans i den gemensamma bystugan.

1 En saga berättar om en groda som blev en prins. Denna ovanstående version har skippat kyssen och lagt till slumpen och 4 miljarder år istället och därmed kallas detta vetenskap.

TREVLIGHETSTRO

Jag letade i en gammal mapp i datorn och för 10 år sedan då fortfarande protestant funderade jag på några olika bekännelserna. Jag kom fram med några alternativ, med inspiration (och stölder) från en massa olika håll. De är INTE seriösa, men har flera roliga poänger... Tänkte att någon kanske roas av dessa:

Jag funderar på detta med Gud som fader, troligen inte allsmäktig, himmelens och jordens uppdiktare.
Jag funderar ock på Jesus Kristus, Guds etiska ombud och en rolig karl. Vilken blev adlad av en med okända banden, född av Judefrun Maria. Kan han blivit poetiskt pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och nu finns en hund begraven: Nederstigen till dödsriket, men på tredje dagen fortfarande stendöd,kvarliggande på jorden, liggande på allsmäktig Moder Jords högra sida. Därifrån igenkommande som mull åt levande och dödande.
Jag funderar ock på den Heliga Ande, en velig allmännelig kyrka, de Trevligas samfund, syndernas förståelse, de liberalas uppståndelse och ett evigt KIV.

McKyrka utan bröd och vin

Sväng in, sjung med och lyssna på orden. Ordet trängs bort och baken och örat tynger din själ. Slumrar till och väcks av halleluja-rop. Sjunger med och går sen ut i natten... Är detta allt?

lk 218-249; KKK 1066-1209 och 2177-2179 sammanfattade; liturgi är den kristnes deltagande i Kristi frälsningsverk, såsom Han gett det till hela Kyrkan. Vi förstår hela Kyrkans - huvudet, den himmelska och jordiska - väsen utifrån en liturgisk erfarenhet. Undervisning och inlevelse är nödvändig för att vi ska förstå liturgin.

Vi lever i en snabb, lättfotad och lättsmält tid. Allt ska förstås omedelbart och utan förpliktelse. Liturgin förenar nutid med evighet, himlen sammansmälts med jorden. Denna himmelska lek kan vara svår att förstå och det kan ta mer än ett helt liv att förstå den kyrkliga liturgin. Men (p)å andra sidan har vi en evighet på oss. Vördnaden, heligheten och Guds närvaro kan dock alla känna och förstå från första stund. Därför är det bästa sättet att lära känna Kyrkan att börja delta i mässans mysterium. Observera att jag inte skriver ”åhöra” mässan, utan att aktivt deltaga i firandet. Be mässan! Kyrkans liturgi är ett skeende som vi lever oss in i och där uppenbaras kristendomens essens. Här växelverkar givande och tagande. Vi lämnar och tar emot i växelverkande, sköna, symmetriska och rytmiska riter. Att leva sig in i hur Kyrkan lever ut tron, gör att man också förstår tron. ”Lex orandi, lex credendi” - se lk 228 - alltså såsom Kyrkan tror så ber hon också och som hon ber, tror hon också. Kyrkans liturgi kan sägas vara Traditionens levande minne, för såsom hon alltid bett så tror hon också. I liturgin är hon mest sig själv och närmast sin Herre; som förädlar och förnyar allt. Liturgin spänner över alla kulturer och infogar i den urkristna – snarast judiska – formen, element från alla trons åldrar (KKK 1145 – 1162). Liturgi är en talande tystnad, där riter symboliserar det som ord inte kan greppa. Mässans centrum är att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Ordet hör ihop med bordet, för invid altare och kors blir mysteriet närvarande i synliga tecken. Himmel möter jord.

Liturgi har i vår del av världen varierat en hel del, men i dess kärnform är den densamma - lk 249 - och har funnits sedan tidernas begynnelse. Liturgin har varit Guds sätt att handla med sitt folk; i alla tider, överallt och hos alla. Formen kommer att bestå även bortom evigheten, se Upp. Alltför frifräsande kristustroende svenskar behöver därför åter lära sig att tillbe och lovprisa Gud liturgiskt, vilket judar, de flesta kristna och även muslimer redan förstått. Liturgi, med sitt himmelska ursprung, kan inte bortrationaliseras. Se i Skriften om tidebön=”Psaltarbön i; Ps 119:62, 164; Apg 3:1; 10:9, 30; 16:25; 1 Kor 14:26; Ef 5:19Kol 3:16 och Tess 3:10”. Se även lk 243 och SKB, s381, 456. Om kyrkoåret i 2 Mos 20:11; 23:14-16; 3 Mos 23; Joh 7:37; Apg 20:6-16; 1 Kor 16:8 samt se också himmelsk liturgi i hela Upp (t.ex. Upp 1:13; 2:17; 3:20; 4:8; 5:6, 8, 14; 6:9f; 8:3f; 11:19-12:2 och 19:9). De första utförligare beskrivningarna av den kristna liturgin är från 100-talet i St Justinus Martyren:s ”Apologia prima”. Samma mönster återfinns även i 90-talets Plinusbrev och den senare Apostoliska Konstitutionen. Här beskrivs liturgin enligt följande (parenteser hänvisar till ”Apologia prima”);

Ordets liturgi [från judisk synagoge rit]
1) Läsningar ur Skriften (67:3). 1 Tim 4:13
2) Predikan av biskopen (67:4). Apg 20:7
3) Allmän förbön (65:1; 67:5). 1 Tim 2:1-3

Eukaristins liturgi [från judisk påskmåltid]
4. Fredskyss (65:2). [fridshälsning] 1 Kor 16:20
5. Offertorium, där bröd och vin frambärs (65:3; 67:5). 2 Kor 9:13
6a. Eukaristiböner av biskopen (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
6b. Inskjuten konsekration m. instiftelseorden (65:5; 66:2f). 1 Kor 11:24-26
6c. Eukaristibönen avslutas. Folkets ”Amen”! (65:3; 67:5). 1 Kor 14:16
7. Kommunion (65:5; 67:5). Apg 2:42; 20:7

Därefter följer, i Apologia Prima, en beskrivning av hur eukaristin bärs till de sjuka genom diakonerna (67:5) och hur kollekt tas upp (67:6, jämför med 2 Kor 8:14f; 9:5-8) och att söndagen är den kristna högtidsdagen. Allt ovanstående sägs vara lärt av Kristus, vilket också sägs vara meddelat till apologins läsare att följa. Kyrkans liv fungerar i princip på samma sätt idag som den ovan tidigast beskrivna antika liturgin. Kyrkan har alltså alltid behållit känslan för det sakrala, heliga, sublima och vackra. Urkyrklig spiritualitet har även bevarat; altare, tabernakel, liturgiska skrudar samt heliga avskilda rum. Därför bör hela människan och alla hennes sinne delta i den heliga liturgin; alltså ”lex orandi, lex credendi”.

Den nordvästliga kristendomstypen har ofta negligerat stora delar av liturgin och skönheten i gudstjänsten, undantagen vissa anglikanska och högkyrkliga sammanhang. För att citera den lutherske forskaren Wellhausen; ”Protestantisk liturgi är i grunden katolsk, men med hjärtat utrivet.”. Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en liturgisk reduktion. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en vitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikstolens centrala plats. Detta kan inte betecknas vara Kyrka fullt ut, men väl missionshus.

32. PRÅLIGA KYRKOR

INVÄNDNING: I många kyrkor finns det alltför mycket prål och guld. Kyrkans skatter borde säljas och ges till de fattiga.
SVAR: Ibland finns det alltför mycket prål även för min smak (läs: barock). Men den principiella frågan om guldets vara eller inte vara är ett rungande ja1. Kristen tro och kristet liv är outsägligt vackert, men i många kristna hem har det blivit en skriande brist på förgyllning eller vacker ”religiös hemestetik”. Detta är något som går tvärs emot hela snickarmiljön i Gudsmoderns hem. Judisk tro och kristen tro är inte likgiltigt inför skönhet och symboler2. En hel del kristna svenskar har tragiskt nog hemfallit åt en medioker, instängd, förenklad, reducerad och ofta genomtråkig hållning till konst, musik, arkitektur, drama, litteratur och ”fantasy”, osv. Kan det vara som så att många pietister brukar glömma bort skönheten, därför att hennes andliga hem (=samfundet) oftast glömt bort skönheten? ”Lex orandi, lex credendi”! Angående de fattiga, så finns de alltid hos oss. Gör något själv istället för att klanka ner på Kyrkan (som gör otroligt mycket). Det är aldrig de fattiga som klagar på Kyrkans skatter3! Varför klagar invändare aldrig på stadsbiblioteken, nationalmuséet eller rosenbad?

1 Se om GT:s tempel i 1 Kung 7:48ff; Hab 2:19f (skall det vara mindre guld i templet än hos avgudabilderna); Hag 1:4 (Prakten i templet ska vara större än i boningshusen), Matt 2:11 (födelsedagspresenter guld, rökelse och smörjelseingredienser) och se ”gyllene himmelsk gatsten” i Upp 21:18.
2 Vad skulle du själv gjort om du visste att Gud kommer på besök nästa söndag. Skulle du byggt en koja eller förberett mötet med att bygga det vackraste du kan och inreda med det dyrbaraste du har?
3 Dessutom är Kyrkans rikedom inte stor. Ingen blir Kyrkans präst för att leva i lyx, den tanken är totalt absurd. De flesta präster lever idag i fattigdom, men så var det naturligtvis inte under senmedeltiden.

Liturgisk förnyelse

Jag skrev för en tid sedan om liturgins lek efter att ha läst en artikel av Danneels. Jag tror det finns en kris i liturgin på många håll, både till viss del i katolska kyrkan men inte minst i många protestantiska sammanhang som jag bevittnat. Vad kan man då göra för att hela en liturgi i kris, hur kan man förnya och fördjupa liturgin?

Danneels avslutar med att lista fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hela frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte detsamma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

I Ad Fontes som jag brukade gå till höll ofta gudstjänsten på länge. Vi kunde gå i den katolska mässan som började 10 och sedan gå i lugnt tempo till Ad Fontes gudstjänst och ändå vara med på allra minst en timmes lovsång och biblisk betraktelse och predikan. Däremot var gudstjänsterna, sett genom mina katolska glasögon, ofta aningens kaotiska. Man visste aldrig vad som komma skulle, utan allt skedde här och nu. Även om det troligen var väl planerat fick man ofta känslan av improvisation. För mig som är van vid att mässan alltid firas enligt samma mönster upplevdes detta kaos snarare som ett hinder för min fokusering på Gud.

Det var oftast ett gäng synnerligen skickliga musiker som ledde lovsången i Ad Fontes och det var ofta väldigt vackert. Ibland blev det dock lite väl rockigt för min enkla smak. För mig är lovsången oerhört laddad, och det uppstår en inre konflikt då den är för världslig (som den blir då den är rockig).

Jag tror att liturgins utformning är helt central, då den antingen leder folk till Gud, eller leder dem bort från Gud. Katolsk liturgi leder generellt människor till Gud, men det finns exempel på församlingar där liturgin fullständigt urvattnats (vilket jag själv fått uppleva under flera år). Ofta blir dessa kyrkor påtagligt folktomma med tiden. Det positiva är att när liturgin återupprättades (då det kom nya präster) så kom folk tillbaka till kyrkan.

Jag tror det är samma mönster som kan iakttas i t ex SvK, där antalet besökare på många håll tycks vara försvinnande få. Min uppfattning är att samma tendens även finns i frikyrkligheten. Ju mer urvattnad gudstjänsternas liturgi är, desto färre blir besökarna.

Jag tror att en liturgisk förnyelse som går på djupet och som verkligen fokuserar på att leda människors tankar mot Gud kan leda till reel omvändelse och väckelse. Det finns tecken som tyder på att vissa delar av frikyrkligheten har anammat denna strategi med framgång. Frågan är om andra vill och vågar följa efter. Här tycks det finnas en mycket stor splittring inom frikyrkligheten, vilket Aletheia är tydligt tecken på.

Det liturgiska firandet av eukaristin, enligt Justinus Martyren (100-talet)

I dessa dagar då vi påminner oss kyrkans födelse vill jag länka till en tidig beskrivning av hur mässan gick till.

Katolska Kyrkans Katekes - 1345

Från 100-talet har vi Justinus Martyrens vittnesbörd om grunddragen i den eukaristiska gudstjänsten. I stort går det till på samma sätt när det gäller de stora liturgiska familjerna ännu i våra dagar. Han skriver följande för att för den hedniske kejsaren Antoninus Pius (138-161) förklara vad de kristna gör:

På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner * för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande. (taget från Justinus, Apologia, 1, 67: CA 1, 184-186, PG 6, 429 & Justinus, Apologia, 1, 65: CA 1, 176-180, PG 6, 428.)

Palmsöndagens liturgi

Det finns få tider på året då liturgin är så fantastisk som under stilla veckan och påsken. Palmsöndagen är inget undantag.

Evangeliet enligt Matteus är en upplevelse... Fantastiskt att se barnens ansikten då de följde med i läsningen som växlade mellan präst, diakon och folket, vilka representerades av mig... Vilket förklarar varför jag kunde se barnens ansikten ;-)

Hela denna vecka är en sådan fantastisk förberedelse inför jubelropet som skall komma. Men än är det inte tid att glädjas, utan först skall vi tränga in i Kristi lidandes mysterium. Och kanske skall vi upptäcka någon aspekt som vi inte insåg tidigare, eller drabbas av Guds kärlek på ett sätt som vi inte gjort tidigare.

Låt oss i Jesu Heliga namn be om nåden att på ett ödmjukt sätt få förbereda oss och bli förberedda inför den kommande veckans obegripliga djup, bredd och höjd!

Allt gott!

Liturgins lek

När jag bläddrade i en Karmeltidning (2,2002) vald på måfå ur högen av toalettlektyr (mestadels bestående av gamla Karmelnummer) hittade jag en artikel av Kardinal Godfried Danneels om liturgin som jag tyckte hade flera tänkvärda stycken som jag tänkte dela med mig av. Det är mina fetmarkeringar.

Liturgin övergår oss
Det mysterium som vi firar är framför allt ett Guds verk som han utför i oss och för oss. Liturgin är uppenbarelsen av Guds mysterium, av Kristi återlösning. Den förlänger människoblivandet genom våra symboler och riter, i vår förkunnelse och vårt deltagande. Liturgin är även uppenbarelsen av Kristi Kropp: den skisserar upp Kyrkans porträtt eftersom den gemenskap Kristus har församlat är hans Kropp. Liturgin är alltså något jag träder in i; jag skapar den inte själv. Kreativiteten i liturgin är, liksom i musiken, en variation på ett givet tema: temat blir mig givet, det kommer inte från mig. Liturgin är en arkitektur inspirerad av Bibeln och Traditionen, utmejslad av Kyrkan i hennes egenskap av Kristi Brud. Man måste träda in i den i en attityd präglad av tjänande och inte manipulation. Man tjänar liturgin. Man betjänar sig inte av den. Man träder in i den genom att vända sig till Gud för att motta honom. Gudstjänstfirandet består huvudsakligen av lyssnande, mottagande, lydnad. Den är inte ett mänskligt ord utan ett mänskligt svar på Guds ord.

Jag tycker den sista meningen är fantastiskt träffande. Gudstjänstfirandet är vårt svar på Guds ord! Vackert!

Teater och liturgi
Teaterkonst och sport är något i vilket vi ger uttryck för oss själva: det är vi som skriver pjäsen, som spelar vår roll... Detta är ädla konstarter som ofta uttrycker mycket djupa känslor såsom tillvarons tragik eller komik. Publiken lever med i det hela i den mån den igenkänner sina egna känslor. I dessa konstarter är det människan som är aktören.

Liturgin är inte ramen inom vilken jag vill spela. Den är huset som tar emot mig som gäst. Aktören i det liturgiska mysteriet är inte människan, utan Gudamänniskan, Kristus själv. Utan denna trosvision har liturgin ingen mening: då liknar den en konstig och eländig teater...

Jag läste alldeles för en stund sedan Staffan Humlebos inlägg om trettondagens fakta, och jag kom omedelbart att tänka på ovanstående citat. Hos alltför många saknas insikten om vem som är Aktören i gudstjänsten.

Förstå, ja. Men hur?
Liturgins språk har tillkommit före oss. Det kommer oss till del från det Gamla och Nya Testamentet, och från Kristi mysterier som förmedlas genom symboliska handlingar. Vi tar emot dem. Att förstå är inte detsamma som att vilja bemästra. Det är inte intellektet som skapar verkligeheten, lika lite som det är billyktorna som i natten skapar vägmärkena: de bara får dem att reflektera i ljuset. Min intelligens är inte upphovet till dessa tecken, den bara deschifrerar dem. På liknande sätt är vi inte heller ägare till de liturgiska tecknen och symbolerna, vi är deras vårdare och beskyddare...

Vi kommer aldrig att förstå liturgin. Inte därför att den är obegriplig utan därför att den ger form åt Kristi mysterier och därför skall vi aldrig kunna omfatta den. Det är den som omfattar oss. Att förstå liturgin är en sak för hjärtats intelligens. Man måste känna sig som hemma i den för att förstå dess språk som övergår orden och riterna... Att träda in i liturgin är att erfara den med hela sin personlighet, med sin intelligens och sitt hjärta, sin fantasi och sitt minne, sitt estetiska sinne och sina kroppsliga sinnen: synen, hörseln, lukten, känselsinnet och smaken. Man skall alltså inte förklara liturgin utan leva den. Kommentarerna skadar förståelsen för gudstjänstfirandet mera än de gör nytta. Det finns inget som verkar mera dräpande på liturgin än en förklaring som reducerar den till en enda dimension. När kyrkofäderna förberedde katekumenerna till dopet, förklarade de ingenting om liturgin innan de mottagit detta. Det var först efteråt som de sade till dem: Ni har väl sett de gester som biskopen utförde med er? Ni har väl sett hur han bröt brödet? Man måste förnimma med hjärtats öga.

Att känna i biblisk bemärkelse är att träda i relation till någon. Det liturgiska året är t.ex. inte en räckföljd av månader. Det är fräslningshistorien mellan advent och tidernas slut. I advent utbreder sig ett trefaldigt perspektiv för oss. Man firar Kristi tre ankomster: i Betlehem, vid tidens slut och i den enskilde troende och Kyrkan. Förståelsen av liturgin ligger alltså på det dialogala planet: man möter en persons mysterium och låter sig vidröras av honom.

Det rör sig alltså mera om att uppfatta harmonin än noterna, den dolda meningen mellan raderna, liksom det är fallet i alla djupt mänskliga uttryckssätt. Vem kan förstå kärleken? Vem kan förklara vad man upplever inför dödens mysterium?

En mycket vacker beskrivning som jag själv lärde mig mycket av.

Innan jag rundar av vill jag även ta med ett citat till.

Liturgin ligger på lekens nivå. Den har sitt ursprung och sitt mål i sig själv. Den strävar inte efter att uppnå något. När man leker så gör man det för lekens skull, inte för att vinna ett pris... Att leka liturgins lek med syfte att därmed uppnå något, är att fullständigt degradera den. Liturgin har ibland blivit en skola. Man vill få med allt i den. Men den bör få förbli en symbolisk och lekfull handling. Den verkliga liturgin firas i klostren. Där, åtminstone, tjänar den inte till något. Den tar tiden och hela personen i anspråk. Den är inte konstnärlig, men skön i sig själv. Den består helt och hållet av mottagandet av Kristus tvärs igenom den liturgiska handlingen. Själ och kropp blir beslagtagna, även om intellektet inte har förstått allt.

Danneels avslutar med att fråga sig vilka botemedel som finns mot en liturgi i kris. Han listar fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hel frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte det samma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

För mig gav denna läsning många nya insikter. Jag hoppas jag kan ha förmedlat något tänkvärt även till mina läsare.

När jag skulle skriva detta gjorde jag lite research och det visade sig att det i år är 40-årsjubileum av liturgins reformerande och det har därför skrivits en del om detta på senare tid. I Signum har det funnits en artikel av Danneels som kommenterats av Ora et Labora. Vidare hittade jag dessa två texter (en artikel och en lecture) av Danneels på America - the National Catholic Weekly.

Technorati Tags: Liturgi