Elia, Karmels Fader

Idag firar vi karmeliter profeten Elia, som vi ser som karmelitordens fader. "Det var på berget Karmel som de första karmelitbröderna bodde som eremiter på 1100-talet. I Elias efterföljd och anda ville de stå inför den levande Gudens ansikte i ständig bön. Deras kyrka var invigd till jungfru Maria av Berget Karmel. Likt Jesu Moder begrundade de Guds ord i sitt hjärta, dag och natt" (från Karmels hemsida).

Eftersom vi även firade vår Fru av Berget Karmel i torsdags så vill jag passa på att ta med en karmelitisk hymn som jag tycker är mycket vacker. Jag skrev inget i torsdags eftersom jag var på ett bröllop mellan två sekularkarmeliter.

Karmels blomma
Karmels blomma, vinträd som blommor bär.
Strålglans rena, jungfru och moder är, du allena.
Moder är du, men ingen man du känt.
Beskärma oss nu med tecknet du oss sänt
skapularet.

Havets stjärna, lys oss till himlens land.
Bär och värna oss svaga i din famn i din mildhet.
Ibland törne du växer, o lilja,
som tillförne, vi alla dig vilja,
troget tjäna.

I all motgång giv du oss goda råd.
Och i striden lång trösta och bed om nåd, hos din Son för oss.
Led till friden, till evig salig fröjd.
Efter striden, till sist i himlens höjd,
med dig Maria.

Länktips: Heliga Maria, Guds Moder

Tänkte jag skulle tipsa om en artikel om Maria som broder Martinus Martin skrivit och som jag fått lov att publicera på Fides Catholica.

Den är lång men läsvärd!

Allt gott!

Länktips: Karmel

Jag vill göra lite "reklam" för Karmel...

För det första såg jag att Karmeliterna har börjat lägga ut sina predikningar på Karmels hemsida: Karmelitiska predikningar

Vidare har de börjat lägga upp gamla artiklar från tidskriften Karmel: Tidskriften Karmel
Det är min förhoppning att de även skall börja publicera tidskriften i sin helhet på nätet. Men en sak i sänder :)

Allt gott!

Anden och bruden - Sühne - försoning (6/6)

Med tillstånd från författaren återges här sista delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud

Sühne - försoning

Med Maria för ögonen kan vi bättre förstå det fjärde och sista av Edith Steins grundord: Sühne. För att återge detta tyska ord (jfr lat. expiatio, reparatio) får vi ta till flera svenska: försoning, gottgörelse, ställföreträdande, bot. Detta ord bygger på den typiskt katolska trosövertygelsen att Kyrkan - liksom Maria och den döpta människan - som Kristi brud blir aktivt delaktig i hans frälsningsverk. Genom att låta sig frälsas av hans nåd - och nåden är Guds Ande säger Edith gång på gång - ger man Anden fritt spelrum i sitt inre. Att bli frälst av Kristi nåd innebär också att man som hans brud får medverka i hans frälsnings- och försoningsverk. På latin talar man om co-redemtio och i ortodox tradition om synergism. Genom den Helige Andes idoga omvandlingsverk i det inre blir Kristi brud allt mer skickad att delta i Kristus-Brudgummens verk. Allt vad hon är och gör får genom Kristi förening med henne en försonande och ställföreträdande innebörd. Hans angelägenheter blir hennes. Hon blir ansvarig för alla andras frälsning, eftersom hon har möjlighet att utverka nåd för varje annan människa genom sin bön.

Bönen är den punkt där allt strålar samman för Teresa Benedicta av Korset. Som karmelitnunna ser hon i Teresa av Avilas efterföljd på bönen både som en personlig vänskapsrelation med Kristus och som hennes sätt att medverka i hans försoningsverk. I det nya förbundet deltar människan i frälsningsverket genom en djup personlig relation till Kristus, skriver hon. Ända sedan 1917 hade korset äreplatsen i Ediths andliga liv. Det som enligt Paulus var en stötesten för judarna (1 Kor 1:23) blir för henne som judekristen själva grundstenen. I korsets tecken, skriver hon, kommer vi att segra, dvs. leva vårt liv helt och fullt, antingen det nu blir framgångsrikt eller ej, och till välsignelse för vår omgivning, vårt folk, vår Kyrka.

Samtidigt som Hitlers kamp mot judarna blir allt mer skoningslös växer Ediths övertygelse att hon är kallad att dela sitt folks lidande. Under hennes sista år i klostret i Echt i Holland blir en av det gamla förbundets starka kvinnor, drottning Ester, allt viktigare för henne. I henne anar hon Jungfru Marias konturer som förebedjare för sitt folk i dess stora nöd. När ingenting annat hjälper är Edith också beredd till det sista offret, offret av det egna livet. Kristi brud står upprätt vid hans sida, skriver hon, den fullkomliga gåvan av hela hennes liv och existens gör att hon får delta i Kristi liv och lidandn, det tillåter henne att lida och dö tillsammans med honom, att få del i den fruktansvärda död, som för mänskligheten blev källan till livet.

Den 2 augusti 1942 börjar Ediths egen korsväg, när hon och alla andra katolska judar arresteras som en represalieåtgärd efter de nederländska biskoparnas herdabrev mot judeförföljelserna. Edith befinner sig i koret, där det Allraheligaste ställts ut till tillbedjan. Därifrån förs hon direkt till deportation. Kom, vi går för vårt folk!, hör man henne säga till sin syster Rosa som också förs bort. Hon ser alltså medvetet på sin korsväg som ett ställföreträdande offer, som en Kristi bruds mystiska solidaritet med Israel, Jahwes älskade brud. Den 9 augusti 1942 är med största sannolikhet den dag då Edith ankommer till Auschwitz-Birkenau och också blir ihjälgasad. Som 51-årig kvinna hade hon ingen chans att tas ut till arbetstjänst och undgå gaskammaren. Den 9 augusti kommer också att vara den dag då hennes himmelska födelse firas liturgiskt.

Genom att helgonförklara Edith Stein som martyr vill Kyrkan inte göra anspråk på Auschwitz eller rentav döpa det som inte kan döpas, alltså ge det en slags teologisk tolkning. Den diaboliska - och mänskliga - ondskan måste få framstå i all sin nakenhet och fasa. Mitt i vårt s.k. upplysta århundrade måste vi konfronteras med en verklighet som vi inte vill se. Människan är inte så god som vi ständigt får höra. Därför är det trots allt saligare att vara offerlamm än bödel. Om alt detta är både Israel och Kyrkan överens. Bödlarna å sin sida upphörde aldrig att förvånas över hur många fromma som utan motstånd lät sig drivas bort att slaktas. Identifikationen med Guds lidande tjänare, som träder oss till mötes hos profeten Jesaja i kap. 53, har alltid varit levande för Israels fromma under exil och förföljelse. Att en av dem också såg Guds Son som denne lidande tjänare på väg till gaskammaren är och förblir naturligtvis en stötesten. Därför kommer också Edith Stein att förbli en stötesten. Ändå kan vägen till djupare försoning och dialog mellan judar och kristna inte gå förbi det som är till förargelse och utgör en stötesten - utan bara tvärsigenom. Därför kan hon som föddes på försoningsdagen och dog i Auschwitz också bli ett profetiskt tecken på den försoningsväg som Kyrkan och Israel gemensamt slagit in på.

Anden och bruden säger: 'Kom!' (Upp 22:17)

Anden och bruden - Sponza - Brud (5/6)

Med tillstånd från författaren återges här femte delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse

Sponza - Brud

Brud (lat. Sponza) är ett grundord, inte bara för att förstå Edith Stein, utan för att förstå den klassiska kristna mystiken, ja, Bibelns budskap överhuvudtaget. Samtidigt är det - efter Freud - högst misstänkt att använda denna brud-terminologi. Ändå är kapitulation inför denna uppenbara svårighet aldrig en lösning för oss kristna. Den bibliska uppenbarelsen bygger på att Gud älskar sitt folk så som en brudgum älskar sin brud, fast på ett analogt sätt, alltså på ett oändligt mycket djupare sätt än någon jordisk brudgum. Höga Visans författare och profeterna ser på Israel som Guds älskade brud. I det nya förbundet blir Kyrkan det universella Israel, där Gud vill samla alla. Redan i det gamla förbundet anar vi konturerna av denna katolska, universella brud där alla folk och raser försonas och blir ett i Kristus. Och just i försoningsdagens liturgi läser man profeten Jona, som av Gud själv får höra att också hedningarna i Nineve omfattas av hans universella kärlek.

Gentemot Jona blir Ediths uppgift som Sponza Christi och judisk karmelitnunna så att säga spegelvänd: hon får på olika sätt vittna för sina medkristna om att också judarna omfattas av Guds universella kärlek. Ett av de tydligaste tecknen på detta blir hennes självbiografi: Aus dem Leben einer jüdischen Familie. På uppmaning av en präst tecknar hon här ömsint livet i en vanlig judisk familj. Syftet r apologetiskt. När nazisterna gör allt för att svartmåla judarna vill Edith visa hur det verkligen är att leva som jude. Boken blir ett äreminne över Ediths mor, den fromma judinnan Auguste, som i sig förkroppsligar vad det är att vara Guds trogna brud, Israel. Betecknande är Ediths reaktion efter moderns död, den 14 september, på Korsets upphöjelses dag, 1936: hon ser hädanefter på modern som en förebedjare inför Guds tron. Trots den stora smärtan som både Edith och hennes mor kände över skillnaden i tro dem emellan, nådde de fram till en äkta gemenskap i kärlek. Kanske vå får se på deras inbördes förhållande som en symbolisk och profetisk bild av hur Kyrkan och Synagogan kan mötas i försoning och bön?

Edith vill vara Kristi brud. I hennes skrifter och inte minst i de många föredrag som hon höll för kvinnliga katolska lärare och akademiker före sitt klosterinträde vill hon förmedla detta brudideal, som både har mystiska och politiska implikationer. Edith betonar att kvinnan har en speciell kallelse, både i samhällets yttre och i det mystiska, inre livet. Liksom Jungfru Maria, en Obefläckade, är varje kvinna kallad att bekämpa det onda, att trampa ormen under sina fötter (jfr 1 Mos 3:15). Detta får naturligtvis en särskild accent i det tidshistoriska perspektivet: gentemot de nazistiska - och kommunistiska - ideologierna, som så att säga förvrider mannens roll och det manliga, skall kvinnan vara som en mur som genom sitt andliga moderskap sätter stopp för våld och ondska: Guds bruds liv är ett övernaturligt moderskap som omfattar hela den återlösta mänskligheten.

Det inre och det yttre hör oupplösligt samman i kvinnans kallelse att vara Guds brud. Självutgivelse är lättare för kvinnan och man har alltid lagt ett speciellt samband mellan kvinnan natur och den Helige Ande, vågar Edith säga. Liksom Teresa av Avila, som hade ett manligt helgons, Pedro de Alcántaras, ord på att det verkligen förhöll sig så, understryker hon kvinnans privilegierade ställning på det andliga planet. Det är lättare för kvinnan, hur mycket man i jämlikhetens namn än vrider och vänder på saken, att låta sig ledas av den Helige Ande och se sig som Kristi brud och så nå fram till den högsta mystiska preferensställning, som hon visserligen mer än gärna vill dela med sig av till alla andra. Hela detta Sponza Christi-ideal får sin fulla inkarnation - och blir till en underbar ikon inför våra ögon - i Jungfru Maria. Edith identifierar sig alltmer med Maria, särskilt när hon står vid korsets fot, alltså som aktivt medverkande i återlösningsverket. I Maria ser vi en urbild av den helt försonade och frälsta människan och mänskligheten.

Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Selbsthingabe - självutgivelse (4/6)

Med tillstånd från författaren återges här fjärde delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat

Selbsthingabe - självutgivelse

I sitt filosofiska huvudverk, Endliches und Ewiges Sein - Det ändliga och eviga varat, tecknar Edith Stein en storslagen vision av allt som finns till, både den oskapade och skapade verkligheten, där allt vibrerar av kärlek - och kärleken i sin högsta fullbordan är ömsesidig hängivelse. T.o.m. i atomens minsta beståndsdelar, som dras till varandra, kan vi ana rudimentära spår av Guds väsen, som ju är självutgivelse. I den treenige Guden finns urbilden till allt som är. Han har lämnat spår efter sig i allt skapat. Därför genljuder hela skapelsen av hans kärlek och lov. Men kärlekens enda fullkomliga förverkligande är... de gudomliga Personernas hängivelse åt varandra.

Denna trinitariska grundstruktur - självutgivelsen - präglar allt vara. Ur detta vara härleds sedan hur vi skall leva och handla: Den som hänger sig åt honom når genom kärleksföreningen med honom fram till den högsta väsensfulländningen och till den kärlek, som på sammagång är insikt, hjärtats hängivelse och en fri handling. Mystiken växer nästan omärkligt fram ur filosofin. Filosofen Edith Stein blir efter flera års väntetid - mellan 1922 och 1933 - karmelitnunna: Teresa Benedicta av Korset. På så sätt vill hon uttrycka sin totala hängivelse åt Kristus. Kallelsen till Karmel får en speciell accent för henne som judekristen just detta ödesdigra år 1933. Hon ser på sitt liv som karmelitnunna som ett tecken på solidaritet och självutgivande kärlek för judarna. Jag talade med Frälsaren och sade till honom, att jag visste, att det var hans kors, som nu lades på det judiska folket. De flesta förstod det inte, men de som förstod måste beredvilligt ta det på sig i allas namn.

Samtidigt som Edith växer in i sitt nya liv som karmelit blir tillhörigheten till Israel allt tydligare för henne. Till en jesuit säger hon: Ni kan inte ana vad det betyder för mig att vara det utvalda folkets dotter, inte bara andligt, utan att också få tillhöra Kristus genom blodsband. På ett ställföreträdande sätt ville hon stå inför Kristus för sitt folk. Tvärsigenom tidens svåra händelser ser hon i Andens ljus hur frälsningen bryter fram. Den stora världs- och frälsningshistoriska bakgrunden till dramat på Golgota: Gud, den allsmäktige Skaparen och världens Herre är samtidigt Fadern, som med största trofasthet och omsorg vårdar sitt utvalda folk, han är den ömme, svartsjukt Älskande, som genom seklerna söker sin brud Israel.

Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Sein - Varat (3/6)

Med tillstånd från författaren återges här tredje delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Karmel och Israel

Sein - Varat

För att få en överblick över Edith Steins budskap kan det vara bra att se på de fyra av hennes älsklingsord: Sein, Selbsthingabe, Sponsa, Sühne. Eftersom hennes liv är vad Hans Urs von Balthasar skulle kalla en teologisk existens är hennes andliga lära helt invävd i själva hennes livshistoria.

Det tar tid innan Edith kommer fram till en levande tro som enligt henne själv är den fasta övertygelsen att Gud är - och den kärleksfulla beredvilligheten att låta sig ledas av Guds vilja. Redan som trettonåring hade hon lämnat den judiska tron bakom sig och medvetet blivit ateist. Men samtidigt förblir hon en lidelsefull sanningssökare. Victoriaschule i Breslau, där hon fick sin första utbildning, var präglad av en liberalprotestantisk, nykantiansk anda eller med andra ord av den vaga kristendom och det subjektivistiskt färgade tankeklimatet som vi så väl känner från vår svenska horisont. En icke-kristen författare som Lars Gyllensten har träffande häcklat detta med sitt tal om det terapeutiska gudsbeviset: här är det alltså viktigare att jag får tröst och vederkvickelse och att min gudsbild känns riktig för mig än om denne Gud eventuellt skulle vara sann eller ej. Under hela sitt långa sökande skall Edith ta bestämt avstånd från all subjektivism och relativism. Sanningen, verkligheten, varat i sig - das Sein - kommer i första rummet, inte de egna idéerna, tankarna och känslorna. Gud är Sanningen. Den som söker sanningen, söker Gud, vare sig han förstår det eller ej, skall hon senare säga.

Det första avgörande steget i Ediths sökande efter sanningen blir mötet med en ny filosofisk riktning, fenomenologin, och dess ledande företrädare, Edmund Husserl, också jude, men protestantiskt döpt. Fenomenologin har beskrivits som en längtan tillbaka till det objektiva, till varats helighet, till tingens renhet och kyskhet.

Redan år 1917 tycks Edith ha kommit fram till en kristen grundövertygelse. Mötet med änkan efter den stupade fenomenologen Adolf Reinach blev avgörande. Han och hans hustru var djupt troende protestanter av judiskt ursprung. Edith hade väntat sig att få trösta en nedbruten kvinna i sorg men fick i stället möta en av Korset prövad, men också styrkt kvinna. Detta var mitt första möte med Korset, skriver hon senare, och den gudomliga kraft, som det meddelar åt dem som får bära det. Jag fick för första gången på ett påtagligt sätt se Kyrkan framför mig, hon som fötts ur Frälsarens lidande, i hennes seger över dödens udd. Det var i detta ögonblick som min otro övervanns.

Ändå dröjer det ända till den 1 januari 1922 tills Edith låter döpa sig katolskt. Varför så länge? Även om Edith alltid var förtegen om sitt eget inre liv, framgår det att hon under dessa fem år brottades med frågan om hon skulle bli protestant eller katolik. Som inbiten sanningssökare ville hon inte ta det definitiva steget innan hon av hela sitt hjärta - och av hela sitt förstånd - kunde säga: Detta är sanningen! Och det kan hon först säga en sommardag 1921 efter den nattliga läsningen av Teresa av Avilas självbiografi. Även om Teresa blir förmedlare av den slutgiltiga katolska trosövertygelsen (och samtidigt av kallelsen till Karmel) finns det flera andra tecken på varför Edith blev just katolik. Mänskligt och socialt hade det varit naturligare för henne att bli protestant. Hon hade flera vänner som var troende protestanter, bl.a. hennes blivande fadder Hedwig Conrad-Martius. Den katolska tonvikten på das Sein, på varat och sanningen i sig, på den inkarnatoriska och sakramentala realismen, på Kyrkan som Kristi brud och på kvinnans särställning i Kyrkan, på co-redemptio, alltså på människans medverkan i frälsningsverket, allt detta som var så viktigt för Edith torde ha bidragit till att hon blev katolik - och samtidigt återupptäckte sina rötter i judendomen och försökte integrera detta i sitt andliga liv.

Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Karmel och Israel (2/6)

Med tillstånd från författaren återges här andra delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Del 1 - Inledning

Karmel och Israel

Att Edith Stein blev just karmelit, och det direkt efter Hitlers maktövertagande år 1933, är också ett viktigt faktum. Karmel är den enda orden som uppstått i Israel. Och inte nog med det. Under en stor del av sin historia trodde karmeliterna att de blivit stiftade av profeten Elia själv. Även om man idag vet att detta är historiskt ohållbart, kvarstår den andliga kontinuiteten mellan Elia och dagens karmeliter. Vi som lever i Karmel och dagligen anropar Fader Elia vet att han för oss inte är en dunkel figur ur ett fjärran förflutet. Hans ande förblir verksam bland oss genom en levande tradition och bestämmer vårt liv, säger Edith.

Ännu idag ser Karmel på profeten Elia som en inkarnation av sitt kontemplativa och profetiska ideal. Två citat brukar användas för att illustrera detta: Herren lever, han inför vars ansikte jag står (1 Kung 17:1 enl. Vulg.) och Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud (1 Kung 19:10). Den levande Gudens ständiga närvaro, det kontemplativa livsklimatet, har Elia lämnat i arv till Karmel, men också den profetiska ivern för Gud och hans rike. Ediths ord visar oss hur dessa två kraftlinjer, den kontemplativa och den profetiska, kan berika varandra: Ju djupare någon dragits in i Gud, desto mer måste han också träda ut ur sig själv, dvs. träda in i världen för att föra ut det gudomliga livet däri.

Karmels andliga rötter i Israel är intakta och bär alltjämt frukt. Denna andliga kontinuitet mellan det gamla och nya förbundet är i sig ett profetiskt tecken. Därför är det inte heller så konstigt att just judekristna som Edith Stein har sökt sig till Karmel. Här kan vi också peka på den i somras [dvs. sommaren 1998, min anmärkning] avlidne Daniel Rufeisen, som i många år arbetat bland de judekristna i Israel. Huvudpunkten i Karmels nu över 750 år gamla ordensregel - att karmeliten skall begrunda Herrens lag - Torah - både dag och natt (jfr Ps 1:2) - skulle vilken from jude som helst kunna bejaka av hela sitt hjärta. Det typiskt judiska sättet att bli kvar i Guds närvaro, alltså genom att låta små välsignelseböner, berakoth, (Välsignad är du Herre, för...), beledsaga varje handling och händelse, är djupt besläktat med det karmelitiska sättet att leva i Guds vänskap och till hans ära tvärsigenom alla vardagliga små ting. Det är början till det eviga livet i oss, säger Edith. Redan här på jorden får vi i tro, hopp och kärlek ta ut det i förskott som är vår definitiva kallelse: den eviga kontemplationen, det saliga skådandet av Gud.

Liksom hela den karmelitiska traditionen ser Edith hur detta kontemplativt-profetiska ideal konkretiseras ytterligare i två personer som står på tröskeln mellan det gamla och nya förbundet: Maria och Josef. Vid sidan av Elia, ja, än mer, är Jungfru Maria, Karmels moder och drottning, ledstjärna för karmeliten. I henne ser Edith hur kallelsen till den fullkomliga kärleksföreningen med Gud har förverkligats till fullo. Marias uppgift är därför också att beskydda och främja allas vår kallelse till denna mystiska omvandling. Detta uttrycks högst åskådligt genom skapularet, det yttre tecknet på Marias beskydd av den inre nådegåvan. Så leder du varsamt våra steg. Inget pris är dig för högt för att föra oss fram till målet, skriver Edith i en dikt skriven på långfredagen år 1938, där hon ser på Maria som står under Kristi kors.

Året därpå skriver Edith en dikt till S:t Josef, just på hans högtidsdag den 19 mars: Bönfallande lyfter vi våra händer upp till dig: Du är som Abraham, trons fader, stark som barnet i sin enfald och du förmår förrätta under genom din lydnads kraft och ditt rena sinne. Edith anar att exil och förföljelse kan komma och tar därför sin tillflykt till Josef, vilket man alltsedan Teresa av Avila brukat göra i Karmel när nöden är som störst: Om vi måste vandra bort mot fjärran land och söka härbärge i hus efter hus, gå då före oss som en trofast ledare (ty. Führer). Edith tycks ana att hon skall få dela Israels svåra lott. På ett profetiskt sätt såg hon tidigt hela vidden av nazismens kamp mot judendomen som en förföljelse av Kristi mänskliga natur som hon sade. Här stod Lucifer, Antikrist mot Kristus. Josef, Jesu fosterfar och beskyddare för hela Kyrkan, blir i denna nöd en kär vän. På en ikon som sprids inom Communauté des Béatitudes, Saligprisningarnas kommunitet, en nutida andlig rörelse som symptomatiskt inspireras både av Karmels spiritualitet och judiska traditioner, avbildas Josef som from jude med bönemantel och den lille Jesus med långa lockar vid tinningarna. I nöd och förföljelse står både Josef med sin bönemantel och Maria med sitt skapular och sin skyddsmantel som mänskliga tecken på Guds hjälp och beskydd.

Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Anden och bruden - Inledning (1/6)

Med tillstånd från författaren återges här första delen av en artikel från tidskriften Karmel (nr 4, årg 33, 1998). Författare är karmeliten Anders Arborelius.

Inledning

När Edith Stein, Teresa Benedicta av Korset, blev kanoniserad av påven Johannes Paulus II den 11 oktober 1998 - alltså under den Helige Andes år - var det i flera avseenden ett unikt skeende. Hon är den första kvinnliga filosofen som blivit helgonförklarad, och det av den förste påve som själv är filosof. Och ännu viktigare i Andens ljus: hon är den första medlemmen av Israels folk, av Jesu eget folk, som blivit regelrätt kanoniserad, och det av den förste påve som är polack. Visserligen var hela Kyrkans heliga fundament, med Jungfru Maria och apostlarna i spetsen, judar, men den judekristna tråden klipptes tidigt av. De hednakristna kom så att dominera hela Kyrkans fortsatta utveckling. I vår egen tid kan vi se små tecken på att denna judekristna tråd tas upp igen, i det lilla och i det stilla, men ändå får vi i detta se en fingervisning från den Helige Ande. Att Edith Stein dog som judekristen martyr i Auschwitz - tillsammans med så gott som alla Hollands katoliker av judisk börd (eller judar av katolsk trosbekännelse, vilket man nu föredrar) - är ett sådant tecken som Anden ger Kyrkan. Det judekristna elementet behövs för att Kyrkan, Kristi brud, och hennes katolicitet skall stråla fram i hela sin skönhet.

Edith Stein, som föddes på försoningsdagen, Yom Kippur, judarnas största högtidsdag, den 12 oktober 1891 i dåvarande Breslau, såg sitt liv och offret av sitt liv helt i försoningens ljus. "Försoningsdagen är den gammaltestamentliga förebilden till långfredagen", säger hon. I henne blev Israel och Kyrkan ett. Inför år 2000, då vi firar 2000-årsminnet av frälsningen och försoningen som Jesus Kristus har givit oss, ser Kyrkan sin kallelse till försoning med alla dem som hon på något sätt sårat under sin långa historia. Judarna är en av de grupper som fått lida mest av de kristnas - eller pseudo-kristnas - synd och missgärning. Just därför lägger sig påven speciellt vinn om försoningsprocessen med judarna. Man har räknat ut att påven inför år 2000 offentligt bett om förlåtelse 105 gånger för vad Kyrkan och de kristna i olika sammanhang gjort sig skyldiga till. Kyrkans väsensmässiga helighet som Kristi brud och den Helige Andes tempel gör henne inte immun mot mänskliga fel och missgrepp. Denna hennes delaktighet i Kristi egen helighet kräver att hon som botgörerska tar på sig sitt ansvar för alla historiska fel. Kyrkans pilgrimsvandring genom historien - och geografin - är också en botvandring som vi ser så tydligt i hennes martyrer. I den Helige Andes ljus får vi nu under hans eget år se på Edith Steins kanonisation som ett viktigt steg på försoningens väg mellan det gamla och det nya förbundet. Det får inte heller förvåna oss att det just därför vållar diskussion och polemik. Frälsning och försoning sker sällan i stillastående vatten utan mitt i historiens stormar och tvetydigheter.

Del 2 - Karmel och Israel
Del 3 - Sein - Varat
Del 4 - Selbshingabe - självutgivelse
Del 5 - Sponza - Brud
Del 6 - Sühne - försoning

Liturgins lek

När jag bläddrade i en Karmeltidning (2,2002) vald på måfå ur högen av toalettlektyr (mestadels bestående av gamla Karmelnummer) hittade jag en artikel av Kardinal Godfried Danneels om liturgin som jag tyckte hade flera tänkvärda stycken som jag tänkte dela med mig av. Det är mina fetmarkeringar.

Liturgin övergår oss
Det mysterium som vi firar är framför allt ett Guds verk som han utför i oss och för oss. Liturgin är uppenbarelsen av Guds mysterium, av Kristi återlösning. Den förlänger människoblivandet genom våra symboler och riter, i vår förkunnelse och vårt deltagande. Liturgin är även uppenbarelsen av Kristi Kropp: den skisserar upp Kyrkans porträtt eftersom den gemenskap Kristus har församlat är hans Kropp. Liturgin är alltså något jag träder in i; jag skapar den inte själv. Kreativiteten i liturgin är, liksom i musiken, en variation på ett givet tema: temat blir mig givet, det kommer inte från mig. Liturgin är en arkitektur inspirerad av Bibeln och Traditionen, utmejslad av Kyrkan i hennes egenskap av Kristi Brud. Man måste träda in i den i en attityd präglad av tjänande och inte manipulation. Man tjänar liturgin. Man betjänar sig inte av den. Man träder in i den genom att vända sig till Gud för att motta honom. Gudstjänstfirandet består huvudsakligen av lyssnande, mottagande, lydnad. Den är inte ett mänskligt ord utan ett mänskligt svar på Guds ord.

Jag tycker den sista meningen är fantastiskt träffande. Gudstjänstfirandet är vårt svar på Guds ord! Vackert!

Teater och liturgi
Teaterkonst och sport är något i vilket vi ger uttryck för oss själva: det är vi som skriver pjäsen, som spelar vår roll... Detta är ädla konstarter som ofta uttrycker mycket djupa känslor såsom tillvarons tragik eller komik. Publiken lever med i det hela i den mån den igenkänner sina egna känslor. I dessa konstarter är det människan som är aktören.

Liturgin är inte ramen inom vilken jag vill spela. Den är huset som tar emot mig som gäst. Aktören i det liturgiska mysteriet är inte människan, utan Gudamänniskan, Kristus själv. Utan denna trosvision har liturgin ingen mening: då liknar den en konstig och eländig teater...

Jag läste alldeles för en stund sedan Staffan Humlebos inlägg om trettondagens fakta, och jag kom omedelbart att tänka på ovanstående citat. Hos alltför många saknas insikten om vem som är Aktören i gudstjänsten.

Förstå, ja. Men hur?
Liturgins språk har tillkommit före oss. Det kommer oss till del från det Gamla och Nya Testamentet, och från Kristi mysterier som förmedlas genom symboliska handlingar. Vi tar emot dem. Att förstå är inte detsamma som att vilja bemästra. Det är inte intellektet som skapar verkligeheten, lika lite som det är billyktorna som i natten skapar vägmärkena: de bara får dem att reflektera i ljuset. Min intelligens är inte upphovet till dessa tecken, den bara deschifrerar dem. På liknande sätt är vi inte heller ägare till de liturgiska tecknen och symbolerna, vi är deras vårdare och beskyddare...

Vi kommer aldrig att förstå liturgin. Inte därför att den är obegriplig utan därför att den ger form åt Kristi mysterier och därför skall vi aldrig kunna omfatta den. Det är den som omfattar oss. Att förstå liturgin är en sak för hjärtats intelligens. Man måste känna sig som hemma i den för att förstå dess språk som övergår orden och riterna... Att träda in i liturgin är att erfara den med hela sin personlighet, med sin intelligens och sitt hjärta, sin fantasi och sitt minne, sitt estetiska sinne och sina kroppsliga sinnen: synen, hörseln, lukten, känselsinnet och smaken. Man skall alltså inte förklara liturgin utan leva den. Kommentarerna skadar förståelsen för gudstjänstfirandet mera än de gör nytta. Det finns inget som verkar mera dräpande på liturgin än en förklaring som reducerar den till en enda dimension. När kyrkofäderna förberedde katekumenerna till dopet, förklarade de ingenting om liturgin innan de mottagit detta. Det var först efteråt som de sade till dem: Ni har väl sett de gester som biskopen utförde med er? Ni har väl sett hur han bröt brödet? Man måste förnimma med hjärtats öga.

Att känna i biblisk bemärkelse är att träda i relation till någon. Det liturgiska året är t.ex. inte en räckföljd av månader. Det är fräslningshistorien mellan advent och tidernas slut. I advent utbreder sig ett trefaldigt perspektiv för oss. Man firar Kristi tre ankomster: i Betlehem, vid tidens slut och i den enskilde troende och Kyrkan. Förståelsen av liturgin ligger alltså på det dialogala planet: man möter en persons mysterium och låter sig vidröras av honom.

Det rör sig alltså mera om att uppfatta harmonin än noterna, den dolda meningen mellan raderna, liksom det är fallet i alla djupt mänskliga uttryckssätt. Vem kan förstå kärleken? Vem kan förklara vad man upplever inför dödens mysterium?

En mycket vacker beskrivning som jag själv lärde mig mycket av.

Innan jag rundar av vill jag även ta med ett citat till.

Liturgin ligger på lekens nivå. Den har sitt ursprung och sitt mål i sig själv. Den strävar inte efter att uppnå något. När man leker så gör man det för lekens skull, inte för att vinna ett pris... Att leka liturgins lek med syfte att därmed uppnå något, är att fullständigt degradera den. Liturgin har ibland blivit en skola. Man vill få med allt i den. Men den bör få förbli en symbolisk och lekfull handling. Den verkliga liturgin firas i klostren. Där, åtminstone, tjänar den inte till något. Den tar tiden och hela personen i anspråk. Den är inte konstnärlig, men skön i sig själv. Den består helt och hållet av mottagandet av Kristus tvärs igenom den liturgiska handlingen. Själ och kropp blir beslagtagna, även om intellektet inte har förstått allt.

Danneels avslutar med att fråga sig vilka botemedel som finns mot en liturgi i kris. Han listar fyra olika åtgärder som man kan göra för att hela en liturgi i kris.

1. Förlänga gudstjänsterna: Det behövs tid för att tränga in i liturgin med hela sitt väsen, med hela sin känslighet, sin fantasi, sitt förstånd, sitt hjärta och sin tro.
2. Mer jämvikt mellan ord och åtbörder: [D]et rör sig inte alls om att konstruera ett skådespel i liturgin utan att se till att de stumma föremålen talar av sig själva: att eld är eld och inte en glödlampa[...]
   Det behövs en sinnenas skolning för att hjälpa de troende att tränga in i liturgin: att lära dem leva med allt det som de är, med sina ögon, sina händer, sina fötter, sin hud.
3. Riter och upprepningar: Dogmerna och riterna är likt ett skrin som skyddar den för oss outhärdligt starka upplevelsen. [...] Ingen kan se Gud utan att dö, och det är därför hebreerna närmade sig honom i en symbolisk relation till förbundsarken och tabernaklet.
   Upprepningar är ofrånkomliga eftersom liturgin bearbetar oss på samma sätt som en vattendroppe som faller på klippan och som, under sekler och under hel frälsningshistorien, genomtränger den mänskliga erfarenheten på samma sätt som en källa gräver ut ravinerna i bergen.Vi har behov av att varje år fira samma fester på nytt, därför att man för varje gång förstår en ny aspekt av dem.
4. Den kosmiska dimensionen och det sakrala: Söndagarna skall inte bli som som måndagarna, eukaristins språk inte det samma som vid vilket vanligt bord som helst.
   
   Liturgin är som en park, ett naturreservat, där man skyddar tillvarons finaste och mest hotade dimensioner.

För mig gav denna läsning många nya insikter. Jag hoppas jag kan ha förmedlat något tänkvärt även till mina läsare.

När jag skulle skriva detta gjorde jag lite research och det visade sig att det i år är 40-årsjubileum av liturgins reformerande och det har därför skrivits en del om detta på senare tid. I Signum har det funnits en artikel av Danneels som kommenterats av Ora et Labora. Vidare hittade jag dessa två texter (en artikel och en lecture) av Danneels på America - the National Catholic Weekly.

Technorati Tags: Liturgi

Jag är en tredjeordenskarmelit: och vad är då det?

Som jag redan avslöjat så är jag en tredjeordenskarmelit. Eftersom det inte är det mest välkända fenomen här i världen kan det kanske kräva en lite mer fördjupad utläggning (vilket ursprungligen beställdes av min bloggvän Daniel, men nu senast även av Rudie).

Låt mig börja med att berätta om karmelitorden och de olika grenarna inom orden innan jag fortsätter med att beskriva vad det innebär att leva som tredjeordenskarmelit. Texten om karmel ärhämtad från karmeliternas hemsida. Gå gärna till deras hemsida för att läsa än mer, detta jag tar upp är bara en del av det material som de presenterar.

KARMELITORDEN

Det var på berget Karmel som de första karmelitbröderna bodde som eremiter på 1100-talet. I Elias efterföljd och anda ville de stå inför den levande Gudens ansikte i ständig bön. Deras kyrka var invigd till jungfru Maria av Berget Karmel. Likt Jesu Moder begrundade de Guds ord i sitt hjärta, dag och natt. Karmelitorden är en av Katolska Kyrkans kontemplativa ordnar. Det förtroliga umgänget med Gud i bönen och i den Heliga Skrift är kärnpunkten i Karmels liv. Karmeliternas ordensregel är mycket kortfattad, huvudsakligen bestående av citat från Bibeln, och allt i den syftar hän mot det väsentliga för att nå fram till föreningen med Gud.

Den kvinnliga grenen av orden tillkom på 1400-talet. En reform genomfördes på 1500-talet av Teresa av Avila och Johannes av Korset, som bägge berikat Karmels spiritualitet med sina skrifter om det andliga livet och bönens väg till Gud. Teresas ordensgren är spridd över hela världen och räknar nu ca 800 kloster för nunnor och 500 för bröder. De kallas "De oskodda karmeliterna - ocd". Den helige Josef har en speciell plats i Karmel. Teresa av Avila placerade sina kloster under hans beskydd, som en väktare över det dolda livet i Gud och en bönens läromästare.

Karmelitorden i Sverige
Före reformationen fanns karmelitkloster i Helsingör, Landskrona, Saeby, Skaelskor, Sölvesborg, Varberg, Århus och Örebro. Sedan 1956 representeras orden på nytt i Sverige av karmelitsystrarna i Glumslöv och sedan 1967 också av Karmelitbröderna i Tågarp i Skåne. Systrarna lever sitt helt kontemplativa liv i klostrets avskildhet (klausur), medan bröderna jämte sitt böneliv i ensamhet även utövar själavård och driver ett reträtthem. Karmel i Sverige omfattar även en grupp gifta eller ogifta lekmän, Sekularorden, som lever i Ordens anda ute i samhället och står under Karmelitbrödernas andliga ledning. Vår Fru av Berget Karmels bröder och systrar samverkar både på det andliga och praktiska planet. I Sverige tar sig detta bl.a. uttryck i ett bokförlag som utger andlig, karmelitisk litteratur.

En av de mer kända karmeliterna i Sverige i dag får väl anses vara vår biskop Anders... Även Nunnan får väl numera anses vara en rätt välkänd representant för orden.

Vad innebär det då att vara en tredjeordenskarmelit? Man brukar dela in orden i tre olika delar. Dels den manliga, dels den kvinnliga och slutligen en lekmannagren. Det är denna lekmannagren som kallas för den tredje orden(-sgrenen). Ibland talar man också om sekularkarmeliter eller karmelittertierärer då man menar lekmannagrenen.

Det som är utmärkande för barfotakarmeliternas spiritualitet är den sk inre bönen eller kontemplationen. Nunnorna lever som eremiter i en kommunitet (läs gärna den längre utläggningen om nunnorna på hemsidan). Bröderna har en mer själasörjande roll utöver det kontemplativa livet.

Som lekmän tillhörande den tredje orden så lovar man att leva enligt ordens spiritualitet, för resten av livet. Det som är det helt centrala i spiritualiteten är den inre bönen som vi praktiserar dagligen. Vidare ber vi tideböner, går i mässan, mediterar (har andlig läsning) så ofta vi förmår, helst dagligen.

Jag har avlagt ett evigt löfte att tillhöra den tredje orden. Det löfte jag avgav lyder som följer:

Jag Tuve [fullt namn], driven av den helige Andes nåd och som svar på Guds kallelse, lovar uppriktigt det teresianska Karmels överordnade och er, mina bröder och systrar, att sträva efter den evangeliska fullkomligheten i enlighet med de evangeliska råden om kyskhet, fattigdom och lydnad och i saligprisningarnas anda, enligt levnadsregeln för de oskodda karmeliternas sekularorden. Detta mitt löfte som gäller för hela livet anförtror jag åt Jungfru Maria, Karmels Moder och Drottning.

Lyssna på ett smakprov på en skiva med nunnornas lovsånger här.

Allt gott och en välsignad helg!

Karmelitiska meditationer

Jag hittade denna värdefulla sida för alla som uppskattar att lyssna på meditationer (t ex då man som jag pendlar). Jag har 1000 famnars djup att tacka för tipset.

Allt gott!

Therese av Jesusbarnet

Idag är det högtid för oss karmeliter. Vi firar ett av våra (och hela kyrkans) största helgon, som dog vid 24 års ålder. Lilla Therese, som hon också kallas, förespråkade den "lilla vägen" som innebär att vi skall förtrösta fullständigt på Gud.

Bön efter kommunionen

Helige Fader, låt sakramentet tända kärleken i oss, den kraft som fick den lilla teresa att skänka sig helt åt dig och be om din barmhärtighet för alla. Genom Jesus Kristus, vår Herre

Läsningar

10 Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne. Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne. 11 Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst. 12 Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. 13 Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. 14 När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. Jes. 66:10-14

1 Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ''Vem är störst i himmelriket*?'' 2 Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3 och sade: ''Sannerligen, om ni inte omvänder* er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. 4 De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5 Och den som i mitt namn* tar emot ett sådant barn tar emot mig. Matt. 1:1-5

Läs mer här.

Nunnan vann

Nunnan av Maud Nycander vann Prix Italia för bästa dokumentär.
Ett stort grattis till Maud. Det är ett gott hantverk som förtjänar all uppmärksamhet.

Bio.nu
DN
Svd
Dagen

Min vandring längs den smala stigen...

Johan mfl har tidigare berättat om hur de blev kristna eller kom att hamna där de är idag. Inspirerade av dem så tänkte jag göra sammalunda.

Jag är född katolik. Min mamma har polskt påbrå och är även hon född katolik. Hon kom till Sverige med sin syster och sin mormor vid fyra års ålder, efter att hennes far satts i fängelse, (troligen falskt) anklagad för att ha mördat sin fru/min mormor. Men det är en annan historia. Min farfar och min pappa konverterade till katolicismen när min pappa var ung.

Mina föräldrar var del av en karismatisk väckelse inom katolska kyrkan under 70-talet. I den andan flyttade de till Malmö för att gå med i Gemenskapen. Mina allra första minnen är från tiden då vi bodde på Rosengård i Malmö, innan vi flyttade till Kroksbäck där Gemenskapen kom att ha sitt huvudsakliga fäste. Tanken med Gemenskapen var, såvitt jag i efterhand förstått, att det skulle vara en ekumenisk karismatisk väckelserörelse. Det ekumeniska inslaget bestod i huvudsak av att olika protestantiska rörelser/kyrkor fanns representerade. Vår familj var de enda katolikerna.

Det finns nog få familjer i Sverige som det betts så intensivt för under en så lång tid att de skulle lämna sin felaktiga väg och istället slå in på den rätta, icke-katolska, vägen. Som liten uppfattade jag inte så mycket av detta, men i efterhand har jag förstått hur svårt det var för mina föräldrar att leva i detta sammanhang.

När jag gick i lågstadiet flyttade en grupp från Gemenskapen till Lund, och min familj flyttade med. I samband med det så gled mina föräldrar bort från den nya församling (som kom att kallas Ad Fontes) som uppstod, även om vi alltid haft nära kontakt med många av de gamla Gemenskapsfamiljerna. Eftersom min bästa vän gick till Ad Fontes följde jag ofta med. Under en period gick jag oftare till Ad Fontes än till den katolska mässan. Jag kände mig rätt kluven i min identitet som kristen och kunde inte riktigt förstå varför det fanns olika kyrkor/församlingar och varför de bar sig så olika åt när de bad till Gud.

När jag kom upp i konfirmationsåldern, vilket i katolska kyrkan inträffar vid ca 15-års ålder, tyckte jag inte att mina konfirmandledare kunde ge mig något tillfredsställande svar på varför jag borde konfirmera mig. En månad innan konfirmationen bestämde jag mig för att jag inte skulle konfirmera mig förrän jag fått ett tillfredsställande svar. Eftersom min Gudfar är katolsk präst och den nya katekesen precis kommit ut på Italienska så skulle han hålla en samtalsgrupp med utgångspunkt i den nya katekesen. Jag gick dit under 1 år och beslutade mig sedan för att jag fått det svar jag tidigare saknat och konfirmerade mig.

Under de år som följde kom jag att ifrågasätta i princip allt det som katolska kyrkan stod för. Delvis berodde det nog på att det var rätt obekvämt i mina kretsar att stå upp för katolska kyrkans lära. Det var lättare att vara reaktionär (som alla de KPML-Rare mfl som jag umgicks mycket med vid den tiden). Jag blev bland annat inbjuden till Revolutionär Kommunistisk Ungdoms möte för att berätta om min tro och svara på frågor. Men den reaktionära hållningen gjorde också att jag alltmer relativiserade min tro på vad som var sant. Under en tid var jag sågott som helt relativistisk i min inställning: Det som känns rätt är rätt... Jag betraktade mig dock hela tiden som kristen.

Efter studenten så åkte jag till Indien under ett antal månader. Först åkte jag runt i Indien och Nepal under drygt en månad. Under min vistelse i Katmandu, då mina vänner åkte upp i bergen för att vandra men jag beslutade mig för att åka tillbaka till Varanasi, så blev jag fast i Katmandu pga busstrejk, samtidigt som jag fick en fullständig magkollaps. Denna händelse betraktar jag som början på en vändpunkt bort från min relativism. Det var något i den situationen och den stress som jag upplevde som gjorde att jag kände mig fullständigt tillintetgjord. Jag minns hur jag gick längs gränderna i Katmandu och bad de delar av allhelgonalitanian som jag kunde komma ihåg. Så fort strejken upphörde tog jag en nattbuss genom Himalaya (vilket jag kan avråda från) tillbaka till Indien.

Efter att vi rest runt arbetade jag och en av mina reskamrater under ett par månader hos the Missionary Brothers of Charity i Chennai (då Madras) i Tamil Nadu. Den tiden hjälpte till att föra mig tillbaka till en mer genuin tro och bort från den relativism som jag bekänt mig till tidigare.

När jag kom hem så började jag läsa Historia och började också försöka få svar på alla de frågor som jag tidigare inte kunnat förlika mig med i katolsk lära. Under det kommande året lärde jag mig vilken enorm skatt som finns i katolska kyrkan och dess lära och vad betydelsefull Traditionen är för att nå insikt om Guds sanna väsen. Jag började bli intresserad av den kontemplativa bönen och den karmelitiska traditionen. Jag träffade också min fru under det året och hon var redan tredjeordenskarmelit. Under den här processen brukade jag först gå till den katolska mässan och sedan till Ad Fontes. Vi var ett par stycken som gjorde så, både katoliker och protestanter blandat. Vi brukade även besöka pingstkyrkans studentförening, liksom den katolska studentföreningen. Ledaren för pingstkyrkans studentförening brukade komma till Dominikanernas kapell och be med i tidebönerna med bröderna.

Vid 20 års ålder gifte vi oss och har sedan vandrat på den smala stigen tillsammans med stöd av den karmelitiska spiritualiteten. Nu, snart 10 år senare, har vi 5 barn och försöker stödja varandra i vandringen mot det himmelska Jerusalem...

Namngivning

Då detta är det första inlägget i min blogg, så skall jag här kort beskriva vad som fick mig att börja blogga och hur jag valde namnet på bloggen.
Jag har sedan ett par dagar blivit medveten om en intressant och livlig dialog mellan främst katoliker och pingstvänner som försiggår på olika håll i bloggossfären. Denna dialog tycker jag är mycket intressant och mynnade bland annat ut i att jag ombads be denna bön tillsammans med Daniel:

Fader vår, som är i himmelen;

OM min uppfattning om Katolska kyrkan är felaktig, öppna mina ögon.

OM min uppfattning av Maria och helgonen är felaktig, öppna mina ögon.

OM NÅGOT, vad det vara må, i mitt liv är i strid med Din vilja och Ditt Ord, öppna mina ögon.

I Jesu Namn. Amen.

Jag är nu inne på fjärde dagen av min bönenovena med denna bön. Jag ber den för min egen skull, för Daniels skull och för alla kristnas skull. Jag tycker det är en väl formulerad bön och vill uppmuntra alla som är intresserade av sann enhet att be denna eller någon liknande bön för detta ändamål.

Vad gäller namnet på bloggen så har jag inspirerats av de två kvinnor som jag älskar allra mest, min fru och Jungfru Maria. Stella Maris betyder Havets stjärna och är ett av alla de namn som Maria har. Det är även namnet på det karmelitiska kloster som grundades på berget Karmel, där karmeliterna har sitt ursprung. Ave Maris Stella är även en gammal Mariahymn.

Vad gäller den andra kvinnan som inspirerat till namnet är det naturligtvis min fru. Hon heter, utöver sitt tilltalsnamn, Stella Maria. Min fru är en stor inspirationskälla för mig! Eftersom vi båda är sekulära tredjeordenskarmeliter så har namnet Stella Maris och karmel en stor plats i vår familj.

Allt gott!

I Kristus - med Maria