FRANCISKANERNAS TID (1200- )
Under 1100-talet kom folkmängden att öka och i de nya framväxande städerna uppstod på 1200-talets början två nya tiggarrörelser; franciskaner och dominikaner. De förnyade ordenslivet, men behöll mycket av det traditionella. Men tiggarordnarna var egentligen inte någon klosterorden, ändå levde de under fattigdom, kyskhet samt lydnad. Till skillnad från klostren var deras konvent placerade inne i städerna och dess bröder och systrar var rörliga, vilket inte munkar och nunnor var. De ökade explosionsartat och kom snabbt till Sverige. 10-15 år efter grundandet fanns de uppe i Norden och snart nog i varje svensk stad, eller snarare varje by för dåtidens städer var inte större än så.
St Franciskus (1182-1226) var den enkle radikale fattige som bedrev själavård och predikade mitt i städerna, i Jesu efterföljd. De brunklädda franciskanerbrödernas spiritualitet är konkret, kristocentrisk, enkel, kärleksfull, humoristisk, varm och ”barnsligt” naturlig. Budskapet var också enkelt; ”allt levandes enhet”. Också metoden att nå ut var enkel! Först skulle du bli fattig, för att hitta ”pärlan” och sedan tala om alltings ursprung för alla människor, där de befann sig.
DOMINIKANERNAS TID (1200- )
De svarta och vita dominikanerna var från början en intellektuell prästorden, som ville vinna tillbaka de nya rörelserna - Katharer (fr gr ”Katharos”, vilket betyder ren eller utan skuld; härifrån fick vi begreppet kättare) och Valdensare - till den kristna tron. St Dominikanus (1170-1221) var en lyssnade, uppmuntrande, medkännande, bedjande, argumenterande och brinnande man som inget hellre ville än att tjäna. Han var aldrig erövrande, utan ville i kärlek befria människor till sanning och det enda sättet att göra detta var att spela på deras planhalva. Metoden var att först ärligt lyssna på argumenten och samtidigt överträffa motståndaren i hängivenhet. Han lyckades med att i sitt liv övertyga om sanningen, men fick jobba hårt. I åtta år gick han till fots (ca 4 mil/dag), fattig och oftast förödmjukad runt i Frankrike. Han diskuterade med alla Katharer han mötte, vilka kan sägas vara dåtidens ”New Age-are” (eg "Old-agare"). St Dominikanus har sagt att han under sitt liv endast talade om eller med Gud. Endast den som talat mycket med Gud, kan få oss att verkligen lyssna när denne talar om Gud. Dominikanordern präglas av det intellektuella, men vet förnuftets gränser. Dess mystik är kraftfull, klar, mystisk, harmonisk, glädjefylld, mariologisk och ädel. Dominikansk spiritualitet är som en ljuvlig välluktande trädgård och bevisar att du inte måste vara en idiot bara för att du är kristen (i Sverige kan det hjälpa). Han besökte troligtvis Norden och det är därför sannolikt att han också vandrade omkring i den dåtida nordiska metropolen Lund år 1203. Endast 7 år efter dominikanernas grundande, fanns de också i Lundametropolen, där de återfinns än idag. Snart visade sig i dess mitt ett av världens största genier St Thomas Aquino.
AQUINO
Skolastiken har hamnat i vanrykte i Sverige. Men riktigt så illa som ryktet säger var inte allt förr. Medeltidens lärda var inte mindre intellektuellt bemedlade varelser, speciellt inte den s.k. ”stumma oxen” (öknamn pga stor och tystlåten). Han fick studera många år under bl.a. dominikanermunken Albertus Magnus, dåtidens främste vetenskapsman och lärare (skolastiker). Det fanns vetenskapsmän före ”Einstein”;
”verkliga historiker håller nu på att lämna den uppfattningen, att den medeltida kyrkan förföljde alla vetenskapsmän som trollkarlar – sanningen är nästan den omvända: det var världen, som ibland förföljde dem som trollkarlar och ibland som magiker; Kyrkan såg dem endast som vetenskapsmän.”. Om Aquino har det skrivits hyllmil. Själv skrev han mest på; Summa Teologica, vilket är en teologisk nybörjarbok på 6000 sidor och Summa Contra Gentis. På svenska finns den läsvärda; förklaringar över den kristna tron. Mot slutet av livet, den 6 december 1273, fick St Thomas glänta på mystikens förhänge som han hela livet fördjupat sig i och fick uppleva något som förändrade honom. Vad det var, vet vi inte. Enligt Aquinos egna ord; ”Allt vad jag skrivit förefaller mig som halm – i jämförelse med vad jag skådat och vad som uppenbarats för mig.”. Han lade härefter ner pennan och fullbordade inte ens Summa Teologica, men även ”fragmenterad teologi och filosofi” får användas i Guds tjänst. Hans Gudsbevis är klassiska och hans sätt att närma sig sanningen gör en full av vördnad. Hans intressen spände över allt mänskligt vetande. Denne skolastiker ägnade livet åt dialog och ifrågasatte allt. Han lyssnade alltid först noggrant och respektfullt och ställde sedan frågor. Han tog alltid sin utgångspunkt i åhörarens position och kunde ofta klarare och bättre precisera vad invändaren tänkte, än invändaren själv. Det är viktigt att inse att andras misstag ger oss djupt vunna insikter.
Nu bär det iväg på en senare kyrkohistorisk exposé. Missbrukens millenium...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar