onsdag 1 september 2010

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XIII SYND

lk 85, 391-400; KKK 385-421 och 1846-1876 sammanfattade; synd är ord, handlingar eller önskan - som är missbruk av Guds vilja och en brist på verklig kärlek - vilket strider mot den eviga lagen. Synd är att vi vill vara som Gud, men utan Gud och före Gud och inte som Gud vill. Synden har också en social dimension och påverkar ofta djupare än vi vill tro, t.ex. inom familjen, Kyrkan och landet där vi bor.


Innan vi tar upp bikten, vilket är huvudpunkten i kapitlet, behöver vi först ta upp något om synden. För att bikta sig måste det finnas synd. Idag är synd ett svårt begrepp, speciellt när människan oftast ses som alltigenom god. Den enda ”synd” du kan göra idag är att ta upp synd. Efter att västvärlden förlorat den kristna tron, har också västvärlden gett upp hoppet om att leva efter Kyrkans moral. Den moderna världens största tragedi är nog att vi förlorat vårt syndamedvetande. Men människan och vår värld är inte bara god. Det finns verklig ondska och synd, vilket i slutändan bevisar att Gud finns! För människan är skapad för en annan värld och vantrivs i ondskan och längtar till något större. Vår längtan måste ha ett objekt som uppfyller vår längtan, jämför med hunger, törst, sexualdrift osv… Ondskan är inte något naturligt eller en illusion. Ondskan är påtagligt närvarande, vilket visar att även det goda måste finnas.
Människans ursynd är att vi fått en vrångbild av Gud. Han vanställs och framstår som småaktigt avundsjuk och då börjar vi misstro Gud och vägrar lita på Honom. Detta brott mellan människa och Gud, som benämns arvsynd orsakar sedan förvrängning i alla relationer. Adam skyller på Eva och Eva skyller på ormen. Deras barn mördar varandra och ondskan börjar accelerera. Synd är alltså att vända sig bort från andra och från Guds vänskap. Även det som du gör mot andra slår mot Gud, för Gud; ”har skaffat sig känselspröt i hela mänskligheten, när Han blev en av oss”. På den yttersta dagen kommer därför frågan att ställas vad vi har gjort mot dessa mina minsta.
Synd är dårskap, förblindelse och isolering. Tar du evangeliet på allvar kommer du att upptäcka mer synd än du trodde fanns och mer ondska än du anat. Helgon ser sig som syndare och syndare ser sig som helgon. Helgelse är att du blir mindre i dina egna ögon och större i din nästas ögon. Nåden får i ett sånt liv bli större och nåd är att känna Guds famntag, se Guds milda blick och att få del av Guds eget, trots att du inte förtjänar detta.


Huvudsynder4, eller kardinalsynderna, som ofta felaktigt benämns ”dödssynder”, är 7 eller 8 till antalet och den rot som alla andra synder växer fram ur. De har ett väldigt tidigt ursprung i kyrkohistorien.5 Huvudsynderna kan - och bör kanske också - graderas. Redan Cassianus och påven Gregorius I, rangordnade högmodet och/eller ärelystnaden som den värsta huvudsynden. Dessa är de värsta eftersom de berör människans innersta och lättast sätter oss själva före Gud. Sedan följer avund, vrede och slapphet. Sist kommer de ”kroppsliga” synderna, såsom girighet, frosseri och den sexuel orenhet. Detta är alla de huvudområden som människan kan frestas i. Begären är alltså inte synd, utan det är när vi utför syndiga handlingar som vi syndar svårt inom respektive område. Dessa frestelser kan vara olika starka under olika perioder av människans liv. Oftast, eller snarare förhoppningsvis, är de ”lägsta” synderna mest påtagliga i den kristnes liv. Vi får i vissa perioder ofta kämpa inom dessa områden. För de unga blir ofta sexualiteten den svåraste bördan. För medelålders kan frosseriet bli en stor börda och för äldre kan girigheten bli problematisk. Om vi upplever att dessa områden är de vi brottas mycket med ska vi vara ”glada” att Gud ibland stoppar oss från att fastna i högmodets svåra fälla, genom att ”tillåta” att vi faller i synder som mestadels skadar kroppen och inte själen. Naturligtvis skadar de också själen, men det finns en stor skillnad mellan högmod och sexuell orenhet. Sexuella synder är förmodligen de vanligaste, men de kan graderas som minst allvarliga, dock kan de ofta vara dem som blir våra dödssynder. Men den som faller ofta har en chans att bli väldigt ödmjuk. Den som aldrig faller kan bli oerhört högmodig och ”andligt elitistisk”. När (inte om) du faller, res dig och omvänd dig, så att det slutliga fallet inte blir oändligt stort. När du faller igen, omvänd dig igen och sök råd hos en ödmjuk andlig vägledare. Då kan du växa och leva i den oerhört stora barmhärtighetens svåra skola, där synd får leda till bikt och livet får omvändas och växa. Det kristna livet kan vara en hård stenig törnekrönt väg, men det är nödvändigt att börja vandra. Gud behöver oss syndare för sitt verk. Han behöver fostra och leda just oss in i den eviga fullheten och vi behöver Honom så desperat. Han är begynnelsen, vägen och målet för vår existens. Till vem skulle vi annars gå?

BIKTENS ELLER FÖRSONINGENS SAKRAMENT
lk 200-201, 295-312; KKK 976-987, 1420-1498 sammanfattade; bikten är en möjlighet att återfå det nya livet, för de döpta som vill omvända sig när de fallit djupt. Bikt sker efter ånger, och inför andra (oftast präst) då vi får bekänna vår synd och ta emot förlåtelse och bli försonad med Gud. Bikt följs ofta av en bot.
Varför finns bikt? För att även ”de fromma” behöver frälsas efter att ha blivit svaga! Många nykristna blir förvånade att det finns flera ”skenheliga typer” i Kyrkan. Men man får hoppas att det är just därför skenheliga går i Kyrkan, för att de vet att de är skenheliga! Kyrkan är till för syndare, precis som sjukhus är till för de sjuka. Se Mark 2:17, som skriver om att det är; ”inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”. Bikten är en gåva som ska brukas för att göra kristna mindre präktiga. Att bekänna sin synd ger mindre utrymme för andlig elitism och möjlighet att klappa sig för bröstet och skryta med hur duktig du är. Bikten ger ansvarstagande och konkretisering6. Här får vi ta upp kampen mot det som dödar den heliggörande nåden och återställa full gemenskap med Gud och hela Kyrkans gemenskap. Gud använder människor - speciellt apostlarna - som Hans redskap för att ge förlåtelse. Att Skriften lär bikt är tydligt utifrån 3 Mos 5:5ff; ”...bekänna den synd han har begått och bära fram...syndoffer. Så skall prästen bringa försoning åt honom för den av dessa synder som han har begått...”; 4 Mos 5:6f; Matt 18:18;”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”. Se också Joh 20:22f;
”Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”.
Slutligen nämns i 2 Kor 5:18b, försoning tillsammans med försoningens tjänst, vilket
antyder att bikten var i funktion i prästtjänsten.7
Bland kyrkofäderna skriver St Clement på 80-talet i 1 Cl 57,1; ”underordna er presbyterna, låt er fostras till bot och böj era hjärtas knän…” och St Ignatios skriver; ”Gud förlåter alla som omvänder sig, om de vänder om till enhet med Gud och med biskopens råd”8 och i Didache 14:1; ”...efter att ni bekänt era synder, så att ert offer blir rent.”. Det finns mycket fler citat bland de tidigaste kyrkofäderna.9 Och även om biktens form har varierat i Kyrkans tider har innehållet varit likartat. Kristus gav inte ett biktformulär, men apostlarna fick fullmakten att förlåta synder, vilket Kyrkorna förvaltat utan ifrågasättande fram tills 1530-talet. Urkyrkan hade en offentligare syndaförlåtelse med en lång botperiod innan avlösningen gavs, men det var samma sakrament som dagens Kyrka. I den tidiga lutherdomen hade bikten fortfarande en stor plats, se Apol: art 13.10 Luther räknade bikten som ett sakrament under en stor del av sitt liv. Senare försvann praxisen, speciellt efter pietismens reducerande perspektiv.


4 KKK 1866, se också CASSIANUS, Det rena hjärtat, i bl.a. inledningen s 17. Och se vidare i ARBORELIUS (ocd), Spiritualitet; andligt liv, s55 och 181.
5 Se t.ex. redan i 400-talets CASSIANUS, Det rena hjärtat.
6 Trots alla myter i TV och media ger bikten väldigt sällan skenhelighet.
7 Se vidare 2 Mos 32:30; 4 Mos 12:14; 14:19ff; 16:46ff: 25:11ff; Jos 7:19; 2 Sam 12:13f; Job 1:5; Ords 28:13; Syr 17:24; Matt 3:6; 10:38; 11:20-24; 12:41; 21:32; Mark 6:12f; Luk 15:11-32 (omvändelse v18, bekännelse v21, vilja till bot v20, återförenande v20b); 24:47; Apg 19:18; 26:20b; Rom 2:4f; 1 Kor 11:27ff; 2 Kor 2:10; Hebr. 12:6f; Jak 5:15f; 1 Joh 1:9 och 5:19.
8 De apostoliska fäderna; St IGNATIOS Brev till filadelfierna 8:1. Se också Barnabas brev 19:12.
9 Se St JUSTINUS Martyren, Apologia Prima 41; St IRENAEUS Adversus Haereses 1:6:3; 1:13:5, 7 (J192b, J193); 4:40:1; APOSTLARNAS UNDERVISNING 8:5; ORIGENES Predikan över Luk 17 (J477); Predikan över Psalm 2:6 (J485a); Predikan över Lev 2:4-6; TERTULLIANUS år 200-206 i Om dopet 20 (SPB I, s105); De paenitentia 7:10 (J314); 9 (J315); år 220 under montegianismen i De Pudicitia 1:6 (J383); 21:7 (J387); St CYPRIANUS av Kartago, Brev 19 (SPB III, s36); 55:20 (J576a); De lapsis 28f (J553); St KYRILLOS av Jerusalem, Första Katekesen 2 och 5 (på Sv); St AMBROSIUS år 375 i De Cain et Abel 2:4:15; Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 37:5, 9, 14, 57 (J1259); år 390 i De paenintia 1:2:7 (J1293); 2:2:12-2:6:40 (J1297-1299); Epistula extra collectionem 1 (KKK 1429) Expositio evangelii secundum Lucam 5:13; 7:225; St JOHANNES CHRYSOSTOMOS De poenitentia 3:1 och St AUGUSTINUS år 421 i Enchiridion 17:65 (J1919).
10 SKB, mitt på s222.

Inga kommentarer: