Sveriges första(?) internflyktingar

Det är föga förvånande att det är judarna som är de första som blir de första (intern-)flyktingarna i Sverige. Frågan är kanske hur länge det dröjer innan fler får anledning att fråga sig om det är nödvändigt att flytta pga sin religiösa övertygelse. Jag vet inte men gillar inte den utveckling som skett de senaste åren...

Something to think about...

Chesterton said, ‘When you break the big laws, you do not get freedom. You do not even get anarchy. You get the small laws.’

Det är tydligen vad som börjat hända även i USA. Sverige har som vanligt varit ett föregångsland även på detta område, suck...

Biskop Anders påskreflekterar kring livets gåva

Biskopen har skrivit en påskreflektion, som lämpligtvis handlar om livets gåva.

Förutom att han klargör att hans åsikt om abort är att det "aldrig kan rättfärdigas inte ens i extrema fall"* så tar han upp vad det innebär att värna livet ur många olika perspektiv. Han diskuterar livets okränkbarhet utifrån påskbudskapet och belyser olika frågor dels ur ett principiellt påskperspektiv och dels från ett pastoralt påskperspektiv. Det är en mycket läsvärd text som jag varmt vill rekommendera alla att själva läsa.

Jag citerar det biskopen skriver om att värna det ofödda barnet. Det finns mycket mer som borde belysas, men det är denna fråga jag huvudsakligen skrivit om på sistone och därför känner att jag särksilt vill lyfta fram.

Den späda begynnelsen

Ett konkret exempel på detta är det reaktionsmönster som så många har när det blir tal om katolska Kyrkan och abort. Så gott som alla vet att katolska Kyrkan är emot abort – och bara det är något av ett under i vår tid av bristfällig kunskap om allt vad religion heter. Samtidigt säger man nästan automatiskt att Kyrkan fördömer dem som gör abort. Man kan alltså inte skilja på sak och person. Här måste vi katoliker bli bättre på att framhålla den klassiska synen, alltså att den syndfulla handlingen är oacceptabel, men att Gud inte längtar efter något annat än att hela, förlåta och resa upp den som har fallit. Evangeliet är en enda illustration av detta, men eftersom så många idag inte har denna grundläggande förståelse av evangeliets dynamik kan de inte inse hur det förhåller sig. Här borde påskens dynamik kunna hjälpa oss, så att vi blir mer motiverade att sätta Guds förlåtande och nyskapande kärlek i centrum. Utifrån ett påskperspektiv blir det lättare att ta till sig Guds oändliga medlidande med den felande människan, som han längtar efter att sluta i sina armar och förlåta.

Samtidigt är det inte så lätt för människor idag att hålla isär dessa båda poler, alltså syndens fasansfulla verklighet och Guds längtan efter att få förlåta den ångerfulla syndaren. Det finns alltid en frestelse att försöka rättfärdiga ett felaktigt handlande och hitta goda motiv för det. Det kostar på att bekänna sin svaghet och brist och ta emot Guds förlåtelse. Och i vissa tillspetsade situationer tycks det för vissa inte finnas någon annan utväg än att gå emot det som strider mot Guds och naturens lag. Ett konkret exempel på detta är det tragiska fallet med den nioåriga flickan i Brasilien, som blev missbrukad av sin styvfar och fick tvillingar som aborterades. Denna personliga tragik basunerades ut av media och upprörde en hel värld. Ännu verkar inte alla detaljer i detta drama helt ha blivit klarlagda. Men här har vi i alla fall ett typexempel då allt ställs på sin spets. Enligt skapelseordningen och Kyrkans lära har varje människa rätt att födas, oavsett hur hon har kommit till och vilka följder hennes födelse kan få. Hon är okränkbar och har ett absolut skyddsvärde. Ingen har rätt att rucka på denna ordning. Samtidigt hamnade de som hade att besluta om flickans situation i en situation som för dem tycktes omöjlig att lösa på annat sätt än genom abort. Genom bikt och själavård hade man kunnat förmedla Guds förlåtelse till dem som inte såg någon annan utväg och saken hade varit utagerad. Men genom medias försorg riktades udden mot Kyrkans avståndstagande från abort som sådant. Det är en klassisk metod: man tar fram ett extremt känsligt fall för att få Kyrkan att framstå som hård och grym. Därför är det så viktigt att påskens budskap får lysa fram också i sådana tragiska omständigheter.

I sitt möte med den felande människan måste Kyrkan alltid framstå som en kärleksfull moder, som förmedlar den barmhärtige Fadern och hans förlåtande kärlek. Den nya skapelse som påsken innebär måste bli konkret. Just i abortsituationer blir detta mer påträngande än på många andra områden. I vår av genustänkande präglade värld måste Kyrkans moderliga ansikte bli mer tydligt för att kunna hjälpa de kvinnor, som ofta i desperata situationer tvingats till eller tagit sin tillflykt till abort. Återigen ställs saken på sin spets: avsky synden, men älska syndaren ovillkorligt. Tyvärr är det många som inte nås av personlig själavård och får möjlighet att leva sig in i detta paradoxala mysterium. Som själavårdare måste man försöka förstå den vilsenhet och utsatthet som kvinnor, inte minst de helt unga, hamnat i som en följd av den s.k. sexuella friheten. Man måste försöka förstå varför de gjort som de har gjort utan att fördenskull försvara själva handlingen. Ibland är det en hårfin skillnad, men just i detta ligger faktiskt påskperspektivet. Det gäller ju att hjälpa en människa utifrån hennes faktiska situation att komma vidare: ”gå och synda inte mer”, ”lita på att du är en ny skapelse och får börja om från början”. Det gäller alltså att försöka kombinera ett ”principiellt påskperspektiv” på vad som är rätt och riktig med ett ”pastoralt påskperspektiv” som betonar förlåtelsens nyskapande kraft.

* ur privat korrespondans med anledning av hans tidigare kommentar om brasilienfallet.

Ljusets väg

Efter ett tips från D så vill jag rekommendera något som jag aldrig hört talas om förut, nämligen Ljusets väg. Under påsktiden (dvs fram till Kristi himmelsfärd) ber man ingen korsvägsandakt kl 15, men jag antar att Ljusets väg är tänkt att ersätta den andakten. Kul, tycker jag!

Allt gott!

Läsvärda inlägg av the Anchoress

Hittade två inlägg från the Anchoress som jag tycker är mycket läsvärda.

Det första handlar om människors rättigheter och om förföljelser: Exile: The Past is Prologue

Det andra inlägget handlar om abort: "Abortion is a Blessing"

Håll till godo!
Allt gott!

Självkritik angående definitionen av abort - ett klargörande

Jag har på senaste tiden skrivit en del om abort och bl a ondgjort mig över att Kyrkans presstalesman gått ut flera gånger, både i tidningar, radio och TV, och hävdat att "Katolska kyrkans syn är att abort bara kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara".

Anledningen till min självkritik är att jag haft en snävare tolkning av begreppet abort än vad som är den medicinska innebörden av begreppet. I Sverige är definitionen av abort att graviditeten avbrutits före 28:e veckans slut och fostret fötts dött. Det innebär att den definition som jag tidigare använt varit felaktig.

Den gällande definitionen medför att missfall (fram till 28e veckan) också resulterar i aborter. Utifrån detta iakttagande så är det naturligtvis korrekt att Kyrkan accepterar spontan abort (missfall), även i de fall då moderns liv inte är i fara...

Om man skall hålla sig strikt till den svenska definitionen så innebär det också att ett misslyckat försök att rädda ofödda barn som är 28 veckor eller yngre kategoriseras som abort i Sverige. Alltså resulterar även ett misslyckat ingrepp som syftat till att rädda det ofödda barnet i en abort, enligt definitionen.

När jag har sagt detta så måste jag likväl hävda att om man vill använda begreppet abort på det sätt som är det defitionsmässigt korrekta så måste man också vara extremt tydlig med vilken sorts abort man menar kan försvaras! Att enbart säga att abort är försvarbart utan något förtydligande om vilken intention som krävs innebär att man kommer att föra många människor bakom ljuset!

För att belysa varför det är nödvändigt att förtydliga vill jag ge ett litet exempel. Antag att en kvinna som är gravid i t ex 27e veckan kommer in och måste förlösas akut. Antag att läkarna inte förmår rädda barnet, trots intentionen att rädda det. Det skulle i så fall innebära att resultatet av det akuta ingreppet definitionsmässigt vore en abort. Skulle de då säga till moderna att deras ingrepp resulterade i en abort, utan någon ytterligare kommentar? Om en läkare skulle komma ut till mig som fader, som väntat utanför, och sagt att deras ingrepp resulterat i en abort, utan någon ytterligare förtydligande, så tror jag att jag skulle blivit helt vansinnig. Mitt spontana antagande skulle varit att de uppsåtligt dödat barnet, eftersom det är den betydelse som begreppet har i (uppskattningsvis) 99,99% av all vardaglig användning av termen abort.

Med andra ord så är det korrekt att hävda att Kyrkans syn är att ingrepp som riskerar att resultera i abort kan försvaras i situationer där mammans liv är i fara, givet att intentionen inte är att se till att ingreppet resulterar i abort. Ingrepp med intentionen att orsaka en abort är aldrig försvarbara, oavsett om moderns liv är i fara eller ej.

Det är extremt olyckligt när vår presstalesman går ut och hävdar att abort kan försvaras när moderns liv är i fara utan att göra den avgörande distinktionen att intentionen aldrig någonsin får vara att orsaka en abort! Alla med normal associationsförmåga som läser att Kyrkans syn är att abort kan försvaras om moderns liv är i fara kommer tolka det som att Kyrkan menar att ingrepp vars mål är att orsaka en abort också är försvarbara!

Skall man hårddra det hela så är uttalandet att abort är försvarbart när moderns liv är i fara förhållandevis meningslöst, eftersom abort är en definition på det fullbordade faktumet, oavsett om det orsakats av ett avsiktligt eller oavsiktligt handlande.

I ljuset av ovanstående resonemang tycker jag det minsta man kan begära av vår presstalesman/biskop är att lika tydligt gå ut med denna distinktion som man tidigare gått ut med budskapet att Kyrkans syn är att abort kan försvaras när moderns liv är i fara!

Uppdatering: Detta är vad Respekt troligen tidigare hävdat angående de fall då moderns liv är i fara:

Beträffande medicinskt motiverade aborter som genomförs för att rädda moderns liv anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs abort för att rädda ett liv då både kvinnans och fostrets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Fostrets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling som syftar till att rädda kvinnans liv och hälsa.

Detta citat hämtades från stiftets hemsida gällande brasilienfallet. Det visade sig när jag kollade Respekts hemsida att de ändrat detta uttalande. Den definition som de numera använder är istället följande:

Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv, men som leder till det ofödda barnets död, anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs de för att rädda ett liv då både kvinnans och det ofödda barnets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Det ofödda barnets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling, som syftar till att rädda kvinnans liv och hälsa.

Det var mycket glädjande eftersom jag reagerade på flera saker i det första citatet. För det första tyckte jag att det var olyckligt att använda termen abort på det sätt som gjorts i de inledande meningarna. Vidare reagerade jag på att man använde ordet foster istället för att tala om det ofödda barnet. Varför skall vi använda abortförespråkarnas terminologi som de använder för att skyla över vad det verkligen handlar om?

Innan jag kontrollerade Respekts hemsida så skrev jag ett eget utkast som jag menar vore bättre än det första citatet (men som nog är väsentligt sämre än Respekts uppdaterade text). Jag skrev:

Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv anser kyrkan att dessa är moraliskt försvarliga, även i de fall då man kan förutse barnets troliga död. I sådana fall genomförs ett ingrepp, som riskerar resultera i att det ofödda barnet dör, för att rädda ett liv då både moderns och det ofödda barnets liv är i fara. Intentionen är inte att avbryta graviditeten. Det ofödda barnets död är den förutsedda men oönskade konsekvensen av en god handling som syftar till att rädda moderns liv och hälsa. Det är aldrig försvarbart att ha som mål att orsaka en abort.

Intressant att jag i sak (om än inte i form) lyckades formulera mig såpass likt Respekts omformulerade stycke :)

Tidigare inlägg: Tvetydigt om abort, Den tredje utvägen
Tidningars bevakning:
Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen)
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Moderna heresier - av Fr Barron

Fr. Barron från wordonfire.org talar här om några av de moderna heresierna. Jag gillar Fr. Barrons tydlighet och hans önskan att nå ut till den moderna människan. Hilaron tipsade mig om Word On Fire. Håll till godo!

Helgelse genom lidande

Ur en predikan av John Henry Newman, citerad ur Läsningar till Kyrkans dagliga bön, måndag i femte fasteveckan. Newmans predikan är den andra läsningen för dagen, den första var Heb 2:5-18.

Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. (Kol 1:24)

Vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, kom genom blod lika väl som genom vatten (jfr 1 Joh 5:6): inte endast som nådens och sanningens källa - som upphovet till andligt ljus, till glädje och frälsning - utan som en kämpe mot synd och satan, såsom en som helgades genom lidande (Heb 2:10). Han var, som profetian hade stakat ut, röd i sin dräkt och i sina kläder, likt en som trampar i vinpress (Jes 63:2). Eller med apostelns ord: Han var klädd i en mantel som doppats i blod (Upp 19:13). Där var det eviga Ordets outsägliga lidanden i vår natur, hans förvridna och sargade kropp, hans utgjutna blod, hans själ så våldsamt skild [från hans kropp] genom en smärtsam död, vilken tagit bort från oss hans vrede, vars kärlek sände honom just för att detta skulle ske.

Inget annat än detta var vår försoning. Ingen var med i detta verk. Han trampade vinpressen ensam, och ingen i folket stod honom bi. Upplyft på förbannelsens trä kämpade han med ondskans härskaror och vann han seger genom lidande.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

Det är då inget att förundra sig över, om några av den heliga kampens droppar, som vätte hans kläder, skulle falla på oss själva. Det är inget att förundra sig över, om vi skulle bli bestänkta av de sorger som han bar till försoning för våra synder.

Och så har det i sanning alltid varit: att närma sig honom har från början varit att, mer eller mindre, bli delaktiga av hans lidanden. De flesta av hans apostlar gick genom livslånga lidanden mot en våldsam död. När de priviligierade bröderna, Jakob och Johannes, kom till honom med sin begäran att få sitta vid hans sida i hans rike, klargjorde han tydligt detta sammanhang mellan närhet till honom och lidande. Kan ni, sade han, dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med? (Mark 10:38) Det är som om han sade: Ni kan inte ha nådens sakrament utan de smärtfyllda ting de betecknar. När korset sätts som ett märke på era pannor, kommer det att framkalla blod. Ni skall verkligen få motta Andens dop och den bägare som ger gemenskap med mig, men det skall ske med min kamps bägare och med mitt blodsdop som är den pant som följer dem åt. Samma språk talar han vid ett annat tillfälle till alla dem som ville få del av hans döds och lidandes välgärningar: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge (Luk 14:27).

Låt oss be:
Barmhärtige Gud, din nåd har gjort oss rika på himmelsk välsignelse. Led oss från syndens gamla liv så långt in i nådens nya rike, att vi bereds för himlens härlighet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den Helige Ande lvere och råder från evighet till evighet.
Amen!

Sanningen om aborten i Recife?

Katolsk observatör har översatt och publicerat en text som bland annat redogör för fader Rodrigues', kyrkoherde i Alagoinha, vittnesmål om vad som hänt i fallet med flickan. Jag har fetmarkerat några stycken som jag tycker är värda att begrunda. Om det stämmer som kyrkoherden och biskopen av Fréjus-Toulon skriver så växer mitt tvivel på att de som förmått familjen att gå med på, och genomfört, aborten i första hand har haft flickans bästa för ögonen, utan att det istället funnits en dold agenda som drivit besluten.

Här nedan följer en rapport från monsignore Rey, biskop av Fréjus-Toulon, angående den lilla brasilianska flickan som fick göra abort efter att ha blivit med barn till följd av en våldtäkt:

När jag kom tillbaka från  Brasilien, dit jag rest tillsammans med en delegation biskopar och präster, fick jag genast kännedom om vad som  hänt med den lilla 9-åriga brasilianska flickan som blev våldtagen och sedan fick genomgå en abort. Hon väntade tvillingar. Den internationella pressen kastade sig över detta fall och satte in det i ett ytterst polemiskt politiskt sammanhang. I Brasilien håller man nämligen på att diskutera införandet av nya lagar som syftar till att utöka aborträtten. Vissa lobbygrupper har gripit tag i denna tragedi som är av så speciellt slag för att rättfärdiga utvidgandet av de rättsliga villkor under vilka man kan låta utföra ett frivilligt avbrytande av graviditet. Det sätt på vilket man i många fall rapporterat om denna händelse är förvrängt och lyder inte alls under objektivitetens lagar. Vad man gör är istället att man instrumentaliserar ett fall där det rör sig om en särskilt skakande händelse och utnyttjar den för sina egna syften.

Det kärleksbud som Evangeliet kallar oss att lyda har två sidor. För det första hör kärleken ihop med Sanningens princip. Att älska någon är att vägra att ljuga för honom eller henne. När det gäller abort så står kyrkan fast vid sin åsikt  att abort – om den legaliseras genom särskilda lagar och framhålles som något gott av grupper som säger sig uttrycka den allmänna meningen – alltid utgör ett brott mot själva livet. Alltifrån avlelsen fram till den naturliga döden är varje liv heligt. Varje liv måste respekteras och skyddas, och desto mera om detta liv är skört och bräckligt. En mänsklighet som vägrar att visa respekt för livets okränkbarhet är på väg mot sitt eget fördärv. Kyrkan har alltid slagit fast principen om det ofödda barnets oförytterliga rätt till liv. Vad har vi människor för rätt att lagstifta om att en mänsklig varelse, även om den befinner sig i embryostadiet av sin utveckling, förtjänar att dödas? Med hänsyn tagen till alla former av våld och ohyggligheter (våldtäkt, mord..) rör abort själva livet och dess princip i själva början av våra liv: ”Abort är det som allra mest förstör freden i världen av idag” (moder Teresa).

Men Kärleken är alltid förbunden med Barmhärtigheten. Det är den andra sidan av slanten. Kristus lär oss att all alltför stor lagbundenhet (legalism) binder oss vid rädslan. Under hela sin offentliga verksamhet var Jesus barmhärtig mot dem som hade brutit mot Guds bud eller de av livet sårade. Om sanningen glömmer bort att vara barmhärtig är den en hjärtlös sanning. I det mycket tragiska fallet med den lilla brasilianska flickan har vi sett många och stora tecken på barmhärtighet från kristna församlingar som omgivit henne med kärlek och medkänsla och hållit stånd emot trycket från vissa lobbygrupper som önskade utöva påtryckningar på flickan och hennes mor. Fader Rodrigues, som är kyrkoherde i deras församling, har tagit ut sig helt och uppbådat alla tillgängliga medel för att stödja flickan i hennes prövning. Han avslöjar den ”samvetsmanipulering och brist på respekt för det mänskliga livet” som hela familjen har utsatts för (jfr texten som följer). Denna tragedi är krönet på Barmhärtighetens berg. Här måste man å ena sidan alltid påminna om den respekt som vi är skyldiga livet, och å den andra visa vår medkänsla mot de allra svagaste och mest sårbara bland oss människor, som nu denna lilla flicka som är offer för sin de brottsliga impulserna hos sin styvpappa, våldtäktsmannen.

Efter ärkebiskopens av Recife första deklaration har den brasilianska biskopskonferensen förklarat att den lilla flickan och hennes mor alls inte kommer att drabbas av någon exkommunicering. Utöver mediernas reaktioner som rider högt på den känslomässiga sidan, inbjuds här den internationella kommuniteten att i samband med det drama som den lilla flickan och hela hennes familj har genomgått påminna sig kärlekens två sidor. ”När kärlek och sanning möts, omfamnar fred och rättvisa varandra”, säger psalmisten. Att älska är att påminna sig om den sanning som är livet och att anstränga sig av alla krafter för att göra den sanningen till verklighet.

Toulon, den 15 mars 2009 
+ Dominique Rey 
Biskop av Fréjus-Toulon"

Vittnesbörd från fader Rodrigues, kyrkoherde i Alagoinha

Vad medierna förtiger

Vår stad har skakats av en ny tragedi: ett barn om nio år har blivit offer för sexuella övergrepp av sin styvpappa och följden blev att hon väntade tvillingar. Hennes äldre syster, 13 år gammal, hade varit offer för samma övergrepp. Denna hemska historia pågick sedan tre år tillbaka.

När kommunalfullmäktige i Alagoinha upptäckte fallet började de göra allt som stod i sin makt för att hjälpa barnen och deras föräldrar. Den 27 februari överlämnade domstolen barnen till den medicinska kliniken i Caruaru, i provinsen Pernambuco. Ytterligare undersökningar utfördes sedan (med hjälp av sexologer och psykologer) vid barnkliniken i Retife. Det var vid det tillfället som offret fick träffa en socialassistent vid namn Karolina Rodrigues och hennes medhjälpare Marie-José Gomes. Den sistnämnda vägrade förslaget om abort med hänvisning till sitt kristna samvete. Karolina Rodrigues beslöt sig då för att överlämna fallet till domstolen i Alagoinha. De fem medlemmarna av domstolen vägrade att ge sitt godkännande till abort av samma skäl. De lämnade över fallet till den medicinska kliniken i Caruaru. En kopia av dokumentet som utfärdades i samband med detta beslut överlämnades till Karolina Rodrigues i närvaron av mig själv och av offrets far, senhor Erivaldo.

Den 28 februari blir jag inbjuden att delta i mötet som hölls i barnkliniken i Recife för att avgöra saken. Jag kommer dit i sällskap av Marie-José Gomes och två medlemmar av vår församling. Vi tar tillfället i akt att avlägga visit hos offret och hennes mor. De befinner sig i fjärde våningen i byggnaden, i en isolerad lägenhet. Det är mycket svårt att få tillträde dit.  Jag blir tvungen att stanna i korridoren men jag lyckas tala med modern till den lilla. Hon erkänner att  hon ”skrivit under på några papper”. Detta gör mig orolig för jag vet att denna kvinna inte är läs- och skrivkunnig. Eftersom hon inte kan skriva under med sitt namn hade man bett henne att lämna sitt fingeravtryck. Jag frågar henne vad hon anser om aborten. Hon visar starka moderskänslor och är framför allt ytterst bekymrad för sin dotter. Hon svarar: ”Jag vill inte att min dotter gör abort...” Modern berättar för mig om flickans hälsotillstånd: ”Hon mår bra, hon leker med några dockor man gett henne.” Vi går därifrån med den fasta övertygelsen att modern är helt emot att hennes barnbarn skall aborteras bort. ”Ingen har rätt att döda en annan,” tillägger hon. ”Det är bara Gud som bestämmer över liv och död...”

Den 2 mars återvänder vi till kliniken i Recife. Denna gång ger man oss tillåtelse att gå upp till fjärde våningen för att besöka offret. Men när vi kommit upp till den första våningen kommer en ämbetsman från kliniken och förbjuder oss att gå högre upp. Han säger åt oss att uppsöka socialassistenten i en annan byggnad. Vi hamnar ansikte mot ansikte med Karolina Rodrigues. Jag är i sällskap med  Marie José Gomes och senhor Erivaldo som säger sig vara emot ”att hans barnbarn skall aborteras”. När assistenten upptäcker vem jag är säger hon inför alla där närvarande: ”Det rör sig om en medicinsk fråga, även om prästen här tror att det rör sig om moral.” Vi frågar Karolina Rodrigues hur barnet mår. Hon hävdar att allt redan är klart och att modern är med på saken. Den medicinska proceduren kommer att ha sin gilla gång. Hon framhävdar i sin kritiska hållning utan att lägga fram något utlåtande från en läkare. Och hon förskansar sig bakom lagen: ”I detta fall är det bäst att rädda barnets liv.”

”Det rör sig inte bara om ett liv utan om tre!”

Vi svarar: ”Det rör sig inte bara om ett liv utan om tre!” Hon vägrar att lyssna. Karolina Rodrigues ber senhor Erivaldo att få tala med honom i enrum. Detta sker under hela 25 minuter. Då denne sedan kommer ut ur rummet avslöjar han att han ändrat åsikt i fråga om aborten: ”Assistenten har förklarat för mig att min dotter riskerar livet... Om hon är i fara måste man rädda henne... Även om detta innebär att man måste ta bort de två fostren”, mumlar han.

Allt verkade alltså avgjort. Det var då som ärkebiskopen av Recife, dom José Cardoso, och biskopen av Pesqueira, dom Franceso Biasin, lade sig i förfarandet. Monsignore Cardoso kallade samman en grupp läkare, advokater, psykologer och jurister för att studera legaliteten i fallet. Under detta möte, som hölls den 3 mars i ärkebiskopens residens, var även direktören för barnkliniken i Recife, Antonio Figueiras, närvarande. Denne erkände offentligen att [Karolina] Rodrigues utövat vissa påtryckningar. Han kontaktade sjukhuset för att låta dra tillbaka tillståndet för aborten.

Lite senare får ärkebiskopen av Recife ta emot ett telefonsamtal av herr Figueiras där denne säger att en feministgrupp som går under namnet ”Curumin” skall ha övertalat mamman att gå med på att överföra sin dotter till ett annat sjukhus. Maria Gomes och jag beger oss till där vi tror barnet ännu vara. Man låter Maria Gomes vänta och anger som skäl att det råder personalbyte (barnet hade redan förts över). Ingen vågar ge någon upplysning. Hur kan en person som befinner sig i dödsfara ges ett tillstånd att bege sig utanför sjukhusområdet? Hur har offrets hälsotillstånd kunnat förändras så snabbt? Vad sade egentligen feministgruppen Curumin till modern?

Den 4 mars får vi veta att barnet är intaget på CISAM-sjukhuset (ett specialsjukhus för riskfyllda graviditeter). Detta sjukhus befinner sig norr om Recife. Vårt hopp om att få se dessa två barn i livet släcks bryskt. Allt detta på grund av en utifrån kommande manipulation av samveten och bristande respekt för det mänskliga livet. Jag har önskat berätta allt detta så att omvärlden skall få veta sanningen.”

den 10 mars 2009

Källa : http://www.diocese-frejus-toulon.com/

De lokala prästernas kommentar till det inträffade och till Fisichellas attack mot biskop Sobrinho

Dagen: FP ryter till, Dagen: bloggreaktioner, Dagen: Anders kritiserar, Dagen: exkommunicering hävd, Dagen: katoliker suckar (igen), Dagen: följer upp
SvD: FP ryter till, SvD: Usch på Vatikanen, SvD: Det blåser på påven, SvD: katoliker om blåsten
DN: Usch på Vatikanen

Är påven ett mediegeni?

Så gott som alla påstår att påven inte begriper den nya tiden och inte förmår hantera det moderna mediesamhället. Många verkar mena att han gör bort sig varje gång han uttalar sig... Eller rentav att han har fasansfulla åsikter...

Att han orsakar medie- och folkstorm varje gång han närmar sig en mikrofon verkar vara den gängse uppfattningen... Även om det kanske är aningens överdrivet så ligger det onekligen en hel del i det. Påven orsakar rabalder...

Är alltför många av påvens framträdanden misslyckanden? Eller, kan det vara så att det finns en mycket medveten strategi bakom påvens ageranden och att de stormar han rör upp är allt annat än oavsiktliga? Jag har ingen aning, men tycker det är kul att ställa sig frågan.

Det är värt att ta ett steg tillbaka och begrunda vad påvens olika utspel har fått för konsekvenser. En uppenbar konsekvens är förstås att han retat gallfeber på hela det sekulära samhället och hela medieetablisemanget. De älskar att hata påven... En annan uppenbar konsekvens är att han även lyckas reta mer än bara en och annan katolik, som vrider sig och våndas av all denna negativa publicitet. En del vrider sig för att de plågar dem att se Kyrkan och påven bespottad, andra vrider sig för att de inte står ut med vad påven säger osv... Det finns förmodligen alla möjliga orsaker till varför katoiker vrider sig och våndas...

Vilka andra konsekvenser har påvens utspel fått? En av de viktigaste är att han lyckas föra ut Kyrkans lära till den sekulariserade post-kristna världen på ett sätt som ingen annan någonsin har lyckats med. Aldrig någonsin har katolska värderingar spritts så vitt och så frekvent som under denna påve i en närmast antikristen omvärld. Påven är förstasidesnyheter oftare än någonsin... Han försöker inte slingra sig utan talar klarspråk och delger alla vad som är Kyrkans lära, även när den är som mest obekväm... Att nästan alla i hans omgivning försöker slingra sig är en annan sak, men inte påven...

Att det sekulära samhället inte älskar Kyrkans lära kan ju inte vara en överraskning för någon annan än de allra mest naiva katolikerna... Att det dessutom finns katoliker som inte heller älskar Kyrkans lära blir förstås också uppenbart, på gott och ont...

För mig som katolik är det oerhört befriande att ha en påve som tar bladet från munnen och talar klarspråk. Varför skall vi låtsas att vi står för något annat än vad vi gör? Varför skall vi sträva efter att smeka världen medhårs när vi vet att den går på en bred väg som vi inte vill gå på? Varför inte glädja oss åt att vi har en frimodig påve som vet hur en slipsten skall dras och som förmår fånga mediernas uppmärksamhet och hålla dem fångna?

Jag sticker inte under stol med att jag uppfattar vår påve som ett sant mediegeni! Jag tror inte det är några misstag han gör när han framför sina stormbringande utspel, jag vill hellre tro han lärt sig att medierna går att styra som kasperdockor, om man bara förmår reda ut vilka trådar man skall dra i...

Vare sig det är sant eller inte så har jag svårt att se att hans utspel varit på riktigt negativa för Kyrkan. Jag tror det skadar Kyrkan långt mer när biskopar ställer sig mot biskopar och kardinaler mot kardinaler, än vad omvärldens all kritik kan förmå skada!

Det enda misstag som han kan sägas ha begått var Williamson-affären. Men det var mindre fråga om hans personliga misstag som fråga om olyckliga sammanträffanden som han inte hade blivit informerad om i förväg.

NM: påven har rätt, Dagen, hd, LT, SSv, NM1, NM2, NM3, NM4, Expressen, DN, AB, KK, SvD