söndag 1 november 2009

Rosenkransen, en mödosam bön?

Jag har sent omsider fallit till föga och registrerat ett konto på Facebook. Jag kommer inte själv vara aktiv där, men det kan ju vara lustigt att se vilka som dricker kaffe när och var osv ;) Faktum är att jag inte är särdeles imponerad, av flera skäl... Detta inlägg skall dock inte handla om Facebook...

Men, vilket är skälet till att jag nämnde Facebook, jag blev där tipsad om en sida som heter "Real men pray the rosary", som jag själv tyckte verkade rätt kul. När jag därför, efter att lite förstrött plockat en Karmeltidning ur högen av tidningar på toaletten och slagit upp på måfå, får upp en text som inleder med att exakt beskriva hur jag själv upplever rosenkransen blir jag lite tagen...

Nedan följer texten om rosenkransen, av biskop Reinhold Stecher
Rosenkransen är i viss bemärkelse en mödosam bön. Vi människor av idag är oroliga, lättrörliga, fladdriga själar och förblivandet i bönen är inte alls lätt. Men Rosenkransen är liksom en slags fromhetens "mountainbike" (bergscykel). Den erbjuder tålmodigt trampande, men den för en uppåt.

Rosenkransen har något av bränningarnas vågor i sig, vilka levande och rytmiskt böljar in mot havsstranden och lägger sig till ro på livets sandstrand. Och varje våg har en krona av skum. När det gäller Rosenkransen är det ordet "Jesus" ("och välsignad är din livsfrukt Jesus"). Detta är skumkronan. Det är hän mot denna allt är riktat. I den når bönevågen sin höjdpunkt (det är ingen tillfällighet att alla högre religioner på jorden känner till den rytmiska återupprepningens bön).

Det är en skyddande bön. Jag har ofta upplevt det i sådant som rör och oroar mig. Denna lilla snodd eller den lilla tandade fingerringen har erbjudit mig mera stöd än den vackraste biskopsstav. Den är som en fromhetens lasso med vilken man kan fånga in mångt och mycket som vilt, hotande eller belastande rasar i själen. Dessa 59 små träpärlor är det kullager på vilket det oroliga hjärtat mjukt rullar fram mot det eviga förbarmandet.

6 kommentarer:

Helena sa...

Fin text

Peter Wiberg sa...

Fin text, speciellt för en som alltid får kämpa med rosenkransen.
Den går nästan aldrig lätt!

Tuve sa...

Peter
ja, det är en kamp… :(

rootsman sa...

Sant, sant.

Teija sa...

I början är det en kamp men när man kommer över det är rosenkransen verkligen en stark kedja som binder en till Guds Moder. Eftersom jag känner mig själv vid det här laget och vet att min tro inte är så stark som jag skulle vilja, använder jag rosenkransens kedja för att stanna kvar i min Moders närhet. När jag stoppar handen i fickan och känner rosenkransen eller när jag ber den, påminns jag om hennes närhet och omsorg, och vart hon leder oss vet vi alla... Per Mariam am Iesum!

Anonym sa...

JA rosenkransen är lite smärtsam ibland.
Men den har givit mig nya insikter i Jesu liv.. Man kommer verkligen nära Jesus..
Den väcker även intressanta frågor, sett ur Marias ögon.
Att få beskedet från ängeln, att föda detta barn under usla förhållanden, att tvingas fly, strax efter barnet fötts, att se sitt barn bli fångat och sedan dö en plågsam död på ett kors.. Att se sin son återuppstå, och den glädje som måste uppfyllt Maria..

Ja det är mäktigt..