Är Medjugorje autentiskt?

Alltsedan min omvändelse har jag följt Medjugorje och tagit del av budskapen därifrån på oregelbunden basis. Jag har dock aldrig gjort någon djupare analys av fenomenet än att jag har bedömt trovärdigheten i de budskap jag läst. Anledningen till att jag aldrig har fördjupat mig mer i det än så är dels att jag aldrig övervägt att s a s leva ett liv i Medjugorjes anda och dels att personer vars omdöme jag litar på haft en övervägande positiv inställning. Dock kan tilläggas att fenomen såsom Fatima, Garabandal och Medjugorje hade en bidragande och positiv inverkan och påskyndade min omvändelse.

Dock finns det många som är skeptiska till autenticiteten i fenomenet Medjugorje och som är övertygade om att det är ett gigantiskt fejk. Det finns huvudsakligen två kategorier av hemsidor som handlar om Medjugorje, tydligt positiva och tydligt negativa. Det är svårt att hitta sidor som är mer neutrala med ett analytiskt fokus, utan uppenbar polemisk karaktär.

De som är emot Medjugorje (dvs som argumenterar för att det troligen är fejk: exempel) hänvisar med kraft till de lokala biskoparna, som förvisso varit tydligt negativa hela tiden. Det gäller både biskop Zanic och biskop Peric. Symptomatiskt för de sidor som jag funnit som haft denna inställning är att de hänvisar till följande uttalande och tolkar det som ett tydligt negativt uttalande:

On the basis of studies that have been made to this moment, it cannot be confirmed that supernatural apparitions and revelations are occurring here.

Trots att påven (JPII) hänskjöt utvärderingen av Medjugorje till den lokala biskopskonferensen så fortsätter man att hänvisa till de lokala biskoparnas åsikter, som om det var dessa som var avgörande. Från belackarna framhåller man också det faktum att flera fransiskaner på plats har agerat i strid med de ålägganden man fått från överordnade och andra auktoriteter, vilket har bekräftats genom Vatikanens hantering (CatholicNews). Man poängterar gärna att den lokale biskopen Peric inte nöjt sig med ovanstående neutrala ståndpunkt utan att han också uttalat att han tror att det inte är övernaturligt, vilket dock Vatikanen slagit fast endast är hans privata ståndpunkt (se Bertones brev)

Ärendet Medjugorje flyttades över till den lokala biskopskonferensen i Bosnien-Herzegovina och de gjorde även följande uttalande 1993:

"We bishops, after a three-year-long commission study accept Medjugorje as a holy place, as a shrine. This means that we have nothing against it if someone venerates the Mother of God in a manner also in agreement with the teaching and belief of the Church. . .Therefore, we are leaving that to further study. The Church does not hurry." (Glas Koncila, August 15, 1993).

De uttalanden som gjorts från Vatikanen till biskopar som frågat om Medjugorjes status är att Vatikanen inte har tagit ställning utan att statusen från 1991 fortfarande gäller, dvs att (från Bertones brev, med en annan översättning) "On the basis of the investigations so far, it can not be affirmed that one is dealing with supernatural apparitions and revelations".

Sidor som är för Medjugorje (dvs som argumenterar för att det troligen är något autentiskt som sker där: exempel 1, 2) är å andra sidan snabba med att inkludera citatet från 1993. De är dock inte alls lika benägna att lyfta fram de lokala biskoparnas argument emot samt de fall av olydnad bland de lokala fransiskanerna som skett i samband med Medjugorje. Tvärtom framställs ofta de lokala biskoparna som obstinata och med oklara men avoga syften. En sak som lyfts fram på flera av de Medjugorje-positiva sidorna är de vetenskapliga utvärderingar som gjorts av visionärerna under deras visioner (exempel 1, 2).

Min egen uppfattning är att jag fortsätter att läsa budskapen och ta till mig det som kan hjälpa mig. Jag känner personer som har återvänt till tron genom Medjugorje och jag känner även till mirakler som skett i samband med besök där. Även om jag är medveten om argumenten emot Medjugorje så tycker jag att de argument som talar för att det trots allt rör sig om något extraordinärt (i en positiv mening) faktiskt överväger. Jag finner dock ett par punkter som gör mig lite frågande och som jag inte sett behandlas på andra ställen. T ex varför ingen av visionärerna har mer än ett fåtal barn om de lever i katolska äktenskap?

Avslutningsvis vill jag även hänvisa till en mer neutral sida, nämligen EWTN's expertsvar från Colin Donovan. Han avslutar sitt svar med följande tänkvärda reflektion som också får avsluta min lilla reflektion:

What the Church permits. As the already cited statements note, Catholics may go to Medjugorje. Such pilgrimages may even include priests acting as chaplains, as opposed to officially sponsoring them. Also, the Church has not suppressed discussion of Medjugorje, therefore, it is allowed. Common sense, however, says that Catholics on both sides of the Medjugorje issue should exercise prudence and charity in speaking of others who believe differently. Medjugorje is not a litmus test of orthodoxy, though every Catholic will have a moral obligation to accept the judgement of Rome, in the manner Pope Benedict explained, should it ever be rendered.

St. Augustine probably gave the simpliest and most helpful rule for all matters of the Church's life when he said (in my paraphrase):

In necessary things unity,

in undecided things freedom,

and in all things charity. 

Herren har stigit ner i dödsriket

Ur en fornkyrklig homilia på den heliga stora sabbaten

I dag råder stor tystnad på jorden, stor tystnad och också ödslighet. Konungen sover. Jorden greps av fruktan och blev stilla: Gud som blivit människa har somnat in och uppväckt dem som låg sovande sedan begynnelsen. Gud, som blivit människa har dött, och dödsriket bävade.

Som man går för att söka ett förlorat får, så går han för att söka vår stamfader. Den som sitter i mörker och dödsskugga vill han besöka. Den fångne Adam och hans medfånge Eva vill han lösa från deras vånda, han som är Gud och Evas son.

Herren gick in till dem med korsets segerrika vapen. När var stamfader Adam såg honom, slog han sig för bröstet i häpnad och ropade till alla: "Min Herre är med er all." Och Kristus svarade Adam: "Och med din ande." Han tog honom vid handen, reste honom upp och sade:

"Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig. Jag är din Gud, som för din skull blev din son. För din och din avkommas skull talar jag nu, och med makt befaller jag de bundna: 'Kom ut!' och dem som är i mörkret: 'Bli ljus!' och de döda: 'Stå upp!'

Dig befaller jag: 'Vakna, du som sover!', ty jag har inte gjort dig till att hållas bunden i dödsriket. Stå upp från de döda; jag är de dödas liv. Stå upp, du min skapelse; stå upp du som jag har format till min avbild. Vakna, låt oss gå härifrån. Ty du är i mig och jag i dig, och vi är en enda oskiljaktlig person.

För din skull blev din Gud din son. För din skull antog jag, Herren, din tjänargestalt. För din skull kom jag, som är över himmlarna, till jorden. För din, människans skull blev jag som en hjälplös människa, fri bland de döda. för dig, som gick ut ur en trädgård, överlämnades jag åt judarna från en trädgård, och i en trädgård blev jag korsfäst.

Se spotten som jag fick ta emot på mitt ansikte för din skull för att återställa din forna andedräkt. Se märkena efter slagen som jag fick ta emot på mina kinder för att återupprätta din vanställda gestalt efter min avbild.

Se gisselslagen som jag fick ta emot på min rygg för att lyfta av dina synders börda, som låg på din rygg. Se mina händer som spikades vid trädet till din salighet, du som till din olycka sträckte ut din hand mot trädet.

Jag föll i sömn på korset, och svärdet genomborrade min sida för dig som föll i sömn i paradiset och frambringade Eva ur din sida. Min smärta botar smärtan i din sida. Min sömn skall föra dig ut ur dödsrikets sömn. Mitt svärd stod emot det svärd som var riktat mot dig.

Vakna, låt oss gå härifrån. Fienden förde dig ut ur paradisets land. Jag vill återställa dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen. Jag höll dig borta från det träd som var en livets förebild. Men se, jag som är livet har gjort mig till ett med dig. Jag satte keruberna till att vakta över dig som man vaktar en slav. Jag låter dem nu falla ned inför dig som inför en gud."

Kerubtronen är beredd, uppvaktningen står redo, bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boingarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats, och himmelriket har ställts i ordning sedan begynnelsen.

Hur hänger Kyrkan och alltihop ihop?

Ett ämne som ständigt verkar återkomma i massa poster är hur ”Extra Ecclesiam Nulla Salus” ska tolkas. Jag vill egentligen inte fortsätta de diskussionerna eller ge något svar, utan bara bena ut problematiken! Det görs bäst, med den bästa bok i apologetik som jag anser skrivits; Kreeft:s (och Tacelli:s) ”Handbook of Catholic Apologetics” (en mer innehållsrik bok, men samtidigt lättfattlig och rolig, får du leta efter, ja när du har 150 kr på bokkontot (inkl porto), vet du vad du ska göra)! Kapitel 14 sammanfattar jag nedan, för att det är det bästa jag läst om andra religioners förhållande till katolicismen!

Kristendomen är exklusiv. Ingen annan väg finnes än Jesus! Finns det sanning och goda saker i andra religioner? Ja, för allt sant är Guds sanning (Holmes)! Och moralfilosofin är ganska lik mellan olika religioner (t.ex. gyllene regeln). Men kan andra religioner ge frälsning? Nej, då ingen frälsning finnes, annat än genom Jesus! Om människor blir frälsta är det genom Kristi förtjänster!

Kreeft sammanfattar i 10 punkter hur olika man kan se på hur kristendomen förhåller sig till andra livsåskådningar (agnosticism, ateism, polyteism, panteism, deism och unitarism)?

1. Icke-kristna kommer automatiskt till helvetet!
2. Endast kristendomen har sanning och icke-kristna religioner är idel falskhet!
3. Andra religioner har en del sanning (mixat med falskhet), men endast kristendomen har ren, ofelbar sanning! (agnosticism gör inga sanningsanspråk, vart hamnar den här?)
4. Andra religioner har en del sanning (mixat med falskhet), men endast kristendomen har hela sanningen! (om k har hela sanningen, vad händer med astronomin?)
5. Religionerna är skuggbilder dessa myter pekar på den sanna, faktiska myten; kristendomen (C. S. Lewis)
6. Pluralism! Religioner kan inte jämföras, då de är olika bra på allt.
7. Alla religioner är samma, i sin gömda esoteriska, mystiska, icke-verbala form (ofta reducerat endast till gyllene - ofta oraliska - principer)!
8. Religion är subjektiv och kan inte jämföras!
9. Religion är evolutionär och i utveckling. De mest utvecklade religionerna är de senaste!
10. Kristendomen är den värsta religionen, eftersom den är intolerant och exklusiv!

Nr 1 är inte ortodox, för Tatian, Tertullianus och Leonard Feeney höll motsvarande syn och exkommunicerades därmed!
3-5 är helgonens och - här någonstans hittas - Kyrkans svar! Och den enda hållning som ger skäl att missionera världen med barmhärtig sanningslidelse (compassion) och kärlek.
6-8 är mest vanliga!
7-10 förnekar Jesu anspråk!
9-10 kan bara förfäktigas av nyateister som Dawkins, som inte begriper - eller möjligen inte orkar - bättre...

Journey Home Paolo Roberto

Hur coolt som helst! Gud är rätt häftig!
24 min av Paolo Roberto!
Och efter 25 min Ulf Silfverling (biolog och red katolsk observatör)!

Uppfyllelse

Jag älskar Kyrkan! Jag älskar min Herre! Jag älskar mina gamla sammanhang; ELM, aKF och vissa frikyrkliga yttringar med. Visst det finns andliga övergrepp i några sammanhang, men Kristusdoften och bibelglädjen är fantastisk, var du än möter den...

Alla förfalskningar pekar mot originalet och alla halvsanningar pekar mot helsanningen. Jag är saligt överfallen av den upptagelse till Kyrkans fulla gemenskap som fullkomnade allt jag sökt i hela mitt liv! Inte en konvertering från det gamla, utan en uppfyllelse av allt mitt hjärta någonsin sökt och mer därtill! Mer karismatik (även om jag är lite skadad), mer bibelglädje, mer liturgi, mer ordning i det andliga livet, mer brister (vilket gör att även jAG kan och bör göra insatser), mera trogna biskopar (+anders är jag såååå stolt över), mer sanning, mer filosofi, mer teologi, mer historicitet, mer helighet, mer skönhet (och vulgobarock kitch), mer folk och mer Kyrka; ja en riktig folkKyrka i fullhet (och lite fulhet)!

I Söndags sjöng vi SvPs 39b (den hade vi på vårt bröllop)! Den är sanslöst katolsk:

För att du inte tog det gudomliga
Dig till en krona
För att du valde smälek och fattigdom
Vet vi vem Gud är

För att du lydde fram till det yttersta
Döden på korset
Vet vi vad seger, vet vi vad väldighet
Vet vi vad Gud är

För att du nedsteg, hit till de plågade
Hit till de dömda
Vet vi att ingen ensamhet finns mer
Vet vi var Gud är

Därför ska alla sargade döende
Alla de dömda
Säga med alla heliga saliga
Jesus är Herre

Därför ska alla världar och varelser
Allt som varit
Är och ska komma en dag bekänna det
Jesus är Herre!

Jag får en tår i ögat, bara över att läsa orden! Ord som verkligen tog kött och inte bara tunnt klingande ord, ord och treack-ord! Jesus jag älskar verkligen dig, för du älskar mig så oerhört högt. Kärleken är alltings mening och mål! Tänk om man faktiskt kunde visa det i sitt liv varje sekund också... Tänk om Jesuslivet kan förändra en. Tänk om!

Katekeser

På Söndagen sjunger vi i barngudstjänsten ibland följande sång (lite parafrasead):

"Vad vore livet utan böcker? Vad vore livet utan teologi? Vad vore livet utan Jesus? Vad vore livet utan Kyrkan?

Ingenting, Ingenting!"

Min resa in i KK började med umgänge! Att träffa unga katoliker, som tog sin tro på allvar och som kunde argumentera väckte min nyfikenhet (jag minns än idag, då jag besökte ett litet kapell och mina katolska följeslagare knäföll och gjorde korstecknet, för att vörda den Jesus som jag instinktivt visste fanns där).

Sen tog boktoksAnden över. Egentligen behöver man bara en bibel, en liten grön bok och en Oremus (och två Kreeft-böcker med sig på den öde ön; Guds tårar - om ondskans problem och "Fundamentals of the faith")!

Den lilla gröna är sagolik, fast bättre. :-) För att vara en antik herdevidskepelse, så är det ett fantastiskt budskap. Ja, det verkar vara en saga för god för att vara sann! Men gott och sant kan ligga extremt nära varandra!

Jag har aldrig blivit så berörd av några böcker (evangelierna undantaget) som katekeserna (den stora finns på katekesen.se). Jag skräckläste ;-) och streckläste och streckläste! Till slut ställde jag mig frågan om något annat samfund i Svedala skulle kunna producera ens något liknande...

Prästen Gamaliel säger i Apg 5: "...lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv."

Nej, detta är inte människors påfund. En bok som börjar så här har gudomligt ursprung:

1. Vilken är Guds plan för människan?
Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa människan, för att hon skall få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom. Han kallar alla människor, som synden skilt från varandra, till enheten i sin familj, kyrkan. Han gör det genom sin Son, som han har sänt som Frälsare och räddare, då tiden var fullbordad. I honom och genom honom kallar han människorna att bli hans barn i den Helige Ande och så få hans saliga liv till arvedel.

Nästa Augustinuscitat följer direkt efter: "Du är stor, Herre, och högst värdigt allt lov (...). Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess att det finner vila i dig."

Ett sista citat innan ni köper den själva:

28. Vilka egenskaper utmärker tron?
Tron, som är en oförskylld Guds gåva, är tillgänglig för var och en som ödmjukt ber om den, och den är en övernaturlig dygd, nödvändig för frälsningen. Trosakten är en mänsklig handling, dvs en handling som härrör ur det mänskliga förnuftet, vilken drivs av viljan, som i sin tur sätts i rörelse av Gud; med denna handling ger detta mänskliga förnuft sitt fria samtycke till Guds sanning. Dessutom är tron säker och viss, eftersom den har sin grund i Guds ord; den är verksam "i kärleken" (Gal 5:6), den befinner sig i ständig tillväxt, genom att den troende lyssnar till Guds ord och ber. Redan nu ger den oss en försmak av den himmelska glädjen.

Den glädje, skönhet, helighetslängtan och den kärlek och tysta frid som jag funnit i KK är helt obeskrivbar. Om inte detta är himlastormande och sant, så borde det vara det... Om detta inte är den Kyrka som Jesus grundade, vad är det då? Och var finns den då?

Den lilla gröna och den stora vinröda och Kreeft, Hahn, Armstrong, Piltz, Arborelius et al förändrade mitt andliga liv! Skriften blev plötsligt livs levande. Bönen blev lättare med Jesu egen bönbok: "psaltaren":s hjälp (tidegärden)! Det är gott att vila i Kyrkans världsvida och moderliga famn! Här är gudagott att vara. Ära vare Gud i evighet!

Lillemor Hallin

Se Dagen för en fantastisk artikel av Lillemor Hallin. Kort, koncis, apologetisk och extremt välskriven...

Fördömmelser och lögner

Jag har blivit anklagad för att ljuga.

Jag menar att Christian (Erevna) sprider lögner om KK. Och eftersom "Han" är en ofelbar katolikexpert och aldrig ljugit om oss (speciellt inte om Anathema); så är jag en lögnare som anklagar honom för att ljuga.

Är ni med?

Vi tar det från början.

Trient (och alla koncilier som hade dogmatiska uttalanden) har anathema (ca 100); T.ex. CANON XII.-If any one saith, that justifying faith is nothing else but confidence in the divine mercy which remits sins for Christ’s sake; or, that this confidence alone is that whereby we are justified; let him be anathema (anthema sit).

"Antikatolicister" som Christian (eller White eller Gendron) menar att; "Trients "Anateman" över protestanter varken har eller kan tas tillbaka".

Då behöver vi reda ut vad Trient säger med; "Anathema sit" och varför den säger så. Och vad en anathema är och vad en exkommunikation är...

NT (och GT)
Det finns två betydelser av anathema (eller hebr: kheren).

a. något satt åt sidan för Gud eller hos Gud (se 3 Mos 27:21-28; 5 Mos 7:26; 13:17; 1 Kung 20:42; Jes 34:5; 43:28 och Luk 21:5)

b. något överlämnat åt Gud till undergång/fördömmelse. Se Gal 1:8f; ”om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom!” (se även Matt 18:15ff; Apg 23:14; Rom 9:3ff; 1 Kor 5:2; 12:3; 16:22 o s v). Detta är en handling, där någon sätts utanför Kyrkans gemenskap i hopp och tron att denna personen förstår allvaret och gör bättring och bot.

Koncilierna
Liknande beskrivningar av ”anathema” användes i de klassiska koncilierna mot dem som inte delade Kyrkans tro (t.ex. Nicea och kristologin). Men man behöver skilja på anathema-exkommunicering och exkommunicering. En exkommunicering sker antingen av sig själv; latae sententiae (t.ex. genom att viga biskopar utan att Rom godkänt, vilket ger direkt uteslutning) eller genom en "anathema-exkommuniceringscermoni" av påven. En sådan formell uteslutning (straff) gjordes alltså först efter biskopen gjort en exkommuniceringscermoni (från 1300-talet tills 1900-talet). T.ex. Leo X uteslöt Fr Martin Luther genom sin bannbulla...

Konciliernas beslut utesluter inte p.g.a. sitt "anathema sit" över deras tro; utan den varnar för att om du tror så, kan du själv genom HERESI utesluter dig ur Kyrkans gemenskap. Den formella uteslutning (straff) avgörs först om "magestratet" påvisat "heresi". Så konciliernas "Anathema sit" är inte en förbannelse, men kan leda till uteslutning från Kyrkan (för katoliker och endast för dem).

IDAG
Om en katolik idag skulle hävda att "rättfärdiggörande tro är INGET ANNAT ÄN FÖRTRÖSTAN till Kristi verk", kan alltså Kanon XII från Trient appliceras och personen kan uteslutas. Men "anathema-exkommuniceringen" kan inte göras längre (borttagen 1983).

Konciliernas "Anathema sit" gäller alltså endast katoliker och det är en uteslutning som sker om man bejakar och förfäktar en "HERESI" innanför Kyrkan. Då ställs man utanför i tron - och hoppet - att personen ska bättra sig och då välkomnas man tillbaka ögonabums. Anathema-exkommuniceringen; där f.d. katoliken överlämnas till "fördömmelse" om den inte gör bot, finns alltså inte kvar.

Per Mases blir katolik

Svensk katolicism har fått ett tillskott av rang. Per Mases, fd föreståndare för Berget i Dalarna vill avsluta sitt liv som katolik. Vi får hoppas att många följer efter.

Se Dagen och Sr Veronica:s blogg

Analys av sedevakantismens anspråk

För första gången i mitt liv har jag nyligen stött på och debatterat med sedevakantister. Eftersom det var en ny erfarenhet för mig så tänkte jag sammanfatta mitt intryck och min syn på de anspråk de gör.

Till att börja med skall jag bara mycket kort nämna att en sedevakantist inte erkänner de påvar som vi haft de senaste decennierna och att det därför råder en kontinuerlig sedevakans (den tid mellan då en påve avlider/avgår och en ny väljs). De menar, om jag förstått allt rätt, att vi lever i en sedevakans alltsedan antingen Pius XII eller Johannes XXIII därför att de menar att andra vatikankonciliet är heretiskt och att alla som erkänner det därmed inte är katoliker och därmed inte heller kan vara påvar. I deras vokabulär är det som för alla katoliker är Kyrkan istället Novus Ordo och fullkomligt heretiskt. Själva tillhör de den i deras ögon sanna katolska kyrkan.

Min första känsla när de började rada upp än det ena påvliga dekretet efter den andra dogmen och den tredje kyrkofadern och den fjärde kyrkoläraren var:

Oj, hur skall jag som är så okunnig ha något att komma med här. Bäst att ligga lågt!

Min andra känsla var att något kändes väldigt bekant med hur de argumenterade. Jag hade en känsla av att känna igen mig, trots att jag aldrig haft något med sedevakantister att göra, och blev därför nyfiken på vad som gav upphov till den känslan. Jag insåg ganska snabbt att både tonfallet och sättet att resonera liknade väldigt mycket de otaliga radikalt antikatolska protestanter jag debatterat med. Faktum är att i många stycken var kommentarerna närmast identiska och hade utan vidare kunnat förväxlas om det inte vore så att de protestantiska antikatolikerna hänvisar till bibeln medan dessa sedevakantister hänvisar till traditionen.

Med utgångspunkt från den insikten började pusselbitarna falla på plats. Jag blev gradvis upplyst om vad det grundläggande problemet med sedevakantisternas anspråk är.

Det problem som jag kom att bli uppmärksammad på när det gäller sedevakantismen är att dess grundtes är falsk. Deras grundtes tycks nämligen vara att Kyrkans lärodokument är tolkningen som därför bara direkt kan tillämpas, dvs att lekmän kan läsa dogmerna, kyrkolagarna och övriga lärodokument och själva avgöra vad som är den rätta tillämpningen i alla tänkbara situationer. Att dogmerna och påvarnas ofelbara utlåtanden är tolkningar är jag helt överens med dem om. Var jag tror att de begår sitt stora misstag är att tro att bara för att det är en tolkning så är det entydigt och därmed bara att tillämpa.

I det här läget är det lämpligt att använda liknelsen med den civilrättsliga lagen. Lagen anger vad som gäller. Man skulle kunna säga att den är tolkningen av vad beslutsfattarna vill skall gälla. Men som vi alla vet så är det inte alltid givet hur lagen skall tillämpas i det enskilda fallet. Min svärfar skrev sin avhandling om straffrätt och analyserade bl a det faktum att det under ett par decenniers tid hade funnits en diskrepans mellan hur tingsrätten och hovrätten tolkade lagarna. Det fanns alltså många fall där tingsrätten dömt på ett sätt (oftast fällande domar) och hovrätten dömt på rakt motsatt sätt (oftast friande domar) i grova mord- och misshandelsmål. Detta skriver jag för att illustrera att trots att man har en text som är skriven för att vara tydlig och lätt att tillämpa så kan det i vissa fall vara möjligt att komma fram till fundamentalt olika tolkningar av hur lagen skall tillämpas givet samma omständigheter.

Jag menar att det är på exakt samma sätt med Kyrkans lärodokument. Visst är det fråga om tolkningar, men även tolkningar måste tillämpas i det konkreta fallet och eftersom det är skrivna texter kan man komma fram till olika tolkningar av hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas givet samma omständigheter. Det går helt enkelt att tolka tolkningar olika.

Vidare så tjänar liknelsen med lagen och domstolsväsendet även syftet att belysa det faktum att det inte ens är upp till var och en i det civila att avgöra hur lagen skall tillämpas utan endast en sak för domstolsväsendet. På samma sätt är det i Kyrkan. Det är inte lekmännens sak att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, det har de vare sig mandat eller kompetens att avgöra.

I det här avseendet gör sedevakantisterna sitt, i mitt tycke, allvarligaste fel. Eftersom de tycks anse att Kyrkans lärodokument är entydiga tolkningar som bara är att tillämpa så finns det inget behov att inse och erkänna nödvändigheten av att överlåta åt Kyrkans levande läroämbete att fortsatt avgöra tillämpningen i det enskilda fallet. För det räcker alltså inte med att Kyrkans levande läroämbete en gång har slagit fast en sanning, tillämpningen och klargörande av denna sanning måste också överlåtas åt Kyrkans levande läroämbete att besluta om, inte bara i en dåtid utan också nu och i framtiden. Kyrkans levande läroämbete definierar vad Kyrkan menar, ingen annan!

Givet denna insikt så är det lätt att se vilket träsk sedevakantismen i verkligheten är. För var finns det levande läroämbetet enligt dem? Till vem skall man vända sig om man inte delar deras syn på hur Kyrkans lärodokument kan och bör tillämpas? De har, såvitt jag kan förstå, inget levande läroämbete och därmed finns det ingen möjlighet för dem att fråga sin "kyrka". De väljer själva vilka biskopar som de är i kommunion med och alltså väljer de även själva vilka lärare de lyssnar på. Därmed måste de hålla fast vid att de som individer har mandat och kompetens att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, annars blir det uppenbart att de befinner sig i ett vakuum!

Det blev också klart för mig att denna hållning i allt väsentligt är exakt samma hållning som bibelfundamentalisterna har, dvs att individen har mandat och är kompetent att rätt avgöra vad som är den rätta tolkningen/tillämpningen av bibeln/dogmerna. De flesta bibelfundamentalister gör ingen hemlighet av att deras inställning är ett öppet uppror mot Kyrkans Gudagivna mandat att tolka bibeln, vilket de inte erkänner. Sedevakantisterna, däremot, borde rimligen erkänna Kyrkans mandat att både kunna tolka bibeln och klargöra hur Kyrkan skall förstå sig själv. Men genom sin grundtes så frånkänner de Kyrkan ofelbarheten i sin egenförståelse och ger istället sig själva ofelbarhet i sin tillämpning av Kyrkans lärodokument.

Att denna individualism och relativism förr eller senare kommer leda fram till samma sorts splittring som vi ser inom protestantismen torde vara uppenbart. För den som tvivlar på att så blir fallet räcker det med att se på sedevakantismen av idag:
Dimondbröderna och CMRI hatar varandra. SSPV erkänner inte Thucbiskoparna och folk som Matatics väljer att stanna hemma själva i protest mot den övriga sedevakantismens "sekterism". Vidare finns det ett otal småpåvar valda av olika större eller mindre grupperingar och som inte erkänner varandra.

Min slutsats är att sedevakantismen bara är en ny form av protestantism. I allt väsentligt är det samma sak. Den enda skillnaden ligger på ytan och rör vilka dokument man erkänner och anser sig själv ha mandat och kompetens att ofelbart uttyda och tillämpa.

För allt i världen, låt er därför inte luras av deras till synes goda kunskaper i Kyrkans lärodokument. De har inte förstått det mest katolskt rudimentära, hur troligt är det då att de skulle ha fått så värst mycket annat rätt?

Allt gott!

Är den uppståndna kroppen immateriell?

Frågan kan tyckas märklig men har sin utgångspunkt i en längre tids diskussion mellan personer som står mig nära. Min analys av diskussionen är att det som skiljer de båda personernas ståndpunkter åt är huruvida den uppståndna kroppen är immateriell eller inte.

Frågan är alltså inte om vi kommer att uppstå och få förklarade kroppar, utan vad som kännetecknar dessa kroppar.

Det är alldeles uppenbart att Kyrkan aldrig någonsin ansett att kroppens uppståndelse skall tolkas som likens uppståndelse, utan som den integrerade mänskliga personens uppståndelse, med kropp och själ. Jag nöjer mig med att konstatera att det går att finna otaliga kyrkofäder som konstaterar att det inte är fråga om likens uppståndelse (sök på "resurrection of the body" på newadvent.org för otaliga referenser). Kyrkan har alltid sett människan som en integrerad enhet, aldrig som en kropp med en själ eller en själ med en kropp. 

Detta är också innebörden i ett par citat ur Ratzingers bok Introduction to Christianity, som, tagna ur sin kontext, tycks säga motsatsen. Citaten lyder:

p. 349: “It now becomes clear that the real heart of faith in the resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of bodies, to which we have reduced it in our thinking; such is the case even though this is the pictorial image used throughout the Bible.” 
p. 353: “The foregoing reflections may have clarified to some extent what is involved in the biblical pronouncements about the resurrection: their essential content is not the conception of a restoration of bodies to souls after a long interval…” 
pp. 357-358: “To recapitulate, Paul teaches, not the resurrection of physical bodies, but the resurrection of persons…”

Kontexten som dessa citat är tagna ur och i vars ljus de måste förstås är en diskussion om det förkastliga med den dualism som separerar kroppen och själen. T ex skriver han tidigare i boken (en annan upplaga, därav olika sidhänvisningar)

The biblical train of thought, on the other hand, presupposes the undivided unity of man; for example, Scripture contains no word denoting only the body (separated and distinguished from the soul), while conversely in the vast majority of cases the word soul too means the whole corporeally existing man. (Ratzinger, ibid., p. 270) 

The awakening of the dead (not of bodies!) of which Scripture speaks is thus concerned with the salvation of the one, undivided man, not just with the fate of one (so far as possible secondary) half of man. It now also becomes clear that the real heart of faith in resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of the body, to which we have reduced it in our thinking ... (Ratzinger, ibid., p. 270)

Den intresserade hänvisas till denna sida, som tar upp många fler exempel  för att klargöra i vilken kontext ovanstående citat måste förstås.

Åter till frågan om karaktären hos våra uppståndna, förklarade kroppar. Följande kan konstateras (taget bl a härifrån):

1. Vi kommer uppstå med våra egna kroppar, eftersom allt annat motsäger vår syn på människan som en integrerad enhet
2. Liksom allt skapades fulländat så kommer även våra kroppar att uppväckas till fulländning
3. Våra uppståndna kroppar kommer att skilja sig från våra jordiska kroppar genom att de kommer att vara odödliga

Alltså kännetecknas våra uppståndna kroppar av identitet, fullhet och odödlighet. Detta kommer gälla alla, både förtappade syndare och helgon. För helgonen kommer detta medföra evig salighet medan det för de förtappade kommer innebära evig förtvivlan, eftersom de kommer söka och önska sig döden men aldrig kunna nå den.

De saliga kommer även kännetecknas av följande:

• Oförgänglighet ("impassibillity"), vilket innebär att vi inte kommer att kunna känna smärta och obehag. Skillnaden mellan de saliga och de förtappade är just denna egenskap, då båda kommer att vara oförgängliga i betydelsen oförruttnade ("incorruptible").
• Förhärligade ("brightness" eller "glory"), alla med olika grad av härlighet, enligt Paulus (1 Kor 15:41-42).
• Rörlighet ("agility"), då kroppen inte längre kommer att vara ovillig och svag, utan omedelbart och fullkomligt kommer lyda själens ingivelser 
• Subtilitet, vilket innebär att kroppen blir fullständigt underställd själens herravälde. Kroppen deltar i själens mer perfekta och andliga liv till den grad att den blir lik en andlig kropp. Jesu förmåga att gå genom väggar är ett exempel på detta karaktärsdrag. Ingen kommer längre lida av att anden vill men att kroppen är svag. 

Innebär då detta att kroppen blir en andlig, icke-materiell kropp?

Det kan omöjligt innebära detta eftersom det skulle innebära att det inte längre skulle vara fråga om samma kroppar (identitet), eftersom våra kroppar är materiella.

Det faktum att våra kroppar blir fullständigt återställda motsäger även det tanken att våra kroppar skulle uppstå enbart andliga och icke-materiella. Anledningen är att vi är skapade som integrerade människor med materiella kroppar, därför kan vi inte uppstå som något annat än integrerade människor med materiella kroppar.

Ytterligare ett starkt argument emot att de uppståndna kropparna skulle vara andliga i betydelsen immateriella är att de förtappades kroppar också uppstår, men utan de "förandligade" egenskaperna. De kommer lida, gråta och skära tänder i all evighet.

Att våra kroppar i sitt förklarade tillstånd kommer att vara annorlunda än vad de är nu beror alltså på att de kommer att vara fullständigt återställda och (förhoppningsvis) förhärligade. Skulle de inte vara materiella skulle de alltså inte vara uppväckta till sitt fulländade tillstånd och inte heller till samma kroppar som dem vi har nu.

I o m att de uppväcks till sitt fulländade tillstånd så faller även alla invändningar med innebörden att embryon skulle uppstå som embryon och åldringar som åldringar etc.

Allt gott! 

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK del VI

GUDSMODERS ROLL
141. Protestantismen förkastar Gudsmoderns syndfria avelse, i motsats till den kristna traditionen (även Luther) och indikationerna i Bibeln: 1 Mos 3:15; Luk 1:28 ("full av nåd" tolkas på goda lingvistiska grunder, att menas "utan synd"); Gudsmodern som en symbol för förbundets ark (Luk 1:35ff 2 Mos 40:34-8; Luk 1:43f 2 Sam 6:9ff: Guds närvaro kräver extraordinär helighet).
142. Protestantismen förkastar Gudsmoderns himmelsfärd, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: Om Maria verkligen var syndfri, skulle hon inte undergå syndens konsekvenser som är döden (Ps 16:10; 1 Mos 3:19). Andra liknande händelser finns också i Bibeln, vilket inte gör himlafärden omöjlig eller obiblisk (Henok: 1 Mos 5:24 och Heb 11:5; Elia: 2 Kung 2:11; Paulus: 2 Kor 12:2-4; likaså förutsätter den protestantiska dogmen om uppryckandet denna sortens händelser: 1 Tess 4:15-17(som dessutom är en helt otraditionell tolkning); och slutligen uppstår helgon i: Matt 27:52-3).
143. De flesta protestanter förnekar Gudsmoderns ständiga jungfrulighet, i motsats till den kristna traditionen (inkl. alla de protestantiska grundarna (Luther, Kalvin, Zwingli, osv.)och indikationerna i Bibeln.
144. Protestantismen förnekar Gudsmoderns andliga moderskapet för de kristna, i motsats till den kristna traditionen (inkl. Luther) och indikationerna i Bibeln (Joh 19:26-7: "se din Moder"; Upp 12:1,5,17: där kristna beskrivs som "hennes säd") Katoliker tror att Maria är ojämförligt mer levande och helig än oss, och därför så ber hon för oss och dessa böner har effekt (Jak 5:16; Upp 5:8; 6:9-10). Och hon är också vår syster eftersom hon är skapad av sin skapare. Maria agerar aldrig bortom den nåd som hennes Son har givit, och ärar alltid Honom, inte sig själv, som den katolska teologin betonar.

PETRINSKT ÄMBETE
145. Protestantismen förkastar påvens roll, i motsats till den kristna traditionen och de starka indikationerna i Bibeln om Petrus ledande roll som den förste och Jesu löfte om att ”Kefas” är den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka. Ingen förnekar att han var apostlarnas ledare. Påven är härlett från detta (Matt 16:18-19; Luk 22:31-2; Joh 21:15-17). Och Petrus namn finns alltid först i alla apostlaförteckningar; t.o.m. en ängel indikerar att han är ledarn (Mark 16:7), och han är alltid accepterad av hela den världsvida kyrkan som sådan (Apg 2:37-8,41). Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder (Apg 3:6-8), han uttalar den första ”anateman” (Apg 5:2-11), uppväcker döda (Apg 9:40), tar först emot hedningar (Apg 10:9-48), och hans namn nämns oftare än alla andra lärjungar tillsammans (191 gånger). Mm. mm.
146. Den romerska Kyrkan och dess påvar var centrala i styrandet och den teologiska direktionen och tolkningen från första början i Kyrkan. Detta går inte att förneka. Alla historiska grupperingar som nu betraktas som heretiska av både protestanter och katoliker var ursprungligen betraktade som sådana av både påvarna och/eller av ekumeniska koncilier som godkänts av påvarna.

AVSLUT
147. Protestantismen, i ett desperat försök att få någon historisk kontinuitet bortanför den katolska kyrkan, hävdar en linje från medeltida sekter som valdensarna, katarerna, och albigenarna (och ibland också montanisterna eller donatisterna). Detta försök är dömt att misslyckas när man studerar mer noggrant vad de trodde på. Dessa sekter behöll antingen för mycket katolsk lära (ifrån protestantisk synvinkel) eller innehöll de läror som är helt förkastliga i all verklig kristendom (katolsk, protestantisk, eller ortodox), eller bådadera.
148. Katoliker har den mest sofistikerade och tänkvärda kristna socio-ekonomiska och politiska filosofin, en mix av "progressiva" och "konservativa" element, som skiljer sig från den vardagliga politiska retoriken (utan innehåll) och den Machiavellianism som dominerar den politiska arena. Katolikerna har också den bästa synen på kyrkan i relation till staten och hela kulturen.
149. Katolicismen har den bästa kristna filosofin och världssyn, som har utvecklats genom århundradena via reflektion och iakttagelser.
150. Och sist, men inte minst, så har katolicismen den mest sublima spirualiteten, manifesterad i en oräkneliga variationer, från det monastiska idealet, till celibatet, från skolor till sjukhus, från Thomas a Kempis till St. Ignatius och deras respektive litteratur. Och alla helgon, både de kanoniserade och de okända, moder Teresa, påven Johannes Paulus II, de tidiga martyrerna, St. Franciskus, Lourdes och Fatima, kardinalen Newman, ärkebiskopen Fulton Sheen, St. Johannes av korset, Chesterton, Muggeridge, m.fl, m.fl .

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK del V

SOLA FIDE
106. Protestantismen separarar rättfärdiggörelsen från heliggörandet, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln. (t.ex., Matt 5:20; 7:20-24; Rom 2:7-13; 1 Kor 6:11; 1 Petr 1:2).
107. Protestantismen sätter tron mot gärningarna (sola fide), i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran. (Matt 25:31-46; Luk 18:18-25; Joh 6:27-9; Gal 5:6; Ef 2:8-10; Fil 2:12-13; 3:10-14; 1 Tess 1:3; 2 Tess 1:11; Hebr 5:9; Jak 1:21-7; 2:14-16). Dessa ställen indikerar också att frälsningen är en process, inte ett punktuellt skeende.
108. Protestantismen förkastar den klassiska bibliska läran om förtjänster, eller olik lön för våra goda gärningar i tron (Matt 16:27; Rom 2:6; 1 Kor 3:8-9; 2 Kor 5:10, 1 Petr 1:17; Upp 20:13, 22:12).
109. Protestantismen lär en yttre tillskriven forensisk rättfärdigörelse i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran om en inre ingjuten faktisk rättfärdigörelse (som inkluderar heliggörandet): Ps 51:2-10; 103:12; Joh 1:29; Rom 5:19; 2 Kor 5:17; Hebr 1:3; 1 Joh 1:7-9.
110. Många protestanter (speciellt presbyterianer, kalvinister och baptister) tror på evig säkerhet, eller bevarandet av de heliga (alltså tron att ingen kan mista sin ”frälsning”, när man väl är räddad!) i motsats till den kristna traditionen och den klara bibliska läran. 1 Kor 9:27; Gal 4:9; 5:1,4; Kol 1:22-3; 1 Tim 1:19-20; 4:1; 5:15; Hebr 3:12-14; 6:4-6; 10:26,29,39; 12:14-15; 2 Pet 2:15,20-21; Upp 2:4-5.
111. I motsats till den protestantiska myten och antikatolsk hållning, så har inte den katolska kyrkan lärt att någon blir frälst p.g.a. gärningar. Gärningar och tron är oskiljbara (se Jak 1 och 2, Rom 2:13, 4:4), och nåden föregår alltid både tron och gärningarna. Självfrälsningsläran var fördömd av Kyrkan redan på synoden i Orange år 529. Även semi-pelagianism fördömdes här vilket är en lättare variant av densamma. Att fortsätta anklaga katoliker för detta är klart magstarkt. Det räcker med att titta i katekesen eller konciliet i Trent (1545-63), för att se att detta är lögn.

FRI VILJA
112. Protestantismens grundare förnekade, och kalvinister idag förnekar, den mänskliga fria viljan (Luther's favoritbok var Om den trälbundna viljan). Detta p.g.a. ”sola fide” dogmen, men i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln och det sunda förnuftet.
113. Klassisk protestantism har en felaktig syn på syndafallet, i att människan skulle vara helt genomkorrupt. Enligt Luther, Zwingli, Kalvin, och våra dagars kalvinister; kan människan endast göra ont i sin egen vilja, och har ingen fri vilja att kunna välja gott. Människan har alltså en alltigenom syndig natur. Katolicismen tror däremot, på ett mystiskt sätt, att hon kan samarbeta med nåden, som alltid försiggår alla goda gärningar. I katolicismen, är människans natur fortfarande till viss del god, men hon har en stor belägenhet att synda ("concupiscence").
114. Klassisk protestantism, och modern kalvinism, gör Gud till en skapare av det onda. Han måste vilja att människan gör ondska och överträder hans föreskrifter utan att ha fri vilja att göra detta, för att kunna döma predestinerat. Detta är hädelse och gör Gud till en djävul.
115. På samma sätt (eftersom människan inte har någon fri vilja), kommer Gud, i klassisk protestantism och modern kalvinism, predestinera människor till helvetet, utan människans val! 116. Klassisk protestantism och kalvinismen, lär att Jesus dog endast för utvalda (de i himlen).
117. Klassisk protestantism och kalvinismen, igenom den felaktiga synen på syndafallet, förnekar kapaciteten och förmågan av det mänskliga förnuftet att på något sätt känna Gud. Gud ensam och tron saliggör, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 12:28; Luk 10:27; Joh 20:24-9; Apg 1:3; 17:2,17,22-34; 19:8).

SAKRAMENT OCH LITURGI
118. Katolicismen håller fast vid den "inkarnatoriska principen," där Sonen blir kött och därmed ger en ny värdighet åt köttet och materien.
119. Protestantismen begränsar eller förkastar sakramentalism, som endast är en förlängning och en konsekvens av den inkarnatoriska principen och tron att materian kan innesluta nåden. Vissa sekter (t.ex., baptister, många pingstvänner) förkastar alla sakrament.
120. Protestantismen har i stort förkastat prästämbetet (Matt 18:18) och ordinationsriten, i motsats till traditionen och Bibeln: (Apg 6:6; 13:2, 14:22; 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6).
121. Katolicismen har behållit den Paulinska betoningen av de andliga fördelarna av celibatet (t.ex., Matt 19:12, 1 Kor 7:8,27,32-3).
122. Många protestanter har förnekat barndopet, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Apg 2:38-9; 16:15,33; 18:8 också 11:14; 1 Kor 1:16; Kol 2:11-12). Protestantismen är uppdelad i fem stora grupperingar, bara i olikhet i syn på dopet.
123. Den stora majoriteten av protestanter förnekar dopets förnyande effekt, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 16:16; Joh 3:5; Apg 2:38; 22:16; Rom 6:3-4; 1 Kor 6:11; Tit 3:5).
124. Protestantism har i stort förkastat konfirmationen som ett sakrament (Apg 8:18, Heb 6:2-4), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln:
125. Protestantismen har tagit bort bikten inför en präst, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (Matt 16:19; 18:18; Joh 20:23).
126. Protestanter förkastar boten, eller de temporära straffen, för förlåtna synder i motsats till kristen traditionen och Bibeln. (4 Mos 14:19ff; 2 Sam 12:13f; 1 Kor 11:27ff; Heb 12:6f).
127. Protestanter har förkastat de sjukas smörjelse som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 6:13; 1 Kor 12:9,30; Jak 5:14-15).
128. Protestantismen har slutat att se äktenskapet som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Matt 19:4-5; 1 Kor 7:14,39; Ef 5:25-33).
129. Protestantismen förnekar oupplösligheten av äktenskapens sakrament och godkänner skilsmässa, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 2:24; Mal 2:14-16; Matt 5:32; 19:6,9; Mark 10:11-12; Luk 16:18; Rom 7:2-3; 1 Kor 7:10-14,39).
130. Protestantismen har tagit bort eukaristin som fokus och mittpunkt för tillbedjan och lovprisning. Vissa kommunicerar t.o.m. endast kvartalsvis vilket är emot all urkyrklig praxis. Se Apg 2:46.
131. De flesta protestanter ser eukaristin symboliskt, vilket är emot all universell kristen tradition intill 1540, och Bibeln (Matt 26:26-8; Joh 6:47-63; 1 Kor 10:14-22; 11:23-30), som klart visar ”reell presens = verklig närvaro”.
132. Protestantismen förnekar mässoffret, i motsats till traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 14:18; Ps 110:4; Jes 66:18ff; Mal 1:11; 2 Kor 5:18b, Heb 7:24f; 13:10; Upp 5:1ff, 8:3; 13:8). Katolicismen tror alltså inte att Jesus är offrad igen och återigen varje mässa; utan varje mässa är en återrepresentation av det enda offer på korset, vilket går utöver tid och rum, se Upp 13:8.
133. Protestantismen har i stort sett negligerat liturgins plats i gudstjänsterna (undantaget vissa anglikaner och lutheraner). Detta är det sätt kristna alltid har tillbett och lovprisat igenom alla tider, och kan därför inte bortses så lätt ifrån. (Ps 119: 62, 164, Apg 3:1, 10:9, 30, 1 Kor 16:8, se också Upp.
134. Katolicismen behåller känslan för det sakrala, det heliga, det sublima och det vackra i spiritualiteten. Altaret och avskiljda heliga rum, bevaras också. Många protestantiska kyrkor är inte mer än "möteshallar" eller "predikolador". Också de protestantiska hemmen är i skriande avsaknad av fullödig ”kristen hemestetik”. Detta är något som går emot hela snickarmiljön i Gudsmoderns hem. Protestanter är också ofta hemfallna åt en medioker, instängd, förenklad och tråkig hållning till konst, musik, arkitektur, drama, litteratur, ”fantasy”, osv.

DEN ANDRA VÄRLDEN
135. Protestantismen har förkastat den traditionella och bibliska dogmen om skärselden (som även Luther bejakade). Detta som en konsekvens av den falska uppfattningen om rättfärdiggörelsen och boten, i motsats till många tydliga ställen i Skriften: Jes 4:4; 6:5-7; Mika 7:8-9; Mal 3:1-4; 2 Mack 12:39-45; Matt 5:25-6; 12:32; Luk 16:19-31 (Ef 4:8-10; 1 Petr 3:19-20); 1 Kor 3:11-15; 2 Kor 5:10; Upp 21:27.
136. Protestantismen har förkastat (i stort pga missuppfattning och missförståelse) den katolska läran om avlaten. Detta är endast ett avlyftande av temporära straff för synder (ett slags botgöring), som Kyrkan gör (på grund av Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23). Detta är inget annorlunda än vad Paulus gör, när det gäller en ”felande” kyrkobroder i Korint. Han ger först en bot (1 Kor 5:3-5), och lyfter sedan bort en del av den (avlat: 2 Kor 2:6-11). Bara eftersom missbruk fanns under medeltiden (vilket erkänts och rättats till av Kyrkan), är inget skäl att upphäva bruket (och bli mera obibliskt förkrympt). Det är typiskt protestantiskt att bränna ner huset snarare än att städa det istället, eller att slänga ut barnet med badvattnet.
137. Protestantismen har kastat ut bönen för de döda, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Tobit 12:12; 2 Mack 12:39-45; 1 Kor 15:29; 2 Tim 1:16-18; också verser som har med skärselden att göra, eftersom bönerna är för dem).
138. Protestantismen förkastar, på märkliga grunder, att helgonen kan medla för oss efter döden, och förkastar också den motsvande bönen om förbön för att bönen skall ha större verkan (Jak 5:16). Hela den kristna traditionen och Bibeln menar att: 1) döda helgon är medvetna om de jordiska skeendena (Matt 22:30, Luk 15:10 och 1 Kor 15:29; Hebr 12:1). 2) De uppenbaras ibland på jorden, för att samverka med människorna (1 Sam 28:12-15; Matt 17:1-3, 27:50-53; Upp 11:3). Och 3) de kan därför medla för oss, och också bli förfrågade om deras förbön, precis som med den jordiska kämpande kyrkan (2 Mack 15:14; Upp 5:8; 6:9-10). Alltså är dödens udd bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud (läs detta igen)
139. En del protestanter tror inte på skyddsänglar, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Ps 34:7; 91:11; Matt 18:10; Apg 12:15; Hebr 1:14).
140. De flesta protestanterna förnekar att änglar kan medla för oss, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Upp 1:4; 5:8; 8:3-4).

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK del IV

TRADITION OCH HISTORICITET
74. Katolicismen förkastar "statskyrkorna," vilket leder till att regenter/regeringar styr kristendomen, istället för tvärt om.
75. Statskyrkosystemet var upphovet till den osunda nationalism, som uppstod tvärt emot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism).
76. Den enade katolska kristendomen (före 1500-talet) har inte varit förpestade av de tragiska religionskrig, som i sin tur ledde till “upplysningen”, i vilket människorna förkastade det hyckleri som inomkyrkliga krig var, och bestämde sig för att bli motståndare till religion istället för att låta religionen vara ledstjärnan i deras liv.
77. Protestantism, saknar reell auktoritet och dogmatisk struktur, och är ofta tragiskt tvingade till att vända sin kappa efter åsiktsvinden i moraliska och filosofiska frågor.
78. Många Protestanter har generellt en dimmig syn på den kristna historien, särskilt de år från 313 (Konstantins konversion) till 1517 (Luther). Denna ignorans, främlingsfientlighet och okunnighet mot den katolska traditionen leder till teologisk relativism, antikatolsk hållning, och ett konstant, onödigt ”uppfinnande av hjulet igen- process."
79. Protestantism från första början har varit antikatolsk, och är så än idag (speciellt evangelikala). Detta är uppenbarligen fel och obibliskt om katolicismen är kristen (om inte, är logiskt inte heller protestantismen kristen, eftersom man har ärvt sin teologi från katolicismen). Å andra sidan är inte katoliker antiprotestantiska.
80. Protestantismen misstror att det finns en läroutveckling, i motsats till den kristna traditionen och de underförstådda indikationerna i Bibeln. Alltid när Skriften refererar till en tillväxt i kunskap och mognad, individuellt eller kollektivt, så finns denna utvecklingstanke där. För det andra finns det en utveckling i Skriften ("progressiv uppenbarelse"). Se: livet efter döden, treenigheten, hedningarnas var eller icke vara. Också läror som protestanter har ärvt från katolicismen, som treenigheten och kanon, växte fram under de tre första århundradena.
Kyrkan är en kropp, Kristi kropp. Levande organismer, växer och mognar. Kristendomen är inte en staty, som ska poleras och dammas av, som en del protestanter verkar tro.
81. Den ohistoriska betoningen som protestantismen lider av leder till att individer tror att den Helige Ande bara talar till dem, och inte till de 1500 år som fanns före protestantismen kom till!
82. Brister i början av den protestantiska tanken har lett till ännu värre fel i dess reaktioner. T.ex. rättfärdiggörelseläran, som skapades för att försäkra att nåden är det väsentligaste, kom att förkväva all helgelsesträvan. Andra exempel är kalvinismen, med sin grymma gudsbild, har fått ett otal olika nya sektbildningar Jehovas vittne, kristen vetenskap och ”Moon”.
83. Protestantismen, i allt essentiellt, lånar från den katolska traditionen, eller förvrider den.
All lära som katoliker och protestanter är överens om, är klart katolsk i sitt ursprung (treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, kanon, himlen, helvete, osv.). Där protestantism skiljer sig är det oftast en förvridning av katolska rörelser. T.ex. kväkarna är en variant av kvietismen. Kalvinismen är en överdrift av Guds suveränitet, men helt obiblisk och otraditionell (förnekar fria viljan, har totalt syndafördärv och dubbel predestination, osv.). Protestantismens dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från nominalismen, vilket var en avvikande gren av skolastiken, och som aldrig sanktionerades av Kyrkan. Sammanfattningsvis kan sägas att allt verkligt liv eller all sanning som protestantismen har är härlett från katolicismen, som är fulländningen av alla strävanden och djupdykningar inom protestantismen.

SOLA SCRIPTURA OCH KANON
84. Den grundläggande principen i protestantismen är sola Scriptura, som inte är biblisk (se nedan), ej historisk (fanns inte före 1517), eller logisk (den är självmotsägande):
101. Skriften innehåller inte hela Jesu undervisning, som många protestanter tror (Mark 4:33; 6:34; Luk 24:15-16,25-27; Joh 16:12; 20:30; 21:25; Apg 1:2-3).
85. Sola Scriptura är obiblisk, eftersom det är en användning av skriften som är emot dess eget vittnesbörd och hela den kristna historien. En objektiv läsning av Bibeln leder istället till den traditionella och katolska Kyrkans syn, än till motsatsen. Bibeln är faktiskt oupplösligt en del av den kristna traditionen själv!
86. NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist (alltså den tidiga Kyrkan kan inte trott på sola Scriptura som protestanter gör, om det inte menas endast GT).
87. Tradition är inte ett fult ord i Bibeln. Grekiskans ”paradosis“ refererar till något som har förmedlats (bra eller dåligt). Sund (kristen) tradition talas om i 1 Kor 11:2; 2 Tess 2:15, 3:6, och Kol 2:8. I det sistnämnda är det i motsats till enbart mänskliga traditioner.
88. Kristen tradition, enligt bibeln kan vara muntlig som skriftlig (2 Tess 2:15; 2 Tim 1:13-14; 2:2). Paulus gör ingen skillnad.
89. Uttrycket " Guds ord" eller "Herrens ord" i Apg och breven är nästan alltid i referens till det talade, inte till Skriften i sig. Mycket av det nedskrivna var faktiskt ursprungligen muntligt (t.ex. Jesu hela lära eller Petrus pingsttal).
90. I motsats till många protestantiska hävdanden, så förkastade inte Jesus all tradition och inte ens mer negativt än Paulus gjorde (Matt 15:3,6; Mark 7:8-9,13, där Han fördömer deras traditioner)."
91. Grekiskans. ”paradidomi”, eller "överlämnande" kristen, apostolisk tradition nämns i Luk 1:1f; Rom 6:17; 1 Kor 11:23; 15:3; 2 Petr 2:21; Judas 3. ”paralambano”, eller "mottagande” tradition nämns i 1 Kor 15:1-2; Gal 1:9,12; 1 Tess 2:13.
92. Uttryck som "tradition," "evangelium," "Guds Ord," "doktrin," och "tron" är essentiellt synonymt, och vanligtvis muntligt. T.ex., i Tessalonikerbreven, där Paulus använder 3 av dessa utbytbart (2 Tess 2:15; 3:6; 1 Tess 2:9,13 (se också Gal 1:9; Apg 8:14). Om tradition är ett fult ord, så är "evangelium" och "Guds Ord" det också!
93. Paulus, i 1 Tim 3:15, sätter Kyrkan över Bibeln som sanningens grundpelare, som är klart motsatt Sola Scriptura.
94. Protestantismens bästa "text" för att bevisa ”sola Scriptura”, 2 Tim 3:16 missar kärnan, eftersom den säger att Bibeln är ofelbar, men inte något om att den är tillräcklig för all undervisning eller helighet. Katoliker instämmer i att Bibeln är fantastisk för just dessa ändamål, men inte att den är tillräcklig, som protestanter hävdar. För det andra, så talar Paulus om "Skriften" här, innan NT fanns (NT samlades samman 300 är senare). Därför refererar Han endast till GT. Detta medför att NT inte är nödvändig för tron, om “sola Scriptura” är sann, och att detta slås fast i denna vers!
95. Om de ovanstående påståendena är sanna, är all katolsk tradition i samstämmighet med Bibeln, även där Bibeln är tyst eller bara implicerar något. För katoliker, behöver inte varje doktrin hittas i Bibeln, eftersom detta endast är en protestantisk princip (Sola Scriptura.). Å andra sidan, så hävdar katolska teologer att all katolsk lära kan hittas i Skriften, i alla fall dess kärnform, eller som en logisk slutsats.
96. Som en del av de eftertänksamma evangelikala läromästare har pekat på; kan en ogenomtänkt ”sola Scriptura-lära” snabbt förvandlas till "biblioatri" vilket nästan är en dyrkan av Bibeln snarare än Gud, som är dess skapare. Denna mentalitet är snarlik den muslimska synen på uppenbarelse, där inget mänskligt element är involverat. Sola Scriptura, rätt förstådd från ett mer sofistikerat protestantiskt perspektiv, som betyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten i kristendomen. Ej en fullständig nedteckning av allt vad Gud gjort, sagt och vill som många tror.
97. Kristendomen är oundvikligen, och i sitt inre väsen historisk. All händelser i Jesu liv (inkarnationen, korsfästelsen, uppståndelsen, himmelsfärden, osv.) är historiska, likväl som apostlarnas undervisning. Traditionen, är därför oundviklig, i motsats till ärkeprotestantiska uttalanden om att sola Scriptura skulle tillintetgöra traditionen. Ovanstående är sant både för stora traditioner (ekklesiologi, treenighetslära, rättfärdiggörelse) och små traditioner (stil på kyrkomusiken, predikolängden, osv.). Varje förnekande av en viss tradition involverar också en snedvridning (gömd eller öppen) mot ens egen alternativa tradition (om all kyrklig auktoritet avvisas, kommer ”den individualistiska autonomin” vara en "tradition," som försvaras).
98. Sola Scriptura bokstavligt menat och praktiskt sett kan inte ha varit riktig, för majoriteten kristna genom historien, eftersom tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Predikan och den muntliga tradition, tillsammans med kyrkans bönepraxis, kyrkoåret, kyrkoarkitekturen och kyrkans konst, var den primära källan för evangeliet under 1400 år. För dessa människor skulle sola Scriptura setts som en absurd abstrakt omöjlighet.
99. Protestantismen hävdar att katolska Kyrkan har "lagt till läror till Bibeln." Katoliker svarar att Kyrkan bara har dragit ut implikationerna från Bibeln (läroutveckling se 80, 95), och följt den förståelse som den tidiga Kyrkan hade. Protestanter har å andra sidan reducerat och minimerat Skriften. Så båda sidorna, betraktar den andre som obiblisk, men på helt olika sätt!
100. Sola Scriptura är protestantismens "akilleshäl". Att endast bejaka sola Scriptura är ingen lösning på auktoritetsproblemet, särskilt inte när alla dessa oräkneliga tolkningar finns. Om Bibeln nu är så klar som alla protestanter tror, skulle de vara ense genom att läsa och vara villiga att acceptera och följa vad den lär. Men nu är detta inte fallet och sola Scriptura blir därmed endast en önskedröm (i bästa fall). Det enda som alla protestanter är överens om är att de inte är överens och att katolicismen är fel. Av alla protestantiska dogmer, är Skriftens klarhet och dess tillräcklighet, den mest absurda och den lättaste att visa vara felaktig rent historiskt.
101. Sagt annorlunda, om alla har Bibeln som rättesnöre gör inte våra individuella tolkningar ofelbara. Tolkning är lika nödvändigt som tradition. Katolska Kyrkan är nödvändig för kyrkans enhet, ofelbarhet och för att sanning skall vara nåbar, eftersom skrift behöver uttolkare.
102. Katolicismen ser inte Skriften som obskyr, mystisk och otillgänglig, utan är bara inriktad på att skydda den från godtyckliga och villfarande ”exeges” (2 Pet 1:20, 3:16). Kyrkan sätter ut ”staket” som markörer för det område där sund exegetik är möjlig, eller snarare var den inte kan existera. Protestanter försöker också göra detta, men är alltför splittrad och navelskådande. 103. Protestantismen har ett stort problem med NT:s kanon. Denna process, att avgöra vilka böcker som skall ingå i NT, höll på intill 397. Detta bevisar att Skriften inte själv är ”den enda tillräckliga auktoritet," som protestantismen tror. En del ärliga, hängivna och lärda kristna misstrodde alltså kanoniciten av vissa böcker som nu finns i NT och betraktade andra böcker som inte finns i Bibeln som tillhörande densamma.
104. Synoden i Karthago, som beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att apokryferna skulle ingå, (vilket protestanter i en senare tradition har förkastat). Före 1517 såg alla kristna dessa böcker som Helig Skrift. Protestantismen accepterar konciliets beslut för NT, men inte för GT, precis som de godtyckligt väljer ut andra konciliära beslut, som de vill tro på.
105. I motsats till den protestantiska antikatolska myten, så har katolska Kyrkan alltid vördat Bibeln, och har inte censurerat eller undanhållit Skriften (Kyrkan har varit skeptiska mot vissa protestantiska översättningar, men också vise versa). Detta indikeras bl.a. av det idoga arbete som munkarna la ner i att skriva av och bevara Ordet, och det enorma översättningsarbete som katoliker gjort. Bibeln är en katolsk bok, hur mycket är protestanter studerar den eller hävdar att den endast är deras. Alla måste erkänna att Kyrkan har skrivit, avskiljt kanon och bevarat Skriften intakt i 1400 år. Hur kan Kyrkan vara emot något som den bevarat och vördat så länge?
Hela tankesättet är absurt och självmotsägande. Om katolicismen är så felaktig som protestanter hävdar borde de sätta ihop en ”egen bibel” (som i.of.s. Luther delvis gjorde, igenom att kalla vissa skrifter för halmepistlar), istället för att ta över den gamla, som de vilseledda katolikerna använt. Man kan inte plocka russinen ur den kyrkliga kakan, eller se sanningen som ett ”postmodernt smörgåsbord”.

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK del III

ETISKA DILEMMA OCH LIBERALISM
50. Protestantismen tror inte att fortplantningen är det primära syftet och målet med äktenskapet (det är inte en del av plikterna, som i katolikers äktenskap), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna Bibeln: (1 Mos 1:28; 28:3, Ps 107:38; 127:3-5).
51. Protestantismen godkänner preventivmedel, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och i Bibeln (1 Mos 38:8-10; 41:52; 2 Mos 23:25-6; 3 Mos 26:9; 5 Mos7:14; Rut 4:13; Luk 1:24-5). Nu är det endast katolicismen som behåller den gamla traditionen, i motsats till den moderna mentaliteten, där barn inte får plats.
52. Protestantismen (mest den liberala delen) har accepterat abort som ett moralisk möjligheten, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och Bibeln (t.ex. 2 Mos 20:13; Job 31:15; Ps 139:13-16; Jes 44:2; 49:5; Jer 1:5; 2:34; Luk 1:15,41; Rom 13:9-10).
53. Protestantismen (mest den liberala delen) tillåter kvinnliga pastorer (t.om. biskopar, som i anglikanska och lutherska kyrkor), i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och t.o.m. protestantisk teologi) traditionen och Bibeln (Matt 10:1-4; 1 Tim 2:11ff; 3:1-12; Titus 1:6). 54. Protestantismen är, och blir, formellt och officiellt alltmer ett språkrör och en kompromiss av den rådande fashionabla radikala feminismen, som förnekar uppdelningen i manligt och kvinnligt, som Bibeln lär (1 Mos 2:18-23; 1 Kor 11:3-10), som hela skapelsen visar och som den universella kristna traditionen bekräftar (alltså olikhet i roller, men inte i jämlikhet).
55. Protestantismen är också starkt förnekande till, mannens huvudroll i äktenskapet, vilket är baserat på Faderns primat över Sonen (och Anden). Dessa tre är dock lika i sin essens eller sitt väsen. Ov. förnekas i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Kor 11:3; Ef 5:22-33; Kol 3:18-19; 1 Pet 3:1-2, se även om jämlikhet; 1 Kor 11:11-12; Gal 3:28; Ef 5:21).
56. Liberal protestantism (mestadels anglikaner) har också vigt praktiserande homosexuella präster och välsignat deras "äktenskap" eller lärt att homosexualitet är endast en ej vald, "alternativ" livsstil, i motsats till den kristna traditionen och de helt klara indikationerna i Bibeln: (1 Mos 19:4-25; Rom 1:18-27; 1 Kor 6:9). Katolicismen står fast i förhållande till dessa värderingar.
57. Protestantismen är alltmer tolerant mot extrem radikala vänstervridna politiska åskådningar (särskilt som biskopar eller lärare). Detta är inte i linje med den kristna läran.
58. Liberal protestantism i allmänhet, och evangelikalism i särskildhet, har accepterat "den högre kritiska" metoden i biblisk tolkning (exegetik). Detta leder till ett sammanbrott för all bibelglädje och all traditionell kristen vördnad för den heliga Skriften. Därmed blir Bibeln ett mänskligt felbart dokument och man bortser därmed ifrån dess Gudomliga ofelbara väsen.
59. Många liberala protestanter har kastat ut många kardinaldogmer, som inkarnationen, jungfrufödelsen, kroppens uppståndelse (hos Kristus och hos oss), treenighet, arvsynd, helvetet, ondskans existens och under, osv.
60. Evangelikala är mer och mer tolerant mot teologisk liberalism.
61. Det evangelium som predikas av evangeliska protestantiska pastorer är ofta en stympad och förkortad, individualistisk och öronkittlande evangelium.
62. Synd, i evangelikala kretsar, är mer och mer sedd som psykologisk brist eller en avsaknad av självuppfattning, än ett viljemässigt uppror mot Gud, som det är.


KARISMATISM, ESKATOLOGI O.DYL.
63. Evangelikala (speciellt karismatiska) är fixerade med självuppfyllande, självhjälpande och ofta pur egoism, snarare än traditionell kristen betoning av lidande, uppoffring och tjänande.
64. Evangelikala har en splittrad och förljugen bild av lidandets plats i det kristna livet. Istället betonas "name-it-and-claim-it", evig hälsa och framgång i bl.a. pingst- och trosrörelser. Detta är i motsats till den kristna traditionen och Bibeln.
65. Protestantismen har liten förståelse för den klassiska bibliska läran om förödmjukelsen av den gamla människan, eller korsbärandet med Kristus: Matt 10:38; 16:24: Rom 8:13, 17; 1 Kor 12:24-6; Fil 3:10; 1 Petr 4:1, 13.
66. Likadant har protestantismen förlorat den klassiska bibliska läran om ställföreträdande lidande med Kristus. Vi kan få lida för andras synder och ge andra befrielse. På detta sätt byggs och förstärks Kristi kropp: 2 Mos 32:30-32; 4 Mos 16:43-8; 25:6-13; 2 Kor 4:10; Kol 1:24; 2 Tim 4:6.
67. "Trosrörelsen (och viss pingstteologi)" har en Gudssyn som gör Gud till en kosmisk tomte som uppfyller människans önskningar och längtan, och förnekar Guds suveränitet (Jak 4:3; 1 Joh 5:14).
68. De ovanstående sekterna lär också att alla kan bli helade som har tillräcklig tro, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (t.ex., Job, Paulus).
69. Pingstvänner och karismatiska protestanter har en för stark betoning på andliga upplevelser, och balanserar inte upp detta med förnuftet, Bibeln och traditionen (som inkluderar kyrkans auktoritet att förklara giltigheten av "privata uppenbarelser").
70. Andra protestanter (t.ex. många baptister) förnekar att de andliga gåvorna som helande o.dyl finns idag. (utan dog ut med apostlarna).
71. Evangelikalismen har en överdriven fascination av "sista tiden" som leder till obibliska datumsättande (Matt 24:30-44; 25:13; Luk 12:39-40) och mycken mänsklig tragedi.
72. Evangelikala har en överdriven betoning på att ”sista tiden” snart är här, vilket ger en uppgivenhet inför historien och sociala, politiska, etiska och ekonomiska strävanden här och nu.
73. Många försöker skrämma folk till Kristus genom sjukligt paranoida, orationella, ”eisegetiska” (läsa in samtiden i Skriften) ”sista tiden berättelser” (typ ”lämnad kvar”, ”en tjuv om natten”).

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK del II

EKKLESIOLOGI
20. Protestantismen har motsägande syn på hur kyrkan ska styras (alltså ekklesiologi; episkopal, presbyteriansk, kongregationell eller ingen kollektiv auktoritet alls), vilket gör disciplinära, enhetsmässiga och ordningsmässiga strävande stört när omöjliga. En del sekter hävdar t.o.m. att de har "apostlar" eller "profeter" ibland dem, vilket ofta resulterar i auktoritetsmissbruk.
21. Katolicismen har behållit den apostoliska successionen, som är nödvändig för sann apostolisk kristen tradition. Detta var kriteriet av den kristna sanningen, använt av de tidigaste kristna (i samma tid som kanon växte fram). Se Apg 13:2 + 14:14, 1 Tim 4:14, 5:22, 2 Tim 2:2.
22. Katolska Kyrkan accepterar auktoriteten från de stora ekumeniska koncilierna (se, t.ex. Apg 15 speciellt vers 28a) som definierar och utvecklar den kristna läran (alltså det mesta som även protestantismen också accepterar).
23. De flesta protestanter har inte biskopar, vilket är ett bibliskt ämbete (1 Tim 3:1-2) som har funnits ifrån kyrkans första urhistoria och igenom hela traditionen.
24. Protestantismen har inget sätt eller metod att fastställa lärofrågor definitivt. Det enda vettiga alternativet (om ens detta används) för en protestant är att räkna hur många protestantiska bibelkommentatorer, professorer, präster, osv. som har en viss syn på lära X, Y, eller Z. Det finns ingen enhetlig protestantisk tradition.
25. Protestantismen uppstod 1517, och som sådan är det en eftersläntrare i kristendomens historia. Därför kan det omöjligt vara en restaurering av den “rena”, "ursprungliga" kristenheten, eftersom detta är uteslutet genom den absurt sena tillkomsten. Kristendom måste ha en historisk kontinuitet eller så är det inte kristendom. Protestantismen är nödvändigtvis en "parasit" på katolicismen, både historiskt och dogmatisk sett.
26. Den protestantiska betoningen på den osynliga kyrkan är ett påhitt som inte finns i kyrkohistorien eller i bibeln (Matt 5:14; 16:18), därför är den falsk.
27. När protestantiska teologer talar om urkyrkans lära (t.ex., när man tillbakavisar gnosticismen), säger de "Kyrkan lärde . . ." (som om den då var enhetlig), men när de talar om situationen idag, instinktivt och inkonsekvent undviks all sådan terminologi, eftersom universell läroauktoritet nu klart finns i katolska Kyrkan enbart.
28. Den protestantiska principen om egna tolkningar och läror har skapat oräkneliga samfund (särskilt i det protestantiska USA) där människocentrerade "sekter" som Jehovas vittne, mormonerna, och kristen vetenskap ploppar upp som svampar ur den goda jorden. Själva åsikten att det går att ”starta nytt” eller begreppet ”den sanna kyrkan” är i sitt väsen protestantiskt.
29. Avsaknaden av en definitiv läroauktoritet i protestantismen (som det katolska “magisterium”) får många protestanter att tro att de har en direkt kontakt med Gud, vilket är motsatt hela den kristna traditionen och hela Bibeln (det är en slags "Bibeln, den Helige Anden och jag" mentalitet). Sådana människor är generellt teologiskt underutbildade, omöjliga att undervisa, saknar medkännande, och har inga problem med att göra deras antagna påstående "ofelbara" om vad som är sann kristendom!
30. Evangelikala:s "missionstekniker" är ofta utstuderat manipulativa, och i vart fall inte ursprunget ur den bibliska texten. En del har även en viss sekteristisk hjärntvättningsmetod.
31. Evangelikala är väldigt pragmatiskt infiltrerat. Det som fungerar är sant, och kristen tro presenteras på samma sätt som hamburgare och annat ”kitch” i media. Teknologi, massmedia, omvändelsemöte har ersatt personlig själavård, socialt engagemang, diakoni och offentlig hjälp för de okyrkliga.

DUALISM
32. Protestantiskt tänkande har en tendens att ställa saker emot varandra. Många av dessa skenbara motsatser är komplementära snarare än motsägande. Protestantismen är generellt sätt "antingen-eller," medan katolicismen ofta har "både-och" hållning. Några exempel följer;
33. Evangelikala separerar ofta livsförvandlande botgöring från en radikal Kristi efterföljelse vilket är diametralt motsatt evangeliet. Lutheranen Bonhoeffer kallade detta "billig nåd."
34. Frånvaro av tanken på underordning under en andlig auktoritet i protestantismen har läckt över till det offentliga livet, där tanken på personlig "frihet", "rättigheter," och "fritt val" nu dominerar över pliktkänslan, sammanhållningen och disciplinen; vilket numera närmast negligeras och skapar ett egoistiskare farligare samhälle.
35. Protestantismen tenderar att sätta materia mot ande, i det att man favoriserar det senare, och blir därmed gnostisk eller ”doketisk” i denna hållning.
36. Protestanters misstror ofta köttet ("karnation = kött-blivande") vilket ofta leder (i bl.a. fundamentalism) till en absurd legalism (ingen dans, alkohol, spelkort, rockmusik, osv.).
37. Många protestanter tenderar att separera livet i kategorier som "andlig" och "köttslig", som om Gud inte skulle vara Herre över allt i livet. Därmed förträngs att alla strävanden är ytterst andliga; syndiga som sunda.
38. Protestanter sätter ofta ordet (t.ex. Bibeln, predikan) mot sakramenten.
39. Protestanter sätter ofta inre helgelse mot liturgi.
40. Protestanter sätter ofta spontan bön mot formulerad bön.
41. Protestanter sätter ofta Bibel mot Kyrka.
42. Protestanter skapar en falsk uppdelning av Bibeln vs. traditionen.
43. Protestanter sätter ofta tradition mot den Helige Ande.
44. Protestanter tror att Kyrkans auktoritet och individuell frihet och samvete är motsägande.
45. Protestantismen (speciellt Luther) sätter det gamla testamentet mot det nya testamentet, trots att Jesus själv aldrig gör detta (Matt 5:17-19; Mark 7:8-11; Luk 24:27,44; Joh 5:45-47).
46. På lika obiblisk grund, sätts lagen mot nåden.
47. Protestanter skapar en falsk uppdelning i symbolism och sakramental verklighet (t.ex., dop). 48. Protestantismen separerar individen från den kristna gemenskapen (1 Kor 12:14-27).
49. Protestanter sätter ofta helgonvördnaden mot tillbedjan och dyrkan av Gud. Katolsk teologi tilllåter inte helgondyrkan. Till helgon ber man om förbön och vördar. Gud dyrkas och tillbedjes.

150 SKÄL ATT VARA KATOLIK

Här är en översättning av Dave Armstrongs 150 skäl för katolicismen, se http://www.ourcatholicfaith.org/reasons.html.

SAMMANFATTNING
1. Sammanfattning: Jag tror att den katolska Kyrkan:s lära stämmer med allt bibliskt data och ger den enda rimliga synen på den kristna historien (t.ex. den kristna apostoliska traditionen), och har ibland sig den mest naturliga, verklighetsnära och sublima kristna moralen, spiritualiteten, social etiken, och filosofin.
2. Alternativt: Jag är katolik eftersom jag ärligt tror, genom flera kumulativa bevis, att katolicismen är sann. Och därför är katolska Kyrkan den synliga gudomligt instiftade Kyrkan, som Kristus kallade sin kropp, mot vilken inte ens helvetets portar ska bli övermäktig (Mt 16:18), och därför innehar hon en auktoritet som jag som kristen är förpliktigad att underordna.
3. Alternativt 2: Jag är tvungen att lämna protestantismen, eftersom den är allvarligt felaktig i sina tolkningar av Bibeln (t.ex. "sola fide" och “moralteologi” mm - se nedan). Den är också inkonsekvent selektiv i sitt urval av olika katolska traditioner (t.ex., biblisk kanon), inadekvat i sin ekklesiologi, saknar en sund syn på den kristna historien (t.ex., "Sola Scriptura") och är obibliskt schismatisk, anarkistisk, och relativistisk. Dock ses inte protestantismen som helt felaktig och alla döpta trossyskon som bekänner Nicenska-Kalcedoniska bekännelsen är kristna.

GENERELLA INVÄNDNINGAR
4. Katolicismen är inte delad eller sekteristisk (Joh 17:20-23; Rom 16:17; 1 Kor 1:10ff och Ef 4).
5. Katolicismens enhet ger kristenheten och vår Herre mer trovärdighet (Joh 17:23).
6. Katolicismens enhet och fullhet är en buffert mot sekularisering och humanism.
7. Katolicismen undkommer den obibliska individualismen, som underminerar det kollektivistiska och organiska tänkandet (t.ex., 1 Kor 12:25-26).
8. Katolicismen undkommer teologisk relativism, genom dogmats oföränderlighet och kontinuiteten och enheten runt biskoparna och påven.
9. Katolicismen i alla fall formellt (även om det tragiskt nog inte alltid i praktiken) skyddar från teologisk relativism som leder till osäkerhet på alla plan och speciellt bland lekfolket.
10. Katolicismen undkommer kyrklig anarkism – eftersom man inte kan hoppa över till ett annat samfund, när man inte är nöjd (inga hoppjärkor).
11. Katolicismen behåller det mysteriösa, övernaturliga, och det sakrala i kristendomen, och i.o.m. detta i klar opposition mot sekulariseringen, där den religiösa sfären är ytterst begränsad.
12. Den sekulära falska uppdelningen av “kyrkan mot världen” har lett många kristna, till att dra sig ur politiken. Katolicismen ger en grund för att ta civilt och politiskt ansvarstagande.
13. Protestantismens individualism leder till privatisering av kristendomen, som har lite respekt för socialt och politiskt liv, och som lämnar lite utrymme för kristet inflyttande i offentligheten.
14. Protestantismen lutar sig mycket på mänskliga traditioner (alla samfund verkar uppkomna ur dess grundares visioner).
15. Protestantiska kyrkor (speciellt evangelikala), är ofta skyldiga till att sätta deras pastorer på alltför höga piedestaler. Därför blir, varje pastor en "påve," i olika grad (några är "superpåvar"). P.g.a. detta upplever evangelikala församlingarna ofta en allvarlig kris eller splittring, när deras pastor/herde lämnar. Det verkar därmed som deras filosofi är mycket människocentrerad, istället för att vara Gudscentrerad.
16. Evangelikala är fixerade av celebriteter (t.ex. vissa pastorer, TV evangelister, Hinn etc).
17. Evangelikala tror att en snabb tillväxt är ett tecken på Guds speciella närvaro och Hans speciella välsignelse. De glömmer att mormonismen också växer snabbt. Gud kallar oss till trohet, lydnad och inre tillväxt, snarare än att ge oss snygg statistik.
18. Evangelikala betonar ofta empirisk tillväxt, snarare än individuell andlig mognad.
19. Evangelikala har en världsbild som är mer kapitalistisk än kristen. Välstånd och personlig framgång söks mer än gudfruktighet, och är t.o.m. sedd som ett bevis på Guds utvaldhet, i t.ex. puritanismen, i motsats till den kristna traditionen och all biblisk lära.

EKKLESIOLOGI
20. Protestantismen har motsägande syn på hur kyrkan ska styras (alltså ekklesiologi; episkopal, presbyteriansk, kongregationell eller ingen kollektiv auktoritet alls), vilket gör disciplinära, enhetsmässiga och ordningsmässiga strävande stört när omöjliga. En del sekter hävdar t.o.m. att de har "apostlar" eller "profeter" ibland dem, vilket ofta resulterar i auktoritetsmissbruk.
21. Katolicismen har behållit den apostoliska successionen, som är nödvändig för sann apostolisk kristen tradition. Detta var kriteriet av den kristna sanningen, använt av de tidigaste kristna (i samma tid som kanon växte fram). Se Apg 13:2 + 14:14, 1 Tim 4:14, 5:22, 2 Tim 2:2.
22. Katolska Kyrkan accepterar auktoriteten från de stora ekumeniska koncilierna (se, t.ex. Apg 15 speciellt vers 28a) som definierar och utvecklar den kristna läran (alltså det mesta som även protestantismen också accepterar).
23. De flesta protestanter har inte biskopar, vilket är ett bibliskt ämbete (1 Tim 3:1-2) som har funnits ifrån kyrkans första urhistoria och igenom hela traditionen.
24. Protestantismen har inget sätt eller metod att fastställa lärofrågor definitivt. Det enda vettiga alternativet (om ens detta används) för en protestant är att räkna hur många protestantiska bibelkommentatorer, professorer, präster, osv. som har en viss syn på lära X, Y, eller Z. Det finns ingen enhetlig protestantisk tradition.
25. Protestantismen uppstod 1517, och som sådan är det en eftersläntrare i kristendomens historia. Därför kan det omöjligt vara en restaurering av den “rena”, "ursprungliga" kristenheten, eftersom detta är uteslutet genom den absurt sena tillkomsten. Kristendom måste ha en historisk kontinuitet eller så är det inte kristendom. Protestantismen är nödvändigtvis en "parasit" på katolicismen, både historiskt och dogmatisk sett.
26. Den protestantiska betoningen på den osynliga kyrkan är ett påhitt som inte finns i kyrkohistorien eller i bibeln (Matt 5:14; 16:18), därför är den falsk.
27. När protestantiska teologer talar om urkyrkans lära (t.ex., när man tillbakavisar gnosticismen), säger de "Kyrkan lärde . . ." (som om den då var enhetlig), men när de talar om situationen idag, instinktivt och inkonsekvent undviks all sådan terminologi, eftersom universell läroauktoritet nu klart finns i katolska Kyrkan enbart.
28. Den protestantiska principen om egna tolkningar och läror har skapat oräkneliga samfund (särskilt i det protestantiska USA) där människocentrerade "sekter" som Jehovas vittne, mormonerna, och kristen vetenskap ploppar upp som svampar ur den goda jorden. Själva åsikten att det går att ”starta nytt” eller begreppet ”den sanna kyrkan” är i sitt väsen protestantiskt.
29. Avsaknaden av en definitiv läroauktoritet i protestantismen (som det katolska “magisterium”) får många protestanter att tro att de har en direktkontakt med Gud, vilket är motsatt hela den kristna traditionen och hela Bibeln (det är en slags "Bibeln, den Helige Anden och jag" mentalitet). Sådana människor är generellt teologiskt underutbildade, omöjliga att undervisa, saknar medkännande, och har inga problem med att göra deras antagna påstående "ofelbara" om vad som är sann kristendom!
30. Evangelikala:s "missionstekniker" är ofta utstuderat manipulativa, och i vart fall inte ursprunget ur den bibliska texten. En del har även en viss sekteristisk hjärntvättningsmetod.
31. Evangelikala är väldigt pragmatiskt infiltrerat. Det som fungerar är sant, och kristen tro presenteras på samma sätt som hamburgare och annat ”kitch” i media. Teknologi, massmedia, omvändelsemöte har ersatt personlig själavård, socialt engagemang, diakoni och offentlig hjälp för de okyrkliga.

DUALISM
32. Protestantiskt tänkande har en tendens att ställa saker emot varandra. Många av dessa skenbara motsatser är komplementära snarare än motsägande. Protestantismen är generellt sätt "antingen-eller," medan katolicismen ofta har "både-och" hållning. Några exempel följer;
33. Evangelikala separerar ofta livsförvandlande botgöring från en radikal Kristi efterföljelse vilket är diametralt motsatt evangeliet. Lutheranen Bonhoeffer kallade detta "billig nåd."
34. Frånvaro av tanken på underordning under en andlig auktoritet i protestantismen har läckt över till det offentliga livet, där tanken på personlig "frihet", "rättigheter," och "fritt val" nu dominerar över pliktkänslan, sammanhållningen och disciplinen; vilket numera närmast negligeras och skapar ett egoistiskare farligare samhälle.
35. Protestantismen tenderar att sätta materia mot ande, i det att man favoriserar det senare, och blir därmed gnostisk eller ”doketisk” i denna hållning.
36. Protestanters misstror ofta köttet ("karnation = kött-blivande") vilket ofta leder (i bl.a. fundamentalism) till en absurd legalism (ingen dans, alkohol, spelkort, rockmusik, osv.).
37. Många protestanter tenderar att separera livet i kategorier som "andlig" och "köttslig", som om Gud inte skulle vara Herre över allt i livet. Därmed förträngs att alla strävanden är ytterst andliga; syndiga som sunda.
38. Protestanter sätter ofta ordet (t.ex. Bibeln, predikan) mot sakramenten.
39. Protestanter sätter ofta inre helgelse mot liturgi.
40. Protestanter sätter ofta spontan bön mot formulerad bön.
41. Protestanter sätter ofta Bibel mot Kyrka.
42. Protestanter skapar en falsk uppdelning av Bibeln mot traditionen.
43. Protestanter sätter ofta tradition mot den Helige Ande.
44. Protestanter tror att Kyrkans auktoritet och individuell frihet och samvete är motsägande.
45. Protestantismen (speciellt Luther) sätter det gamla testamentet mot det nya testamentet, trots att Jesus själv aldrig gör detta (Matt 5:17-19; Mark 7:8-11; Luk 24:27,44; Joh 5:45-47).
46. På lika obiblisk grund, sätts lagen mot nåden.
47. Protestanter skapar en falsk uppdelning i symbolism och sakramental verklighet (t.ex., dop).
48. Protestantismen separerar individen från den kristna gemenskapen (1 Kor 12:14-27).
49. Protestanter sätter ofta helgonvördnaden mot tillbedjan och dyrkan av Gud. Katolsk teologi tilllåter inte helgondyrkan. Till helgon ber man om förbön och vördar. Gud dyrkas och tillbedjes.

ETISKA DILEMMA OCH LIBERALISM
50. Protestantismen tror inte att fortplantningen är det primära syftet och målet med äktenskapet (det är inte en del av plikterna, som i katolikers äktenskap), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna Bibeln: (1 Mos 1:28; 28:3, Ps 107:38; 127:3-5).
51. Protestantismen godkänner preventivmedel, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och i Bibeln (1 Mos 38:8-10; 41:52; 2 Mos 23:25-6; 3 Mos 26:9; 5 Mos7:14; Rut 4:13; Luk 1:24-5). Nu är det endast katolicismen som behåller den gamla traditionen, i motsats till den moderna mentaliteten, där barn inte får plats.
52. Protestantismen (mest den liberala delen) har accepterat abort som ett moralisk möjligheten, i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och protestantisk upp till 1930) traditionen och Bibeln (t.ex. 2 Mos 20:13; Job 31:15; Ps 139:13-16; Jes 44:2; 49:5; Jer 1:5; 2:34; Luk 1:15,41; Rom 13:9-10).
53. Protestantismen (mest den liberala delen) tillåter kvinnliga pastorer (t.om. biskopar, som i anglikanska och lutherska kyrkor), i motsats till den universella kristna (katolsk, ortodox, och t.o.m. protestantisk teologi) traditionen och Bibeln (Matt 10:1-4; 1 Tim 2:11ff; 3:1-12; Titus 1:6). 54. Protestantismen är, och blir, formellt och officiellt alltmer ett språkrör och en kompromiss av den rådande fashionabla radikala feminismen, som förnekar uppdelningen i manligt och kvinnligt, som Bibeln lär (1 Mos 2:18-23; 1 Kor 11:3-10), som hela skapelsen visar och som den universella kristna traditionen bekräftar (alltså olikhet i roller, men inte i jämlikhet).
55. Protestantismen är också starkt förnekande till, mannens huvudroll i äktenskapet, vilket är baserat på Faderns primat över Sonen (och Anden). Dessa tre är dock lika i sin essens eller sitt väsen. Ov. förnekas i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Kor 11:3; Ef 5:22-33; Kol 3:18-19; 1 Pet 3:1-2, se även om jämlikhet; 1 Kor 11:11-12; Gal 3:28; Ef 5:21).
56. Liberal protestantism (mestadels anglikaner) har också vigt praktiserande homosexuella präster och välsignat deras "äktenskap" eller lärt att homosexualitet är endast en ej vald, "alternativ" livsstil, i motsats till den kristna traditionen och de helt klara indikationerna i Bibeln: (1 Mos 19:4-25; Rom 1:18-27; 1 Kor 6:9). Katolicismen står fast i förhållande till dessa värderingar.
57. Protestantismen är alltmer tolerant mot extrem radikala vänstervridna politiska åskådningar (särskilt som biskopar eller lärare). Detta är inte i linje med den kristna läran.
58. Liberal protestantism i allmänhet, och evangelikalism i särskildhet, har accepterat "den högre kritiska" metoden i biblisk tolkning (exegetik). Detta leder till ett sammanbrott för all bibelglädje och all traditionell kristen vördnad för den heliga Skriften. Därmed blir Bibeln ett mänskligt felbart dokument och man bortser därmed ifrån dess Gudomliga ofelbara väsen.
59. Många liberala protestanter har kastat ut många kardinaldogmer, som inkarnationen, jungfrufödelsen, kroppens uppståndelse (hos Kristus och hos oss), treenighet, arvsynd, helvetet, ondskans existens och under, osv.
60. Evangelikala är mer och mer tolerant mot teologisk liberalism.
61. Det evangelium som predikas av evangeliska protestantiska pastorer är ofta en stympad och förkortad, individualistisk och öronkittlande evangelium.
62. Synd, i evangelikala kretsar, är mer och mer sedd som psykologisk brist eller en avsaknad av självuppfattning, än ett viljemässigt uppror mot Gud, som det är.

KARISMATISM, ESKATOLOGI O.DYL.
63. Evangelikala (speciellt karismatiska) är fixerade med självuppfyllande, självhjälpande och ofta pur egoism, snarare än traditionell kristen betoning av lidande, uppoffring och tjänande.
64. Evangelikala har en splittrad och förljugen bild av lidandets plats i det kristna livet. Istället betonas "name-it-and-claim-it", evig hälsa och framgång i bl.a. pingst- och trosrörelser. Detta är i motsats till den kristna traditionen och Bibeln.
65. Protestantismen har liten förståelse för den klassiska bibliska läran om förödmjukelsen av den gamla människan, eller korsbärandet med Kristus: Matt 10:38; 16:24: Rom 8:13, 17; 1 Kor 12:24-6; Fil 3:10; 1 Petr 4:1, 13.
66. Likadant har protestantismen förlorat den klassiska bibliska läran om ställföreträdande lidande med Kristus. Vi kan få lida för andras synder och ge andra befrielse. På detta sätt byggs och förstärks Kristi kropp: 2 Mos 32:30-32; 4 Mos 16:43-8; 25:6-13; 2 Kor 4:10; Kol 1:24; 2 Tim 4:6.
67. "Trosrörelsen (och viss pingstteologi)" har en Gudssyn som gör Gud till en kosmisk tomte som uppfyller människans önskningar och längtan, och förnekar Guds suveränitet (Jak 4:3; 1 Joh 5:14).
68. De ovanstående sekterna lär också att alla kan bli helade som har tillräcklig tro, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (t.ex., Job, Paulus).
69. Pingstvänner och karismatiska protestanter har en för stark betoning på andliga upplevelser, och balanserar inte upp detta med förnuftet, Bibeln och traditionen (som inkluderar kyrkans auktoritet att förklara giltigheten av "privata uppenbarelser").
70. Andra protestanter (t.ex. många baptister) förnekar att de andliga gåvorna som helande o.dyl finns idag. (utan dog ut med apostlarna).
71. Evangelikalismen har en överdriven fascination av "sista tiden" som leder till obibliska datumsättande (Matt 24:30-44; 25:13; Luk 12:39-40) och mycken mänsklig tragedi.
72. Evangelikala har en överdriven betoning på att ”sista tiden” snart är här, vilket ger en uppgivenhet inför historien och sociala, politiska, etiska och ekonomiska strävanden här och nu.
73. Många försöker skrämma folk till Kristus genom sjukligt paranoida, orationella, ”eisegetiska” (läsa in samtiden i Skriften) ”sista tiden berättelser” (typ ”lämnad kvar”, ”en tjuv om natten”).

TRADITION OCH HISTORICITET
74. Katolicismen förkastar "statskyrkorna," vilket leder till att regenter/regeringar styr kristendomen, istället för tvärt om.
75. Statskyrkosystemet var upphovet till den osunda nationalism, som uppstod tvärt emot den universella jämlikheten och kristendomens universalism (=katolicism).
76. Den enade katolska kristendomen (före 1500-talet) har inte varit förpestade av de tragiska religionskrig, som i sin tur ledde till “upplysningen”, i vilket människorna förkastade det hyckleri som inomkyrkliga krig var, och bestämde sig för att bli motståndare till religion istället för att låta religionen vara ledstjärnan i deras liv.
77. Protestantism, saknar reell auktoritet och dogmatisk struktur, och är ofta tragiskt tvingade till att vända sin kappa efter åsiktsvinden i moraliska och filosofiska frågor.
78. Många Protestanter har generellt en dimmig syn på den kristna historien, särskilt de år från 313 (Konstantins konversion) till 1517 (Luther). Denna ignorans, främlingsfientlighet och okunnighet mot den katolska traditionen leder till teologisk relativism, antikatolsk hållning, och ett konstant, onödigt ”uppfinnande av hjulet igen- process."
79. Protestantism från första början har varit antikatolsk, och är så än idag (speciellt evangelikala). Detta är uppenbarligen fel och obibliskt om katolicismen är kristen (om inte, är logiskt inte heller protestantismen kristen, eftersom man har ärvt sin teologi från katolicismen). Å andra sidan är inte katoliker antiprotestantiska.
80. Protestantismen misstror att det finns en läroutveckling, i motsats till den kristna traditionen och de underförstådda indikationerna i Bibeln. Alltid när Skriften refererar till en tillväxt i kunskap och mognad, individuellt eller kollektivt, så finns denna utvecklingstanke där. För det andra finns det en utveckling i Skriften ("progressiv uppenbarelse"). Se: livet efter döden, treenigheten, hedningarnas var eller icke vara. Också läror som protestanter har ärvt från katolicismen, som treenigheten och kanon, växte fram under de tre första århundradena.
Kyrkan är en kropp, Kristi kropp. Levande organismer, växer och mognar. Kristendomen är inte en staty, som ska poleras och dammas av, som en del protestanter verkar tro.
81. Den ohistoriska betoningen som protestantismen lider av leder till att individer tror att den Helige Ande bara talar till dem, och inte till de 1500 år som fanns före protestantismen kom till!
82. Brister i början av den protestantiska tanken har lett till ännu värre fel i dess reaktioner. T.ex. rättfärdiggörelseläran, som skapades för att försäkra att nåden är det väsentligaste, kom att förkväva all helgelsesträvan. Andra exempel är kalvinismen, med sin grymma gudsbild, har fått ett otal olika nya sektbildningar Jehovas vittne, kristen vetenskap och ”Moon”.
83. Protestantismen, i allt essentiellt, lånar från den katolska traditionen, eller förvrider den. All lära som katoliker och protestanter är överens om, är klart katolsk i sitt ursprung (treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, kanon, himlen, helvete, osv.). Där protestantism skiljer sig är det oftast en förvridning av katolska rörelser. T.ex. kväkarna är en variant av kvietismen. Kalvinismen är en överdrift av Guds suveränitet, men helt obiblisk och otraditionell (förnekar fria viljan, har totalt syndafördärv och dubbel predestination, osv.). Protestantismens dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från nominalismen, vilket var en avvikande gren av skolastiken, och som aldrig sanktionerades av Kyrkan. Sammanfattningsvis kan sägas att allt verkligt liv eller all sanning som protestantismen har är härlett från katolicismen, som är fulländningen av alla strävanden och djupdykningar inom protestantismen.

SOLA SCRIPTURA OCH KANON
84. Den grundläggande principen i protestantismen är sola Scriptura, som inte är biblisk (se nedan), ej historisk (fanns inte före 1517), eller logisk (den är självmotsägande):
101. Skriften innehåller inte hela Jesu undervisning, som många protestanter tror (Mark 4:33; 6:34; Luk 24:15-16,25-27; Joh 16:12; 20:30; 21:25; Apg 1:2-3).
85. Sola Scriptura är obiblisk, eftersom det är en användning av skriften som är emot dess eget vittnesbörd och hela den kristna historien. En objektiv läsning av Bibeln leder istället till den traditionella och katolska Kyrkans syn, än till motsatsen. Bibeln är faktiskt oupplösligt en del av den kristna traditionen själv!
86. NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist (alltså den tidiga Kyrkan kan inte trott på sola Scriptura som protestanter gör, om det inte menas endast GT).
87. Tradition är inte ett fult ord i Bibeln. Grekiskans ”paradosis“ refererar till något som har förmedlats (bra eller dåligt). Sund (kristen) tradition talas om i 1 Kor 11:2; 2 Tess 2:15, 3:6, och Kol 2:8. I det sistnämnda är det i motsats till enbart mänskliga traditioner.
88. Kristen tradition, enligt bibeln kan vara muntlig som skriftlig (2 Tess 2:15; 2 Tim 1:13-14; 2:2). Paulus gör ingen skillnad.
89. Uttrycket " Guds ord" eller "Herrens ord" i Apg och breven är nästan alltid i referens till det talade, inte till Skriften i sig. Mycket av det nedskrivna var faktiskt ursprungligen muntligt (t.ex. Jesu hela lära eller Petrus pingsttal).
90. I motsats till många protestantiska hävdanden, så förkastade inte Jesus all tradition och inte ens mer negativt än Paulus gjorde (Matt 15:3,6; Mark 7:8-9,13, där Han fördömer deras traditioner)."
91. Grekiskans. ”paradidomi”, eller "överlämnande" kristen, apostolisk tradition nämns i Luk 1:1f; Rom 6:17; 1 Kor 11:23; 15:3; 2 Petr 2:21; Judas 3. ”paralambano”, eller "mottagande” tradition nämns i 1 Kor 15:1-2; Gal 1:9,12; 1 Tess 2:13.
92. Uttryck som "tradition," "evangelium," "Guds Ord," "doktrin," och "tron" är essentiellt synonymt, och vanligtvis muntligt. T.ex., i Tessalonikerbreven, där Paulus använder 3 av dessa utbytbart (2 Tess 2:15; 3:6; 1 Tess 2:9,13 (se också Gal 1:9; Apg 8:14). Om tradition är ett fult ord, så är "evangelium" och "Guds Ord" det också!
93. Paulus, i 1 Tim 3:15, sätter Kyrkan över Bibeln som sanningens grundpelare, som är klart motsatt Sola Scriptura.
94. Protestantismens bästa "text" för att bevisa ”sola Scriptura”, 2 Tim 3:16 missar kärnan, eftersom den säger att Bibeln är ofelbar, men inte något om att den är tillräcklig för all undervisning eller helighet. Katoliker instämmer i att Bibeln är fantastisk för just dessa ändamål, men inte att den är tillräcklig, som protestanter hävdar. För det andra, så talar Paulus om "Skriften" här, innan NT fanns (NT samlades samman 300 är senare). Därför refererar Han endast till GT. Detta medför att NT inte är nödvändig för tron, om “sola Scriptura” är sann, och att detta slås fast i denna vers!
95. Om de ovanstående påståendena är sanna, är all katolsk tradition i samstämmighet med Bibeln, även där Bibeln är tyst eller bara implicerar något. För katoliker, behöver inte varje doktrin hittas i Bibeln, eftersom detta endast är en protestantisk princip (Sola Scriptura.). Å andra sidan, så hävdar katolska teologer att all katolsk lära kan hittas i Skriften, i alla fall dess kärnform, eller som en logisk slutsats.
96. Som en del av de eftertänksamma evangelikala läromästare har pekat på; kan en ogenomtänkt ”sola Scriptura-lära” snabbt förvandlas till "biblioatri" vilket nästan är en dyrkan av Bibeln snarare än Gud, som är dess skapare. Denna mentalitet är snarlik den muslimska synen på uppenbarelse, där inget mänskligt element är involverat. Sola Scriptura, rätt förstådd från ett mer sofistikerat protestantiskt perspektiv, som betyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten i kristendomen. Ej en fullständig nedteckning av allt vad Gud gjort, sagt och vill som många tror.
97. Kristendomen är oundvikligen, och i sitt inre väsen historisk. All händelser i Jesu liv (inkarnationen, korsfästelsen, uppståndelsen, himmelsfärden, osv.) är historiska, likväl som apostlarnas undervisning. Traditionen, är därför oundviklig, i motsats till ärkeprotestantiska uttalanden om att sola Scriptura skulle tillintetgöra traditionen. Ovanstående är sant både för stora traditioner (ekklesiologi, treenighetslära, rättfärdiggörelse) och små traditioner (stil på kyrkomusiken, predikolängden, osv.). Varje förnekande av en viss tradition involverar också en snedvridning (gömd eller öppen) mot ens egen alternativa tradition (om all kyrklig auktoritet avvisas, kommer ”den individualistiska autonomin” vara en "tradition," som försvaras).
98. Sola Scriptura bokstavligt menat och praktiskt sett kan inte ha varit riktig, för majoriteten kristna genom historien, eftersom tryckpressarna fanns först på 1400-talet. Predikan och den muntliga tradition, tillsammans med kyrkans bönepraxis, kyrkoåret, kyrkoarkitekturen och kyrkans konst, var den primära källan för evangeliet under 1400 år. För dessa människor skulle sola Scriptura setts som en absurd abstrakt omöjlighet.
99. Protestantismen hävdar att katolska Kyrkan har "lagt till läror till Bibeln." Katoliker svarar att Kyrkan bara har dragit ut implikationerna från Bibeln (läroutveckling se 80, 95), och följt den förståelse som den tidiga Kyrkan hade. Protestanter har å andra sidan reducerat och minimerat Skriften. Så båda sidorna, betraktar den andre som obiblisk, men på helt olika sätt!
100. Sola Scriptura är protestantismens "akilleshäl". Att endast bejaka sola Scriptura är ingen lösning på auktoritetsproblemet, särskilt inte när alla dessa oräkneliga tolkningar finns. Om Bibeln nu är så klar som alla protestanter tror, skulle de vara ense genom att läsa och vara villiga att acceptera och följa vad den lär. Men nu är detta inte fallet och sola Scriptura blir därmed endast en önskedröm (i bästa fall). Det enda som alla protestanter är överens om är att de inte är överens och att katolicismen är fel. Av alla protestantiska dogmer, är Skriftens klarhet och dess tillräcklighet, den mest absurda och den lättaste att visa vara felaktig rent historiskt.
101. Sagt annorlunda, om alla har Bibeln som rättesnöre gör inte våra individuella tolkningar ofelbara. Tolkning är lika nödvändigt som tradition. Katolska Kyrkan är nödvändig för kyrkans enhet, ofelbarhet och för att sanning skall vara nåbar, eftersom skrift behöver uttolkare.
102. Katolicismen ser inte Skriften som obskyr, mystisk och otillgänglig, utan är bara inriktad på att skydda den från godtyckliga och villfarande ”exeges” (2 Pet 1:20, 3:16). Kyrkan sätter ut ”staket” som markörer för det område där sund exegetik är möjlig, eller snarare var den inte kan existera. Protestanter försöker också göra detta, men är alltför splittrad och navelskådande.
103. Protestantismen har ett stort problem med NT:s kanon. Denna process, att avgöra vilka böcker som skall ingå i NT, höll på intill 397. Detta bevisar att Skriften inte själv är ”den enda tillräckliga auktoritet," som protestantismen tror. En del ärliga, hängivna och lärda kristna misstrodde alltså kanoniciten av vissa böcker som nu finns i NT och betraktade andra böcker som inte finns i Bibeln som tillhörande densamma.
104. Synoden i Karthago, som beslutade om Bibelns kanon, beslutade också att "apokryferna" skulle ingå, (vilket protestanter i en senare tradition har förkastat). Före 1517 såg alla kristna dessa böcker som Helig Skrift. Protestantismen accepterar konciliets beslut för NT, men inte för GT, precis som de godtyckligt väljer ut andra konciliära beslut, som de vill tro på.
105. I motsats till den protestantiska antikatolska myten, så har katolska Kyrkan alltid vördat Bibeln, och har inte censurerat eller undanhållit Skriften (Kyrkan har varit skeptiska mot vissa protestantiska översättningar, men också vise versa). Detta indikeras bl.a. av det idoga arbete som munkarna la ner i att skriva av och bevara Ordet, och det enorma översättningsarbete som katoliker gjort. Bibeln är en katolsk bok, hur mycket är protestanter studerar den eller hävdar att den endast är deras. Alla måste erkänna att Kyrkan har skrivit, avskiljt kanon och bevarat Skriften intakt i 1400 år. Hur kan Kyrkan vara emot något som den bevarat och vördat så länge?
Hela tankesättet är absurt och självmotsägande. Om katolicismen är så felaktig som protestanter hävdar borde de sätta ihop en ”egen bibel” (som i.of.s. Luther delvis gjorde, igenom att kalla vissa skrifter för halmepistlar), istället för att ta över den gamla, som de vilseledda katolikerna använt. Man kan inte plocka russinen ur den kyrkliga kakan, eller se sanningen som ett ”postmodernt smörgåsbord”.

SOLA FIDE
106. Protestantismen separarar rättfärdiggörelsen från heliggörandet, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln. (t.ex., Matt 5:20; 7:20-24; Rom 2:7-13; 1 Kor 6:11; 1 Petr 1:2).
107. Protestantismen sätter tron mot gärningarna (sola fide), i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran. (Matt 25:31-46; Luk 18:18-25; Joh 6:27-9; Gal 5:6; Ef 2:8-10; Fil 2:12-13; 3:10-14; 1 Tess 1:3; 2 Tess 1:11; Hebr 5:9; Jak 1:21-7; 2:14-16). Dessa ställen indikerar också att frälsningen är en process, inte ett punktuellt skeende.
108. Protestantismen förkastar den klassiska bibliska läran om förtjänster, eller olik lön för våra goda gärningar i tron (Matt 16:27; Rom 2:6; 1 Kor 3:8-9; 2 Kor 5:10, 1 Petr 1:17; Upp 20:13, 22:12).
109. Protestantismen lär en yttre tillskriven forensisk rättfärdigörelse i motsats till den kristna traditionen och den klara Bibliska läran om en inre ingjuten faktisk rättfärdigörelse (som inkluderar heliggörandet): Ps 51:2-10; 103:12; Joh 1:29; Rom 5:19; 2 Kor 5:17; Hebr 1:3; 1 Joh 1:7-9.
110. Många protestanter (speciellt presbyterianer, kalvinister och baptister) tror på evig säkerhet, eller bevarandet av de heliga (alltså tron att ingen kan mista sin ”frälsning”, när man väl är räddad!) i motsats till den kristna traditionen och den klara bibliska läran. 1 Kor 9:27; Gal 4:9; 5:1,4; Kol 1:22-3; 1 Tim 1:19-20; 4:1; 5:15; Hebr 3:12-14; 6:4-6; 10:26,29,39; 12:14-15; 2 Pet 2:15,20-21; Upp 2:4-5.
111. I motsats till den protestantiska myten och antikatolsk hållning, så har inte den katolska kyrkan lärt att någon blir frälst p.g.a. gärningar. Gärningar och tron är oskiljbara (se Jak 1 och 2, Rom 2:13, 4:4), och nåden föregår alltid både tron och gärningarna. Självfrälsningsläran var fördömd av Kyrkan redan på synoden i Orange år 529. Även semi-pelagianism fördömdes här vilket är en lättare variant av densamma. Att fortsätta anklaga katoliker för detta är klart magstarkt. Det räcker med att titta i katekesen eller konciliet i Trent (1545-63), för att se att detta är lögn.

FRI VILJA
112. Protestantismens grundare förnekade, och kalvinister idag förnekar, den mänskliga fria viljan (Luther's favoritbok var Om den trälbundna viljan). Detta p.g.a. ”sola fide” dogmen, men i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln och det sunda förnuftet.
113. Klassisk protestantism har en felaktig syn på syndafallet, i att människan skulle vara helt genomkorrupt. Enligt Luther, Zwingli, Kalvin, och våra dagars kalvinister; kan människan endast göra ont i sin egen vilja, och har ingen fri vilja att kunna välja gott. Människan har alltså en alltigenom syndig natur. Katolicismen tror däremot, på ett mystiskt sätt, att hon kan samarbeta med nåden, som alltid försiggår alla goda gärningar. I katolicismen, är människans natur fortfarande till viss del god, men hon har en stor belägenhet att synda ("concupiscence").
114. Klassisk protestantism, och modern kalvinism, gör Gud till en skapare av det onda. Han måste vilja att människan gör ondska och överträder hans föreskrifter utan att ha fri vilja att göra detta, för att kunna döma predestinerat. Detta är hädelse och gör Gud till en djävul.
115. På samma sätt (eftersom människan inte har någon fri vilja), kommer Gud, i klassisk protestantism och modern kalvinism, predestinera människor till helvetet, utan människans val! 116. Klassisk protestantism och kalvinismen, lär att Jesus dog endast för utvalda (de i himlen).
117. Klassisk protestantism och kalvinismen, igenom den felaktiga synen på syndafallet, förnekar kapaciteten och förmågan av det mänskliga förnuftet att på något sätt känna Gud. Gud ensam och tron saliggör, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 12:28; Luk 10:27; Joh 20:24-9; Apg 1:3; 17:2,17,22-34; 19:8).

SAKRAMENT OCH LITURGI
118. Katolicismen håller fast vid den "inkarnatoriska principen," där Sonen blir kött och därmed ger en ny värdighet åt köttet och materien.
119. Protestantismen begränsar eller förkastar sakramentalism, som endast är en förlängning och en konsekvens av den inkarnatoriska principen och tron att materian kan innesluta nåden. Vissa sekter (t.ex., baptister, många pingstvänner) förkastar alla sakrament.
120. Protestantismen har i stort förkastat prästämbetet (Matt 18:18) och ordinationsriten, i motsats till traditionen och Bibeln: (Apg 6:6; 13:2, 14:22; 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6).
121. Katolicismen har behållit den Paulinska betoningen av de andliga fördelarna av celibatet (t.ex., Matt 19:12, 1 Kor 7:8,27,32-3).
122. Många protestanter har förnekat barndopet, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Apg 2:38-9; 16:15,33; 18:8 också 11:14; 1 Kor 1:16; Kol 2:11-12). Protestantismen är uppdelad i fem stora grupperingar, bara i olikhet i syn på dopet.
123. Den stora majoriteten av protestanter förnekar dopets förnyande effekt, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 16:16; Joh 3:5; Apg 2:38; 22:16; Rom 6:3-4; 1 Kor 6:11; Tit 3:5).
124. Protestantism har i stort förkastat konfirmationen som ett sakrament (Apg 8:18, Heb 6:2-4), i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln:
125. Protestantismen har tagit bort bikten inför en präst, i motsats till den kristna traditionen och Bibeln (Matt 16:19; 18:18; Joh 20:23).
126. Protestanter förkastar boten, eller de temporära straffen, för förlåtna synder i motsats till kristen traditionen och Bibeln. (4 Mos 14:19ff; 2 Sam 12:13f; 1 Kor 11:27ff; Heb 12:6f).
127. Protestanter har förkastat de sjukas smörjelse som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Mark 6:13; 1 Kor 12:9,30; Jak 5:14-15).
128. Protestantismen har slutat att se äktenskapet som ett sakrament, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Matt 19:4-5; 1 Kor 7:14,39; Ef 5:25-33).
129. Protestantismen förnekar oupplösligheten av äktenskapens sakrament och godkänner skilsmässa, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 2:24; Mal 2:14-16; Matt 5:32; 19:6,9; Mark 10:11-12; Luk 16:18; Rom 7:2-3; 1 Kor 7:10-14,39).
130. Protestantismen har tagit bort eukaristin som fokus och mittpunkt för tillbedjan och lovprisning. Vissa kommunicerar t.o.m. endast kvartalsvis vilket är emot all urkyrklig praxis. Se Apg 2:46.
131. De flesta protestanter ser eukaristin symboliskt, vilket är emot all universell kristen tradition intill 1540, och Bibeln (Matt 26:26-8; Joh 6:47-63; 1 Kor 10:14-22; 11:23-30), som klart visar ”reell presens = verklig närvaro”.
132. Protestantismen förnekar mässoffret, i motsats till traditionen och indikationerna i Bibeln: (1 Mos 14:18; Ps 110:4; Jes 66:18ff; Mal 1:11; 2 Kor 5:18b, Heb 7:24f; 13:10; Upp 5:1ff, 8:3; 13:8). Katolicismen tror alltså inte att Jesus är offrad igen och återigen varje mässa; utan varje mässa är en återrepresentation av det enda offer på korset, vilket går utöver tid och rum, se Upp 13:8.
133. Protestantismen har i stort sett negligerat liturgins plats i gudstjänsterna (undantaget vissa anglikaner och lutheraner). Detta är det sätt kristna alltid har tillbett och lovprisat igenom alla tider, och kan därför inte bortses så lätt ifrån. (Ps 119: 62, 164, Apg 3:1, 10:9, 30, 1 Kor 16:8, se också Upp.
134. Katolicismen behåller känslan för det sakrala, det heliga, det sublima och det vackra i spiritualiteten. Altaret och avskiljda heliga rum, bevaras också. Många protestantiska kyrkor är inte mer än "möteshallar" eller "predikolador". Också de protestantiska hemmen är i skriande avsaknad av fullödig ”kristen hemestetik”. Detta är något som går emot hela snickarmiljön i Gudsmoderns hem. Protestanter är också ofta hemfallna åt en medioker, instängd, förenklad och tråkig hållning till konst, musik, arkitektur, drama, litteratur, ”fantasy”, osv.

DEN ANDRA VÄRLDEN
135. Protestantismen har förkastat den traditionella och bibliska dogmen om skärselden (som även Luther bejakade). Detta som en konsekvens av den falska uppfattningen om rättfärdiggörelsen och boten, i motsats till många tydliga ställen i Skriften: Jes 4:4; 6:5-7; Mika 7:8-9; Mal 3:1-4; 2 Mack 12:39-45; Matt 5:25-6; 12:32; Luk 16:19-31 (Ef 4:8-10; 1 Petr 3:19-20); 1 Kor 3:11-15; 2 Kor 5:10; Upp 21:27.
136. Protestantismen har förkastat (i stort pga missuppfattning och missförståelse) den katolska läran om avlaten. Detta är endast ett avlyftande av temporära straff för synder (ett slags botgöring), som Kyrkan gör (på grund av Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23). Detta är inget annorlunda än vad Paulus gör, när det gäller en ”felande” kyrkobroder i Korint. Han ger först en bot (1 Kor 5:3-5), och lyfter sedan bort en del av den (avlat: 2 Kor 2:6-11). Bara eftersom missbruk fanns under medeltiden (vilket erkänts och rättats till av Kyrkan), är inget skäl att upphäva bruket (och bli mera obibliskt förkrympt). Det är typiskt protestantiskt att bränna ner huset snarare än att städa det istället, eller att slänga ut barnet med badvattnet.
137. Protestantismen har kastat ut bönen för de döda, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Tobit 12:12; 2 Mack 12:39-45; 1 Kor 15:29; 2 Tim 1:16-18; också verser som har med skärselden att göra, eftersom bönerna är för dem).
138. Protestantismen förkastar, på märkliga grunder, att helgonen kan medla för oss efter döden, och förkastar också den motsvande bönen om förbön för att bönen skall ha större verkan (Jak 5:16). Hela den kristna traditionen och Bibeln menar att: 1) döda helgon är medvetna om de jordiska skeendena (Matt 22:30, Luk 15:10 och 1 Kor 15:29; Hebr 12:1). 2) De uppenbaras ibland på jorden, för att samverka med människorna (1 Sam 28:12-15; Matt 17:1-3, 27:50-53; Upp 11:3). Och 3) de kan därför medla för oss, och också bli förfrågade om deras förbön, precis som med den jordiska kämpande kyrkan (2 Mack 15:14; Upp 5:8; 6:9-10). Alltså är dödens udd bruten och Gud är inte en Gud för de döda, ty Han är Jakob, Isak och Abrahams Gud (läs detta igen)
139. En del protestanter tror inte på skyddsänglar, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Ps 34:7; 91:11; Matt 18:10; Apg 12:15; Hebr 1:14).
140. De flesta protestanterna förnekar att änglar kan medla för oss, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: (Upp 1:4; 5:8; 8:3-4).

GUDSMODERS ROLL
141. Protestantismen förkastar Gudsmoderns syndfria avelse, i motsats till den kristna traditionen (även Luther) och indikationerna i Bibeln: 1 Mos 3:15; Luk 1:28 ("full av nåd" tolkas på goda lingvistiska grunder, att menas "utan synd"); Gudsmodern som en symbol för förbundets ark (Luk 1:35ff 2 Mos 40:34-8; Luk 1:43f 2 Sam 6:9ff: Guds närvaro kräver extraordinär helighet).
142. Protestantismen förkastar Gudsmoderns himmelsfärd, i motsats till den kristna traditionen och indikationerna i Bibeln: Om Maria verkligen var syndfri, skulle hon inte undergå syndens konsekvenser som är döden (Ps 16:10; 1 Mos 3:19). Andra liknande händelser finns också i Bibeln, vilket inte gör himlafärden omöjlig eller obiblisk (Henok: 1 Mos 5:24 och Heb 11:5; Elia: 2 Kung 2:11; Paulus: 2 Kor 12:2-4; likaså förutsätter den protestantiska dogmen om uppryckandet denna sortens händelser: 1 Tess 4:15-17(som dessutom är en helt otraditionell tolkning); och slutligen uppstår helgon i: Matt 27:52-3).
143. De flesta protestanter förnekar Gudsmoderns ständiga jungfrulighet, i motsats till den kristna traditionen (inkl. alla de protestantiska grundarna (Luther, Kalvin, Zwingli, osv.)och indikationerna i Bibeln.
144. Protestantismen förnekar Gudsmoderns andliga moderskapet för de kristna, i motsats till den kristna traditionen (inkl. Luther) och indikationerna i Bibeln (Joh 19:26-7: "se din Moder"; Upp 12:1,5,17: där kristna beskrivs som "hennes säd") Katoliker tror att Maria är ojämförligt mer levande och helig än oss, och därför så ber hon för oss och dessa böner har effekt (Jak 5:16; Upp 5:8; 6:9-10). Och hon är också vår syster eftersom hon är skapad av sin skapare. Maria agerar aldrig bortom den nåd som hennes Son har givit, och ärar alltid Honom, inte sig själv, som den katolska teologin betonar.

PETRINSKT ÄMBETE
145. Protestantismen förkastar påvens roll, i motsats till den kristna traditionen och de starka indikationerna i Bibeln om Petrus ledande roll som den förste och Jesu löfte om att ”Kefas” är den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka. Ingen förnekar att han var apostlarnas ledare. Påven är härlett från detta (Matt 16:18-19; Luk 22:31-2; Joh 21:15-17). Och Petrus namn finns alltid först i alla apostlaförteckningar; t.o.m. en ängel indikerar att han är ledarn (Mark 16:7), och han är alltid accepterad av hela den världsvida kyrkan som sådan (Apg 2:37-8,41). Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder (Apg 3:6-8), han uttalar den första ”anateman” (Apg 5:2-11), uppväcker döda (Apg 9:40), tar först emot hedningar (Apg 10:9-48), och hans namn nämns oftare än alla andra lärjungar tillsammans (191 gånger). Mm. mm.
146. Den romerska Kyrkan och dess påvar var centrala i styrandet och den teologiska direktionen och tolkningen från första början i Kyrkan. Detta går inte att förneka. Alla historiska grupperingar som nu betraktas som heretiska av både protestanter och katoliker var ursprungligen betraktade som sådana av både påvarna och/eller av ekumeniska koncilier som godkänts av påvarna.

AVSLUT
147. Protestantismen, i ett desperat försök att få någon historisk kontinuitet bortanför den katolska kyrkan, hävdar en linje från medeltida sekter som valdensarna, katarerna, och albigenarna (och ibland också montanisterna eller donatisterna). Detta försök är dömt att misslyckas när man studerar mer noggrant vad de trodde på. Dessa sekter behöll antingen för mycket katolsk lära (ifrån protestantisk synvinkel) eller innehöll de läror som är helt förkastliga i all verklig kristendom (katolsk, protestantisk, eller ortodox), eller bådadera.
148. Katoliker har den mest sofistikerade och tänkvärda kristna socio-ekonomiska och politiska filosofin, en mix av "progressiva" och "konservativa" element, som skiljer sig från den vardagliga politiska retoriken (utan innehåll) och den Machiavellianism som dominerar den politiska arena. Katolikerna har också den bästa synen på kyrkan i relation till staten och hela kulturen.
149. Katolicismen har den bästa kristna filosofin och världssyn, som har utvecklats genom århundradena via reflektion och iakttagelser.
150. Och sist, men inte minst, så har katolicismen den mest sublima spirualiteten, manifesterad i en oräkneliga variationer, från det monastiska idealet, till celibatet, från skolor till sjukhus, från Thomas a Kempis till St. Ignatius och deras respektive litteratur. Och alla helgon, både de kanoniserade och de okända, moder Teresa, påven Johannes Paulus II, de tidiga martyrerna, St. Franciskus, Lourdes och Fatima, kardinalen Newman, ärkebiskopen Fulton Sheen, St. Johannes av korset, Chesterton, Muggeridge, m.fl, m.fl .