tisdag 17 februari 2009

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Jag har under en tid haft mailkoversationer med en man som kallar sig Kamau Mweru, en svensk boende i Afrika. Han är protestant och följdaktligen har samtalen spunnit loss kring de frågor som skiljer katoliker och protestanter. Vi har bl a utgått från 1 Thess 5:19-22 angående att pröva vad som är profetiskt. Jag återger en reviderad version av hur jag beskrivit min förståelse av vad det innebär att pröva det profetiska tilltalet.

För det första måste vi vara klara över att det finns profetiskt tilltal och det finns profetiskt tilltal. En del profetiska tilltal riktar sig till en eller ett par personer på en specifik plats och vid en specifik tid. Dessa profetiska tilltal är intressanta, men inte det som vi talar om här, eftersom profetiskt tilltal definierades som "alla funderingar och predikningar och uttalanden som rör Gud och Hans evangelium." Därför talar vi om det som "bibeltrogna" ofta ogillar att man kallar för tolkningar, för det är vad definitionen kokar ner till.

Vad är måttstocken när vi alla manas att "pröva allt och behålla det goda"?

Måste inte måttstocken vara den apostoliska undervisningen? Alltså människors tolkningar av de skeenden som de upplevt och den undervisning de fått del av. Att deras tolkningar är andeinspirerade och korrekta är ju en av de grundpelare som alla kristna verkligen är överens om (hoppas jag...). Om inte den apostoliska undervisningen vore ofelbar genom Andens inspiration skulle det inte finnas något vi kunde pröva mot... Den apostoliska undervisningen bygger på och förutsätter gamla testamentet, alltså är måttstocken den apostoliska undervisningen, inklusive det som den utgått ifrån...

Vi måste också vara klara över att vi därför talar om både den muntliga och den skriftliga apostoliska undervisningen (2 Thess 2:15).

När vi uppmanas att pröva allt så uppmanas vi som individer att pröva, men framförallt som Kyrka, som kollektiv. Däremot handlar det absolut inte om någon form av kollektiv känsla eller något gruppsamvete. Det handlar om en mycket noggrann prövning av allt mot det som vi vet vara uppenbarat av Anden. För mig går det att motivera Traditionen enbart utifrån denna uppmaning (även om det finns många andra motiv också).

Eftersom Gud är beständig och inte motsägelsefull, varken i en specifik tid eller över tid, så måste det vara så att det som prövats och befunnits objektivt gott i en tid inte kan bli ont i en annan. Självklart både kan och ofta måste förståelsen fördjupas över tid, men den kan inte svänga 180 grader. Det som en gång hållits för sant och gott genom en noggrann prövning mot apostlarnas undervisning kan inte av en senare generation "mer upplysta" kristna förkastas, för att det inte passar med deras individuella prövningar. Däremot kan det vara så att under tiden som en prövning pågår, kan olika åsikter föras fram och stötas och blötas mot varandra. Men när en prövning väl är grundligt gjord, då kan det man befunnit vara sant inte plötsligt bli falskt i en annan tid. Det sista är värt att understryka, eftersom det är en enorm skillnad på frågor som är under pågående prövning och sådana frågor där prövningen ansetts avslutad och ett beslut avkunnats (genom dogmer och konciliebeslut).

Faktum är att då detta bibelställe skrevs så levde ännu apostlarna, deras undervisning var levande och både apostlarna och deras lärjungar åkte mellan de olika församlingarna och predikade apostlarnas undervisning. Vi måste därför försöka fundera på hur detta skall tolkas, inte i första hand i vår tid, utan primärt i deras tid och i all tid...

Om vi antar att apostlarnas lärjungar, i tiden efter apostlarnas bortgång, tillsammans eller individuellt prövade olika tolkningar och fann några vara goda och hålla måttet mot den undervisning de fått från apostlarna. Om de i allt väsentligt var överens om vad som stämde med apostlarnas undervisning och vad som inte stämde, är det då något som de kristna som levde direkt efter apostlarnas lärjungar skulle negligera då de själva prövade olika tolkningar? Är det inte tvärtom så att det måste vara helt avgörande för att kunna göra en riktig och noggrann prövning att man inte kommer fram till något som står i strid med det som apostlarnas lärjungar menade stämde med apostlarnas undervisning? Om någon skulle komma fram till att allt det som apostlarnas lärjungar skrivit inte kan stämma, eftersom det skulle kullkasta den nya tolkning som de prövat och funnit god, är det då troligt att det verkligen skulle kunna vara i överensstämmelse med apostlarnas undervisning så som den förmedlats, skriftligen eller i ord?

Jag tror att detta är den enda rimliga tolkningen av 1 Thess 5:19-22 för allt som rör sådant profetiskt tilltal som kokar ner till tolkningar i tros- och moralfrågor.

Men det är klart, denna tolkning förutsätter att Kyrkan är som Hon är och att apostlarna fick det uppdrag som Kyrkan tolkat att de fått samt att deras uppdrag och auktoritet har kunnat förmedlas till deras efterträdare biskoparna... Min tolkning kan inte fungera i en lågkyrklig protestantism, för det är omöjligt att nå ett avgörande i någonting...

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hej

Riktigt väl skrivet och helt sannt. Jag skriver under på varje ord. Fast kanske ändå inte det sista eftersom jag, tillhörande i EFS tradition, nästan måste etiketteras som lågkyrklig protestant. Fast jag kanske är den ende ;-)

Allt gott

Tuve sa...

Simon
Det är spännande att läsa vad du skriver, just för att du är lågkyrklig... Jag förstår dock inte hur du menar att ni någonsin skall kunna anse något slutprövat. Men jag vet inte särskilt mycket om lågkyrklig protestantism, så det är mycket möjligt att jag avslöjat en fördom utan verklighetsförankring...

Allt gott!

Anonym sa...

Tuve, kanske det bör påpekas att jag inte opponerade mej mot att pröva "tillsammans".

Däremot skulle jag nog kunna opponera mej mot "elitär" prövning utförd av makthavare i vilket system som helst.

Anyway, om man måste vänta 100 år på att profssen prövar har ju uppmaningen ganska liten verkan på den dagliga vandeln.

Och utan profetia blir folket tygellöst (enligt Bibeln). Så det handlar om dagligt bröd här.

Jag hävdar alltså att det är den enskildes plikt att pröva varje uttalande som rör Gud och Hans evangelium.

Detta är en personlig plikt som överstiger institutioner, föreningar och grupper och länder.

Jag anser nog att även denna tolkningsfråga hör till de "oöverstigliga" hinder vi tillsamman försöker definiera.

Just därför att den är kopplad till en blind tro på andra människor och relationen med Herren Jesus Kristus är en personlig relation.

Se på dej själv så blir du förtvivlad. Se på andra så blir du förvillad. Men se på Herren Jesus Kristus så blir du förvandlad.

Jag hittar inet hur jag bör använda mitt namn här. Alla blogprogram är olika.

Kamau Mweru

Helena sa...

Kamau,
Jag anser att man skall pröva allt som lekman, bland annat på grund av att kyrkan oftast tar vääääldigt lång tid på sig. Samtidigt litar jag på Jesu ord (inte på personer märk väl) och Den Helige Andes vägledning och det får till följd att jag lyssnar på vad kyrkan kommer fram till.
Jag läser på vad kyrkan har tagit för beslut och varför. Ännu idag har jag inte hittat något där jag och kyrkan har kommit fram till olika slutsatser. Kyrkan har alltid mycket djupare analyser och långt mycket mer kunskap att hämta från, men ändå kan mitt sunda förnuft leda mig på rätt väg.

Anonym sa...

Helena, där är jag igen, halv-anonym. Skall skriva en e-mail till Tuve och be om bruksanvisning för blogg-programmet innan jag registrerar något :-))

Jag tror att jag förstår din utgångspunkt och håller i stort sett helt med dej. Resonemangets svaga punkt ligger emellertid i att man aldrig kan veta när något är slutprövat. För att ge ett exempel:

Gregorius den förste, som var påve 590 till 604 (korrigera mej om jag har fel) bidrog till det som senare skulle komma att kallas "ersättningsteologi". Han sade att kyrkan tagit Israels plats och att utkorelsen och löftena tillhörde kyrkan istället för judarna. Han motiverade detta med berättelsen on Esau och Jakob. Han förkunnade att Judarna var Esau och kyrkan var Jakob.

Som du ju vet är Paulus tydlig i Romarbrevets 11 kapitel att Guds utkorelse inte vikit från Israel. (Hur gick det med successionen och ofelbarheten?)

Gregorius misstag kokade vidare och 1095 proklamerade påven Urbanus den andre det första korståget.

Vi talar i detta fall om 500 år av felaktiga "prövningar" och de som levde då och tyckte att kyrkan hade rätt i detta, hade tydligen fel.

Ett tydligt avståndstagande från dessa läror har jag inte sett. Men om det finns, visa mej gärna på det. Med tydligt menar jag något i stilen med ett uttalande direkt från en påve, i stil med: "Kyrkan hade fel och Paulus hade rätt".

Frågan är väl bara hur du kan veta att du och jag inte också lever i ett 500-års intervall med felaktiga slutsatser och dogmer.

Som så kallad protestant räknar jag med ulvar på vilken maktsposition som helst.

Jag vidhåller alltså att det personliga ansvaret att pröva är primärt.

Hälsningar

Kamau

Tuve sa...

Kamau
Jag har inte hälsat dig välkommen till bloggen, vilket jag brukar göra... Men vi har ju haft så mycket kontakt via mail så jag glömde helt av det... Välkommen är du, trots min oartighet!

För det första så är det inte sant att inget blir slutprövat, åtminstone inte i en apostoliskt trogen kontext (läs Kyrkan). Vi ser exempel på hur Kyrkan slutprövar en fråga i Apg 15. Vi ser också att Jesus givit Petrus nycklamakten och alla apostlar makten att lösa och binda. Kyrkan har, genom apostlarna, fått makten att avgöra när en fråga är slutprövad och hon har utnyttjat den makten på samma sätt som i Apg 15 under historiens lopp. Därför finns det numera många frågor som är slutprövade, där vi inte längre behöver leva i ovisshet om vad som är och vad som inte är sant.

Det finns dock fortfarande många frågor där vi inte kommit fram till något avslut i prövningarna, och där finns det både möjligheter, och för somliga skyldigheter, att själva pröva vad som är sant. Jag kan dock inte komma på någon fråga som inte är slutprövad där jag uppfattar det som någon allmän skyldighet att ta ställning. Som jag ser det så är de flesta, för den troende, centrala frågor redan slutprövade och avgjorda.

Och som jag skrev till dig i mail, det är just prövningen av enbart en individ som jag inte kan tro på. Om jag prövar något, så måste mina argument och min slutsats värderas och prövas av andra. Först när många prövat frågan och vägt alla de olika argumenten och slutsatserna mot varandra och skalat bort allt som enskilda individer felaktigt lagt till eller dragit fel slutsatser om kan jag lita på att prövningen har närmat sig sanningen. Prövningen bör dessutom helst göras av helgade personer, som lever i en nära Gudsrelation, för att det skall vara trovärdigt. Det handlar alltså inte om någon normal demokratiprocess. Den tyngd som en enskild individs prövning har står i proportion till hur helgad personen i fråga är... (Det är också därför som jag inte hyser så värst stor tilltro till min egen prövning...)

Allt gott!

Anonym sa...

Tuve, bekymra dig inte om formaliteter. Som du mycket riktigt konstaterar har vi ju redan litet grand lärt känna varandra.

Jag ser fram mot fortsatta utväxlingar i vårt försök att definiera skillnader.

C. S. Lewis har ju redan mycket bra summerat likheterna.