tisdag 14 september 2010

Analys av sedevakantismens anspråk

För första gången i mitt liv har jag nyligen stött på och debatterat med sedevakantister. Eftersom det var en ny erfarenhet för mig så tänkte jag sammanfatta mitt intryck och min syn på de anspråk de gör.

Till att börja med skall jag bara mycket kort nämna att en sedevakantist inte erkänner de påvar som vi haft de senaste decennierna och att det därför råder en kontinuerlig sedevakans (den tid mellan då en påve avlider/avgår och en ny väljs). De menar, om jag förstått allt rätt, att vi lever i en sedevakans alltsedan antingen Pius XII eller Johannes XXIII därför att de menar att andra vatikankonciliet är heretiskt och att alla som erkänner det därmed inte är katoliker och därmed inte heller kan vara påvar. I deras vokabulär är det som för alla katoliker är Kyrkan istället Novus Ordo och fullkomligt heretiskt. Själva tillhör de den i deras ögon sanna katolska kyrkan.

Min första känsla när de började rada upp än det ena påvliga dekretet efter den andra dogmen och den tredje kyrkofadern och den fjärde kyrkoläraren var:
Oj, hur skall jag som är så okunnig ha något att komma med här. Bäst att ligga lågt!
Min andra känsla var att något kändes väldigt bekant med hur de argumenterade. Jag hade en känsla av att känna igen mig, trots att jag aldrig haft något med sedevakantister att göra, och blev därför nyfiken på vad som gav upphov till den känslan. Jag insåg ganska snabbt att både tonfallet och sättet att resonera liknade väldigt mycket de otaliga radikalt antikatolska protestanter jag debatterat med. Faktum är att i många stycken var kommentarerna närmast identiska och hade utan vidare kunnat förväxlas om det inte vore så att de protestantiska antikatolikerna hänvisar till bibeln medan dessa sedevakantister hänvisar till traditionen.

Med utgångspunkt från den insikten började pusselbitarna falla på plats. Jag blev gradvis upplyst om vad det grundläggande problemet med sedevakantisternas anspråk är.

Det problem som jag kom att bli uppmärksammad på när det gäller sedevakantismen är att dess grundtes är falsk. Deras grundtes tycks nämligen vara att Kyrkans lärodokument är tolkningen som därför bara direkt kan tillämpas, dvs att lekmän kan läsa dogmerna, kyrkolagarna och övriga lärodokument och själva avgöra vad som är den rätta tillämpningen i alla tänkbara situationer. Att dogmerna och påvarnas ofelbara utlåtanden är tolkningar är jag helt överens med dem om. Var jag tror att de begår sitt stora misstag är att tro att bara för att det är en tolkning så är det entydigt och därmed bara att tillämpa.

I det här läget är det lämpligt att använda liknelsen med den civilrättsliga lagen. Lagen anger vad som gäller. Man skulle kunna säga att den är tolkningen av vad beslutsfattarna vill skall gälla. Men som vi alla vet så är det inte alltid givet hur lagen skall tillämpas i det enskilda fallet. Min svärfar skrev sin avhandling om straffrätt och analyserade bl a det faktum att det under ett par decenniers tid hade funnits en diskrepans mellan hur tingsrätten och hovrätten tolkade lagarna. Det fanns alltså många fall där tingsrätten dömt på ett sätt (oftast fällande domar) och hovrätten dömt på rakt motsatt sätt (oftast friande domar) i grova mord- och misshandelsmål. Detta skriver jag för att illustrera att trots att man har en text som är skriven för att vara tydlig och lätt att tillämpa så kan det i vissa fall vara möjligt att komma fram till fundamentalt olika tolkningar av hur lagen skall tillämpas givet samma omständigheter.

Jag menar att det är på exakt samma sätt med Kyrkans lärodokument. Visst är det fråga om tolkningar, men även tolkningar måste tillämpas i det konkreta fallet och eftersom det är skrivna texter kan man komma fram till olika tolkningar av hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas givet samma omständigheter. Det går helt enkelt att tolka tolkningar olika.

Vidare så tjänar liknelsen med lagen och domstolsväsendet även syftet att belysa det faktum att det inte ens är upp till var och en i det civila att avgöra hur lagen skall tillämpas utan endast en sak för domstolsväsendet. På samma sätt är det i Kyrkan. Det är inte lekmännens sak att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, det har de vare sig mandat eller kompetens att avgöra.

I det här avseendet gör sedevakantisterna sitt, i mitt tycke, allvarligaste fel. Eftersom de tycks anse att Kyrkans lärodokument är entydiga tolkningar som bara är att tillämpa så finns det inget behov att inse och erkänna nödvändigheten av att överlåta åt Kyrkans levande läroämbete att fortsatt avgöra tillämpningen i det enskilda fallet. För det räcker alltså inte med att Kyrkans levande läroämbete en gång har slagit fast en sanning, tillämpningen och klargörande av denna sanning måste också överlåtas åt Kyrkans levande läroämbete att besluta om, inte bara i en dåtid utan också nu och i framtiden. Kyrkans levande läroämbete definierar vad Kyrkan menar, ingen annan!

Givet denna insikt så är det lätt att se vilket träsk sedevakantismen i verkligheten är. För var finns det levande läroämbetet enligt dem? Till vem skall man vända sig om man inte delar deras syn på hur Kyrkans lärodokument kan och bör tillämpas? De har, såvitt jag kan förstå, inget levande läroämbete och därmed finns det ingen möjlighet för dem att fråga sin "kyrka". De väljer själva vilka biskopar som de är i kommunion med och alltså väljer de även själva vilka lärare de lyssnar på. Därmed måste de hålla fast vid att de som individer har mandat och kompetens att avgöra hur Kyrkans lärodokument skall tillämpas, annars blir det uppenbart att de befinner sig i ett vakuum!

Det blev också klart för mig att denna hållning i allt väsentligt är exakt samma hållning som bibelfundamentalisterna har, dvs att individen har mandat och är kompetent att rätt avgöra vad som är den rätta tolkningen/tillämpningen av bibeln/dogmerna. De flesta bibelfundamentalister gör ingen hemlighet av att deras inställning är ett öppet uppror mot Kyrkans Gudagivna mandat att tolka bibeln, vilket de inte erkänner. Sedevakantisterna, däremot, borde rimligen erkänna Kyrkans mandat att både kunna tolka bibeln och klargöra hur Kyrkan skall förstå sig själv. Men genom sin grundtes så frånkänner de Kyrkan ofelbarheten i sin egenförståelse och ger istället sig själva ofelbarhet i sin tillämpning av Kyrkans lärodokument.

Att denna individualism och relativism förr eller senare kommer leda fram till samma sorts splittring som vi ser inom protestantismen torde vara uppenbart. För den som tvivlar på att så blir fallet räcker det med att se på sedevakantismen av idag:
Dimondbröderna och CMRI hatar varandra. SSPV erkänner inte Thucbiskoparna och folk som Matatics väljer att stanna hemma själva i protest mot den övriga sedevakantismens "sekterism". Vidare finns det ett otal småpåvar valda av olika större eller mindre grupperingar och som inte erkänner varandra.

Min slutsats är att sedevakantismen bara är en ny form av protestantism. I allt väsentligt är det samma sak. Den enda skillnaden ligger på ytan och rör vilka dokument man erkänner och anser sig själv ha mandat och kompetens att ofelbart uttyda och tillämpa.

För allt i världen, låt er därför inte luras av deras till synes goda kunskaper i Kyrkans lärodokument. De har inte förstått det mest katolskt rudimentära, hur troligt är det då att de skulle ha fått så värst mycket annat rätt?

Allt gott!

15 kommentarer:

hilaron sa...

Jag fick idag veta av en internetbekant, känd på YouTube som paleocrat, att det finns sedevakantister som menar att redan Leo XIII var en antipåve och att Kyrkan befunnit sig i sedevakans sedan 1880, dvs. i 130 år.

Då ställer sig ju direkt frågan, hur avgör vi vilken av dessa grupper som har rätt? Är det gruppen som säger att alla påvar sedan Johannes XXIII är antipåvar eller gruppen som säger att alla påvar sedan Leo XIII är antipåvar? Hur bedömer sedevakantisterna internt vem som har rätt? Det finns ingen ecklesiastisk auktoritet att vända sig till för att avgöra och alltså står de två gruppernas anspråk på att ha rätt lika starkt. Och två motstridiga saker kan inte vara sanna samtidiga. Alltså är antingen den ena (1), den andra (2) eller båda falska. Eftersom det inte går att avgöra vilken av (1) och (2) som är sann, men förutsättningarna för den som vill avfärda båda alternativen ger förhanden en ofelbar domstol, det levande läroämbetet, som kan fälla avgörandet. Därför bör båda antagandena vara falska, på samma sätt som två rivaliserande protestantismer är falska, medan den pelare och grund som kan deklarera de båda falska är Kyrkans levande läroämbete.

Så, det finns inget internt sätt för sedevakantister att lösa lärostrider (förutom de du nämnde i inlägget, alltså även huruvida sedevakansen började 1880 eller 1958), vilket ju är precis samma auktoritetsproblem som protestantismen har.

Allt gott!
David

hilaron sa...

Kom på att folk kanske inte tror mig när jag säger att det faktiskt finns människor som hävdar sedevakans sedan 1880.

Om man inte tror att det är ett nära tillfälle till synd så kan man ju alltid titta själv här: http://willingcatholicmartyr.blogspot.com/

Johanna G sa...

Intressant tolkning. Har väldigt lite koll på sedevakantisterna och deras påstående, men i grund och botten så har din tolkning en logik - alla protesterar vi mot Katolska Kyrkan och de av hennes olika läror och idéer som vi inte gillar eller tycker stämmer med vår egen verklighetsuppfattning.

Tuve sa...

Johanna
Ja, det är nog exakt så. Eftersom Kyrkan representerar Sanningen är det den enda fasta punkten att stångas mot ;)

Men vad gäller sedevakantisterna så ligger tragiken i att de försöker göra gällande att de försvarar Kyrkans lära mot förfall, när de i själva verket sätter Kyrkans rätt att döma i tros- och moralfrågor ur spel av dem själva och deras anspråk.

Fast å andra sidan är det ju lika tragiskt och inkonsekvent som när en bibelfundamentalist tar sig rätten att ofelbart tolka bibeln i tron att han därigenom försvarar bibeln från vantolkningar...

Allt gott!

Johanna G sa...

Tja, går man tillbaka till Luther och hans teser så går nog din sammanfattning om "försvarar Kyrkans lära mot förfall" att tillämpa mer eller mindre rakt av.

Tuve sa...

Ja, så klart!

Du kan, om du är road, läsa några av kommentarerna i det här inlägget (http://avemarisstella.blogspot.com/2010/08/ar-den-uppstandna-kroppen-immateriell.html), där konstaterar jag exakt samma sak, vilket inte uppskattades nämnvärt ;)

Allt gott!

Johanna G sa...

Ser var du menar... Vilken diskussion!

Får väl citera Teija: "det skulle vara lätt att vara katolik - om det inte vore för alla katoliker!".

Allt gott!

Tuve sa...

:D
Ja, det är nog mitt i prick, särskilt eftersom det inkluderar mig ;)

Johanna G sa...

Haha! Det var inte menat som något personangrepp. Har aldrig träffat dig öga mot öga, men jag tycker nog att du är ganska lätt att umgås med online åtminstone. Men sen är jag ju inte katolik heller. Om nu det gör någon skillnad...

Tuve sa...

Oj, sådant beröm :)

Vem vet, Charlotte Therese kanske inte skulle hålla med dig, hon lär nog inte ha glömt mig :D

Var inte orolig, det skrevs med glimten i ögat! Saken är ju att sedevakantisterna endast räknar sig själva som katoliker, inte mig... ;)

Allt gott!

Johanna G sa...

Bra! Tja, eller så är Charlotte stingsligare än vad jag är. Och så kan jag skylla alla dina knäppheter på att du är katolik, vilket är svårare för henne att göra. Som sagt var så är(?) andra katoliker det största(?) hindret för att leva ett bra katolskt liv...

Den attityden är ju så givande och för verkligen fram sakargumenten... :S

Allt gott!

hilaron sa...

De goda sönerna av den Allraheligaste Återlösaren (F.SS.R på Papa Stronsay) har nyligen haft en serie på sin blogg om sedevakantism. De har sammanställt det hela i en YT-video: http://www.youtube.com/watch?v=JX8v__hjvZc

Johannes XXIII utverkade detta enastående mirakel. Så hur kan man förneka att han var en giltig påve? Orden han använde var "Detta kommer behövas någon dag." och åsyftade säkert ett argument mot sedevakantismen som strax skulle komma i daga!

Deo semper gratias!

hilaron sa...

Också denna text är mycket bra. John Salza, som är advokat, försvarar sin tes att sedevakantisterna inte har någon auktoritet att döma en påve som formell heretiker och att de avfärdar alla principer som Gudomlig och Ecklesiastisk Lag grundar sig på.

http://www.scripturecatholic.com/feature-articles/Feature_-_Salza's_rebuttal_of_Dimond_on_sedevacantism_(2).pdf

Sunniva sa...

Sanningen är att ni inte tycker att Kyrkliga dokumenter är så viktiga. Om det inte var möjligt för en påve att falla i heresi och förlora sitt embete automatisk..varför har då KYRKAN skrivit ett dokument som säger att det är möjligt?
Och vilken påve som faller i heresi kommer att exkommunicera sig själv..
http://polarprefecture.blogspot.com/2011/07/pope-paul-iv-cum-ex-apostolatus-officio.html

Tuve sa...

Sunniva
Välkommen tillbaka!

Jag tycker att Kyrkliga dokument är viktiga, rentav mycket viktiga. Just därför är jag väldigt noggrann med att slå vakt om att de inte skall missbrukas så som protestanter missbrukar Guds ord för sina egna villfarelser och ändamål! Just därför är Kyrkans levande läroämbete helt oumbärlig för att garantera att Bibeln och Trosarvet bevaras och tolkas konsistent!

Jag har, såvitt jag vet, aldrig hävdat att det vore omöjligt för en påve att falla i heresi och förlora sitt ämbete automatiskt!

Problemet är att det inte är universellt uppenbart i Kyrkan att någon påve har fallit i formell heresi! Det är inte ens uppenbart att någon skulle ha fallit i materiell heresi! Du kan anse att någon påve har varit heretiker före eller efter att de axlat påveämbetet, men det är inte din utan den universella Kyrkans dom som gäller. Hade Morone (som var orsak till Cum ex Apostolatus Officio) blivit vald till påve och Paulus IV's farhågor varit sanna så hade den universella Kyrkan också konstaterat heresin (hade så inte skett hade inte Jesu löften om Kyrkan uppfyllts). Kyrkan har inte konstaterat vare sig materiell eller formell heresi hos någon av de påvar som du vägrar att erkänna, vare sig under deras livstid eller i efterhand. Att vara misstänkt är inte detsamma som att vara dömd. Jag är inte absolut säker men tror att det civila samhällets norm att man är oskyldig tills motsatsen bevisats är en ursprungligen katolsk rättsnorm.

Precis som du skriver så kan du inte döma en påve. I viss mån har du även rätt i att du är skyldig att följa ditt samvete när du är uppriktigt övertygad om att någon är en heretiker. Dock är du också skyldig att upplysa ditt samvete och vara villig att ödmjuka dig. Du måste vara beredd att sätta Kyrkans gemensamma uppfattning om hur dogmer och encyklikor skall tolkas över din privata, precis som du måste acceptera att det är domstolarna som uttolkar den civila lagen och inte du! Genom att vägra ödmjuka dig under Kyrkans gemensamma tolkning och dom, samtidigt som du lever som om din tolkning är den rätta så har du också i praktiken fällt den dom som du skriver att du inte kan fälla!! Tänk dig själv att du ansåg att det var uppenbart att någon var skyldig till ett brott i det civila, trots att personen aldrig hade blivit vare sig ställd inför rätta och än mindre dömd för brottet. Skulle du, utifrån din övertygelse om skuld, anse det vara din rätt och skyldighet att utverka straff?

De anklagelser om heresi som jag sett riktas mot t ex Ratzinger har varit så ytterst patetiska att de inte gått att ta på allvar. Några av dem upptäckte jag när jag skrev inlägget som ledde till vår bekantskap: http://avemarisstella.blogspot.com/2010/08/ar-den-uppstandna-kroppen-immateriell.html

Vad det handlade om var värsta sortens journalist-smörja, där man tog en mening, som taget ur sitt sammanhang tycks betyda det man vill att det skall betyda (att Ratzinger är heretiker). Att samma mening i sitt sammanhang får motsatt betydelse och därmed bevisar att man har fel och att meningen inte ger stöd för det man vill anklaga Ratzinger för väljer man helt enkelt att strunta i. En värre förljugenhet har jag sällan skådat! Det är bara bland andra sorters protestanter och hos journalister som man finner samma sorts lögner om Kyrkan, dess medlemmar och dess tro...

Allt gott!