Strax efter Luther - speciellt i de fransktalande och holländska områdena – välde en ny våg med en mer radikal protestantism. Denna puritanism förkroppsligades av juristen Calvin, men även av lutheranen Karlstadt, den av omoral avsatte prästen Zwingli samt i viss mån även humanisten Melanchthon. Dessa personer bröt upp - än mer konsekvent - från den klassiska tron. Luther gjorde uppror, men Calvin gjorde ett helt nytt teologiskt system och en ny religion. Grundstolparna i Calvins system var; ”Sola Scriptura”, ”Sola Fide”, ”Sola Gratia”, ”Soli Deo gloria” (allt ska ge Gud ära) samt predestinationsläran.
Calvins system blev oerhört abstrakt och reducerande, vilket gör att människan frånsägs all fri vilja och predestinerades till himmel eller helvete. Detta abstrakta system ger också en reducerad konstsyn, sakramentssyn samt kyrkosyn. Calvin införde också ett starkt bildförbud och hela världen kom att ”avhelgas” och bli närmast svartvit. Vidare avskaffades kyrkoåret nästan helt och liturgin blev helt omstöpt i det att det centrala endast var predikan, kanske kan det uttryckas ”Sola Homiletikus”. Allt kom att centreras runt talarstolen. Kyrkan blev i dessa sammanhang en samling rättrogna, som får höra Guds ord i en kal och avskalad ”undervisningssal”. Sakramenten fick en mycket reducerad tolkning, ofta helt utan övernaturlig dimensioner, t.ex. Zwingli, Bucer och Karlstadt. Dock var inte Calvin (eller artikel 27) lika radikal, utan hävdade en verkligt andligt närvaro. Zwingli menade uttryckligen att nattvarden inte var Kristi kropp, utan endast en andlig förmedling från Kristi himmelska kropp. Kvar i det kristna livet fanns här bara orden, ljudande i psalmsången och i predikantens mörka stämma. De två protestantiska sinnena - örat och baken - började nu värka. Nåde den som inte satt kvar i bänkraderna utan ställde sig upp och protesterade mot de ledande reformerta ledarna.
De reformerta puritanska rörelserna blev oerhört destruktiva. I bl.a. Genève ledde heresi till dödsdom, t.ex. av Gouet 1547, Servetus 1553, Gentile 1566 (plus minst 50 till). Puritaner ledde attacker och - från och med 1560 regelrätta inbördeskrig mot Kyrkan - slog sönder kyrkor och förstörde altare, statyer, målningar och tabernakel. I de puritanska delarna av Skottland, England samt USA blev protestanter ofta dödade av protestanter. Puritanerna stod tyvärr ofta för de värsta övergreppen. Den värsta konsekvensen - efter tragedin med dessa utsläckta liv - var kanske ändå att den starka undergrävningen av Kyrkan de iscensatte, snart kom att undergrävde all auktoritet. Därmed förlorade snart även Skriften sin särställning. Där Kyrkan förkastas, förkastas snart mer av dess grund; alltså uppenbarelsen. Där kyrkliga skrifter bränns, bränns snart även människor. Där människan förkastar traditionellt kyrkligt arv (allt vattenbruk), kommer snart också barnet (Ordet) kastas ut med badvattnet. Kristus kan inte i längden skiljas från vattnet eller snarare Hans kropp; Kyrkan. F.D. Maurice har sagt; ”En människa har ofta rätt i det den tror, men är felaktig i det hon förnekar”. Kalvinismen är felaktiga i det den begränsar, genom sin abstraktion och ensidiga betoning. I ivern att förenkla och återforma den ursprungliga tron, bortförklarades trons mysterium. I Kalvins fotspår föbjöds ofta omedelbart allt mässfirande och kvar fanns en kal sal med en svartklädd predikants entoningt hårda stämma som hammrar in etik, svavelosande helvetesskildringar samt Guds oförtjänta nåd. Sanningen är dock alltid större än nordeuropeisk reduktionism. Soli Deo gloria!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar