Vad innebär det att sura?
Enligt Wikipedia innebär att sura: "ett känslomässigt läge då man inte känner sig glad".
Enligt SAOL betyder att sura: "Vara på dåligt humör".
Enligt Nordstedts stora svenska ordbok betyder att sura: "Vara på irriterat, grinigt humör p. g. a. ngt som upplevs som en oförrätt"
Visst är det sant att man inte känner sig glad när man surar men samtidigt innebär surhet så mycket mer än att inte vara glad. Nordstedts definition är den som kommer närmast vad jag själv lägger i ordet. För mig innebär dock att sura något mer än att bara vara på dåligt humör för att man känner sig förfördelad.
För mig är man sur om man:
Hur många av oss har aldrig surat?
Själv har jag en viss fallenhet för denna olat, även om jag arbetar på att försöka slipa bort den.
Varför är det en olat? Får man inte tycka synd om sig själv, ens då man faktiskt blivit förfördelad?
Jag tycker det är rätt tveksamt om det kan vara konstruktivt att tycka synd om sig själv överhuvudtaget. Hur det nu än är med den saken så innebär surhet något mer än bara självömkan. Det innebär också en ovilja att förlåta och be om förlåtelse. Som ni märker så undviker jag helt att beakta att man är på dåligt humör, det är en konsekvens, orsaken står att finna i surandet som sådant.
Det finns en slags bitterljuvhet i surandet som är ganska förrädiskt. Det är samma slags bitterljuvhet som hat kan medföra. Det finns en slags tillfredsställelse i att sura, liksom det finns det i hat. Är det samma form av tillfredsställelse? Ja, jag menar att det är det, för att surhet är en mild form av hat, eftersom det saknas en önskan att försonas.
Varför skriver jag då om detta bisarra ämne?
Med 5 barn så tvingas man att ta ställning till om det kan få finnas någon tolerans mot surhet, för vi tycks alla ha en större eller mindre naturlig fallenhet för denna olat. I vår familj försöker vi med bestämdhet mota surheten i grind. Det är en sak att vara ledsen, men det får inte leda till surhet.
På samma sätt som dygd bygger upp en människas karaktär så tenderar sådana olater som surhet att bryta ner och avtrubba samvetet. En möjlig förklaring till detta är att när vi upprepar samma beteende eller tankar så förstärks vår tendens till att upprepa detta beteende. Jag kan inte det där med hur hjärnan (biologiska neurala nätverk) fungerar särskilt väl, men jag har arbetat en del med artificiella neurala nätverk, och principen är snarlik (då de senare är ämnade att efterlikna hjärnans funktion). Om samma mönster upprepas många gånger så förstärks tendensen att hamna in i det mönstret igen. Man skulle nog kunna likna det vid att det bildas spår i hjärnan som fördjupas varje gång vi upprepar samma tanke/beteende. Det är av den anledningen som elchocker används på en del psykiska diagnosfall, eftersom det s a s nollställer tendenserna att återgå till gamla tankebanor, eller slätar ut spåren... Det blir helt enkelt lättare att bryta invanda beteenden...
Hur ser andra på detta? Kan det ligga något gott i självömkan? Kan man acceptera surhet i vissa situationer? Lägger ni andra betydelser i "att sura"? Verkar det rimligt att olater, liksom dygder, kan ha den effekten som jag beskrev här ovan?
Technorati Tags: Dygder
Enligt Wikipedia innebär att sura: "ett känslomässigt läge då man inte känner sig glad".
Enligt SAOL betyder att sura: "Vara på dåligt humör".
Enligt Nordstedts stora svenska ordbok betyder att sura: "Vara på irriterat, grinigt humör p. g. a. ngt som upplevs som en oförrätt"
Visst är det sant att man inte känner sig glad när man surar men samtidigt innebär surhet så mycket mer än att inte vara glad. Nordstedts definition är den som kommer närmast vad jag själv lägger i ordet. För mig innebär dock att sura något mer än att bara vara på dåligt humör för att man känner sig förfördelad.
För mig är man sur om man:
- Tycker synd om sig själv (möjligen av goda själ)
- Inte önskar försoning.
Hur många av oss har aldrig surat?
Själv har jag en viss fallenhet för denna olat, även om jag arbetar på att försöka slipa bort den.
Varför är det en olat? Får man inte tycka synd om sig själv, ens då man faktiskt blivit förfördelad?
Jag tycker det är rätt tveksamt om det kan vara konstruktivt att tycka synd om sig själv överhuvudtaget. Hur det nu än är med den saken så innebär surhet något mer än bara självömkan. Det innebär också en ovilja att förlåta och be om förlåtelse. Som ni märker så undviker jag helt att beakta att man är på dåligt humör, det är en konsekvens, orsaken står att finna i surandet som sådant.
Det finns en slags bitterljuvhet i surandet som är ganska förrädiskt. Det är samma slags bitterljuvhet som hat kan medföra. Det finns en slags tillfredsställelse i att sura, liksom det finns det i hat. Är det samma form av tillfredsställelse? Ja, jag menar att det är det, för att surhet är en mild form av hat, eftersom det saknas en önskan att försonas.
Varför skriver jag då om detta bisarra ämne?
Med 5 barn så tvingas man att ta ställning till om det kan få finnas någon tolerans mot surhet, för vi tycks alla ha en större eller mindre naturlig fallenhet för denna olat. I vår familj försöker vi med bestämdhet mota surheten i grind. Det är en sak att vara ledsen, men det får inte leda till surhet.
På samma sätt som dygd bygger upp en människas karaktär så tenderar sådana olater som surhet att bryta ner och avtrubba samvetet. En möjlig förklaring till detta är att när vi upprepar samma beteende eller tankar så förstärks vår tendens till att upprepa detta beteende. Jag kan inte det där med hur hjärnan (biologiska neurala nätverk) fungerar särskilt väl, men jag har arbetat en del med artificiella neurala nätverk, och principen är snarlik (då de senare är ämnade att efterlikna hjärnans funktion). Om samma mönster upprepas många gånger så förstärks tendensen att hamna in i det mönstret igen. Man skulle nog kunna likna det vid att det bildas spår i hjärnan som fördjupas varje gång vi upprepar samma tanke/beteende. Det är av den anledningen som elchocker används på en del psykiska diagnosfall, eftersom det s a s nollställer tendenserna att återgå till gamla tankebanor, eller slätar ut spåren... Det blir helt enkelt lättare att bryta invanda beteenden...
Hur ser andra på detta? Kan det ligga något gott i självömkan? Kan man acceptera surhet i vissa situationer? Lägger ni andra betydelser i "att sura"? Verkar det rimligt att olater, liksom dygder, kan ha den effekten som jag beskrev här ovan?
Technorati Tags: Dygder
3 kommentarer:
små barn kan se lite gulliga ut när de är småpurkna
Z
Visst! :) Man kan acceptera det mesta då det gäller andras barn, men frågan är vart man sätter gränserna för sina egna... (Sedan är det ju också en fråga om när man kan börja ställa olika typer av krav...)
Jag besökte några vänner och deras föräldrar tyckte jag var så tålmodig med barnen. Det är inte så konstigt, det är lätt att vara tålmodig och överseende med andras barn, som man inte själv har ansvar för. Det är deras sak att sätta gränserna för sina barn, inte min... Att vara lika överseende med sina egna barn tror jag däremot kan vara direkt kontraproduktivt. Jag tror barn behöver klara och tydliga regler och gränser... För oss är surhet att gå över en sådan gräns...
Allt gott!
Visst, jag tror det är bra att få barnen som surar att inte ta sig själva på för stort allvar, typ:
"Det är mest synd om mig i hela världen,
och barnen i Etiopien kan springa och gömma sig"
Skicka en kommentar