Antikatolicism och smakfullhet!

Jag vill inte förpesta mitt inlägg om Kyrkan med denna bild, så J.T. Chick får en egen post, se "The Death Cookie" längre ner!

Smakfullt?!? Trovärdigt? Konstnärligt?

Sånt här har jag "matats med"!

Messianer, FörsamlingsBladsvändande och Shabbat

MFS har splittrat en redan splittrad frikyrklighet. De menar att kristenheten är fel i allt, utom att NT var rätt och att Yeshua var Messias (inte Gud)! Den "rätta" hednatron är messiansk och dog ut tidigt, men har nu återuppstått! Jag har debatterat rätt mycket med SÅ, lewanu och Rickard (som knappt går att ta på allvar, från Vakna Sverige)!

Min allvarliga fundering är varför alla judiska organisationer (ortodoxa, reformerta, liberala, progressiva, konservativa och rekonstruktionistiska) är eniga och förkastar idén att messianism är en form av judendom. Och så företräds MFS av Ketriel Blad; konverterad jude, som tror att Jesus är Messias!

A) Om MFS är en judisk rörelse, varför förkastar judarna dem (inkl Blad-verket)?
B) Om MFS är ”den rätta kristendomen (Jesus som messias)” varför förkastar alla kristna dem samfällt? Och vad finns det för konsekvenstänkande i att kritisera sönder kristendomen och sen vilja vara kvar och spela offerrollen.
C) Om det är en ny religion, varifrån kommer deras ledning? Om det krävs en jude för att leda dem, vem ska bli tronföljaren (då Blad verkar kamuflerat sig till oigenkännlighet för att passa i det judiska olivträdet, trotts sin doktorslagerkrans)! Det verkar vara sekterism, vilket jag med glädje och utan samvetskval förkastar. Och MFS har därmed ingen andlig auktoritet alls (förutom egen tolkning av skrifterna) att underordna sig? Man är en liten obetydlig karismatisk ”hang around”-klubb och verkar trilla mellan stolarna (den heliga Matt 16:16ff och Mose stol, Matt 23:2f)!

SABBAT
Deras huvudargument verkar vara att KK har avfallit, redan i NT:lig tid (visa mig vart det skett i NT eller i KyHi)! KK ändrade dagen för sabbatsfirande redan på 100-talet. Så jag har argumenterat för motsatsen. KK har rättmättig auktoritet att ändra dagen, men i detta fallet tror jag att Gud själv ändrade dagen i o m lilla katekesen:s ord i 452 (se stora 2174ff);

”Varför har sabbaten för de kristna bytts mot Söndagen?
Söndagen är Kristi uppståndelses dag. Som ”första dagen i veckan” (jfr Mk 16:2) hänvisar den till den första skapelsen; som ”åttonde dag” som följer sabbaten visar den på den nya skapelsen som inleddes genom Kristi uppståndelse. På detta sätt blev den för de kristna den första av alla dagar och den främsta av alla fester; Herrens dag, då han med sin påsk för den andliga sanning som finns i den hebreiska sabbaten till fulländning och förkunnar människans eviga vila i Gud.”

A. Gud gav Kyrkan obegränsad auktoritet! Matt 10:40; 16:19; 18:18; ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”; 28:18ff; Mark 2:27; Luk 10:16; Apg 15:28
B. Gud uppsrod på 8:e dagen (Joh 20:1) och visar sig för lärjungarna på efterföljande Söndagar (Luk 24:1, 13, 30 - 1:a mässan - ; Joh 20:19, 26; Apg 2:1, 42)!
C. Kyrkans främsta firande – återrepresenterandet (anamnes) av Jesu lidande, död och uppståndelse – blev därför lämpligt att extremt tidigt (troligen från början) upprepat på just Söndagen!
D. Kristendomen bröt redan extremt tidigt (se Kol 2 nedan) mot några saker i judendomen (de behöll och fullkomnade också det mesta); I) djuroffer -> EUKARISTIN; II) Kosher (Apg 10) -> NOAKITISKA LAGEN (Apg 15:20); III) omskärelse (Apg 15; Gal 5) -> DOP och IIII) Lördagsabbatten blev SöndagsLITURGIN (Apg 20:7, 1 Kor 16:2 och Upp 1:10)!
E. De tidigaste Skrifter vi har från de kristna (före NT var klart) talar om att Eukaristi firas på Söndag=”Herrens dag”; Didache 14; Barnabasbrevet 15:6–8 och Ignatios Brev till Magnesierna 8; 9:1.
F. Interpolationen bakåt till också apostlarna; är därför fullkomligt rimlig och den ENDA trovärdiga. Men även om t o m de första 200 åren firade Lördadssabbat, förändrar inte det, det faktum att Kyrkan hade fullmakt att kunna ändra tiden till Söndagen när som (de skulle kunna ändra till Onsdag idag, vad nu det skulle tjäna till)…

Kol 2:16ff: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus… och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill. Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som:Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors bud och läror,”

Ja, ingen MFS:are blir (nog) övertygad om den katolska hållningen som jag presenterat. Men så ser jag på det och så har Kyrkans tro alltid varit. De anti-katolska förutfattade principer gör att MFS:are ser rött, så fort KK nämns. Precis som i fallet med alla antikatolska nidbilder, går sånt att smula sönder, för den som vill. Vill man inte, kan man ägna restän av sitt liv till att kasta skit på min Kyrka… Till vilken nytta! Vad göder ett sånt hat? Vad vill man uppnå? Själv älskar jag allt i judendomen (allt utom deras uppfattning om Yeshua bar Yosef)!

Allt gott på Lördag eller Söndag!

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VIII MÄSSOFFER

lk 120, 271, 275, 280-281; KKK 1182, 1323, 1330, 1359-1372, 1552 och 1566 sammanfattade; korsets offer har aktualitet och fortbestånd i alla tider genom mässoffret. Kristi offer blir oblodigt närvarande och verksamt i varje mässa.

Offerperspektivet i katolsk och ortodox kyrklighet är kanske det mest svårsmälta för svensk kristenhet och därför blir detta avsnitt långt. Offer har alltid funnits, ända från begynnelsen1. När förbund instiftades i GT slöts de med djuroffer, se t.ex. 1 Mos 15:10; ”Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra”. Därefter gick parterna mellan kroppsdelarna, för att förtydliga vad som händer om avtal bryts. Se också 2 Mos 24:5, där offer återigen sker före Sinai och givandet av den mosaiska lagen. Det största försoningsoffret innebär att Kristus ger sig själv, för att vi ska få.

OFFERPERSPEKTIVEN ÄR FULLBORDADE
Kristus kom ju inte för att upphäva GT eller offerkulten, utan för att fullkomna. Golgata kan inte ha satt punkt för alla offer, utan var det kompletta och perfekta offret. I t.ex. Hebr 7:27 begränsas offerperspektiven endast utifrån ett mänskligt judiskt perspektiv. Blodiga djuroffer är historia, men judiska offer pekade framåt mot och fullkomnades i Kristus. Kyrkan har ett offer som ständigt pekar bakåt mot Kristi offer. Skriften och historien blir full av offerperspektiv, om vi läser GT utifrån NT och ser att NT helt vilar på GT och är fullkomningen. Det finns en person, där judendom och kristendom möts!

GT:S BAKGRUND
Syndens konsekvenser medförde att offret och offerpräster var självt en otroligt viktig del av judendomen, se t.ex. 3 Mos 21:8; ”…hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.”. I GT fanns överstepräst, offerpräster (män av Levi stam) och det allmänna prästerskapet (alla judar). Det nya är inrättat på ett likartat sätt. Kristus är översteprästen3 och det finns offerpräster och ett allmänt prästerskap (de döpta).
Offer hade många funktioner i judendomen. Först fanns förbundsoffer i tabernaklet eller tempel, vilka var både blodiga (djuroffer4) och oblodiga (bröd och vinoffer i 3 Mos 2, 7:11-18; 2 Sam 6:17-19; 1 Krön 16:2f). För det andra finns sedermåltiden (2 Mos 12) vid påsk, som innehöll lamm - vilket även betecknades Guds lamm - och även ojäst bröd, vin och bittra örter. För det tredje fanns också offer på den stora försoningsdagen (Jom Kippur, 3 Mos 16), vilket utplånades folkets synd under året. Alla dessa offer5 pekar fram mot korsfästelsen och eukaristin. Hela ceremoniallagen med alla offerriter och identitetsskapande ritualer syftar fram till Kristus och har sin källa och fullkomning i Honom, se t.ex. Gal 3:15ff.
Mänsklighetens påverkan av Kristi offer hade inte sitt slut på Golgata, se Mal 1:11; ”...överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn stort bland folken, säger Herren Sebaot.”. Kristus skulle offra som Melkisedek - se Gen 14:18 - vilket blir tydligt i den största kristologiska psalmen; Ps 110:4b; ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd”. Läses Mal 1:11 och andra GT-ställe i NT:s ljus6 får det sin fullkomning i mässoffret.

NT:S FULLKOMNING
Kristus deltog i tempelceremonierna, men efter försoningsoffret på korset kom de första judekristna att oftast enbart delta i de oblodiga ceremonierna och firade sedan eukaristin själva.7 Kristus upphävde inte offerkulten8, utan fullkomnade den (Matt 5:17) och se
även Matt 5:23; ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret…” och Mark 1:44; ”…visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt.”. Kristus föddes som jude och dog som jude.
Judarnas ceremonier innehöll två delar. Först offrades djur som frambars i templet. Kristus är påskalammet som offrades en gång för alla och därför offras inte djuroffer längre. Det sanna påskalammet har instiftat en ny oblodig liturgi som fullkomnar alla förbunden och påskens uttåg. För det andra frambars blodet från de judiska offren i templets allra heligaste. Kristus frambär detta offer till Fadern9 varje gång en mässa firas, men det kroppsliga blodiga offret återupprepas inte. Korset - eller Golgatas offret - försonade mänsklighetens synd och överbryggde avgrunden mellan människa och Gud och öppnade himlen för människan. Mässoffret är inte ett nytt golgataoffer, där Jesus offras igen och återigen varje mässa. Han lider, korsfästs och dör inte om och om igen, se Hebr 9:25f;
”Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger...Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv.”.
Istället är mässoffret ett helt oblodigt närvarandegörande av samma offer eller en återrepresentation10 av det offer som ständigt frambärs till Fadern. Kyrkan har aldrig lärt att mässoffret är en upprepning, utan mässoffret är en närvaro vid korsets enda offer. Detta är en nödvändighet om GT:s profetior och ceremonier skulle bli fullkomnade. Därmed är det enda evigt giltiga offret på korset - vilket hände en gång - ånyo oblodigt närvarande i brödet och vinet11 och frambärs till Fadern. Det är genom offerprästerna - vilka är Guds redskap och som representerar Kristus och även folket - som Gud återigen väljer att bli konkret närvarande i bröd och vin vid varje mässa. Detta enda offrets effekt fortsätter därmed genom hela historien, även in i mässan. Kristi offer behöver appliceras i våra liv, men allt flöder från Golgata, är relaterat till Korset och har sitt mål i Kristi offerdöd. Så i varje mässa är det samma överstepräst, offerlamm och offergåvor som fanns uppå korset. Mässoffret kräver precis som judarnas offer; präst, altare och offergåva. Översteprästen Kristus är den som offrar och offras och gör offret närvarande. Korsoffrets effekter kommer t.o.m. att fortsätta in i evigheten, därför att detta offer går utöver tid och rum. Se Upp 5:6, 12a och 13:8, där lammet ses som slaktat och därmed får offret följder som varar in i evigheten.
För fler bibelställen om mässoffret, se t.ex.12 Matt 26:28f; ”…förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”, vilket hänvisar till offer och speciellt de gammaltestamentliga offren.13 Här säger Kristus också att Han nästa gång skall dricka med lärjungarna i sin Faders rike.14 Se även vidare i Luk 22:19f; ”Detta är min kropp som offras för er”, vilket visar att Kristus ger oss just den kropp som offras på Golgata, se lk 280. Läs också Rom 15:16 där Paulus framställs som tempelpräst = gr. ”prosphora”, vilket är en offerframbärande prästroll. Läs också 1 Kor 5:7f, som beskriver Kristus som ett slaktat påskalamm som är högtidens ”mittbröd”. Se vidare i 1 Kor 10:16ff, där det talas om att brödet ger gemenskap med Kristi kropp, liksom israeliternas ätande av offren gav gemenskap med offeraltaret. Vidare i 1 Kor 11:25 talas det återigen om förbundsblodet. I 2 Kor 5:18b skrivs om att Paulus är i försoningens tjänst, alltså prästtjänsten. Se också Ef 5:2; ”…och utelämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.”. Hela Hebreerbrevet är ett enda stort offerperspektiv. Se t.ex. Hebr 2:17, där överstepräst syftar på offer och pekar bakåt mot de GT:liga offren och vidare 7:1-25, speciellt vers 17 och 24f, där Kristus sägs för alltid behålla sitt prästämbete. Vidare i Hebr 8:1-6, utmålas Kristus som en präst som förrättar tjänst i himlen och offrar. Se också Hebr 13:10-15;
”Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta.”...”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

KYRKOFÄDERNAS OFFERLÄRA
Kyrkohistoriska citat, som belyser mässoffret är otroligt många och extremt tidiga. Om vi först citerar från de apostoliska fäderna, Didache 14:1; ”På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd...efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent.” Se även 1 Cl 36:1; 40:2, 4 och 41:2;
”Han har ju tillsagt att offren och tempeltjänsten inte ska utföras godtyckligt och planlöst, utan vid fastställda tider och stunder...De som så vid föreskrivna tider förrättar offren åt honom är välbehagliga och sälla...”
Här är det den levitiska offertjänsten som beskrivs, men detta syftar fram på eukaristin i nästa textavsnitt i 44:4; ”Ty vi begår inte någon liten synd om vi från biskopsämbetet avsätter dem som oklanderligt och värdigt har framburit gåvorna.”. Se också St Ignatios i brevet till efesierna 5:2, där altare nämns.
De följande kyrkofäderna på 100-talet är på samma linje som de apostoliska fäderna. St Justinus Martyren, skriver apropå Mal 1:11; ”offret som offras överallt till Honom genom oss hedningar, är det eukaristiska brödet.”.15 St Irenaeus skriver, översatt från SPB I;
”När han [Jesus, min anm.] visade sina lärjungar hur de skulle frambära offer av sin skapelse...det nya förbundets nya offer. Detta är det offer som kyrkan har tagit emot från apostlarna och i hela världen frambär som förstlingsoffer till Gud som ger oss föda. Om detta har Malaki…förutsagt... [citat Mal 1:10]...Det framgår helt tydligt av detta att det första folket skall upphöra att offra åt Gud, medan det överallt skall frambäras ett offer som är rent, och att hans namn blir förhärligat bland folken”
”Offren som sådana har alltså inte avskaffats. Det fanns offer där, det finns också här, offer hos folket, offer också i kyrkan. Det är enbart arten som har förändrats...”.16
St Hippolytes skriver på tidigt 200-talet också i den apostoliska traditionen 4:13; ”Och vi ber dig att sända din helige Ande över din heligas kyrkas offer.”. Och för den som vill ha mer information finns det naturligtvis ännu mer material17.

MÄSSOFFERSAVRUNDAN
I slutändan är mässoffrets innersta mening lösningen på livets största gåta, alltså lidandets problem. Kreeft skriver på sidan 212 i Guds tårar; ”Nattvarden är lösningen på lidandets problem. Den gör lidande till offer.”. I detta mysterium finner vi kraften att stå mot det onda, ta på oss lidandet och däri få betrakta universums stora hemlighet; mysteriet att Guds sår är offret som besegrar all ondska, allt lidande samt all död. Universums största tragedi - att vi dödade den odödlige - förvandlades till eukaristi. Nederlag blir en ”eukatastrof”, som vinns genom död och uppståndelse. Guds tårar, omvandlar det som sårar. Alltings Herre finns närvarande och förklädd i formen av ett litet oansenligt vetestycke. Vi kommer aldrig att förstå exakt hur Kristus finns närvarande där, men Kyrkans samlade erfarenhet är att all Helighets ursprung och fullkomnare finns där. Han finns hos oss konkret med sin mänsklighet (kropp och blod) och gudomlighet (sin själ) mitt inne i Kyrkans centrum. Detta offer sammanfattar allt! Christie eleison!

1 Se 1 Mos 4 (Kain och Abel), 8:20 (Noa), 12:8 (Abraham) samt 26:25 (Isak).
2 Se LUTHER i SA 2: art 2 i SKB, s314. Se också CA 24 och Apol 24 i SKB, s 70-73, 265-288.
3 Se en intressant profetia i 1 Mos 49:8-11, där Juda stam (Davids stam, inte Levi stam) sägs inneha en särställning ”…Han tvättar sin dräkt i vin, sin klädnad i druvornas blod.”. Och se Jes 53.
4 För att bl.a. ”ta kål på” sina egyptiska avgudaläror, slaktades/offrades rituellt dessa ”djurgudar” efter bl.a. Arons uppror med guldkalven (egyptisk gudasymbol för pengar, sex och makt), 2 Mos 32.
5 Se också förbunden, t.ex. med Abraham, som i orienten innehöll offer. Och vid Jom Kippur fanns ett ytterliggare djuroffer som innebar att en getabock fick bära folkets synder till öknen, se 3 Mos 16:21ff.
6 Se t.ex. Joh 6:53-58 och Hebr 6:20-7:4, 17.
7 Undantaget är kanske St Paulus i Apg 18:18; 21:23-26 (jämför med nasirlöften i 4 Mos 6) och 24:17f.
8 Kristus förgör det gamla förbundet (Matt 21:12 och 27:51-54), men fullkomnar offerriterna i sin egen kropp och i eukaristin. Han lyfter det gamla förbundet till en ny nivå, genom sitt lidande, budskap och livgivande död. GT:s offer var temporära. Templet har fullbordats i ”det levande Templet”.
9 Detta utförs i det himmelska templet.
10 Jämför med KKK 1099-1103, där judarnas begrepp ”zakar” tas upp. I påskfirandet återkallas i minnet och återrepresenteras skeendet, mitt bland deltagarna. Jämför också KKK 1363 där närvarandegörandet i mässan tas upp i samband med judarnas närvarandegörande i påskmåltiden.
11 Därav bruket av vitt vin, vilket förtydligar att vinet är en oblodig återrepresentation av Golgataoffret.
12 För er som vill ha ännu mer material se även Ps 116:13; Jes 66:18ff; 1 Kor 11:17-34; Hebr 3:1; 4:14ff; 5:1ff; 6:20; 9:11-17, 24-28; 10:10, 19-22; 1 Petr 2:5b och Upp 6:9; 8:3-5; 9:13; 11:1; 14:1. Läs också KKK 1330, 1367ff och Trient i ES938 och ES948ff. Se även om det nya förbundet i Joh 1-2. Se Joh 1:17, och Joh 2:1ff, där Jesu första underverk beskrivs. Vin är ofta bland judarna en symbol för lagen. Joh 2:5; ”gör det han säger åt er” kan jämföras med 2 Mos 19:8 ”Allt vad Herren sagt vill vi göra.”. Och v6 renhetskrus kan jämföras med 2 Mos 19:10f, med renhet innan Sinai. Se 8 som nämner altare.
13 Se 2 Mos 24:1-17, om förbundsblodet; 3 Mos 7:14, gemenskapsoffrets blod; 14:17; 17:11, blodet är försoning eftersom det är livet; Rom 3:9, 25 och Hebr 9:10 m.fl..
14 Vilket gör att nattvarden får en offerkaraktär (och en eskatologisk dimension). Vi firar måltiden, tillsammans med himmelsk överstepräst, åtminstonde varje söndag. Bakgrunden till detta är judarnas fyra bägare vin som dracks vid påskmåltiden. Till huvudrätten dracks 2:a och 3:e bägaren och det var i den 3:e bägaren som nattvarden instiftades. Jämför med Luk 22:16 och v17, där 2:a bägaren nämns, v20 där 3:a bägaren nämns. Den 3:e bägaren dracks till lammet och kallades välsignelsens bägare (herakah - jämför 1 Kor 10:16). Den fjärde (hallel) dracks sist, efter hallelpsalmerna (Ps 114-118) och var en sammanfattning av måltiden. I Mark 14:26 sjungs hallelpsalmerna, men därefter avbryts måltiden. Först vid korset dricks den fjärde bägaren, se Joh 19:28-30. Först här uppfylls den första kristna påskmåltiden. Så eukaristin slutar på korset (offerkaraktär) och passionsdramat börjar med ”den sista måltiden”. Se vidare i t.ex. HAHN, A Father Who Keeps His Promises: God's Covenant Love in Scripture, kapitel 12.
15 St JUSTINUS Martyren, Dialogus cum Tryphone Iudaeo 41 (J60) och se också 117 (J144a), där återigen offer tydligt tas upp och Mal 1:11 citeras. Se även Apologia prima 62.
16 Ur St IRENAEUS, Adversus Haereses 4:17:5 och 4:18:1f (J232f, men även översatt i SPB I).
17 Börja med att fördjupa dig i följande; TERTULLIANUS, De spectaculis 13; De oratione 6 (J300a); 19:1 (J301); Ad Uxorem 2:8:4 (J320); år 211 i De Corona 3:3 (J367) och De Monogamia 10:1 (J382); ORIGENES Predikan (Hom) över Lev 9-10; 13:3; Adversus Celsius 7 år 248; St CYPRIANUS av Kartago, Brev 16 och 17:2 (översatt i SPB III, s30 och 32); 62:4:14; 63:4-14 (J581-J584); De ecclesiae catholicae unitate 17; St SERAPION av Thmuis, eukaristibön (översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s129); St KYRILLOS av Jerusalem år 350 i, 5:e mystagogiska katekesen (på Sv) speciellt 7-9; St AMBROSIUS, Om Sakramenten 4:27 (på Sv); Enarrationes in Psalmos 21:2; 23:5; 38:25 (J1260); 39:12f; 106:13; St AUGUSTINUS Bekännelser 9:12:32; 9:13:36; De civitate Dei 10:20 (J1745); 22:10 (på Sv); Adversus Iudaeus 9:13 (J1977); Brev 54:2 (på Sv); 98:9; Predikning 227 (J1519, men även översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s124 rad 22); 310 och Quaestionum in heptateuchum 3:57 (J1866).

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VII Eukaristi

SYMBOLISM OCH REALISM
lk 273-288; KKK 1373-1381 sammanfattade; Kristus är helt och fullt verkligt närvarande i nattvarden.

Eukaristin är symbol och därmed närvaro och reéll fysisk boning för Kristus. I det gamla förbundet var inte Guds folk främmande för att Gud fysiskt tog sin boning mitt ibland dem, se 2 Mos 25:8, 22 och Ps 11:4. Men i vissa radikala samfund sågs allt enbart symboliskt eller figurativt, även nattvarden. Detta är fullständigt mot all universell kristen tradition intill 1530. Det är även fullständigt mot Skriftens budskap, se t.ex. Matt 26:26-29, där Jesus tar en bägare (och ett bröd), ber tackbön [”eucharistia”], bryter brödet, ger och säger; tag och drick (ät); DETTA ÄR1 mitt blod (kropp). Han säger också här att Han nästa gång skall dricka med lärjungarna i sin Faders rike.2 Vidare i hela Joh 6 ses Jesus som livets bröd och brödundret tolkas dessutom också som hänvisande mot nattvardens mysterium. Läs speciellt Joh 6:47-63, där det t.o.m. uttryckligen skrivs att vi måste äta3 Kristi kropp. Många lärjungar - nästan alla - blir här upprörda av Jesu lära och lämnar honom. Märk väl att Jesus inte reducerar sin lära enbart symbolisk och bildligt, för att få dem tillbaka.4 Jämför även i 1 Kor 5:7f; 10:14-22, som klart visar ”realpresens”, alltså verklig närvaro. Se också Hebr 13:10-15 och 1 Kor 11:23-29, där St Paulus till viss del återupprepar Matt och tillfogar att detta ätande förkunnar Herrens död. Om någon gör detta ovärdigt, syndar hon mot Herrens kropp och blod och dricker en dom över sig.5

KYRKOFÄDERNA
Det finns många historiska texter bevarade om den urkyrkliga läran och utövandet av det kristna nattvardsfirandet. Det är en ganska mångfacetterad bild som lyser fram hos de gamla fäderna. Eukaristin ses som bl.a. reskost, odödlighetens läkemedel, tacksägelse, offer, enhetstecken, välsignelse, delaktighet, avbild och framför allt som Kristi kropp och blod.6 St Ignatios skriver på tidigt 100-tal om doketisterna;
”Från eukaristin och bönen håller de sig borta från, eftersom de inte bekänner, att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött...”7
Även St Justinus Martyren skiljer tydligt nattvarden från ”vanligt” bröd och dryck och kallar det; ”kött och blod av den inkarnerade Jesus.”.8 St Irenaeus skriver;
”...hur kan de vara förvissade om att brödet är deras Herres kropp och vinet hans blod...” ”kalken...och brödet bakat tar det emot Guds ord, och det blir en eukaristi, Kristi blod och kropp...”.9
Det finns extremt många tidiga belägg för att man såg den kyrkliga enhetssymbolen, som något mer än en måltid.10 Fäderna var medvetna om den judiska, kristologiska och paulinska bakgrunden och såg eukaristin som både en gåva från Gud, i att Han ger ut sin kropp och att Gud offrar sig själv för oss, genom det skeende som innesluts i handlandet.11 St Augustinus skriver om enhetens symbol; ”du äter det vi är”. Kristendomen är gemenskap och måltid i sitt innersta centrum, vilket är sprängstoff i vår individualistiska och materialistiska tid.12

1 På arameiska finns inget ÄR, varvid Jesus sade; detta min kropp och detta mitt blod.
2 Vilket gör att nattvarden har en eskatologisk dimension (och en offerkaraktär) Vi ska fira den slutgiltiga festen i evigheten, se Upp 3:20 och 19:9.
3 Grekiskans bokstavliga ord ”trogo” = tugga eller gnaga i Joh 6:54, 56, 58. Det normala ordet för att äta är “phago”. Jämför det eukaristiska ätande med syndafallets ätande i Gen 3. Människan kom på fall genom ätande och Gud ger motgiftet på samma plan (Gen 2:17 - Joh 6:53).
4 Jesu strikta figurativa bildspråk i Joh 10:9; 15:1 kan omöjligt appliceras här.
5 Detta går inte att tolka enbart ”symboliskt”, varken utifrån texternas sammanhang eller utifrån hela den samlade Kyrkans erfarenhet. Detta är absolut fullständigt helt omöjligt.
6 GEBREMEDIN, Fornkyrkans nattvardssyn i KIEFFER Nattvardens teologi, s 26-41.
7 De apostoliska fäderna, St IGNATIOS Brev till smyrnéerna, 7:1. Se också Brev till romarna 7:3.
8 St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 66 (J128). Se även Apologia secunda 41 (J135).
9 Ur St IRENAEUS, Adversus Haereses 4:18:4f (J234, men 4:18:4 är översatt i SPB I, s83) och 5:2:2 (J249, men översatt och citerat från PILTZ Se Ansiktet, s180 och HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s57). Se även 4:33:2 (J240).
10 Se vidare på 200-talet i St CLEMENT av Alexandria, Paidagogos 1:6:42:3 (J408); 2:2:19:4-7 (J410); St HIPPOLYTES, Den apostoliska traditionen 26:3; 36:2; fragment över Ords [Prov.] 9:1; TERTULLIANUS, De oratione 6 (J300a); 19 (J301); Adversus Marcionem 4:40:3 (J343) och från år 208-212 i De carnis resurectione 8:2 (J362) och De idolatria 7:1, 3 (J368); ORIGENES, Predikan över Ex 13:3 (J490); Predikan över Lev 9:10; 13:35; Predikan över Num 7:2 (J491); Predikan över Jer 18:13; Predikan över Luk 18 och år 248 i Contra Celsum 8:33; St CYPRIANUS av Kartago, De lapsis 16 (J551); De oratorie dominica 18 (J559) och Brev 53:2-5; 55:9; 63:13 (J583). Under 300-talet har vi bl.a. St SERAPION av Thmuis, Eukaristibön (översatt i Kyrka Gudstjänst Sakrament, s129); St GREGORIOS av Nyssa, Cat. 111; Orat. 37; St ATHANASIOS år 365 i De incarnatione Dei Verbi et contra Arianos 16; St AMBROSIUS, Om sakramenten 4:7, 14-16, 20, 25; Om mysterierna 54, 58; De Cain et Abel 1:5:19 år 375; Kommentar över Ps 118: 26-28 år 388; St KYRILLOS av Jerusalem, 1:a mystagogiska katekesen 7; 3:e mystagogiska katekesen 3; 4:e mystagogiska katekesen 1-9 (alla på Sv); St AUGUSTINUS, Brev 54:1, 4, 7-9 (J1420, men även översatt, s 56-62); Predikan 227 (J1519, men även översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s124); 272 (J1524); Enarrationes in psalmos 33:1:10 (J1464) 98:9; De trinitate 3:4:10 (J1652); In Ioannis evangelium tractatus 26:13 (J1824); Guds stad 21:20 m.fl..
11 GEBREMEDIN, Fornkyrkans nattvardssyn i KIEFFER Nattvardens teologi, s 35.
12 Skillnaden mot Feuerbach och ”Wasas reklam” kan inte bli tydligare; ”Du är inte vad du äter.”.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VI SPLITTRINGENS KONSEKVENSER

lk 293; KKK 1398-1401 sammanfattade; splittringen är smärtsam. Där redan enhet råder i lära och där sakramenten förvaltas giltigt, som mellan öst och väst, kan interkommunion ske. Där splittringen gått så långt att många viktiga frågor fortfarande skiljer och där prästämbetet saknas - vilket gör sakramenten ogiltiga - kan i dagsläget ingen interkommunion ske.

Splittring ger tyvärr konsekvenser, men Kyrkan ser absolut inte ner på andra Kyrkor och samfund. Kyrkan har dessutom aldrig förkastat den eukaristi som andra samfund firar. Men Kyrkan ser inte nattvarden som ett medel för enhet, utan som målet när vi är enade. Att kommunicera i en mässa är ”till syvendes och sist” att komma i kommunion [= förening] med Kyrkans herre och Kyrkans djupaste tro. Kristus kommer in i mig, så att jag kan komma djupare in i Kristus. När prästen säger; Kristi kropp, måste mottagaren kunna instämma i Kyrkans tro och säga sitt Amen till att detta är Kristi kropp, blod, själ och hela Hans gudomlighet.
Dopets nödvändighet och personens instämmande i Kyrkans tro argumenterade redan de tidigaste kyrkofäderna för, se Didache 9:5; ”ingen får äta eller dricka av er eukaristi utom de som har blivit döpta…” och St Justinus Martyren i mitten av 100-talet skriver i Apologia Prima 66 (J128); ”...ingen är tillåten att delta, utom de som tror att vår lära är sann [och vidare; är döpt]...”. Alla andra får vägar utstakade, för att senare kunna delta i det skeende som förenar himmel och jord. Dessutom pågår en otrolig mängd ekumeniska samtal om dessa frågor. I många eukaristiska frågor är Kyrkan och lutherska och anglikanska samfund på samma linje. Bed, tro och hoppas att enhetens ande snart får se kärleken mellan trosbröder ta sitt uttryck i ett gemensamt bord under ett enat prästerskap. Men detta förutsätter att tron är samma om vi ska leva samman. Tro och liv är djupt sammanflätat, eftersom trons objekt är livet självt...

1 Måltidsgemenskap är oerhört intimt i orientalisk miljö och det har också en djupt religiös symbolik, se om påsken i Ex 12:3 och se Ex 24:11b; ”De skådade Gud, och de åt och drack.”. Jämför detta med avfallet i 32:6b; ”…och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.”. Se också Lev 22:10, 19; ”…ingen obehörig äta av de heliga gåvorna, ty jag är Herren som helgar dem.”. Se även Num 20:8-12, där Mose och översteprästen ska frambringa vatten ur klippan endast genom att tala. De följde inte instruktionen, eftersom de vill göra någonting spektakulärt. Spektakulär liturgi kan vara en svår synd. Kyrkans största skatt är att Gud blir närvarande på ”borden” genom ”Orden”. De som inte tror som Kyrkan kan inte dricka vad Kyrkan innehåller, 1 Kor 10:4f. Gud befaller att vi ska göra måltiden enligt givna instruktioner. Antingen följer vi dessa eller så deltar vi inte… Se Hos 8:13; Obadja 7b och 1 Kor 8:10 med NT81-noter.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del V INTERKOMMUNION

I 2000 år har mässan varit den kristna religionens mittpunkt, sammanfattning och alltings fullkomnande. Före NT:lig tid var påsken judarnas mittpunkt, vilket är mässans ursprung.1 KKK 1396 uttrycker det t.o.m. som att ”eukaristin gör Kyrkan”. Altaret är byggt för mässans offer och kyrkobyggnaden är byggd för mässan eller snarare är hela Kyrkan ett tempel.2 Prästen är vigd för mässan och Kristus finns framför allt närvarande i sin Kyrka p.g.a. mässans konkretion. Nattvarden eller ”eucharistein” är det mest centrala, och det innersta och intimaste förverkligandet av den kristna tron; alltså det konkreta mötet mellan Gud och människa.
Kyrkan har alltid en kallelse att vara relevant och i tiden. Hon ska inte vara av världens stoft, men i världen! I Norden blev tyvärr eukaristin efter 1600-talet alltmer reducerad. Här kom en del samfund att fullständigt ta bort nattvarden, som fokus och mittpunkt för tillbedjan och lovprisning. Vissa kommunicerar fortfarande endast kvartalsvis, även efter en viss nutida nattvardsväckelse. Kvartalskommunion är mot all urkyrklig praxis, där t.o.m. daglig mässa firades.3 När Ordets Kyrka har blivit ordens, när talet tröttar, när livet tynger och när mediebruset sköljer över oss allt snabbare, då är det skönt att få vila kropp och själ vid urgamla symboler fylld av gudomligt liv. Nattvardsväckelsen har inte bara i Sverige - utan även universellt - framtiden och evigheten för sig. Denna väckelse är i sin grund kristologiskt katolsk, ortodox, anglikansk samt evangelisk-luthersk.4 Idag finns glädjande nog en betydande ekumenisk längtan efter kyrklig eukaristi. Symboler, skeenden, delaktighet och gemenskap är ett relevant svar på tidens frågor, igår, idag och t.o.m. in i evigheten, se Upp 19:9; ”Saliga de som är bjudna till lammets bröllopsmåltid.”.

HELIG MÅLTID
lk 291, 305; KKK 1385-1386 och 1457 sammanfattade; kommunikanter ska pröva sig själv och rannsaka sitt samvete, innan försoningens sakrament tas emot. De som är medvetna om dödssynd ska bikta innan den heliga kommunionen.

Kyrkans tro menar att kommunikanter inte ska ha någon dödssynd, utifrån dels fottvagning under den första kommunionen (Joh 13:4ff) som visar fram mot den andliga tvagningen och dels 1 Kor 11:28f;
”Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”
Se om denna praxis5 före år 100 i Didache 14:1; ”På herrens dag skall ni samlas och bryta bröd och frambära tacksägelse efter att ni bekänt era synder, så att ert offer blir rent.”. I många andra kristna sammanhang har man inte ens biktpraxis och då blir det svårt att fira eukaristin tillsammans. Enhet i tro är tyvärr - eller snarare tack och lov - en förutsättning för enheten kring altaret. Kyrkan kräver inte att du är ett helgon eller en alltigenom rätt tro6 för att ge nattvarden, men det heliga är för de heliga och denna måltid är Heligheten själv. Alla kan delta som är döpta, har biktat sina dödssynder samt tror vad alla Kyrkor alltid trott, nämligen att brödet är Kristi kropp

1 Eukaristin instiftades i påskmåltidens ram. Det finns också andra förebilder för eukaristin i GT [KKK 1333-1335], matoffer [3 Mos 6:16-18; 10:12-17], skådebröd (efter konsekration förtärde en celibatär översteprästen dessa 12 bröd veckavis, se 1 Sam 21:1-6), Melkisedeks bröd och vin, livets träd och mannat i öknen (som förvarades i en skål i förbundsarken, [2 Mos 25:22, Gud var där fysiskt närvarande], med lagtavlor och präststav). Jämför med Joh 4:21-24.
2 Medeltida kyrkor är byggda efter judisk tempeldimension, dessutom formad efter en korsfäst Kristus.
3 Se Apg 2:46 för detta perspektiv och även andra perspektiv i Apg 2 kom att fortleva i t.ex. klosterrörelser. Se även St CYPRIANUS De oratorie dominica 18.
4 Reformatorerna initierade en nattvardsväckelse, även om 1700-talet återigen skymde detta perspektiv.
5 Bekräftas även senare av hela urKyrkan, se t.ex. St AUGUSTINUS, Brev 54:4, översatt på s58.
6 För ärligt talat, vem har det?

DIALOG del 3: EUKARISTI

BENGT: Men du kan inte bara tro på Kyrkans kannibalism, när det gäller nattvardsläran.
CHRISTOFFER: I 2000 år har mässan varit den kristna religionens mittpunkt, sammanfattning och alltings fullkomnande. Eukaristin är det centrala, innersta och intimaste förverkligandet av den kristna tron; alltså ett konkret möte mellan Gud och dig.
BENGT: Men denna mässa är ju obiblisk, hednisk och förlegad.
CHRISTOFFER: Kyrkan har alltid kallelsen att vara relevant och i tiden. Hon ska inte vara av världens stoft, men i världen! Mässan är i grunden densamma som Kristus instiftade. Judisk påskmåltid, vår mässa och den himmelska liturgin (Upp) hänger samman.
BENGT: Jag kan hålla med om att nattvarden i Norden tyvärr blev alltmer fördunklad efter 1500-talet. När Ordets Kyrka blivit ordens, när talet tröttar, när livet tynger och när mediebruset sköljer över oss allt snabbare, då kan det vara skönt att få vila kropp och själ vid en urgammal symbol. Jag kan tänka mig att nattvardsväckelsen har framtiden och evigheten för sig, men mässoffersläran och tolkningen att det är Kristi kropp är obibliskt.
CHRISTOFFER: Västlig kristenheten har haft samma syn intill 1530. Reducera inte Kristi intention, ty en egen hopplockad trång reducerad tro, kan ingen leva i. Kan du lita på det Gud har uppenbarat överallt i helig Skrift, Tradition och i Kyrkornas liv?

35. OFFERPERSPEKTIVEN ÄR FULLBORDADE

INVÄNDNING: Jesus avslutade alla offer. Efter Kristi död är offer historisk kuriosa.
SVAR: Allt sedan Luthers dagar (SA 2 art 2; CA 24 och Apol 24 i SKB) har mässoffret ifrågasatts. Att Kristi offer skulle bli närvarande i mässoffret har ofta starkt förnekats, men Kristus kom ju inte för att upphäva GT eller offerkulten, utan för att fullkomna. Golgata kan inte ha satt punkt för alla offer, utan var det kompletta och perfekta offret. I t.ex. Hebr 7:27 begränsas offerperspektiven endast utifrån ett mänskligt judiskt perspektiv. Blodiga djuroffer är historia, men judiska offer pekade framåt mot och fullkomnades i Kristus. Kyrkan har ett offer som ständigt pekar bakåt mot Kristi offer. Skriften och historien blir full av offerperspektiv, om vi läser GT utifrån NT och ser att NT helt vilar på GT och är fullkomningen. Finns det en person, där judendom och kristendom möts?

34. NATTVARD SOM MINNE

INVÄNDNING: Kristus kan omöjligt ha hävdat att brödet skulle vara Kristi kropp, eftersom Kristus fanns fysiskt närvarande i rummet. Nattvarden är bara ett minne1 eller symbolism, precis som ett foto.
SVAR: Här krånglar man till ett mysterium och reducerar det som var Kristi intention. Ett eget hopplock som en trång och reducerad tro2, kan vi inte leva i. Kan du lita på det Gud har uppenbarat överallt i helig Skrift, Tradition och i Kyrkornas liv?

Kristus instiftade mässan vid sista måltiden. Då firades den första mässan, då gavs den första heliga kommunionen samt då vigdes de första kristna prästerna med orden; ”gör detta till min åminnelse”. Det är alltså alltid Kristus som celebrerar mässan och prästerna är endast Hans verktyg och därför är mässans giltighet inte beroende av prästens helighet. Kristus är här både gåvan och givaren, offret och den offrande, se KKK 1137. Mässan ger oss både det värdefullaste som finns och lyfter oss upp till himlen och helgar oss. Dessa dualiteter finns alltid närvarande i detta mysterium. Också vid den första mässan fanns dualitet i att Kristus fanns fysikt i det övre rummet och senare även sakramentalt närvarande i brödet och vinet. Han fanns naturligtvis också närvarande på ett tredje okroppsligt och andligt sätt, vilket är samma sätt som Han alltid finns närvarande överallt. Men det går absolut inte att sätta de båda ”fysiska sätten” att närvara mot varandra, vilket nästan ingen person gjort före Zwingli på 1500-talet. Det har aldrig funnits ens en filosof som kan förklara orden; rymd, fysikalitet eller tid på ett uttömmande sätt. Skulle då Gud som övergår all filosofi och alla fysikens lagar inte kunna bli sakramentalt närvarande i brödet? Kristus säger uttryckligen; ”Detta är min kropp…” i t.ex. Luk 22:19. Han är då både överstepräst och lamm. Antingen får vi tro på Hans ord och hela Kyrkans tro att det är vad Kristus säger; alltså att brödet är Kristi kropp. Eller kan vi betvivla allt och helt sluta tro på att Gud kan uppenbara sin vilja eller sin intention i mänsklighetens historia. Tro antingen på fullheten eller anta din egen förkrympta tolkning av kristen lära, ty några andra perspektiv finns inte. Antingen behålls det ursprungliga arvet och trons ljus. Eller omtolkas alla mysterium; för att passa in i det jag tycker om eller förstår! Välj själv! Har vi fått möjligheten att kunna välja och vraka av kristendomens ”smörgåsbord”? Varför omtolka och reducera Skriftens eukaristiska ursprungliga tro?

1 Minnesinvändningen missar hela den judiska bakgrunden av innebörden av ”minne”. ”Zikaron” är ett återupprepande, eller representation, av ett historisk skeende. Detta innebär att vara där, på plats, på riktigt. Se KKK 1362-1364.
2 Om allt skall vara förnuftigt och helt fattbart kommer jungfrufödelse, inkarnation, undren och uppståndelse inte finnas kvar i kristen tro. Välj biskop Spongs förnuftstro eller den tro han vigts för att vårda. Att reducera trons fulla arv ger antingen en trång exklusiv sekterism (jmf Jehovas Vittne) eller en liberalistisk ointressant filosofisk tro (jmf Spong) som varken utmanar eller tillfredställer människans oro. Både Spong och Vittnenas måltid bortrationaliserar det eukaristiska perspektivet. I rikets sal kan få delta, hos filosofprästerna (i vänsterliberal lutherdom) ska alla vara med…

33. ELITISM OCH INTERKOMMUNION

INVÄNDNING: Kyrkan ser ner på andra kristna genom att förvägra interkommunion. Detta är attityden från en högdragen och elitistisk organisation.
SVAR: Splittring ger tyvärr konsekvenser, men Kyrkan ser absolut inte ner på andra Kyrkor och samfund. Kyrkans grund är juden Jesus och judisk tro har sin höjdpunkt i påskmåltiden och den firas bara med judiska familjemedlemmar. Exklusivitet är en oundviklig del av nattvardens väsen, men med ortodoxa och orientaliska Kyrkor kan dock den västliga Kyrkan ha eukaristisk gemenskap. Kyrkan har dessutom aldrig förkastat den eukaristi som andra samfund firar. Men Kyrkan ser inte nattvarden som ett medel för enhet, utan som målet när vi är enade. Måltidsgemenskapen är ur biblisk synpunkt inget som Kyrkan kan ta lätt på. Måltidsgemenskap är oerhört intimt i orientalisk miljö och det har också en djupt religiös symbolik, se om påsken i 2 Mos 12:3; 24:11b; ”De skådade Gud, och de åt och drack.”. Jämför detta med avfallet i 32:6b; ”…och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.”. Se också 3 Mos 22:10, 19; ”…ingen obehörig äta av de heliga gåvorna, ty jag är Herren som helgar dem.”. Se även 4 Mos 20:8-12, där Mose och översteprästen ska frambringa vatten ur klippan endast genom att tala. De följde inte instruktionen, eftersom de vill göra någonting spektakulärt. Spektakulär liturgi kan vara en svår synd. Kyrkans största skatt är att Gud blir närvarande på ”borden” genom ”Orden”. De som inte tror som Kyrkan kan inte dricka vad Kyrkan innehåller, 1 Kor 10:4f. Gud befaller att vi ska göra måltiden enligt givna instruktioner. Antingen följer vi dessa eller så deltar vi inte… Se även Hos 8:13; Obadja 7b och 1 Kor 8:10 med NT81-noter.

Men om andra kristna ber om sakramentet vid något allvarligt behov kan en präst ge sakrament om denna person bekänner kyrklig tro, se lilla katekesen 293. Kyrkans trogna ser med stor sorg på att måltidsgemenskapen är bruten och ber och hoppas att det snart blir ett bord igen, så att alla kan få del av djupet och fullheten vilket Kyrkans eukaristi innehåller. Ser du ekumenik som en rörelse där kristna enas om en minsta gemensam nämnare?

Ett presenttips...

Som jag informerade om häromdagen så gick min näst äldste son till första kommunion igår. Allt avlöpte planenligt, trots att vi fick klartecken från vår kyrkoherde så sent som i torsdags att det var OK. Kyrkoherden är på semester i Polen skall tilläggas till hans försvar :)

Vår son fick en så underbar present, en äggkopp med tillhörande äggvärmare i form av en biskopsmössa med broderat namn och datum. Ni kan se mina grusiga bilder här nedan.

Det är en mycket passande gåva på många sätt, eftersom ägget rymmer en hel massa kristen symbolik... Ägget kan tolkas som en symbol för graven och att knäcka skalet blir då en symbol för Kristi uppståndelse. Ägget är också en symbol för pånyttfödelse, vilket är passande för just första kommunion, då man påbörjar en ny fas i sitt liv med Gud.

Skaparen av denna underbara äggvärmare är Marianne Cavallin.

Det liturgiska firandet av eukaristin, enligt Justinus Martyren (100-talet)

I dessa dagar då vi påminner oss kyrkans födelse vill jag länka till en tidig beskrivning av hur mässan gick till.

Katolska Kyrkans Katekes - 1345

Från 100-talet har vi Justinus Martyrens vittnesbörd om grunddragen i den eukaristiska gudstjänsten. I stort går det till på samma sätt när det gäller de stora liturgiska familjerna ännu i våra dagar. Han skriver följande för att för den hedniske kejsaren Antoninus Pius (138-161) förklara vad de kristna gör:

På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner * för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande. (taget från Justinus, Apologia, 1, 67: CA 1, 184-186, PG 6, 429 & Justinus, Apologia, 1, 65: CA 1, 176-180, PG 6, 428.)

Don Bosco's dröm om de två pelarna

Don Bosco (en) levde i Italien för mer än hundra år sedan och grundade en orden som har som syfte att hjälpa övergivna och fattiga barn och ge dem uppfostran och möjligheter att försörja sig.

Don Bosco drömde många profetiska drömmar under sitt liv och jag tänkte jag skulle citera en av dem. Den som jag återger här berättade Don Bosco för ett par av "sina" pojkar som senare skrev ner dem. Detta är en återgivning från boken Forty Dreams of St. John Bosco sammansatt av Fr. J. Bacchiarello, S. D. B.

St. John Bosco Describes His Dream.
Imagine yourselves to be with me on the seashore, or better, on an isolated rock and not to see any patch of land other than what is under your feet. On the whole of that vast sheet of water you see an innumerable fleet of ships in battle array. The prows of the ships are formed into sharp, spearlike points so that wherever they are thrust they pierce and completely destroy. These ships are armed with cannons, with lots of rifles, with incendiary materials, with other arms of all kinds, and also with books, and they advance against a ship very much bigger and higher than themselves and try to dash against it with the prows or to burn it or in some way to do it every possible harm.

As escorts to that majestic fully equipped ship (the Church), there are many smaller ships,which receive commands by signal from it and carry out movements to defend themselves from the opposing fleet.

In the midst of the immense expanse of sea, two mighty columns of great height arise a little distance the one from the other. On the top of one, there is the statue of the Immaculate Virgin, from whose feet hangs a large placard with this inscription: Auxilium Christianorum - 'Help of Christians'; on the other, which is much higher and bigger, stands a Host of great size proportionate to the column and beneath is another placard with the words: Salus Credentium - 'Salvation of the Faithful.'

The supreme commander on the big ship is the Sovereign Pontiff. He, on seeing the fury of the enemies and the evils among which his faithful find themselves, determines to summon around himself the captains of the smaller ships to hold a council and decide on what is to be done.

All the captains come aboard and gather around the Pope. They hold a meeting, but meanwhile the wind and the waves gather in storm, so they are sent back to control their own ships. There comes a short lull; for a second time the Pope gathers the captains together around him, while the flag-ship goes on its course. But the frightful storm returns. The Pope stands at the helm and all his energies are directed to steering the ship towards those two columns, from the top of which and from every side of which are hanging numerous anchors and big hooks, fastened to chains.

All the enemy ships move to attack it, and they try in every way to stop it and to sink it: some with writings or books or inflammable materials, of which they are full; others with guns, with rifles and with rams. The battle rages ever more relentlessly. The enemy prows thrust violently, but their efforts and impact prove useless. They make attempts in vain and waste all their labor and ammunition; the big ship goes safely and smoothly on its way. Sometimes it happens that, struck by formidable blows, it gets large, deep gaps in its sides; but no sooner is he harm done than a gentle breeze blows from the two columns and the cracks close up and the gaps are stopped immediately.

Meanwhile, the guns of the assailants are blown up, the rifles and other arms and prows are broken; many ships are shattered and sink into the sea. Then, the frenzied enemies strive to fight hand to hand, with fists, with blows, with blasphemy and with curses.

All at once the Pope falls gravely wounded. Immediately, those who are with him run to help him and they lift him up. A second time the Pope is struck, he falls again and dies. A shout of victory and of joy rings out amongst the enemies; from their ships an unspeakable mockery arises.

But hardly is the Pontiff dead than another Pope takes his place. The pilots, having met together, have elected the Pope so promptly that the news of the death of the Pope coincides with the news of the election of the successor. The adversaries begin to lose courage.

The new Pope, putting the enemy to rout and overcoming every obstacle, guides the ship right up to the two columns and comes to rest between them; he makes it fast with a light chain that hangs from the bow to an anchor of the column on which stands the Host; and with another light chain which hangs from the stern, he fastens it at the opposite end to another anchor hanging form the column on which stands the Immaculate Virgin.

Then a great convulsion takes place. All the ships that until then had fought against the Pope' s ship are scattered; they flee away, collide and break to pieces one against another. Some sink and try to sink others. Several small ships that had fought gallantly for the Pope race to be the first to bind themselves to those two columns.

Many other ships, having retreated through fear of the battle, cautiously watch from far away; the wrecks of the broken ships having been scattered in the whirlpools of the sea, they in their turn sail in good earnest to those two columns, and, having reached them, they make themselves fast to the hooks hanging down from them and there they remain safe, together with the principal ship, on which is the Pope. Over the sea there reigns a great calm.

Romersk-Anglikanska kyrkan?

Jag har tidigare haft en konversation med Rudie om bland annat den anglikanska kyrkan, under detta inlägg om Traditionen. I det sammanhanget är det lite roligt att hänvisa till denna artikel i Dagen.

Nattvarden

Som vanligt så ställer Z kluriga frågor som ofta leder till intressanta dialoger. Här ställer hon ett par frågor om nattvarden som resulterat i en lång intressant dialog. Läs, begrunda och fortsätt fråga :)