Om ni inte läst t.ex. Halldorfs kyrkofäder-böcker kan denna korta presentation av tio fäder samt Tertullianus och Origenes vara behjälplig. Det är de som beskrev vad Kyrkan trodde och levde under urkyrklig tid, men har därmed naturligtvis inte samma ställning som Skriften. Men de skriver djupt kyrkligt om den gemensamma lära som förvaltats av apostlarna och dess arvtagare; biskoparna. Dessa mycket tidiga fäder har funnit det mödan värt att i skrift ta upp den kristna trons fullhet. Läran var inte fullt utvecklad vid denna tid, vilket den naturligtvis aldrig blir på jorden. I dessa tidigaste teologiska skrifter finns dock alla tydliga frö och hela stommen till allt kyrkligt arv mycket klart uttryckt. Även det som nykristna samfund reducerat bort - eller snarast ännu inte insett - finns här tydligt uttryckt. Det centrala i 300-talets Kyrka; dop, eukaristi och ämbete finns extremt tidigt belagt i all dess kyrkliga särprägel. Kyrkans alla specifika centrala dogmer kan omöjligt föreställas ha växt fram utan apostolisk grund och utan enorm protest från alla dem som ville se Kyrkan vara trogen sin mästares vilja. Om någon förvrängde den apostoliska tron, slogs kyrkofäderna med liv och lem så att detta inte skulle få spridning. Antingen är det urkyrkans tro som vi ser i början, eller är Kyrkans tro världshistoriens största och mest oförklarliga uppfinning. Redan i dessa kyrkofäders skrifter finns utvecklad kristologi, mariologi och ekklesiologi. Här finns biskopar, mässor, reliker, välsignade ting och heliga platser. Under dessa första århundraden; firas martyrernas dödsdagar, det åkallas om förbön, fastas och ges allmosor. Tidegärden läses. Pilgrimsfärder och även processioner företas. Jag har koncentrerat mig på de tre första århundradena och tar bara upp de absolut viktigaste och tidigaste urkyrkliga författarna.
TRE APOSTOLISKA FÄDER”
De apostoliska fäderna” är en samling skrifter av allt det urkyrkliga som är bevarat från ca år 80 till 150 e.Kr.. Några av dessa skrifter skrevs t.o.m. innan NT, och några skrifter ingick momentant i Bibelns kanon. Detta material skrevs naturligtvis inte som en bok, men ”skrifterna” finns översatta av Andrén och Beskow och ofta utgivna som ”en bok”. De tre mest betydande författarna är; St Clemens, St Ignatios samt St Polykarpos. I boken ingår också annat; t.ex. Hermas Herden, vars författare Herman förmodligen var bror till påven Pius I, och även den kateketiska skriften ”Didache”. Den tidigaste bevarade katekumenundervisning har viktiga uppgifter om hur bl.a. eukaristin firades och att mässan redan då ansågs vara ett offer, se Didache 14:1. Här finns också uppgifter om hur biskopar valdes och intressant material om hur de första kristna såg på etik; bl.a. omgifte, frosseri, abort, homosexualitet samt pedofili. Dagens omoral var under romartiden vanlig och är tyvärr inget nytt.
St CLEMENS av Rom (Påve ~80-101)
St Clemens var Roms tredje biskop som hade mött både St Petrus och St Paulus. Han skrev - förmodligen redan på 80-talet3 - ett betydelsefullt brev till Kyrkan i Korint. I detta brev stävjar han de rebeller som satte sig upp mot ämbetsbärarna i Korint. I detta brev nämns apostolisk tradition och påvens auktoritet blir belyst inte minst genom dess blotta existens. Märk att Korintkyrkan ligger utanför Roms patriarkat. Och precis i Korints närhet levde fortfarande aposteln St Johannes kvar, men påven var den som ingrep i konflikten. Vidare nämns; apostolisk succession, uppdelning mellan lekmän och ämbetsbärare, bikt och goda gärningar ses som nödvändiga för tron, m.m.. Brevet är oerhört intressant för den som vill veta hur Kyrkan fungerade under NT:s samtid och i brevet citeras Skriften med över 100 citat.
St IGNATIOS av Antiokia (30-110)
Biskop St Ignatios var lärjunge och direkt efterträdare till St Johannes och räknas därför till de apostoliska fäderna. Redan här i St Ignatios brev beskrivs flera djupt kyrkliga läror. St Ignatios fungerade som en katolsk (äldsta belägget för att ”katolsk” nämns i skrift) biskop, underordnad den romerska biskopen och bekände den verkliga närvaron i mässan. St Ignatios gick rakryggad in i martyriet på Colosseum och hans himmelska födelsestund blev Kyrkans stora triumf.
St POLYKARPOS av Smyrna (68-154)
St Polykarpos var biskop i Smyrna och dog martyrdöden 154. Han var också en person som hört St Johannes och tillhör därför också de apostoliska fäderna. St Polykarpos var i Rom under ett par år med anledning av påskstriden och träffade där påven Aniketus. St Polykarpos martyrium är ett tidigt vittnesbörd om helgonens ställning. Också han gick rakryggad in i den död, som blev hans himmelska födelsedag. Han hade gått fri om han avsvurit sig Kristus, men St Polykarpos sa; ”I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig orätt”.
FYRA TIDIGA KYRKOFÄDER
St JUSTINUS MARTYREN (100-165)
St Justinus var en av de första grekiskt filosoferande kyrkofäderna (döpt ca 130). Han beredde väg för ett grekiskt inflytande i kristendomen och öppnade därmed också den grekiska tankevärlden för kristen tro (inkulturation). Han grundade en skola i Rom och han skrev två apologier; ”Apologia prima” och ”Apologia secunda” och en dialog med en jude; ”Dialogus cum Tryphone Judaeo”. Inget är översatt till svenska. St Justinus såg nattvarden som ett offer och naturligtvis som Kristi verkliga kropp och blod samt se första beskrivningen av liturgin och hade också en utvecklad mariologi. Han hade även flera oerhört intressanta uppgifter, t.ex. om ”logosfrön” (gr. ”logoi Spermatikoi”). Dessa sanningsfragment uttrycker att kristen tro existerar inbäddat i fröform hos andra livsåskådningar och att kristendomen därmed är fullheten av allt.
St IRENAEUS (130-200)
St Irenaeus var biskop i Lyon och han var en av de riktigt stora apologeterna. Han hade själv hört St Polykarpos. Hans stora skrift Adversus Haereses är inte översatt mer än några fragment i SPB I. Men hans ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” finns på svenska och är en oerhört läsvärd mindre skrift. Den kristna tron som skymtas fram i bl.a. denna skrift känns oerhört bekant. St Irenaeus kamp mot gnosticismen - alltså dåtidens ”New Age” - var obeveklig och avslöjande, men den skedde alltid i ödmjukhet. Han hade en utvecklad teologi7, mariologi och ekklesiologi och uttryckte att den apostoliska tron lever kvar i hela Kyrkan. Gnostiker och heretiker hade inte sanningen, därför att de saknade apostolisk tradition och succesion. St Irenaeus hade också en helt utvecklad syn på påvens ämbete. Han besökte påven och hade även mycket kontakt - via korrespondans - med honom. Vilken kyrklig person som helst känner sig hemma i auktoritetssynen, mässynen och mariologi. St Irenaeus talade t.o.m. om en utveckling av tron.
St HIPPOLYTUS (-235)
St Hippolytus var Roms första motpåve, men blev försonad med Rom och dog som martyr. Hans skrifter spänner från världens första bibelkommentar, till apologetiska skrifter och till ”den apostoliska traditionen”, vilket är en antik kyrkoordning av stort och unikt värde. Detta sistnämnda verk finns översatt till svenska. Här finner vi mycket praktiska detaljer av kyrkolivet och flera läror som är djupt kyrkliga. Bl.a. ett utdrag ur vigningsbönen över blivande biskopar;
”Fader, du som känner våra hjärtan,
låt denna din tjänare,
som du har utvalt till biskopsämbetet,
vara en herde för din heliga hjord,
oförvitligt göra översteprästlig tjänst inför dig
och tjäna dig dag och natt;
må han utan uppehåll bringa försoning inför dig
och frambära din heliga kyrkas gåvor till dig;
låt honom i kraft av översteprästämbetets ande
ha fullmakt att förlåta synder enligt ditt bud,
att fördela ämbeten enligt din befallning
och att lösa från alla band
i kraft av den fullmakt som du gav åt apostlarna;
låt honom behaga dig med mildhet och ett rent hjärta
och bära fram ett välluktande offer inför dig
genom din tjänare Jesus Kristus.”
Även i denna tidiga bön nämns alltså en kyrklig syn på biskopsämbete, mässoffer och bikt.
St CYPRIANUS (210-258)
St Cyprianus var den ledande biskopen i Afrika. Mycket av hans liv finns beskrivet i hans martyrakt, se SPB II. Han var biskop i Kartago och hade sina dispyter med Rom, men böjde sig dock alltid för Roms beslut. St Cyprianus var enhetens stora förespråkare. Ett av hans mest betydelsefulla verk är just; ”De ecclesiae catholicae unitate”. Bl.a. här för han fram tesen ”utanför Kyrkan ingen frälsning” mot dem som har avfallit. Det finns också mycket annat intressant, bl.a. i den stora mängd brev som han skrev. Några brev finns på svenska i SPB III. T.ex. St Cyprianus syn på påvedöme och avlat är högst kyrklig lära.
TRE KYRKOFÄDER PÅ 300-TALET
Av de många kyrkofäderna i öst använder jag i större utsträckning bara en. Det finns naturligtvis väldigt många att välja mellan, men St Kyrillos viktigaste verk finns på svenska. Av de senare kyrkofäderna i väst tar jag bara upp två. Det finns många fler men St Ambrosius och St Augustinus är mest betydande i väst och några viktiga verk finns översatta till svenska. Jag har valt att plocka bort allt efter St Augustinus och även en hel del tidigare fäder (t.ex. St Hieronymus) för att ingen ska kunna anklaga mig för att välja ”sena avfallna” källor. St Augustinus blir slutpunkten för mitt citerande av kyrkofäder, eftersom hela västkyrkan - inklusive reformatorerna - har varit extremt påverkade av honom.
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
St Kyrillios var biskop i Jerusalem och skrev två betydande katekessamlingar, vilka ger en unik inblick i den tidiga Kyrkans liv. De viktigaste delarna av dessa finns översatta till svenska på Artos förlag. Och när jag läser detta undrar jag om så väldigt mycket är annorlunda idag. Inte mycket är nytt under solen, inte ens för 1700 år sedan… Se t.ex. i följande beskrivning,14 där det förklaras varför Kyrkan kallas katolsk. För det första därför att hon finns överallt. Vidare att hon lär felfritt ut alla trosläror. För det tredje att hela mänskligheten underordnas henne. För det fjärde att hon helar och botar all slags synd. Och sist att det är i henne som all dygd finns och framträder i handling, ord och andliga gåvor. Han skriver vidare att många vill kalla sina tillhåll för ”kyrkor”, men tag reda på var den katolska finns. Hon är allas vår moder och en avbild av det himmelska Jerusalem.
St AMBROSIUS av Milano (333-397)
St Ambrosius föddes i Trier och utbildades till jurist. Han blev 374 vald till biskop mot sin vilja. Han ville lugna massorna vid ett biskopsval, men folket ville ha St Ambrosius till biskop trots att han inte var döpt, vigd eller helt insatt i trons alla mysterium. Snart blev han en av de främsta biskopar världen skådat. Hans retorik var enastående, hans administration perfekt och distansen till den sekulära makten var en inspireration för Kyrkan genom hela medeltiden. Han lät kejsaren Theodosius göra bot - både offentligt och länge - efter hans massaker i Tessaloniké 390. Bl.a. har han sagt; ”Kejsaren är i kyrkan, men står aldrig över Kyrkan”. Han lyckades också väl i att försvara Kyrkan från arianerna. Två skrifter finns översatta i; ”Om sakramenten & Om mysterierna”.
St AUGUSTINUS av Hippo (354-430)
St Augustinus är kanske den viktigaste kyrkofadern och oerhört ”modern”. Han sammanfattade hela den tidiga Kyrkans historia och hans produktion blev fullständigt enorm. Hans osläckbara törst efter kunskap gjorde honom till; filosof, teolog, mystiker, poet, predikant, apologet, författare, herde15 och abbot. Det finns ingen teologisk fråga som inte St Augustinus berört. Två verk kan nämnas - av de många som inte är översatta - Enchiridion och De trinitate. De trinitate (399-419) är en utläggning av kristendomens mest centrala dogm och Enchiridion (421) är en utläggning av den kristna tron. Av hans bok Gudsstaten (413-427) finns bok 19-22 översatta och hela denna skrift blev ledstjärnan under bl.a. medeltiden. Självbiografin Bekännelser (397) är fortfarande en ”bestseller” och här möter vi St Augustinus på djupet. Denna bok visar att han inte var kristen hela livet, för den unge levnadsglade Augustinus levde livet i lustans alla utsvävningar och kom även i kontakt med manikeismen. Manikéer var en slags ”New Age-filosofi”. Men hans kristna mors St Monnicas enträgna böner, blev inte obesvarade. Under en mellanperiod av ”nyplatonism”, som senare vidareutvecklas, kom St Augustinus närmare och närmare tron och konverterade. St Ambrosius påverkade honom mycket och döpte honom år 387. St Augustinus blev minst lika vältalig som sin läromästare.
Flera strider kom att prägla St Augustinus teologi. Först bekämpade han donatisterna som var en schismatisk kyrka och lite senare även Pelagius läror. Donatisterna i norra Afrika menade att Kyrkan hade förfallit och därmed inte hade några riktiga sakrament. Bara donatister var den sanna kyrkan och hade giltiga sakrament. Pelagius hävdade en självfrälsningslära, utifrån att människan egentligen är god och att hon med sina goda gärningar kan förtjäna frälsningen. I alla polemiska böcker lyser St Augustinus osläckbara kärlek till de vilsegångna fram och han visade alltid en stor respekt för deras sätt att tänka, men argumenterade alltid för sanningen. Men det finns dock några små frågetecken i St Augustinus frälsningslära , vilket dock kan redas ut om han läses i sitt sammanhang. St Augustinus är enormt läsvärd och var sund i alla lärofrågor. Denne biskop lärde den kyrkliga frälsningsläran och lärde alltid Kyrkans lära i allt. Speciellt den augustinska glöden för Kyrkans enhet är unik. St Augustinus avspeglar mycket av vår tids moderna människa. Hans humor, melankoli, levnadsvisdom samt längtan efter skönhet, sanning och rätt är högst smittsam. ”Tolle lege”!
EJ KYRKOFÄDER
TERTULLIANUS (155-220)
Tertullianus från Kartago är ingen kyrkofader, men han är den förste store (västlige latinske) teologen. Hans stora produktion fortsatte även efter att han ca 207 e.Kr. gick in i montanistsekten. Denna rörelse blev en karismatisk rörelse, med förakt för sexualitet, förnuftstro och ämbete. Hans skrifter är mycket polemiska, men lystes upp av en otrolig passion för sanning. Allt Tertullianus skrev mellan 197 till 206 är helt ortodox kristen tro. Fram tills 212 är det mesta i linje med kristen tro. I slutet blir polemiken dock ganska markant. Hans skrift Om dopet är översatta till svenska i SPB I, tillsammans med några andra spridda fragment. Tertullianus Apologi finns i utdrag i Hagbergs, den kristna tanken.
ORIGENES (185-253)
Den österländske Origenes platonism gjorde att flera av hans doktriner senare fördömdes av Kyrkan (konciliet 543). Han lärde exempelvis människans förexistens innan moderlivet och att alla skulle bli frälsta, inklusive den djupt fallne Lucifer. Men Origenes var trots allt den förste vetenskaplige teologen. Han använde förstklassiga metoder, i sina oerhört många utläggningar och kommentarer till Skriften. Hans vilja att leva i Kyrkans mitt är väl omvittnat, se t.ex. ”De principiis”, preat 2; ”Endast det som inte skiljer sig från kyrklig och apostolisk tradition, skall betraktas som sanning.”. Hans lära om dop, eukaristi, bikt och bot, mariologi samt ekklesiologi var helt i linje med det ortodoxt-katolska. Origenes verkade efter 215 i katekumenskolan i Alexandria, efter St Clemens. Origenes var oerhört produktiv och skrev ca 2000 skrifter. Han skrev predikningar, kommentarer, apologetiska och dogmatiska verk. De flesta verk har dock försvunnit, men de viktigaste verken som finns kvar är; ”Contra Celsum”, och ”De Principiis”. Därutöver finns fragment av kommentarer och predikningar. Allt som finns kvar är en guldgruva för Kyrkans tro och liv i början på 200-talet. Origenes blev också en av de första mystikerna, vars arv vördades i det senare framväxande klosterväsendet.
lördag 31 juli 2010
Grundad eller grundlös skriftsyn
Denna artikel publicerades ursprungligen på Aletheia. Eftersom jag hamnar i modering där kan det finnas skäl att publicera den här också...
De ortodoxa Kyrkorna och den katolska växer i Sverige. Dessa har ett annat auktoritetssynsätt än de nykristna, som ofta hävdar ”Skriften allena”. Många nyare samfund – dock inte alla – inser dock att tradition, Skrift och Kyrka är tätt sammanflätat. I Skriften möter vi Gud Fadern, Sonen och den helige Anden. Skriften är därmed Kyrkans ovärderligt stora skatt. Idag finns en polarisering i två halvsanna dike; fundamentalister – med betoning av ”Sola Scriptura” – och liberalister. Svensk inställning till skriften har antingen varit att den står över allting eller att skriften är smörgåsbordet som vi plockar några innedogmer ifrån. I de otroligt liberala strömningarna finns många i betydande ställningar inom ledarskiktet i svenska samfund, där många har missuppfattat skriftens betydelse och ibland kastat ut skriften helt (SvK). Å andra sidan har vi fundamentalistiska grupperingar (som är i kris), och som ”överbetonar” bibelns auktoritet. Normannen Tjörhom skriver; ”Fundamentalismen utestänger oss från bredden och rikedomen i Guds uppenbarelse såväl som i kyrkans tradition.” Dessa nyprotestantiska samfund har sökt göra sig av med all ”tradition” och hierarki och betonar ensidigt och med övertro; ”Sola Scriptura”. Den starka betoningen av ”Sola Scriptura” har gjorts dels av kärlek till skriften och dels att några har en skräck för att andra kristna (och liberalteologer) inte har denna kärlek. Det är bara att erkänna att ibland saknar tragiskt nog några kyrkliga personer den mest basala bibliska kunskapen. Endast genom att älska och leva ut Kyrkans största skatt – alltså skriften – kan skräcken för kyrkligheten helt försvinna. Som Hieronymus sagt; ”okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus.”
”Sola Scriptura”, uttrycks väldigt tydligt i 2 Tim 3:16!
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” är kardinalcitatet för ”Sola Scriptura”. Men detta argument missar dock hela poängen då 2 Tim 3:16 säger att Bibeln är inspirerad, men säger inte något om att skriften och endast skriften är tillräcklig för all undervisning eller all helighet. Alla kristna instämmer i att Bibeln är fantastisk för undervisning, men inte att den i sig själv är tillräcklig. Det är också klart att Paulus talar om skriften” i 2 Tim 3:16 innan NT fanns samlad, då NT samlades senare, se 2 Tim 3:14f. Därför refererar han i så fall här endast till ”Tanakh”. Blir inte konsekvensen av att “Sola Scriptura” slås fast i 2 Tim 3:14ff (vilket det uppenbarligen inte gör) att NT inte är nödvändig för trons fulla arv?
TOLKNING
Skriften är i sig själv varken tillräcklig eller glasklar och därmed kan den inte tolka sig själv. Skriften är ofelbar och given till att användas och läsas och då måste den tolkas. Vilka läsare har rätt? Alla som studerat skriften mer ingående vet att den inte är enkel. Biskop Anders uttrycker det vist;
”Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna finna belägg för i skriften, om han läser den efter eget huvud, alltså huvudlöst, och utan det liturgiskt-dogmatiskt-sakramentala sambandet med kyrkan och hennes Huvud.”
Läsaren är felbar men Guds ord är ofelbart. Då behövs ett läroämbete med auktoritet att tolka skriften och förvalta skriftens innehåll, vid ifrågasättande. Guds fulla uppenbarelse måste ha gränser om Kyrkan vårdar hela fullheten. Uppenbarelsens fullhet är av den helige Anden given till läroämbetet, liknande men underordnat gåvan till skriftens författare. Gud kunde omöjligt ha resonerat som följande;
Om jag bara får ner budskapet i en ofelbar skrift så behövs ingen ofelbar uttolkning, utan då är allt färdigt. Därefter ges Anden till alla kristna och alla får uttolka skriften bäst de själva vill.
”Sola Scriptura” är en ”akilleshäl” och ingen lösning på tolkningsproblemet, särskilt inte med alla oräkneliga tolkningar och samfund finns. Om Bibeln är enkel och klar – vilket jag själv trott – skulle alla vara överens genom att läsa den och vara villiga att acceptera och följa precis vad Bibeln lär. Men jag har sett alltför många självmotsägelser i ”Sola Scriptura”:s kölvatten (jmf 2 Petr 1:20 och 3:16). Med ”skriften allena” kan du motivera; häxbränning, inkvisition, månggifte, folkmord samt dödsstraff (USA). Kyrkans lära kan inte vara både A & icke-A samtidigt. Kyrkan kan t.ex. inte acceptera både barndop (A) och ogiltigförklara barndopet (icke-A). ”Sola Scriptura” ger subjektivism. De egna individuella tolkningarna och oförmåga att följa den kyrkliga tolkningstraditionen leder obönhörligen till intrassling i sekterism och andlig galenskap. Dock faller inte alla så långt, pga att de behåller mycket kyrkligt arv. I bästa fall blir ”Sola Scriptura” endast en önskedröm. Oftast är ”Sola Scriptura”:s efterdyningar mardrömslika. Jönköpings gula sidor (>50 samfund), bevisar att skriften inte är lätt. För att göra saken konkret är det i slutändan endast en sak som alla nordvästligt kristna är överens om; att de inte överens. Ofta är de dessutom ense om att kyrklig eller katolsk tro är grovt felaktig.
PROBLEMATIK
Att fasthålla ”Sola Scriptura” är ofullständigt, obibliskt, ohistoriskt samt ologiskt. Dogmen är självmotsägande[1] precis som; ”det finns ingen absolut sanning”, vilket slår undan benen på just det uttalandet… ”Sola Scriptura” är en användning av skriften som är mot dess eget vittnesbörd. Skriften är ett skarpt tveeggat svärd (Upp 1:16) och sådana måste handskas med ”viss” varsamhet. Skriften måste tolkas i samma anda (Ande) som den skrevs i. Om skriften ska kunna förstås rätt och i dess fullhet behövs Kyrkan och den heliga traditionen. ”Sola Scriptura” gör ofta att delar av tron feltolkas! En objektiv läsning av Bibeln leder till den traditionella kyrkliga synen. Några citat som stöder den traditionella synen är; Matt 10:40; 16:15ff; 18:15-18; 28:20b och Luk 10:16. Kyrkan har fått enorma löften knutna till sig; se Joh 14:16, 26 och 16:13; Ef 2:20; 3:5,10. Sanningens grundpelare, är inte skriften. Se Ef 3:20f; 4:11-15; 1 Tim 3:15; ”…den levande Gudens församling,[gr. ”ekklesia”] sanningens pelare och grundval.”; och se även Hebr 13:7,17.
Skriften är alltså en oupplöslig del av den kristna traditionen själv! NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist. Uttrycken; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” refererar till ”det talade” muntliga ordet. Skriften var ursprungligen muntlig och traditionen var det som de allra första kristna levde under och som följer Kyrkorna vidare i historien. Gud grundlade inte auktoriteten enbart i en skrift, för då hade de första kristna inte haft någon auktoritet…
“Sola Scriptura” är också en fullständigt ohistorisk dogm. Urkyrkan hade inget NT, utan endast Kyrkan som undervisa dem. Skriften är faktiskt den punkt i auktoritetsfrågan som kommer kronologiskt sist. Tradition, ämbete och koncilier (utifrån Apg 15:28) fanns innan skriften blev kanoniserad. Själv skrev Jesus inte en rad och befallde inte lärjungar att skriva ner allt Han sagt, utan befallde att undervisa om läran. Därmed är det fullkomligt självklart att det inte fanns kyrkofäder som hävdade ”Sola Scriptura”. Kyrkan var den levande organismen som behöll, traderade och skrev ner uppenbarelsen och fastställde (inte skapade) sedan dess innehåll och ram. Om Kyrkan är felbar bör också skriften vara det, eftersom en felbar orsak inte kan producera en ofelbar verkan. Gud grundlade Kyrkan. Gud lovade Kyrkan ofelbarhet när hon skrev ner uppenbarelsen, men också i tolkningen av läran, se Matt 16:18f och Luk 10:16. Tolkning är lika nödvändigt som tradition[2]. Kyrkan och dess läroämbete behövs för att sanning skall vara nåbar, eftersom ”all skrift” behöver uttolkare. Skriften behöver inte bara en vanlig uttolkare, utan en ofelbar gudomligt instiftad och beskyddad uttolkare, så att; ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”. Den helige Anden vilar i och verkar ofelbart genom skrift, tradition samt läroämbete.
Tradition fördöms för Jesus förkastade tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte alla. De satte delvis Guds ord ur kraft genom sina regler. NT använder ofta grekiskans ord för tradition, ”paradoseis”, till det som har gudomligt förmedlats. Hur kan NT vara motsatt tradition, när NT själv är en integrerad del av arvet (alltså helig tradition) som apostolisk tid lämnat efter sig? Gud är alltså inte bara intimt sammankopplad med endast Ordet, utan Han blir också kött[3] och använder därmed historien och materien i dess helhet. Han använder sig av heliga historia; alltså Israels, Kristi samt Kyrkans. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, liv och kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Även utan skrift har detta levt vidare.
Härmed utmanas protestanter; Vad är eran grund? Att vara bibeltroende är bra, men att bara ha den som auktoritet gör att ni faller lätt i diken; en lös grund. Gardell, trosförstörare och Knutby har samma icke-princip. Skriften ska avgöra, sen finns bara en tolkningsdjungel. Kan detta vara en grundlös princip?
De ortodoxa Kyrkorna och den katolska växer i Sverige. Dessa har ett annat auktoritetssynsätt än de nykristna, som ofta hävdar ”Skriften allena”. Många nyare samfund – dock inte alla – inser dock att tradition, Skrift och Kyrka är tätt sammanflätat. I Skriften möter vi Gud Fadern, Sonen och den helige Anden. Skriften är därmed Kyrkans ovärderligt stora skatt. Idag finns en polarisering i två halvsanna dike; fundamentalister – med betoning av ”Sola Scriptura” – och liberalister. Svensk inställning till skriften har antingen varit att den står över allting eller att skriften är smörgåsbordet som vi plockar några innedogmer ifrån. I de otroligt liberala strömningarna finns många i betydande ställningar inom ledarskiktet i svenska samfund, där många har missuppfattat skriftens betydelse och ibland kastat ut skriften helt (SvK). Å andra sidan har vi fundamentalistiska grupperingar (som är i kris), och som ”överbetonar” bibelns auktoritet. Normannen Tjörhom skriver; ”Fundamentalismen utestänger oss från bredden och rikedomen i Guds uppenbarelse såväl som i kyrkans tradition.” Dessa nyprotestantiska samfund har sökt göra sig av med all ”tradition” och hierarki och betonar ensidigt och med övertro; ”Sola Scriptura”. Den starka betoningen av ”Sola Scriptura” har gjorts dels av kärlek till skriften och dels att några har en skräck för att andra kristna (och liberalteologer) inte har denna kärlek. Det är bara att erkänna att ibland saknar tragiskt nog några kyrkliga personer den mest basala bibliska kunskapen. Endast genom att älska och leva ut Kyrkans största skatt – alltså skriften – kan skräcken för kyrkligheten helt försvinna. Som Hieronymus sagt; ”okunnighet i Skrifterna är okunnighet om Kristus.”
”Sola Scriptura”, uttrycks väldigt tydligt i 2 Tim 3:16!
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” är kardinalcitatet för ”Sola Scriptura”. Men detta argument missar dock hela poängen då 2 Tim 3:16 säger att Bibeln är inspirerad, men säger inte något om att skriften och endast skriften är tillräcklig för all undervisning eller all helighet. Alla kristna instämmer i att Bibeln är fantastisk för undervisning, men inte att den i sig själv är tillräcklig. Det är också klart att Paulus talar om skriften” i 2 Tim 3:16 innan NT fanns samlad, då NT samlades senare, se 2 Tim 3:14f. Därför refererar han i så fall här endast till ”Tanakh”. Blir inte konsekvensen av att “Sola Scriptura” slås fast i 2 Tim 3:14ff (vilket det uppenbarligen inte gör) att NT inte är nödvändig för trons fulla arv?
TOLKNING
Skriften är i sig själv varken tillräcklig eller glasklar och därmed kan den inte tolka sig själv. Skriften är ofelbar och given till att användas och läsas och då måste den tolkas. Vilka läsare har rätt? Alla som studerat skriften mer ingående vet att den inte är enkel. Biskop Anders uttrycker det vist;
”Snart sagt alla villfarelser kan en virrig hjärna finna belägg för i skriften, om han läser den efter eget huvud, alltså huvudlöst, och utan det liturgiskt-dogmatiskt-sakramentala sambandet med kyrkan och hennes Huvud.”
Läsaren är felbar men Guds ord är ofelbart. Då behövs ett läroämbete med auktoritet att tolka skriften och förvalta skriftens innehåll, vid ifrågasättande. Guds fulla uppenbarelse måste ha gränser om Kyrkan vårdar hela fullheten. Uppenbarelsens fullhet är av den helige Anden given till läroämbetet, liknande men underordnat gåvan till skriftens författare. Gud kunde omöjligt ha resonerat som följande;
Om jag bara får ner budskapet i en ofelbar skrift så behövs ingen ofelbar uttolkning, utan då är allt färdigt. Därefter ges Anden till alla kristna och alla får uttolka skriften bäst de själva vill.
”Sola Scriptura” är en ”akilleshäl” och ingen lösning på tolkningsproblemet, särskilt inte med alla oräkneliga tolkningar och samfund finns. Om Bibeln är enkel och klar – vilket jag själv trott – skulle alla vara överens genom att läsa den och vara villiga att acceptera och följa precis vad Bibeln lär. Men jag har sett alltför många självmotsägelser i ”Sola Scriptura”:s kölvatten (jmf 2 Petr 1:20 och 3:16). Med ”skriften allena” kan du motivera; häxbränning, inkvisition, månggifte, folkmord samt dödsstraff (USA). Kyrkans lära kan inte vara både A & icke-A samtidigt. Kyrkan kan t.ex. inte acceptera både barndop (A) och ogiltigförklara barndopet (icke-A). ”Sola Scriptura” ger subjektivism. De egna individuella tolkningarna och oförmåga att följa den kyrkliga tolkningstraditionen leder obönhörligen till intrassling i sekterism och andlig galenskap. Dock faller inte alla så långt, pga att de behåller mycket kyrkligt arv. I bästa fall blir ”Sola Scriptura” endast en önskedröm. Oftast är ”Sola Scriptura”:s efterdyningar mardrömslika. Jönköpings gula sidor (>50 samfund), bevisar att skriften inte är lätt. För att göra saken konkret är det i slutändan endast en sak som alla nordvästligt kristna är överens om; att de inte överens. Ofta är de dessutom ense om att kyrklig eller katolsk tro är grovt felaktig.
PROBLEMATIK
Att fasthålla ”Sola Scriptura” är ofullständigt, obibliskt, ohistoriskt samt ologiskt. Dogmen är självmotsägande[1] precis som; ”det finns ingen absolut sanning”, vilket slår undan benen på just det uttalandet… ”Sola Scriptura” är en användning av skriften som är mot dess eget vittnesbörd. Skriften är ett skarpt tveeggat svärd (Upp 1:16) och sådana måste handskas med ”viss” varsamhet. Skriften måste tolkas i samma anda (Ande) som den skrevs i. Om skriften ska kunna förstås rätt och i dess fullhet behövs Kyrkan och den heliga traditionen. ”Sola Scriptura” gör ofta att delar av tron feltolkas! En objektiv läsning av Bibeln leder till den traditionella kyrkliga synen. Några citat som stöder den traditionella synen är; Matt 10:40; 16:15ff; 18:15-18; 28:20b och Luk 10:16. Kyrkan har fått enorma löften knutna till sig; se Joh 14:16, 26 och 16:13; Ef 2:20; 3:5,10. Sanningens grundpelare, är inte skriften. Se Ef 3:20f; 4:11-15; 1 Tim 3:15; ”…den levande Gudens församling,[gr. ”ekklesia”] sanningens pelare och grundval.”; och se även Hebr 13:7,17.
Skriften är alltså en oupplöslig del av den kristna traditionen själv! NT var inte skriven eller mottagen som Bibel, utan endast gradvist. Uttrycken; ”Guds ord” eller ”Herrens ord” refererar till ”det talade” muntliga ordet. Skriften var ursprungligen muntlig och traditionen var det som de allra första kristna levde under och som följer Kyrkorna vidare i historien. Gud grundlade inte auktoriteten enbart i en skrift, för då hade de första kristna inte haft någon auktoritet…
“Sola Scriptura” är också en fullständigt ohistorisk dogm. Urkyrkan hade inget NT, utan endast Kyrkan som undervisa dem. Skriften är faktiskt den punkt i auktoritetsfrågan som kommer kronologiskt sist. Tradition, ämbete och koncilier (utifrån Apg 15:28) fanns innan skriften blev kanoniserad. Själv skrev Jesus inte en rad och befallde inte lärjungar att skriva ner allt Han sagt, utan befallde att undervisa om läran. Därmed är det fullkomligt självklart att det inte fanns kyrkofäder som hävdade ”Sola Scriptura”. Kyrkan var den levande organismen som behöll, traderade och skrev ner uppenbarelsen och fastställde (inte skapade) sedan dess innehåll och ram. Om Kyrkan är felbar bör också skriften vara det, eftersom en felbar orsak inte kan producera en ofelbar verkan. Gud grundlade Kyrkan. Gud lovade Kyrkan ofelbarhet när hon skrev ner uppenbarelsen, men också i tolkningen av läran, se Matt 16:18f och Luk 10:16. Tolkning är lika nödvändigt som tradition[2]. Kyrkan och dess läroämbete behövs för att sanning skall vara nåbar, eftersom ”all skrift” behöver uttolkare. Skriften behöver inte bara en vanlig uttolkare, utan en ofelbar gudomligt instiftad och beskyddad uttolkare, så att; ”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”. Den helige Anden vilar i och verkar ofelbart genom skrift, tradition samt läroämbete.
Tradition fördöms för Jesus förkastade tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte alla. De satte delvis Guds ord ur kraft genom sina regler. NT använder ofta grekiskans ord för tradition, ”paradoseis”, till det som har gudomligt förmedlats. Hur kan NT vara motsatt tradition, när NT själv är en integrerad del av arvet (alltså helig tradition) som apostolisk tid lämnat efter sig? Gud är alltså inte bara intimt sammankopplad med endast Ordet, utan Han blir också kött[3] och använder därmed historien och materien i dess helhet. Han använder sig av heliga historia; alltså Israels, Kristi samt Kyrkans. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, liv och kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Även utan skrift har detta levt vidare.
Härmed utmanas protestanter; Vad är eran grund? Att vara bibeltroende är bra, men att bara ha den som auktoritet gör att ni faller lätt i diken; en lös grund. Gardell, trosförstörare och Knutby har samma icke-princip. Skriften ska avgöra, sen finns bara en tolkningsdjungel. Kan detta vara en grundlös princip?
EN HELIG, KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
EN APOSTOLISK KYRKA
Guds kärlek vill förena till ett. Enhet uttrycktes bl.a. i samma lära, kult samt ledarskap. Kyrkans trogna delar samma sakrament, mässan samt ett liturgiskt fokus och det är/var inte likformighet eller en minsta gemensam nämnare som är grunden till enheten, utan en kroppslig organisk enhet.1 En kropp har fysikalitet och struktur, vilket inkluderar de urkyrkliga ämbetena. Ämbetet blir det som en enad Kyrka mycket tidigt växer fram inunder och hon växer snabbt. Redan under första århundradet sprids kristendomen åt alla håll runt Medelhavet och bortanför Indien. Runt 200 var hon utbredd; från Köln till långt ner i Afrika, från Spanien till långt, långt bort i öster. Detta var en medveten strategi, för av de 12 apostlarna sändes mer än hälften till platser utanför romarriket. Kristendomen spreds med vindens fart och detta var Jesu uttryckliga vilja, se Matt 28:18f. Kristus gav apostlarna sin fullmakt att lära ut den kristna tron till hela världen. Trots att Kyrkan var spridd - och närvarande i alla kulturer - höll hon fast vid det som givits henne. Kristus lovade att vara med sin Kyrka. Vägen, sanningen och livet är en, medan avåkningarna i delsanningarnas diken blivit många. Kyrkan har alltid haft en absolut enhetlig tro, samlade runt en obruten kyrklig tradition, med samma enhetliga apostolisk succesion hos hennes ledare. Då finns gemensamt definierade läror, t.ex. samma sakrament, ett gemensamt hopp och samma kärlek. Kyrkans tro har alltid behållit enhet i tro, riter samt auktoritet, trots att många satt sig upp mot henne och bildat egna sammanslutningar. Några tidiga heresier var; gnosticism, markianism och montanism. Sekter växte sig enormt stora, men kunde inte besegra tron som övervinner världen.
Gnosticismen var en hemlig vishetslära, där denna kunskap gav frälsande kunskap. Det var en mix av grekisk, hednisk och kristen tro. Det materiella sågs som enbart ont och det andliga enbart gott, jämför 1 Kor 2:14f. St IRENAEUS går hårt åt dem i Adversus Haereses 3:12:13-15 och 4:33:1f. Märk väl att heresier ofta hade en starkt antijudisk prägel, vilket oftast ger splittring.
Markion var gnostiker och menade att GT:s Gud var ond och att inget av GT hade koppling till Kristus. I NT betonades Kristi mänsklighet och hans gode Gud. Endast Paulus hade förstått den sanna läran.
Montanus betonade särskilda uppenbarelser och karismatik. Han var den speciellt utvalde och den helige Ande uppfyllde honom helt. Han hade många visioner och uppenbarelser (t.ex. om Kristi snara tillkommelse) och sågs som alltigenom Gudsandad. Montanus menade att hela Kyrkan avfallit. Inom rörelsen fanns en övermoraliserande betoning på t.ex. fasta och giftermål. En montanist fick endast vigas i ett äktenskap, även om döden skiljde dem åt.
EN HELIG OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan har alltid behållit sin helighet, för hon hör Kristus till8. Kyrkan är inte en samling ofelbara helgon, utan hon är helig genom sin grundare. Kristus har givit Kyrkan sin gudomliga kallelse och principerna för hennes lära och liv. Kristus är också hennes mål och mässans mittpunkt, men Han har även givit en moralisk helighet till Kyrkans lemmar. Alla kyrkliga män och kvinnor är inte Guds bästa barn och inte ens påvarna har varit utan svåra synder. Även påvar biktar sig ofta! Kyrkan är inte utan syndare, men är i sitt väsen utan synd. Ingen religion har fostrat så många heliga människor, eller haft så heliga ledare som Kyrkan. Ingen religion har omvandlat så många syndare till helgon eller bestialiska samhällen till helighetstörstande kulturer. De människor som följt hennes lära har verkligen burit frukt och detta helighetsideal är högst smittsamt. Ingen religion har gett människan så mycket; material för hennes Gudslängtan, bröd för hennes hunger eller stillhet för människor som sökt. Vår eviga osläckbara Gudslängtan har sin fullkomning i världens äldsta organisations inre. Hon som grundades runt ett gäng fiskare av en snickrande, fattig och ”lösdrivande” predikant. Ingen tro har förmått så många människor att ta emot martyrskapet med sådan värdighet, eller fått människor att axla lidandet med sådant lugn. Ingen organisation har haft så många underverk eller helgon bundna till sig, ty Kyrkans helighet är källan till hennes barns helgelse. Ni som inte tror på underverk, kan ju börja undersöka de Guds verk som Kyrkan lyft fram. Och ”överkarismatiska” personer borde ta lite intryck av läroämbetets skepsis och vetenskaplighet, speciellt i dessa Benny Hinn-dagar.
EN KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan behöll sin katolicitet (gr.”katholikos”= universialitet, fullhet, helhet eller det hela), trots att språk, kultur, spiritualitet och seder särskiljer folkgrupper. Katoliciteten består också i att hon innehåller alla sorters människor i alla kulturer och tider. Katoliciteten finns också i hennes styrelseskick med en samlad auktoritet. Katolsk är hon till sist också för att olika lokalkyrkor underordnat sig konciliernas beslut. Märk väl att ingen i den tidiga Kyrkan hade en definierad helig Skrift att luta sig tillbaka mot, även om stora delar lästes i liturgin.
Kyrkan har behållit sin enhet och apostolicitet, vilket inkluderar apostoliska ämbete, apostoliskt liv samt apostolisk lära11. Hennes kroppslighet var utbredd i hela världen genom ämbete, liturgi, lära, sakrament och bekännelse. Hon är den som sluppit från starka bindningar till en nation eller en kultur. De flesta ”senare” kyrkor är nationellt bundna, både i öst och i väst. Exempelvis ”svenska kyrkan” är just svensk och amerikansk evangelikalism förväxlar ofta evangeliet med den amerikanska flaggan.
Hon är den enda katolska - i betydelsen universella - Kyrkan. Kyrkan är spridd i varje del av världen och ändå med samma apostoliska grundtro, dock inte likriktad eller med endast en enda fromhetstyp. Kyrkans tro är anpassningsbar eller förnyelsebar, men densamma idag, igår och i framtiden. Under den första tiden skrev många kyrkofäder ner tankar och kyrkliga traditioner i t.ex. ”den första kristna boken”; De apostoliska fäderna (här nämns också katolsk för första gången, se Brev till smyrnierna 8:2) och även i betydande skrifter av St Justinus Martyren, St Irenaeus samt St Cyprianus. Denna tidiga tro har stora likheter med dagens kristenhet.
1 Se t.ex. Joh 12:32; 17:15-23; Rom 12:4-5; 1 Kor 10:17; 12:13 och Kol 1:20. Fäderna är på samma linje; St IGNATIOS, Brev till filadelfierna 3:2; TERTULLIANUS, De virginibus velandis 2:2 (J329); St CYPRIANUS, Brev 43:5 (J573), båda från 200-talet.
Guds kärlek vill förena till ett. Enhet uttrycktes bl.a. i samma lära, kult samt ledarskap. Kyrkans trogna delar samma sakrament, mässan samt ett liturgiskt fokus och det är/var inte likformighet eller en minsta gemensam nämnare som är grunden till enheten, utan en kroppslig organisk enhet.1 En kropp har fysikalitet och struktur, vilket inkluderar de urkyrkliga ämbetena. Ämbetet blir det som en enad Kyrka mycket tidigt växer fram inunder och hon växer snabbt. Redan under första århundradet sprids kristendomen åt alla håll runt Medelhavet och bortanför Indien. Runt 200 var hon utbredd; från Köln till långt ner i Afrika, från Spanien till långt, långt bort i öster. Detta var en medveten strategi, för av de 12 apostlarna sändes mer än hälften till platser utanför romarriket. Kristendomen spreds med vindens fart och detta var Jesu uttryckliga vilja, se Matt 28:18f. Kristus gav apostlarna sin fullmakt att lära ut den kristna tron till hela världen. Trots att Kyrkan var spridd - och närvarande i alla kulturer - höll hon fast vid det som givits henne. Kristus lovade att vara med sin Kyrka. Vägen, sanningen och livet är en, medan avåkningarna i delsanningarnas diken blivit många. Kyrkan har alltid haft en absolut enhetlig tro, samlade runt en obruten kyrklig tradition, med samma enhetliga apostolisk succesion hos hennes ledare. Då finns gemensamt definierade läror, t.ex. samma sakrament, ett gemensamt hopp och samma kärlek. Kyrkans tro har alltid behållit enhet i tro, riter samt auktoritet, trots att många satt sig upp mot henne och bildat egna sammanslutningar. Några tidiga heresier var; gnosticism, markianism och montanism. Sekter växte sig enormt stora, men kunde inte besegra tron som övervinner världen.
Gnosticismen var en hemlig vishetslära, där denna kunskap gav frälsande kunskap. Det var en mix av grekisk, hednisk och kristen tro. Det materiella sågs som enbart ont och det andliga enbart gott, jämför 1 Kor 2:14f. St IRENAEUS går hårt åt dem i Adversus Haereses 3:12:13-15 och 4:33:1f. Märk väl att heresier ofta hade en starkt antijudisk prägel, vilket oftast ger splittring.
Markion var gnostiker och menade att GT:s Gud var ond och att inget av GT hade koppling till Kristus. I NT betonades Kristi mänsklighet och hans gode Gud. Endast Paulus hade förstått den sanna läran.
Montanus betonade särskilda uppenbarelser och karismatik. Han var den speciellt utvalde och den helige Ande uppfyllde honom helt. Han hade många visioner och uppenbarelser (t.ex. om Kristi snara tillkommelse) och sågs som alltigenom Gudsandad. Montanus menade att hela Kyrkan avfallit. Inom rörelsen fanns en övermoraliserande betoning på t.ex. fasta och giftermål. En montanist fick endast vigas i ett äktenskap, även om döden skiljde dem åt.
EN HELIG OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan har alltid behållit sin helighet, för hon hör Kristus till8. Kyrkan är inte en samling ofelbara helgon, utan hon är helig genom sin grundare. Kristus har givit Kyrkan sin gudomliga kallelse och principerna för hennes lära och liv. Kristus är också hennes mål och mässans mittpunkt, men Han har även givit en moralisk helighet till Kyrkans lemmar. Alla kyrkliga män och kvinnor är inte Guds bästa barn och inte ens påvarna har varit utan svåra synder. Även påvar biktar sig ofta! Kyrkan är inte utan syndare, men är i sitt väsen utan synd. Ingen religion har fostrat så många heliga människor, eller haft så heliga ledare som Kyrkan. Ingen religion har omvandlat så många syndare till helgon eller bestialiska samhällen till helighetstörstande kulturer. De människor som följt hennes lära har verkligen burit frukt och detta helighetsideal är högst smittsamt. Ingen religion har gett människan så mycket; material för hennes Gudslängtan, bröd för hennes hunger eller stillhet för människor som sökt. Vår eviga osläckbara Gudslängtan har sin fullkomning i världens äldsta organisations inre. Hon som grundades runt ett gäng fiskare av en snickrande, fattig och ”lösdrivande” predikant. Ingen tro har förmått så många människor att ta emot martyrskapet med sådan värdighet, eller fått människor att axla lidandet med sådant lugn. Ingen organisation har haft så många underverk eller helgon bundna till sig, ty Kyrkans helighet är källan till hennes barns helgelse. Ni som inte tror på underverk, kan ju börja undersöka de Guds verk som Kyrkan lyft fram. Och ”överkarismatiska” personer borde ta lite intryck av läroämbetets skepsis och vetenskaplighet, speciellt i dessa Benny Hinn-dagar.
EN KATOLSK OCH APOSTOLISK KYRKA
Kyrkan behöll sin katolicitet (gr.”katholikos”= universialitet, fullhet, helhet eller det hela), trots att språk, kultur, spiritualitet och seder särskiljer folkgrupper. Katoliciteten består också i att hon innehåller alla sorters människor i alla kulturer och tider. Katoliciteten finns också i hennes styrelseskick med en samlad auktoritet. Katolsk är hon till sist också för att olika lokalkyrkor underordnat sig konciliernas beslut. Märk väl att ingen i den tidiga Kyrkan hade en definierad helig Skrift att luta sig tillbaka mot, även om stora delar lästes i liturgin.
Kyrkan har behållit sin enhet och apostolicitet, vilket inkluderar apostoliska ämbete, apostoliskt liv samt apostolisk lära11. Hennes kroppslighet var utbredd i hela världen genom ämbete, liturgi, lära, sakrament och bekännelse. Hon är den som sluppit från starka bindningar till en nation eller en kultur. De flesta ”senare” kyrkor är nationellt bundna, både i öst och i väst. Exempelvis ”svenska kyrkan” är just svensk och amerikansk evangelikalism förväxlar ofta evangeliet med den amerikanska flaggan.
Hon är den enda katolska - i betydelsen universella - Kyrkan. Kyrkan är spridd i varje del av världen och ändå med samma apostoliska grundtro, dock inte likriktad eller med endast en enda fromhetstyp. Kyrkans tro är anpassningsbar eller förnyelsebar, men densamma idag, igår och i framtiden. Under den första tiden skrev många kyrkofäder ner tankar och kyrkliga traditioner i t.ex. ”den första kristna boken”; De apostoliska fäderna (här nämns också katolsk för första gången, se Brev till smyrnierna 8:2) och även i betydande skrifter av St Justinus Martyren, St Irenaeus samt St Cyprianus. Denna tidiga tro har stora likheter med dagens kristenhet.
1 Se t.ex. Joh 12:32; 17:15-23; Rom 12:4-5; 1 Kor 10:17; 12:13 och Kol 1:20. Fäderna är på samma linje; St IGNATIOS, Brev till filadelfierna 3:2; TERTULLIANUS, De virginibus velandis 2:2 (J329); St CYPRIANUS, Brev 43:5 (J573), båda från 200-talet.
fredag 30 juli 2010
KYRKANS FÖRSTA TID
Kyrkans första tid - eller egentligen tiden efter Apg tills högmedeltiden - är delvis skymd. Den första tiden lär vi främst känna genom Skriften, men det är dock en tid, som blivit mer och mer utforskad. Nya antika fynd och skrifter, kastar nytt ljus över den tid där kristna byggde vidare på det judiska arvet och blev självständig. Men det judiska draget har aldrig suddats ut. För att förstå kristendomen fullt ut, måste vi förstå judisk kultur. Först spreds kristendomen bland judar och först därefter bland greker, romare, egyptier och armenier.
Gud valde från början ett specifikt folk, till sitt eget Gudsfolk. Han uppenbarade sin vilja, makt och barmhärtighet i en specifik historia och i detta specifika originella folkslag. Mitt i den dåtida världen stiger Han själv ner i deras kultur, seder och fromhet. Här uppfyller Han allt det judarna fått ana. Han kommer först diskret, fattig och hemlighetsfull. Men Hans ankomst basuneras snart ut i hela världen för det var inte i en avkrok som Kristus levde. Kristus levde och lärde i den dåtida världens kosmopolitiska mitt. Några av Kristi judiska lärjungar, sprider därefter budskapet ut över jordens alla hörn. Det går omöjligt att komma ifrån det judiska draget i kristendomen. Judendomen finns där i; gamla testamentet, liturgin, sedvänjorna samt sättet att tänka och se på människan, skapelsen, frälsningen, evigheten och Gud själv.
Judarna själva ser ofta på kristendomen, som en judisk sekt som spårade ur; se Apg 24:5. Men är det så? Är kristendomen det judiska hoppet fullkomnat eller en judisk sekt på villovägar? Det finns naturligtvis inte utrymme att besvara detta i denna lilla skrift på ett tillfredställande sätt, men frågan är mycket berättigad. Kyrkans tro är att juden Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Han är Gud själv och skapare av himmel och jord och Herre över hela universum och hela historien. Gud blir skapad varelse som lever, lider och dör, vilket är ett meditationsämne stort nog för hela livet. Att Jesus verkligen var den som alla judar väntade och väntar på är min djupaste tro, vilket jag delar med inte så få judar. Judar spred denna tro som vi idag kallar kristendom runt i hela medelhavsvärlden, till de många judar som levde i dessa trakter. För att förstå den apostoliska tiden måste vi hela tiden tänka i judiska termer. Faktum är att för att förstå Kyrkans tro, måste vi ständigt besöka våra judiska bröder. Detta blir tydligt för er som läser vidare. Det var judiska apostlar djupt skolade i judisk skriftutläggning, som spred tron. Se t.ex. Apg 2:46; ”De höll samman och mötes varje dag troget i templet…”. Eftersom det judiska arvet är så stort i kristendomen är det omöjligt att skilja Kyrkans historia från Skriften eller auktoriteten. Skrift, auktoritet samt tradition hör intimt samman hos judar, orientaliskt kristna, ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och naturligtvis i Skriften.
APOSTLARNAS MARTYRIETID
Den första tiden var en svår tid för Kyrkan. Förföljelser blossade upp från judarna fram tills 70-talet1 och senare även från romarna. Från Neros förföljelser år 54 tills 313, var det i romarriket principiellt förenat med dödsstraff att offentligt bekänna sig som kristen. Detta berodde inte på romarrikets stora intolerans, utan beror på att de kristna vägrade att offra två rökelsekorn och tillbe inför den gudomliggjorde Kejsaren. Men denna förföljelse var också en ”välsignelse” för urkyrkan. För Tertullianus skrev runt år 200 i Apologin 50; ”martyrernas blod är kyrkans utsäde”. Kyrkor växer aldrig snabbare, än när de är under förföljelse. Kristendomen segrar i lidandet; invid korset och altaret. På varje plats där Kyrkan rest sina bopålar, kommer alltid en skugga av rent och skärt hat att falla. Detta kan vi bl.a. se redan under första tiden i Apg 5:17ff; 7:54ff, 14:19ff, 19:23ff och 21:27ff. Med de 10 000-tals martyrernas blod undertecknas ”urKyrkans” liv och lära. Blodet blir också ”bläcket” för de första kyrkohistoriska skrifterna; Apg och 300-talets Kyrkohistoria3 av Eusebios. Eusebios beskriver bl.a. apostlarnas martyrium.
JUDISK FULLKOMNING
Kristendomen har en egen särpräglad identitet. Den judiska ceremoniallagen är upphävd eller snarast fullkomnad i Kristus, eftersom de judiska riterna och prästadömet är bakgrunden för alla Kyrkornas prästadöme. Men hela den judiska morallagen (10 budorden m.m.) lever kvar i kristendomen. I GT sluter Gud förbund med mänskligheten - se lk 7f - genom Adam (1 Mos 2:3) och Noa (1 Mos 9) och senare specifika judiska förbund med Abraham (1 Mos 15-17), Jakob (Israel 1 Mos 28:10ff och 32:24ff), Mose (2 Mos 12 och 24) och David (2 Sam 7). Gud upphäver dock inte förbunden eller sina löften, utan fullkomnar allt i det sista sjunde förbundet, se Matt 5:17; ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”. Kristendomen är alltså Guds nya och fullkomliga förbund med hela världen och här görs ETT katolskt (=universellt) Gudsfolk, se lk 161ff. Detta görs i en ENDA synlig kropp vilket är Kristi Kyrka och i ETT tempel för den helige Anden1. Det Fadern gör, i Sonen genom helig Ande, är ett fullkomligt och fullkomnat förbund. Men till judarna upphäver Gud inte sina löften, kallelser eller gåvor. Kyrkans mysterium2 övergår mänsklighetens förstånd och allt som anats i judisk förbund. Kyrkan är apostoliskt bunden till jorden, men är större än vad universum uppbär!
ST PETRUS OCH ST PAULUS I ROM
I Rom fanns tidigt de två viktigaste gravarna, Petri efterträdare samt ett naturligt kyrkligt centrum. Enligt hela Kyrkans tro begav sig St Paulus och St Petrus till Rom och dog där. En unison kyrklig tro menar att St Petrus åkte till Rom och dog där. Utgrävningar, katakombmålningar, reliker, antik litteratur och Roms anseende pekar obönhörligen i den riktningen. Se även 1 Petr 5:134 och Rom 15:20-22. Kyrkofäderna är överens om att den förste biskopen i Rom var St Petrus, se 1 Cl 5:4; Eusebios i Kyrkohistoria 3:1:2; ”Han kom slutligen till Rom, där han blev korsfäst med huvudet neråt...” och 4:1; ”Linus var den förste efter Petrus som fick ”episkopatet” över kyrkan i Rom.”. Se också St Ambrosius Om sakramenten 3:6; ”Petrus...var biskop över den romerska kyrkan.”.
ENHET OCH ROM
Romarbrevet skrevs till en ung kyrka, men det skrevs redan då till en betydande församling1. Kyrkan i Rom växte fram tidigt och växte sig stor. Här fanns tidigt kristenhetens viktigaste reliker; Petri och Pauli kvarlevor. Den romerskt påvestyrda Kyrkan blir central från första stund i styrande, teologisk direktion samt kristen tolkning av Skriften. Rom var samlingspunkten för hela den västliga Kyrkan och blev också tidigt en fast punkt vid teologiska stidigheter, även för östliga kyrkofäder. Detta måste ha varit Kristi vilja, ty Kristus grundade en Kyrka, med EN uppsättning av trosdogmer, se t.ex. Ef 4:4f;
”en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och
samma hopp. En är Herren, en är tron och en är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”
Vid strider måste därför någonstans avgöranden ske och östfäderna kommer just till Rom och förhandlar med den romerske biskopen, exempelvis St Polykarpos, St Irenaeus och St Cyprianus. Det fanns mycket det streds om i urkyrkan, men Roms särställning är det ingen som opponerar sig mot. Rom blev, var och är centralkyrkan, dit tidiga fäder begav sig vid strid. I Rom bevarades det apostoliska arvet oförvanskat, vilket blir extra tydligt i backspegeln. Vid koncilier har Rom primatet, enligt antik sed och ingen annan nämns på motsvarande sätt, under de första 500 åren. Ingen har en särställning som liknar Roms biskop, någonstans eller vid något tillfälle i urkyrkan. Varför?
KLIPPGRUND OCH ROM
När vi ger oss in i den tidiga kyrkohistorien måste man alltid komma ihåg att ingen doktrin är definierad förrän den är hotad. Treenigheten och Jesu gudomlighet var de första dogmer som fastslogs på kyrkomötena. Dessa frågor var viktiga därför striderna höll på att splittra Kyrkan, se 1 Joh 4:3ff;
”den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni hört skall komma och som redan nu är i världen…Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss…”.
Samtidigt, med dessa kristologiska strider och kyrkomöten, har vi extremt tydliga indikationer på Roms särställning. Påvedömet hade redan långt innan 400-talet varit i funktion. Påvens roll var självklar från första stund och det var bara omfattningen och den exakta definitionen som växte fram under de första århundradena, vilket gäller/gällde för alla kristna dogmer. Att biskopen i Rom har en särställning måste varit Kristi vilja, ty på Klippan byggdes Kyrkan och åt Klippan gavs nycklarna och Kristi fullmakt. St Petrus var den ledande personen i apostlakretsen och hans efterträdare hade/har en enorm betydelse i Kyrkans första tid och åren därefter.
Gud måste stå bakom denna Kyrka, för annars finns det ingen Gud. För ärligt talat vad är oddsen på att denna tro - som mänskligt sett vilade på en förnekande och hetsig Petrus - skulle erövra världen. Han som kom till det mäktiga multireligiösa Rom, som en fattig judisk fiskare med tron att en korsfäst ”hädare” var Gud. Om inte Gud gett denna organisation gudomligt stöd skulle den vara död under romarriket, feodalismen, renässansen, reformationen, upplysningen, modernismen eller postmodernismen. Men kvar finns en rörelse som är den mest intellektuellt, spirituellt samt kulturellt trovärdiga. Hon har sanningen levande och närvarande i sig och är långt ifrån död. Hon är lika levande idag, som i den första tiden, med samma tro och tillväxt som saknar motstycke. Denna Kyrka kommer inte dö, faktum är att hon inte kan dö
Gud valde från början ett specifikt folk, till sitt eget Gudsfolk. Han uppenbarade sin vilja, makt och barmhärtighet i en specifik historia och i detta specifika originella folkslag. Mitt i den dåtida världen stiger Han själv ner i deras kultur, seder och fromhet. Här uppfyller Han allt det judarna fått ana. Han kommer först diskret, fattig och hemlighetsfull. Men Hans ankomst basuneras snart ut i hela världen för det var inte i en avkrok som Kristus levde. Kristus levde och lärde i den dåtida världens kosmopolitiska mitt. Några av Kristi judiska lärjungar, sprider därefter budskapet ut över jordens alla hörn. Det går omöjligt att komma ifrån det judiska draget i kristendomen. Judendomen finns där i; gamla testamentet, liturgin, sedvänjorna samt sättet att tänka och se på människan, skapelsen, frälsningen, evigheten och Gud själv.
Judarna själva ser ofta på kristendomen, som en judisk sekt som spårade ur; se Apg 24:5. Men är det så? Är kristendomen det judiska hoppet fullkomnat eller en judisk sekt på villovägar? Det finns naturligtvis inte utrymme att besvara detta i denna lilla skrift på ett tillfredställande sätt, men frågan är mycket berättigad. Kyrkans tro är att juden Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Han är Gud själv och skapare av himmel och jord och Herre över hela universum och hela historien. Gud blir skapad varelse som lever, lider och dör, vilket är ett meditationsämne stort nog för hela livet. Att Jesus verkligen var den som alla judar väntade och väntar på är min djupaste tro, vilket jag delar med inte så få judar. Judar spred denna tro som vi idag kallar kristendom runt i hela medelhavsvärlden, till de många judar som levde i dessa trakter. För att förstå den apostoliska tiden måste vi hela tiden tänka i judiska termer. Faktum är att för att förstå Kyrkans tro, måste vi ständigt besöka våra judiska bröder. Detta blir tydligt för er som läser vidare. Det var judiska apostlar djupt skolade i judisk skriftutläggning, som spred tron. Se t.ex. Apg 2:46; ”De höll samman och mötes varje dag troget i templet…”. Eftersom det judiska arvet är så stort i kristendomen är det omöjligt att skilja Kyrkans historia från Skriften eller auktoriteten. Skrift, auktoritet samt tradition hör intimt samman hos judar, orientaliskt kristna, ortodoxa, katoliker, anglikaner, lutheraner och naturligtvis i Skriften.
APOSTLARNAS MARTYRIETID
Den första tiden var en svår tid för Kyrkan. Förföljelser blossade upp från judarna fram tills 70-talet1 och senare även från romarna. Från Neros förföljelser år 54 tills 313, var det i romarriket principiellt förenat med dödsstraff att offentligt bekänna sig som kristen. Detta berodde inte på romarrikets stora intolerans, utan beror på att de kristna vägrade att offra två rökelsekorn och tillbe inför den gudomliggjorde Kejsaren. Men denna förföljelse var också en ”välsignelse” för urkyrkan. För Tertullianus skrev runt år 200 i Apologin 50; ”martyrernas blod är kyrkans utsäde”. Kyrkor växer aldrig snabbare, än när de är under förföljelse. Kristendomen segrar i lidandet; invid korset och altaret. På varje plats där Kyrkan rest sina bopålar, kommer alltid en skugga av rent och skärt hat att falla. Detta kan vi bl.a. se redan under första tiden i Apg 5:17ff; 7:54ff, 14:19ff, 19:23ff och 21:27ff. Med de 10 000-tals martyrernas blod undertecknas ”urKyrkans” liv och lära. Blodet blir också ”bläcket” för de första kyrkohistoriska skrifterna; Apg och 300-talets Kyrkohistoria3 av Eusebios. Eusebios beskriver bl.a. apostlarnas martyrium.
JUDISK FULLKOMNING
Kristendomen har en egen särpräglad identitet. Den judiska ceremoniallagen är upphävd eller snarast fullkomnad i Kristus, eftersom de judiska riterna och prästadömet är bakgrunden för alla Kyrkornas prästadöme. Men hela den judiska morallagen (10 budorden m.m.) lever kvar i kristendomen. I GT sluter Gud förbund med mänskligheten - se lk 7f - genom Adam (1 Mos 2:3) och Noa (1 Mos 9) och senare specifika judiska förbund med Abraham (1 Mos 15-17), Jakob (Israel 1 Mos 28:10ff och 32:24ff), Mose (2 Mos 12 och 24) och David (2 Sam 7). Gud upphäver dock inte förbunden eller sina löften, utan fullkomnar allt i det sista sjunde förbundet, se Matt 5:17; ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.”. Kristendomen är alltså Guds nya och fullkomliga förbund med hela världen och här görs ETT katolskt (=universellt) Gudsfolk, se lk 161ff. Detta görs i en ENDA synlig kropp vilket är Kristi Kyrka och i ETT tempel för den helige Anden1. Det Fadern gör, i Sonen genom helig Ande, är ett fullkomligt och fullkomnat förbund. Men till judarna upphäver Gud inte sina löften, kallelser eller gåvor. Kyrkans mysterium2 övergår mänsklighetens förstånd och allt som anats i judisk förbund. Kyrkan är apostoliskt bunden till jorden, men är större än vad universum uppbär!
ST PETRUS OCH ST PAULUS I ROM
I Rom fanns tidigt de två viktigaste gravarna, Petri efterträdare samt ett naturligt kyrkligt centrum. Enligt hela Kyrkans tro begav sig St Paulus och St Petrus till Rom och dog där. En unison kyrklig tro menar att St Petrus åkte till Rom och dog där. Utgrävningar, katakombmålningar, reliker, antik litteratur och Roms anseende pekar obönhörligen i den riktningen. Se även 1 Petr 5:134 och Rom 15:20-22. Kyrkofäderna är överens om att den förste biskopen i Rom var St Petrus, se 1 Cl 5:4; Eusebios i Kyrkohistoria 3:1:2; ”Han kom slutligen till Rom, där han blev korsfäst med huvudet neråt...” och 4:1; ”Linus var den förste efter Petrus som fick ”episkopatet” över kyrkan i Rom.”. Se också St Ambrosius Om sakramenten 3:6; ”Petrus...var biskop över den romerska kyrkan.”.
ENHET OCH ROM
Romarbrevet skrevs till en ung kyrka, men det skrevs redan då till en betydande församling1. Kyrkan i Rom växte fram tidigt och växte sig stor. Här fanns tidigt kristenhetens viktigaste reliker; Petri och Pauli kvarlevor. Den romerskt påvestyrda Kyrkan blir central från första stund i styrande, teologisk direktion samt kristen tolkning av Skriften. Rom var samlingspunkten för hela den västliga Kyrkan och blev också tidigt en fast punkt vid teologiska stidigheter, även för östliga kyrkofäder. Detta måste ha varit Kristi vilja, ty Kristus grundade en Kyrka, med EN uppsättning av trosdogmer, se t.ex. Ef 4:4f;
”en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och
samma hopp. En är Herren, en är tron och en är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”
Vid strider måste därför någonstans avgöranden ske och östfäderna kommer just till Rom och förhandlar med den romerske biskopen, exempelvis St Polykarpos, St Irenaeus och St Cyprianus. Det fanns mycket det streds om i urkyrkan, men Roms särställning är det ingen som opponerar sig mot. Rom blev, var och är centralkyrkan, dit tidiga fäder begav sig vid strid. I Rom bevarades det apostoliska arvet oförvanskat, vilket blir extra tydligt i backspegeln. Vid koncilier har Rom primatet, enligt antik sed och ingen annan nämns på motsvarande sätt, under de första 500 åren. Ingen har en särställning som liknar Roms biskop, någonstans eller vid något tillfälle i urkyrkan. Varför?
KLIPPGRUND OCH ROM
När vi ger oss in i den tidiga kyrkohistorien måste man alltid komma ihåg att ingen doktrin är definierad förrän den är hotad. Treenigheten och Jesu gudomlighet var de första dogmer som fastslogs på kyrkomötena. Dessa frågor var viktiga därför striderna höll på att splittra Kyrkan, se 1 Joh 4:3ff;
”den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni hört skall komma och som redan nu är i världen…Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss…”.
Samtidigt, med dessa kristologiska strider och kyrkomöten, har vi extremt tydliga indikationer på Roms särställning. Påvedömet hade redan långt innan 400-talet varit i funktion. Påvens roll var självklar från första stund och det var bara omfattningen och den exakta definitionen som växte fram under de första århundradena, vilket gäller/gällde för alla kristna dogmer. Att biskopen i Rom har en särställning måste varit Kristi vilja, ty på Klippan byggdes Kyrkan och åt Klippan gavs nycklarna och Kristi fullmakt. St Petrus var den ledande personen i apostlakretsen och hans efterträdare hade/har en enorm betydelse i Kyrkans första tid och åren därefter.
Gud måste stå bakom denna Kyrka, för annars finns det ingen Gud. För ärligt talat vad är oddsen på att denna tro - som mänskligt sett vilade på en förnekande och hetsig Petrus - skulle erövra världen. Han som kom till det mäktiga multireligiösa Rom, som en fattig judisk fiskare med tron att en korsfäst ”hädare” var Gud. Om inte Gud gett denna organisation gudomligt stöd skulle den vara död under romarriket, feodalismen, renässansen, reformationen, upplysningen, modernismen eller postmodernismen. Men kvar finns en rörelse som är den mest intellektuellt, spirituellt samt kulturellt trovärdiga. Hon har sanningen levande och närvarande i sig och är långt ifrån död. Hon är lika levande idag, som i den första tiden, med samma tro och tillväxt som saknar motstycke. Denna Kyrka kommer inte dö, faktum är att hon inte kan dö
måndag 19 juli 2010
Det naturliga urvalet i praktiken :)
DN skrev häromdagen om ökningen av antalet ormbitna. Tydligen är det de dåliga golfarna som drabbas, då de tvingas ut i det höga gräset och då blir bitna. Det är m a o det naturliga urvalet som har sin gilla gång bland golfarna :D
lördag 17 juli 2010
DIALOG del 8; ABORT OCH HOMOSEX!
BENGT: När det gäller den konsekventa katolska synen på abort, måste jag berömma er. Ni håller fast trots att många förandrat sin syn och idag tillåter fosterdödandet.
CHRISTOFFER: I allt dogma, har vi hålt fast vid det ursprungliga, det är därför Kyrkan är "kata holicos"; "med det hela/fulla överensstämmande".
BENGT: Men är detta verkligen en viktig fråga?.
CHRISTOFFER: Detta förfaringssätt skulle aldrig ha funnits om det inte var så intimt kopplat till den sexuella frigörelsen. Att utplåna miljontals liv, bara för att dessa människor inte är välkomna, är absurt.
BENGT: Vissa människor kan bokstavligt gå över lik, för att fritt kunna leva ut sin sexualitet utan bindningen att behöva få barn.
CHRISTOFFER: Ja, varför skulle Kyrkan böja sig inför något som avhumaniserar mänskligheten på detta barbariska sätt?
BENGT: Men är inte ert motstånd mot homosexuella en stor skandal?
CHRISTOFFER: Kyrkan är inte emot; den är för; livet, äktenskapet, trohet, avhållsamhet och kär lek. Att leka himmel och imitera Gud är det katolska livets essens. Vi har inga andra instruktioner än de Jesus gav oss. Om du inte gillar dem; ta upp det med honom; "don't shoot the messanger".
BENGT: Men kan inte hompsexuella få gifta sig och är det inte lite väl medeltida att hata bögar?
CHRISTOFFER: Ingen ska hata bögar, det är inte kristuslikt. Nästan alla syndar svårt och behöver upprättelse. Därför finns ingen anledning att spä på homofobin eller spä på förföljelserna eller angreppen mot de homosexuella. Men äktenskapet är ett sakrament mellan en man och en kvinna. Ingen - inte ens RFSL eller regeringar - kan få henne att ändra det!
BENGT: Ja, där avundas jag er. Ni slipper titta på kyrkopolitiker som står och pekar i det blå och ingen fattar om de visar vägen eller om de bara som vanligt känner vart dogmvindarna blåser; så att de kan vända sig; så att kappan blåser snyggt i vindens riktning!
CHRISTOFFER: Det finns mycket fulhet hos oss också, men ingen annanstans har jag hittat den ursprungliga fullheten som Kristus lovade Kyrkan. Hennes martyrer vittnar om den oförfalskade kristendomen som närts av Kristus i Petri och Marie närhet. Den klippa som Gud grundlagt och som ska fullkomnas i evigheten; men som redan här trotsigt pekar uppåt som en gotisk kyrkspira...
BENGT: Ja, gotiken har alltid inspirerat mig. Katolicismen är kanske som ett rosettfönster. Rätt trist utifrån, men skirt och i alla färger inifrån; med stöd från flera hundra ton sten. Hon kanske bör undersökas närmare...
CHRISTOFFER: I allt dogma, har vi hålt fast vid det ursprungliga, det är därför Kyrkan är "kata holicos"; "med det hela/fulla överensstämmande".
BENGT: Men är detta verkligen en viktig fråga?.
CHRISTOFFER: Detta förfaringssätt skulle aldrig ha funnits om det inte var så intimt kopplat till den sexuella frigörelsen. Att utplåna miljontals liv, bara för att dessa människor inte är välkomna, är absurt.
BENGT: Vissa människor kan bokstavligt gå över lik, för att fritt kunna leva ut sin sexualitet utan bindningen att behöva få barn.
CHRISTOFFER: Ja, varför skulle Kyrkan böja sig inför något som avhumaniserar mänskligheten på detta barbariska sätt?
BENGT: Men är inte ert motstånd mot homosexuella en stor skandal?
CHRISTOFFER: Kyrkan är inte emot; den är för; livet, äktenskapet, trohet, avhållsamhet och kär lek. Att leka himmel och imitera Gud är det katolska livets essens. Vi har inga andra instruktioner än de Jesus gav oss. Om du inte gillar dem; ta upp det med honom; "don't shoot the messanger".
BENGT: Men kan inte hompsexuella få gifta sig och är det inte lite väl medeltida att hata bögar?
CHRISTOFFER: Ingen ska hata bögar, det är inte kristuslikt. Nästan alla syndar svårt och behöver upprättelse. Därför finns ingen anledning att spä på homofobin eller spä på förföljelserna eller angreppen mot de homosexuella. Men äktenskapet är ett sakrament mellan en man och en kvinna. Ingen - inte ens RFSL eller regeringar - kan få henne att ändra det!
BENGT: Ja, där avundas jag er. Ni slipper titta på kyrkopolitiker som står och pekar i det blå och ingen fattar om de visar vägen eller om de bara som vanligt känner vart dogmvindarna blåser; så att de kan vända sig; så att kappan blåser snyggt i vindens riktning!
CHRISTOFFER: Det finns mycket fulhet hos oss också, men ingen annanstans har jag hittat den ursprungliga fullheten som Kristus lovade Kyrkan. Hennes martyrer vittnar om den oförfalskade kristendomen som närts av Kristus i Petri och Marie närhet. Den klippa som Gud grundlagt och som ska fullkomnas i evigheten; men som redan här trotsigt pekar uppåt som en gotisk kyrkspira...
BENGT: Ja, gotiken har alltid inspirerat mig. Katolicismen är kanske som ett rosettfönster. Rätt trist utifrån, men skirt och i alla färger inifrån; med stöd från flera hundra ton sten. Hon kanske bör undersökas närmare...
onsdag 14 juli 2010
DIALOG del 7; HELGON
BENGT: Helgon tror jag inte existerar!
CHRISTOFFER: Varför inte då?
BENGT: Därför att Gud inte uppenbarat detta i Skriften!
CHRISTOFFER: Så att Jesu samtal med Elia och Mose på förklaringsberget går inte att förklara?
BENGT: Det var Gud som samtalade, men vi människor är förbjudna att samtala med döda!
CHRISTOFFER: Så Gud samtalar med något som inte existerar och förbjder oss att efterlikna Honom?
BENGT: Vad menade du med att vi inte får efterlikna Honom?
CHRISTOFFER: Frågan är väl snarast vad du menar med din kritik av helgonen?
BENGT: Det enda jag vet är att Gud förbjudit oss att tala med de döda!
CHRISTOFFER: 5 Mos 18:10f samt Jes 8:19f är motsatt all form av ockultism, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
BENGT: Men hur vet du att helgonen kan höra oss?
CHRISTOFFER: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
BENGT: Men hur vet ni att er tillbedjan inte är hedniskt avfall?
CHRISTOFFER: Därför att bönerna till helgonen om förbön - INTE TILLBEDJAN - fanns aldeles för tidigt; under den tid i Kyrkans historia då fäderna slogs med liv och lem för att inget skulle besmittas.
BENGT: När kom helgon bönerna in då?
CHRISTOFFER: Det KOM ALDRIG IN, då det fanns från början redan i judendomen, se 2 Mack 12:39-46; 15:12ff; Tim 1:16-18; Upp 5:8-14 och 6:9ff. I de absolut tidigaste kristna gravarna från 100-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Hippolytus skriver om helgonåkallan år 204 i världens första kristna bibelkommentar; "kommentar till Daniels bok 11:30". Helgonvördnad är minst lika gammalt som NT...
BENGT: Men frågan gällde egentligen om helgonskolor! Menar du att katolikerna har patent på att fostra helgon?
CHRISTOFFER: Inte patent, då det finns många martyrer och trosvittnen utanför katolska Kyrkan, men hon har fostrat enormt många heliga gestalter; fler än något annat i denna värld!
BENGT: Ja St Paulus; St Augustinus; St Benedict; St Dominikus; St Ignatios; St Birgitta m.fl. uppskattar även jag.
CHRISTOFFER: Då är vi två!
CHRISTOFFER: Varför inte då?
BENGT: Därför att Gud inte uppenbarat detta i Skriften!
CHRISTOFFER: Så att Jesu samtal med Elia och Mose på förklaringsberget går inte att förklara?
BENGT: Det var Gud som samtalade, men vi människor är förbjudna att samtala med döda!
CHRISTOFFER: Så Gud samtalar med något som inte existerar och förbjder oss att efterlikna Honom?
BENGT: Vad menade du med att vi inte får efterlikna Honom?
CHRISTOFFER: Frågan är väl snarast vad du menar med din kritik av helgonen?
BENGT: Det enda jag vet är att Gud förbjudit oss att tala med de döda!
CHRISTOFFER: 5 Mos 18:10f samt Jes 8:19f är motsatt all form av ockultism, men inte bön om förbön hos Kristi närmaste vänner... Missbruk upphäver aldrig bruk, eller hur?
BENGT: Men hur vet du att helgonen kan höra oss?
CHRISTOFFER: Helgonen är i Guds närvaro i himlen, utanför tid och rum. Vi skall ju där bli Honom lik. Helgonen har redan nu del i Guds himmelska verklighet. Himmel och jord möts, se Luk 15:10; ”änglar gläder sig”; 1 Kor 4:9 ”...inför både änglar och människor...” och se även skyn av vittnen Hebr 12:1. Varför skulle inte helgon kunna höra eller förstå några av våra tankar?
BENGT: Men hur vet ni att er tillbedjan inte är hedniskt avfall?
CHRISTOFFER: Därför att bönerna till helgonen om förbön - INTE TILLBEDJAN - fanns aldeles för tidigt; under den tid i Kyrkans historia då fäderna slogs med liv och lem för att inget skulle besmittas.
BENGT: När kom helgon bönerna in då?
CHRISTOFFER: Det KOM ALDRIG IN, då det fanns från början redan i judendomen, se 2 Mack 12:39-46; 15:12ff; Tim 1:16-18; Upp 5:8-14 och 6:9ff. I de absolut tidigaste kristna gravarna från 100-talet i Roms katakomber finns massor av inskriptioner till de heliga, t.ex.; ”Tänk på oss i dina böner, för vi vet att du är med Kristus.”. Hippolytus skriver om helgonåkallan år 204 i världens första kristna bibelkommentar; "kommentar till Daniels bok 11:30". Helgonvördnad är minst lika gammalt som NT...
BENGT: Men frågan gällde egentligen om helgonskolor! Menar du att katolikerna har patent på att fostra helgon?
CHRISTOFFER: Inte patent, då det finns många martyrer och trosvittnen utanför katolska Kyrkan, men hon har fostrat enormt många heliga gestalter; fler än något annat i denna värld!
BENGT: Ja St Paulus; St Augustinus; St Benedict; St Dominikus; St Ignatios; St Birgitta m.fl. uppskattar även jag.
CHRISTOFFER: Då är vi två!
tisdag 13 juli 2010
DIALOG del 6; ÄMBETE
BENGT: Ämbete behövs, men det är konstituerat eller skapat underifrån. För att rätt förvalta sakramenten och förkunna evangeliet behövs det ämbetsbärare.
CHRISTOFFER: Skriften verkar tala om det från en annan vinkel. Gud verkar utvälja de tolv och de utväljer sedan sina efterträdare.
BENGT: Prästämbetet grundas i att alla är präster...
CHRISTOFFER: ...Kyrkan övertog judiskt prästämbete men lät två prästämbete finnas samtidigt; det tjänande vigda ämbetet (biskop och präst) och de döptas allmänna prästadöme.
BENGT: Ja, det lät judiskt och förlegat. Jesus är ju översteprästen och vi alla har del i kyrkans prästämbete. Det hierarkiska katolska är ett sentida påfund.
CHRISTOFFER: Ja, det beror ju verkligen på när man menar att sentida inträffade. Hierkiskhet är judisk, nt:lig och urkyrklig. Jag ser inget förfall eller påfund i en senare urkyrka. Biskopar fanns från början i Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c och redan de första kristna skriftena 1 Cl 42:4f; 44:1-3 och Didache 15:1 talar väldigt tydligt om biskoplig hierarki.
BENGT: Men biskopar kan falla, och då har församlingarna som lär rent evangelium rätt att insätta evangeliska ämbetsbärare.
CHRISTOFFER: Att några i Kyrkan kan falla är helt klart, men vart lärs det om ett totalt avfall?
BENGT: Men på 1500-talet var allt förfallet!
CHRISTOFFER: Blir allt bättre när man bryter upp och gör allt eget? En genväg kan bli en egenväg. Kyrkan innehåller på jorden förfall och förnyelse samtidigt.
BENGT: 1570 var i o f s den hierarki Fr Martin förkastade reformerad. Guds vägar är faktiskt outgrundliga, och också hierarkiska. Mose, Aron, Elia, Esra, Sakarias, Apostlarna m.fl. var helt visst Guds språkrör. Kyrkliga biskopar har nog sin plats, och biskop Anders har jag stor respekt för!
CHRISTOFFER: Kyrkan vilar i ämbetet och dess portar kan inte ens helvetet bli övermäktigt! Syndare smutsar ner och stanken når långt, men helighet smittar och fräschar upp alla sinnen. Så var finns helgonskolan?
CHRISTOFFER: Skriften verkar tala om det från en annan vinkel. Gud verkar utvälja de tolv och de utväljer sedan sina efterträdare.
BENGT: Prästämbetet grundas i att alla är präster...
CHRISTOFFER: ...Kyrkan övertog judiskt prästämbete men lät två prästämbete finnas samtidigt; det tjänande vigda ämbetet (biskop och präst) och de döptas allmänna prästadöme.
BENGT: Ja, det lät judiskt och förlegat. Jesus är ju översteprästen och vi alla har del i kyrkans prästämbete. Det hierarkiska katolska är ett sentida påfund.
CHRISTOFFER: Ja, det beror ju verkligen på när man menar att sentida inträffade. Hierkiskhet är judisk, nt:lig och urkyrklig. Jag ser inget förfall eller påfund i en senare urkyrka. Biskopar fanns från början i Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c och redan de första kristna skriftena 1 Cl 42:4f; 44:1-3 och Didache 15:1 talar väldigt tydligt om biskoplig hierarki.
BENGT: Men biskopar kan falla, och då har församlingarna som lär rent evangelium rätt att insätta evangeliska ämbetsbärare.
CHRISTOFFER: Att några i Kyrkan kan falla är helt klart, men vart lärs det om ett totalt avfall?
BENGT: Men på 1500-talet var allt förfallet!
CHRISTOFFER: Blir allt bättre när man bryter upp och gör allt eget? En genväg kan bli en egenväg. Kyrkan innehåller på jorden förfall och förnyelse samtidigt.
BENGT: 1570 var i o f s den hierarki Fr Martin förkastade reformerad. Guds vägar är faktiskt outgrundliga, och också hierarkiska. Mose, Aron, Elia, Esra, Sakarias, Apostlarna m.fl. var helt visst Guds språkrör. Kyrkliga biskopar har nog sin plats, och biskop Anders har jag stor respekt för!
CHRISTOFFER: Kyrkan vilar i ämbetet och dess portar kan inte ens helvetet bli övermäktigt! Syndare smutsar ner och stanken når långt, men helighet smittar och fräschar upp alla sinnen. Så var finns helgonskolan?
måndag 12 juli 2010
DIALOG del 5; RÄTTFÄRDIGGÖRELSELÄRA
BENGT: Speciell var också br Martin, vars rättfärdiggörelselära gjorde nåden klarare.
CHRISTOFFER: Rättfärdiggörelsen är Guds gåva, där Gud ger sig själv till oss och där vi blir delaktiga av Hans liv. Detta innebär samarbete med Gud. Människan har inga meriter att framhålla inför Gud, för Gud gör allt och allt är nåd. Men tron och gärningar hänger organiskt ihop och bildar bakgrund för vår kommande dom.
BENGT: Gärningar har inget med frälsning att göra för Skriften lär ”Sola Fidé” (=enbart tro).
CHRISTOFFER: ”Sola Fidé” används i Skriften endast i Jak 2:24 och då helt avvisande. Texter som används för att bevisa ”Sola Fidé” är alltid rykta ur sammanhangen.
BENGT: Idag är i och för sig de flesta kristna överens med läroämbetet och ser inte frågan som kyrkoskiljande. Därmed går det att vara protestant med kyrklig rättfärdiggörelselära. Det går säkert också att vara medlem av katolsk Kyrka med reformert rättfärdiggörelselära, rätt tolkad. Så det finns en hel del vettigt i Kyrkornas inre och det ska bli spännande att studera vidare om de mest svårsmälta delarna av dess tro; ämbete, helgonvördnad, homosexvigslar och abort intresserar mig hur ni resonerar.
CHRISTOFFER: Låt oss då se på hur vi och du resonerar om dessa. Vi börjar med ämbeten!
CHRISTOFFER: Rättfärdiggörelsen är Guds gåva, där Gud ger sig själv till oss och där vi blir delaktiga av Hans liv. Detta innebär samarbete med Gud. Människan har inga meriter att framhålla inför Gud, för Gud gör allt och allt är nåd. Men tron och gärningar hänger organiskt ihop och bildar bakgrund för vår kommande dom.
BENGT: Gärningar har inget med frälsning att göra för Skriften lär ”Sola Fidé” (=enbart tro).
CHRISTOFFER: ”Sola Fidé” används i Skriften endast i Jak 2:24 och då helt avvisande. Texter som används för att bevisa ”Sola Fidé” är alltid rykta ur sammanhangen.
BENGT: Idag är i och för sig de flesta kristna överens med läroämbetet och ser inte frågan som kyrkoskiljande. Därmed går det att vara protestant med kyrklig rättfärdiggörelselära. Det går säkert också att vara medlem av katolsk Kyrka med reformert rättfärdiggörelselära, rätt tolkad. Så det finns en hel del vettigt i Kyrkornas inre och det ska bli spännande att studera vidare om de mest svårsmälta delarna av dess tro; ämbete, helgonvördnad, homosexvigslar och abort intresserar mig hur ni resonerar.
CHRISTOFFER: Låt oss då se på hur vi och du resonerar om dessa. Vi börjar med ämbeten!
söndag 11 juli 2010
DIALOG del 4; MARIA JESU MODER
BENGT: Men ett tydligt ställe där kyrkligheten är ute och cyklar är läran om Maria.
CHRISTOFFER: Felaktig mariologi ger snedvriden kristologi, som ett brev på posten! Eftersom Jesus var Gud måste Han ha valt en alldeles speciell mor, till att föda fram den som universum ej kan bära. Vad hade du själv gjort om du valt din moder?
BENGT: Men Skriften omtalar inte Maria som en syndfri himladrottning.
CHRISTOFFER: Var inte så säker på det. I Luk, Joh, Apg 1:14 och Upp 12, har Maria en absolut särställning. Hon är inte betydande kvantitativt, men kvalitativt. Låt inte en liten mängd uppenbara högmariologiska citat i NT göra att Maria betraktas som obetydlig.
BENGT: Om vi tar en sådan sak som Maria ständiga jungfrulighet. Detta är obiblisk lära.
CHRISTOFFER: Jesus var unik och därför blev också Kristi födelse unik. Marias ”ständiga jungfrulighet” har varit alla Kyrkornas tro, inklusive reformatorerna.
BENGT: Skrivs det inte om Jesu bröder i Matt.
CHRISTOFFER: Eller kan det vara kusiner.
BENGT: Men så kan du inte tolka Skriften.
CHRISTOFFER: Så har alla kristna tolkat det i alla tider…
BENGT: Men i alla tider har i alla fall inte Maria setts som syndfri.
CHRISTOFFER: Det har aldrig funnits någon debatt i kyrkligheten om att Maria hade synd vid Gabriels besök i Luk 1:26-28. Hon har alltid ansetts vara syndfri, från en viss punkt i hennes liv. Debatten har aldrig varit om utan när Maria blev syndfri.
BENGT: Dock finns det inget bibliskt stöd för denna hållning.
CHRISTOFFER: I så fall är även Luther vilseförd i denna fråga. Luk beskriver Maria som full av nåd. Om någon hälsas som ”full av nåd” av en ängel, bör personen vara speciell…
CHRISTOFFER: Felaktig mariologi ger snedvriden kristologi, som ett brev på posten! Eftersom Jesus var Gud måste Han ha valt en alldeles speciell mor, till att föda fram den som universum ej kan bära. Vad hade du själv gjort om du valt din moder?
BENGT: Men Skriften omtalar inte Maria som en syndfri himladrottning.
CHRISTOFFER: Var inte så säker på det. I Luk, Joh, Apg 1:14 och Upp 12, har Maria en absolut särställning. Hon är inte betydande kvantitativt, men kvalitativt. Låt inte en liten mängd uppenbara högmariologiska citat i NT göra att Maria betraktas som obetydlig.
BENGT: Om vi tar en sådan sak som Maria ständiga jungfrulighet. Detta är obiblisk lära.
CHRISTOFFER: Jesus var unik och därför blev också Kristi födelse unik. Marias ”ständiga jungfrulighet” har varit alla Kyrkornas tro, inklusive reformatorerna.
BENGT: Skrivs det inte om Jesu bröder i Matt.
CHRISTOFFER: Eller kan det vara kusiner.
BENGT: Men så kan du inte tolka Skriften.
CHRISTOFFER: Så har alla kristna tolkat det i alla tider…
BENGT: Men i alla tider har i alla fall inte Maria setts som syndfri.
CHRISTOFFER: Det har aldrig funnits någon debatt i kyrkligheten om att Maria hade synd vid Gabriels besök i Luk 1:26-28. Hon har alltid ansetts vara syndfri, från en viss punkt i hennes liv. Debatten har aldrig varit om utan när Maria blev syndfri.
BENGT: Dock finns det inget bibliskt stöd för denna hållning.
CHRISTOFFER: I så fall är även Luther vilseförd i denna fråga. Luk beskriver Maria som full av nåd. Om någon hälsas som ”full av nåd” av en ängel, bör personen vara speciell…
DIALOG del 3: EUKARISTI
BENGT: Men du kan inte bara tro på Kyrkans kannibalism, när det gäller nattvardsläran.
CHRISTOFFER: I 2000 år har mässan varit den kristna religionens mittpunkt, sammanfattning och alltings fullkomnande. Eukaristin är det centrala, innersta och intimaste förverkligandet av den kristna tron; alltså ett konkret möte mellan Gud och dig.
BENGT: Men denna mässa är ju obiblisk, hednisk och förlegad.
CHRISTOFFER: Kyrkan har alltid kallelsen att vara relevant och i tiden. Hon ska inte vara av världens stoft, men i världen! Mässan är i grunden densamma som Kristus instiftade. Judisk påskmåltid, vår mässa och den himmelska liturgin (Upp) hänger samman.
BENGT: Jag kan hålla med om att nattvarden i Norden tyvärr blev alltmer fördunklad efter 1500-talet. När Ordets Kyrka blivit ordens, när talet tröttar, när livet tynger och när mediebruset sköljer över oss allt snabbare, då kan det vara skönt att få vila kropp och själ vid en urgammal symbol. Jag kan tänka mig att nattvardsväckelsen har framtiden och evigheten för sig, men mässoffersläran och tolkningen att det är Kristi kropp är obibliskt.
CHRISTOFFER: Västlig kristenheten har haft samma syn intill 1530. Reducera inte Kristi intention, ty en egen hopplockad trång reducerad tro, kan ingen leva i. Kan du lita på det Gud har uppenbarat överallt i helig Skrift, Tradition och i Kyrkornas liv?
CHRISTOFFER: I 2000 år har mässan varit den kristna religionens mittpunkt, sammanfattning och alltings fullkomnande. Eukaristin är det centrala, innersta och intimaste förverkligandet av den kristna tron; alltså ett konkret möte mellan Gud och dig.
BENGT: Men denna mässa är ju obiblisk, hednisk och förlegad.
CHRISTOFFER: Kyrkan har alltid kallelsen att vara relevant och i tiden. Hon ska inte vara av världens stoft, men i världen! Mässan är i grunden densamma som Kristus instiftade. Judisk påskmåltid, vår mässa och den himmelska liturgin (Upp) hänger samman.
BENGT: Jag kan hålla med om att nattvarden i Norden tyvärr blev alltmer fördunklad efter 1500-talet. När Ordets Kyrka blivit ordens, när talet tröttar, när livet tynger och när mediebruset sköljer över oss allt snabbare, då kan det vara skönt att få vila kropp och själ vid en urgammal symbol. Jag kan tänka mig att nattvardsväckelsen har framtiden och evigheten för sig, men mässoffersläran och tolkningen att det är Kristi kropp är obibliskt.
CHRISTOFFER: Västlig kristenheten har haft samma syn intill 1530. Reducera inte Kristi intention, ty en egen hopplockad trång reducerad tro, kan ingen leva i. Kan du lita på det Gud har uppenbarat överallt i helig Skrift, Tradition och i Kyrkornas liv?
lördag 10 juli 2010
DIALOG del 2: PÅVEN
PETRINSKT ÄMBETE
BENGT: Om du litar så blint på Kyrkan och påvarnas tolkningar måste du vara blind. Påvedömet är diskvalificerat med dåliga påvar och ”Kyrkans blodstörst” i korståg och inkvisition .
CHRISTOFFER: Kyrkans stora problem var och är hennes syndfulla medlemmar. Men problemet är att vi inte kommer ifrån dem, för vi tillhör nästan alla den kategorin. Kyrkliga personers felaktiga handlande förstör inte dess auktoritet. Utväljer Gud ofta inte det svaga och styr ändå historien rätt?
BENGT: En Gud som har sådana personer i ledningen verkar välja ett dåligt ledarskap!
CHRISTOFFER: En av lärjungarna förrådde Jesus, ändå utvaldes han till apostel. En annan lärjunge förnekade honom och blev därefter påvedömets hörnsten. Gud valde människor - inte änglar - till att föra ut budskapet. Guds familj består av syndare. Kan du lämna din familj, när en familjemedlem misskött sig?
BENGT: Men var i Skriften finner du grunden till att Kristus givit Kyrkans läroämbete del av den gudomliga ofelbarheten?
CHRISTOFFER: I hela NT; speciellt Matt, Apg samt 1 Petr. Kristus kommer skydda Kyrkan, påven samt biskopskollegiet, så att de förblir autentiska lärare (tro- och morallära) beklädda med Kristi egen auktoritet.
BENGT: Ofelbarheten bland påvarna är ett felskär från 1800-talet. Ingen i urkyrkan trodde så.
CHRISTOFFER: Få dogmer har så stort utrymme bland fäderna, som St Petrus särställning och auktoritet. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det. Påven medlade vid strider, exkommunicerade och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av påven som Petri efterträdare med hans auktoritet har allt bevismaterial mot sig.
BENGT: Om du litar så blint på Kyrkan och påvarnas tolkningar måste du vara blind. Påvedömet är diskvalificerat med dåliga påvar och ”Kyrkans blodstörst” i korståg och inkvisition .
CHRISTOFFER: Kyrkans stora problem var och är hennes syndfulla medlemmar. Men problemet är att vi inte kommer ifrån dem, för vi tillhör nästan alla den kategorin. Kyrkliga personers felaktiga handlande förstör inte dess auktoritet. Utväljer Gud ofta inte det svaga och styr ändå historien rätt?
BENGT: En Gud som har sådana personer i ledningen verkar välja ett dåligt ledarskap!
CHRISTOFFER: En av lärjungarna förrådde Jesus, ändå utvaldes han till apostel. En annan lärjunge förnekade honom och blev därefter påvedömets hörnsten. Gud valde människor - inte änglar - till att föra ut budskapet. Guds familj består av syndare. Kan du lämna din familj, när en familjemedlem misskött sig?
BENGT: Men var i Skriften finner du grunden till att Kristus givit Kyrkans läroämbete del av den gudomliga ofelbarheten?
CHRISTOFFER: I hela NT; speciellt Matt, Apg samt 1 Petr. Kristus kommer skydda Kyrkan, påven samt biskopskollegiet, så att de förblir autentiska lärare (tro- och morallära) beklädda med Kristi egen auktoritet.
BENGT: Ofelbarheten bland påvarna är ett felskär från 1800-talet. Ingen i urkyrkan trodde så.
CHRISTOFFER: Få dogmer har så stort utrymme bland fäderna, som St Petrus särställning och auktoritet. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det. Påven medlade vid strider, exkommunicerade och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av påven som Petri efterträdare med hans auktoritet har allt bevismaterial mot sig.
DIALOG del 1; SKRIFT OCH TRADITION
SKRIFT OCH TRADITION
BENGT: Du är alltså inte lutheran…
CHRISTOFFER: Jag är en ”avfälling”, för jag insåg att lutherdomen reducerat och förlorat viktiga perspektiv, dock med tron att lutheraner är en del av Kristi Kyrka även om det är i ofullkomlighet.
BENGT: Men Kyrkan satte på 1500-talet och sätter än idag kyrklig tradition över Skriften.
CHRISTOFFER: Nej, snarare har Kristi uppenbarelse traderats i Kyrkan. Uppenbarelsen fick senare också delvis skriftlig form i Bibeln.
BENGT: Så Kyrkan menar att först kom Uppenbarelsen och Kyrkan och sedan traderandet och sedan Skriften. Även om allt detta skulle ha samma källa, mittpunkt och mål, så åtskiljs inte Kyrka och Skrift riktigt tydligt.
CHRISTOFFER: Därför att Skriften själv inte vittnar om att den ska åtskiljas, precis som mänskligt och gudomligt inte kan skiljas i Kristus. Det Gud har sammanfogat kan människan inte skilja åt, se Mark 10:9. Kristus finns i både Ordet och Kyrkan.
BENGT: Du verkar nedvärdera Skriften… Kristendomen är en skriftreligion.
CHRISTOFFER: Gud och kristenheten är framför allt relationer.
BENGT: Men Gud är intimt sammankopplad med enbart Ordet...
CHRSITOFFER: …som tog kött (inkarnerades=förkroppsligades) och därmed använder Gud sig av historien och materien i dess helhet. Han använder sig speciellt av den heliga historien; alltså judisk, Kristi samt Kyrkans historia. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, kyrkligt liv och kyrklig kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Tradition är Kyrkans levande minne. I urkyrkan fanns inte Skriften nerskriven eller kanonifierad och trots det levde Kyrkans rit, liv och lära vidare. Men tack och lov har Kyrkan också fått Skriftarvet.
BENGT: Ja, i Skriften har tillräckligt med material att ösa ur för livets alla tillfällen och skiften. Tradition däremot fördöms, då Jesus förkastar all tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
CHRISTOFFER: Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte all tradition.
BENGT: Judendomen var traditionsbunden, därför gjorde Gud något nytt…
CHRISTOFFER: Kristus kom för att fullborda inte för att upphäva, se Matt 5:17. Kristendomen är oundvikligen judisk i sitt inre väsen och därmed också historisk. Traditionen är därför än mer oundviklig i kristen tro.
BENGT: Men med Skriften behövs inte traditioner, då Skriften är i sig själv så klar att alla tolkar den rätt.
CHRISTOFFER: I så fall finns det minst 30 000 rätta och motstridiga tolkningar… Kyrklig Tradition behövs för att utlägga Skriften och dra ut konsekvenserna av Skriftens rätta innebörd. För Skriften kan inte stå helt ensam, se t.ex. Apg 8:30f; ”Förstår du vad du läser? Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” (även 1 Kor 11:2, 23ff; 15:3;1 Tess 2:13).
BENGT: Du är alltså inte lutheran…
CHRISTOFFER: Jag är en ”avfälling”, för jag insåg att lutherdomen reducerat och förlorat viktiga perspektiv, dock med tron att lutheraner är en del av Kristi Kyrka även om det är i ofullkomlighet.
BENGT: Men Kyrkan satte på 1500-talet och sätter än idag kyrklig tradition över Skriften.
CHRISTOFFER: Nej, snarare har Kristi uppenbarelse traderats i Kyrkan. Uppenbarelsen fick senare också delvis skriftlig form i Bibeln.
BENGT: Så Kyrkan menar att först kom Uppenbarelsen och Kyrkan och sedan traderandet och sedan Skriften. Även om allt detta skulle ha samma källa, mittpunkt och mål, så åtskiljs inte Kyrka och Skrift riktigt tydligt.
CHRISTOFFER: Därför att Skriften själv inte vittnar om att den ska åtskiljas, precis som mänskligt och gudomligt inte kan skiljas i Kristus. Det Gud har sammanfogat kan människan inte skilja åt, se Mark 10:9. Kristus finns i både Ordet och Kyrkan.
BENGT: Du verkar nedvärdera Skriften… Kristendomen är en skriftreligion.
CHRISTOFFER: Gud och kristenheten är framför allt relationer.
BENGT: Men Gud är intimt sammankopplad med enbart Ordet...
CHRSITOFFER: …som tog kött (inkarnerades=förkroppsligades) och därmed använder Gud sig av historien och materien i dess helhet. Han använder sig speciellt av den heliga historien; alltså judisk, Kristi samt Kyrkans historia. Traditionen bär i allt detta kyrklig lära, kyrkligt liv och kyrklig kult och ger trosarvet vidare genom tidevarven. Tradition är Kyrkans levande minne. I urkyrkan fanns inte Skriften nerskriven eller kanonifierad och trots det levde Kyrkans rit, liv och lära vidare. Men tack och lov har Kyrkan också fått Skriftarvet.
BENGT: Ja, i Skriften har tillräckligt med material att ösa ur för livets alla tillfällen och skiften. Tradition däremot fördöms, då Jesus förkastar all tradition i Matt 15:3, 6 och Mark 7:8-9, 13.
CHRISTOFFER: Jesus fördömer enbart fariséernas traditioner, inte all tradition.
BENGT: Judendomen var traditionsbunden, därför gjorde Gud något nytt…
CHRISTOFFER: Kristus kom för att fullborda inte för att upphäva, se Matt 5:17. Kristendomen är oundvikligen judisk i sitt inre väsen och därmed också historisk. Traditionen är därför än mer oundviklig i kristen tro.
BENGT: Men med Skriften behövs inte traditioner, då Skriften är i sig själv så klar att alla tolkar den rätt.
CHRISTOFFER: I så fall finns det minst 30 000 rätta och motstridiga tolkningar… Kyrklig Tradition behövs för att utlägga Skriften och dra ut konsekvenserna av Skriftens rätta innebörd. För Skriften kan inte stå helt ensam, se t.ex. Apg 8:30f; ”Förstår du vad du läser? Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” (även 1 Kor 11:2, 23ff; 15:3;1 Tess 2:13).
PÅVENS ROLL BLAND URKYRKANS HERESIER
Påvar har från första stund varit aktiva i att bekämpa felaktig lära. I Ott:s fundamentals of catholic dogma, s 286f finns en större lista än detta utdrag från de första 7 århundradena;
St Victor I (189-199) fördömde montanismen och Theodotus exkommunicerade också, pga förnekande av Kristi gudomlighet, se EUSEBIOS, Kyrkohistoria 5:28:6.
St Callixtus I (217-222) exkommunicerade Sabellius
St Cornelius (251-253) fördömde novatianismen
St Innocentius I (402-417) fördömde pelagianismen
St Celestinus I (422-432) fördömde nestorianismen
St Leo I (440-461) fördömde monofytismen
St Agatho (678-681) fördömde monoteletismen.
Se även mer här + här
St Victor I (189-199) fördömde montanismen och Theodotus exkommunicerade också, pga förnekande av Kristi gudomlighet, se EUSEBIOS, Kyrkohistoria 5:28:6.
St Callixtus I (217-222) exkommunicerade Sabellius
St Cornelius (251-253) fördömde novatianismen
St Innocentius I (402-417) fördömde pelagianismen
St Celestinus I (422-432) fördömde nestorianismen
St Leo I (440-461) fördömde monofytismen
St Agatho (678-681) fördömde monoteletismen.
Se även mer här + här
fredag 9 juli 2010
PÅVEN I ÖST PÅ 300-TALET
Östliga Kyrkor har massor av perspektiv som väst glömt. Detta är friska fläktar i våra nordvästliga ofta torftiga sammanhang. När protestanter börjar vackla i sin tro på den protestantiska läran, börjar inte så få att blicka österut, se GILLQUIST, ”Becoming ortodox”, vilket är en redogörelse för när ett par tusen protestantiska ledande personer inom ”Campus for Chrusaders” konverterade eller se SCHAEFFER (Franky), ”Dancing alone”. Det finns otroligt mycket av värde i de ortodoxa eller orientaliska Kyrkornas fromhet och deras lära är i princip identisk med västlig (flera är i union med Rom). Det är egentligen bara några små praktiska stridsfrågor - a) ”filique-tilläget” i trosbekännelsen, alltså att Anden utgår av Fadern och Sonen, vilket är tillagt av väst; b) osyrat/syrat bröd; c) prästers äktenskap, dock inte biskopar, som alltid varit ogifta; d) dopsätt och e) annurlunda betoning (obs inte annan syn) på; domen, skärselden, synden och därmed rättfärdiggörelseprocessen - men framför allt den något annorlunda syn på påvens roll som skiljer systerKyrkorna åt. De östliga Kyrkorna befinner sig alltså endast i schism med Rom och är inte heretiska med falsk lära. Förr hade alla östliga Kyrkor samma syn på påvens primat som västkyrkan. Idag finns alltså ingen levande läroauktoritet i öst, vilket de många olika östliga Kyrkor kan inordnas under. Det finns även annat som lyser med sin frånvaro i öst. Teologisk utveckling och en världsvid öppenhet saknas, men tyvärr finns ofta en ingrodd intolerant nationalism. Det allvarligaste och mest tragiska är nog att det helt saknas biskopsdömen som behållit apostolisk tro helt intakt genom tidsepokrarna. Otaliga är strider som uppkom i öst vilka gjorde att östkyrkliga stift tidigt föll.
För övrigt kan också nämnas att de ortodoxa har problem med att handskas med det moderna samhället. Där finns inget Rom, som kan ta upp striden. För det är en strid som kräver mycket bön och fasta, men också sin man… I detta avsnitt genomgås några av de absolut tidigaste östliga fädernas syn på Petri primat. Inom ortodoxa Kyrkor finns idag en splittrad syn på vad som är auktoritet i Kyrkan, se MEYENDORFF, The Primacy of Peter. Första perspektivet är att petri primat endast är en ärotitel eller för det andra att St Petrus grundade flera lika betydelsefulla biskopssäten. Alla dessa biskopsdömen blir därmed lika betydelsefulla. Alternativ tre och fyra är att endast Jerusalems stift eller Konstantinopel (nya Rom) är Roms efterträdare. Femte alternativet är att koncilier står högre än alla biskopar, även Roms. Från början var det helt annorlunda, men kom att mer och mer försvagas. I öst blev kejsaren och patriarkerna tidigt (alltför) goda vänner. Men östliga systerKyrkors starka betoning på Kyrkans lokala karaktär är inte obiblisk, nyuppfunne eller okyrklig, det fattas bara en väsentlig pusselbit.
St EFRAIM av Syrien (306-373)
St Efraim skriver om Petri ämbete i bl.a. Predikan 4:1 (J706);
”Simon, min efterföljare, jag har gjort dig till Kyrkans fundament. Jag kallar dig ibland Kefas (=Petrus), eftersom du stödjer hela Kyrkans uppbyggnad. Du är satt att sköta tillsynen för dem som bygger upp min Kyrka på jorden. Om de bygger något som är falskt kommer du, som är grunden, att fördöma dem. Du är huvudet för min läras källsprång, du är den främste av mina lärjungar. Genom dig vill jag ge dryck till alla människor. Ditt är det livgivande söta som jag ger dig. Jag har valt dig att vara den förstfödde i min institution, och som arv ger jag dig rätten att vara verkställare av mina skatter. Jag har gett dig himmelrikets nycklar. Gläd dig, för jag har gett dig auktoritet över alla mina skatter.”
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
I Kyrillos Katekeser nämns Petrus ämbete i flera citat. Här följer ett urval; 2:19 (J810); ”Petrus den främste och störste av apostlarna... som höll fast vid sin apostoliska värdighet utan att förverka den.”; 6:15 (J822c); ”...han som bär himmelrikets nycklar”.; 11:3; ”Petrus, den förste bland apostlarna och den störste bland kyrkans budbärare sa [citat Matt 16:13ff]” och 17:27 (J835a); ” Petrus den främste av apostlarna och bärare av himmelrikets nycklar...”.
St BASILIUS av Ceasarea (330-379),
St Basilius skriver om Petri ämbete i Mot Eunomius 2:4, år 365; ”...på grund av sin förnämliga tro grundlades kyrkan på honom.” och i Kommentar över Jes 2:66, år 375; ”Petrus är den klippa varpå Herren lovade att bygga sin kyrka.”.
St GREGORIOS av Nazianzos (329-89)
St Gregorios skriver om Petri ämbete i Logoi (Oration) 26 och 32:18, år 380;
”av Kristi lärjungar, vilka alla var framstående och förtjänade detta val, endast en benämns klippan och bemyndigas med att var grunden till kyrkan...”.
St GREGORIUS av Nyssa (335-394)
St Gregorius skriver i Lovtal till Sankt Stefanus 6, år 394; att på St Petrus är ”Guds Kyrka grundad. Han är - genom den Herrens nåd som gjutits över honom - den obrutna och fasta klippa varpå Herren byggde sin kyrka.”. Vidare skriver St Gregorius i Kommentar till H.V. 15;
”...genom sitt namnbyte, ändrade Herren honom till något mer gudomligt; istället för Simon kallades han och blev en klippa (Petrus)”... ”blev genom tron fullkomnad och genom att hålla fast vid klippan, blev han Petrus.”.
St JOHANNES CHRYSOSTOMOS (345-407)
St Johannes Chrysostomos skriver om Petri ämbete i Predikan över Joh 88:1, 6 år 391; där Petrus beskrivs som den utvalde bland lärjungakretsen, dess talesman och huvud. Vidare skrivs i Predikan om bot 3:4; 5:2 år 391 följande om Petrus;
”den förste i kyrkan...som jag namngivit Petrus – och när jag namnger Petrus namnger jag – den obrutna klippa, en fast grund, en stor apostel, den främste lärjungen, den först kallade och den förste som lydde”... ”till hans hand gavs primatet över hela den universella kyrkan.”.
För övrigt kan också nämnas att de ortodoxa har problem med att handskas med det moderna samhället. Där finns inget Rom, som kan ta upp striden. För det är en strid som kräver mycket bön och fasta, men också sin man… I detta avsnitt genomgås några av de absolut tidigaste östliga fädernas syn på Petri primat. Inom ortodoxa Kyrkor finns idag en splittrad syn på vad som är auktoritet i Kyrkan, se MEYENDORFF, The Primacy of Peter. Första perspektivet är att petri primat endast är en ärotitel eller för det andra att St Petrus grundade flera lika betydelsefulla biskopssäten. Alla dessa biskopsdömen blir därmed lika betydelsefulla. Alternativ tre och fyra är att endast Jerusalems stift eller Konstantinopel (nya Rom) är Roms efterträdare. Femte alternativet är att koncilier står högre än alla biskopar, även Roms. Från början var det helt annorlunda, men kom att mer och mer försvagas. I öst blev kejsaren och patriarkerna tidigt (alltför) goda vänner. Men östliga systerKyrkors starka betoning på Kyrkans lokala karaktär är inte obiblisk, nyuppfunne eller okyrklig, det fattas bara en väsentlig pusselbit.
St EFRAIM av Syrien (306-373)
St Efraim skriver om Petri ämbete i bl.a. Predikan 4:1 (J706);
”Simon, min efterföljare, jag har gjort dig till Kyrkans fundament. Jag kallar dig ibland Kefas (=Petrus), eftersom du stödjer hela Kyrkans uppbyggnad. Du är satt att sköta tillsynen för dem som bygger upp min Kyrka på jorden. Om de bygger något som är falskt kommer du, som är grunden, att fördöma dem. Du är huvudet för min läras källsprång, du är den främste av mina lärjungar. Genom dig vill jag ge dryck till alla människor. Ditt är det livgivande söta som jag ger dig. Jag har valt dig att vara den förstfödde i min institution, och som arv ger jag dig rätten att vara verkställare av mina skatter. Jag har gett dig himmelrikets nycklar. Gläd dig, för jag har gett dig auktoritet över alla mina skatter.”
St KYRILLOS av Jerusalem (310-386)
I Kyrillos Katekeser nämns Petrus ämbete i flera citat. Här följer ett urval; 2:19 (J810); ”Petrus den främste och störste av apostlarna... som höll fast vid sin apostoliska värdighet utan att förverka den.”; 6:15 (J822c); ”...han som bär himmelrikets nycklar”.; 11:3; ”Petrus, den förste bland apostlarna och den störste bland kyrkans budbärare sa [citat Matt 16:13ff]” och 17:27 (J835a); ” Petrus den främste av apostlarna och bärare av himmelrikets nycklar...”.
St BASILIUS av Ceasarea (330-379),
St Basilius skriver om Petri ämbete i Mot Eunomius 2:4, år 365; ”...på grund av sin förnämliga tro grundlades kyrkan på honom.” och i Kommentar över Jes 2:66, år 375; ”Petrus är den klippa varpå Herren lovade att bygga sin kyrka.”.
St GREGORIOS av Nazianzos (329-89)
St Gregorios skriver om Petri ämbete i Logoi (Oration) 26 och 32:18, år 380;
”av Kristi lärjungar, vilka alla var framstående och förtjänade detta val, endast en benämns klippan och bemyndigas med att var grunden till kyrkan...”.
St GREGORIUS av Nyssa (335-394)
St Gregorius skriver i Lovtal till Sankt Stefanus 6, år 394; att på St Petrus är ”Guds Kyrka grundad. Han är - genom den Herrens nåd som gjutits över honom - den obrutna och fasta klippa varpå Herren byggde sin kyrka.”. Vidare skriver St Gregorius i Kommentar till H.V. 15;
”...genom sitt namnbyte, ändrade Herren honom till något mer gudomligt; istället för Simon kallades han och blev en klippa (Petrus)”... ”blev genom tron fullkomnad och genom att hålla fast vid klippan, blev han Petrus.”.
St JOHANNES CHRYSOSTOMOS (345-407)
St Johannes Chrysostomos skriver om Petri ämbete i Predikan över Joh 88:1, 6 år 391; där Petrus beskrivs som den utvalde bland lärjungakretsen, dess talesman och huvud. Vidare skrivs i Predikan om bot 3:4; 5:2 år 391 följande om Petrus;
”den förste i kyrkan...som jag namngivit Petrus – och när jag namnger Petrus namnger jag – den obrutna klippa, en fast grund, en stor apostel, den främste lärjungen, den först kallade och den förste som lydde”... ”till hans hand gavs primatet över hela den universella kyrkan.”.
PÅVEN HOS NÅGRA PÅ 300- och 400-TALEN
St OPTATUS av Milevis
St Optatus skriver år 367 i De schismate Donatistarum, 2:2 (J1242) och 7:3;
”Du kan inte förneka att du vet att; i Roms episkopala stol, vilket gavs först till Petrus; samma stol som Petrus satt i, samme man som var huvudet...för alla apostlarna; den enda stol i vilken enheten är behållen för alla...; och den som skulle sätta upp en annan stol i opposition mot denna enda stol, skulle vara en schismatiker och en syndare.”.
St AMBROSIUS av Milano
St Ambrosius skriver år 387 i De paenintia 7:33;
”Ty novatianerna har inte Petri successionen och fasthåller inte vid Petri stol, vilken de splittrar genom en ond schism. Detta görs även genom att på ett ont sätt förneka, att synderna kan bli förlåtna även i Kyrkan, i det som sades till Petrus: …[citat Matt 16:18f].”
Matt 16:18 (2.1.2.1.) citeras också i Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 40:30 (J1261) och sedan följer; ”Där Petrus är, där är Kyrkan. Och där Kyrkan är finns ingen död, utan evigt liv.”. Han skriver vidare år 389 i brev 42:1 (J1252a) som är ett Synodalbrev av Ambrosius, Sabinus, Bassian och andra till Påve Siricius;
”Vi ser i brevet från ers helighet, den gode herdens vaksamhet. Du vakar troget över den grind som tilldelats dig, och med en varm omsorg vaktar du Kristi får, du som är värdig att vår Herres får hör och följer. Eftersom du känner Kristi får kommer du lätt fånga in vargarna och konfrontera dem som en vaksam herde...”
St AUGUSTINUS av Hippo
St Augustinus var den störste västliga kyrkofadern, vilket även lutheraner sätter på en särskild hög piedestal. Han säger om Petri dignitet; ”i vilken det apostoliska primatet lyser fram, med utmärkande nåd.”.
St Augustinus säger följande år 394 i ett brev till Generosus 53:1f (J1418);
”Om den apostoliska successionen skall betraktas, med hur mycket större säkerhet och trovärdigt räknar vi inte den från Petrus själv. Till honom som representerar hela Kyrkan. Till honom sa vår Herre, på denna klippa skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktig. Petrus efterträddes av Linus, Clemens, Anakletus och Evaristus...”
St Augustinus tar avstånd från Pelagius läror i predikan 131:10 (J1507) genom att hänvisa till påven;
”…två brev har redan sänts till den apostoliska stolen [i Rom, min anm.]; och därifrån har två svar kommit. Fallet är avslutat [på latin ”causa finita est”]; förhoppningsvis kommer heresin också snart vara avslutad.”
St Augustinus skriver år 397 i Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti (J1580);
”Den prästliga successionen från själva aposteln Petrus biskopsdöme till vilken vår Herre, efter sin uppståndelse, gav uppdraget att föda Hans får, ända tills det nuvarande biskopsdömet, håller mig kvar här [i den katolska kyrkan, min anm.]. Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”
St Optatus skriver år 367 i De schismate Donatistarum, 2:2 (J1242) och 7:3;
”Du kan inte förneka att du vet att; i Roms episkopala stol, vilket gavs först till Petrus; samma stol som Petrus satt i, samme man som var huvudet...för alla apostlarna; den enda stol i vilken enheten är behållen för alla...; och den som skulle sätta upp en annan stol i opposition mot denna enda stol, skulle vara en schismatiker och en syndare.”.
St AMBROSIUS av Milano
St Ambrosius skriver år 387 i De paenintia 7:33;
”Ty novatianerna har inte Petri successionen och fasthåller inte vid Petri stol, vilken de splittrar genom en ond schism. Detta görs även genom att på ett ont sätt förneka, att synderna kan bli förlåtna även i Kyrkan, i det som sades till Petrus: …[citat Matt 16:18f].”
Matt 16:18 (2.1.2.1.) citeras också i Enarrationes in duodecim Psalmos Davidicos 40:30 (J1261) och sedan följer; ”Där Petrus är, där är Kyrkan. Och där Kyrkan är finns ingen död, utan evigt liv.”. Han skriver vidare år 389 i brev 42:1 (J1252a) som är ett Synodalbrev av Ambrosius, Sabinus, Bassian och andra till Påve Siricius;
”Vi ser i brevet från ers helighet, den gode herdens vaksamhet. Du vakar troget över den grind som tilldelats dig, och med en varm omsorg vaktar du Kristi får, du som är värdig att vår Herres får hör och följer. Eftersom du känner Kristi får kommer du lätt fånga in vargarna och konfrontera dem som en vaksam herde...”
St AUGUSTINUS av Hippo
St Augustinus var den störste västliga kyrkofadern, vilket även lutheraner sätter på en särskild hög piedestal. Han säger om Petri dignitet; ”i vilken det apostoliska primatet lyser fram, med utmärkande nåd.”.
St Augustinus säger följande år 394 i ett brev till Generosus 53:1f (J1418);
”Om den apostoliska successionen skall betraktas, med hur mycket större säkerhet och trovärdigt räknar vi inte den från Petrus själv. Till honom som representerar hela Kyrkan. Till honom sa vår Herre, på denna klippa skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktig. Petrus efterträddes av Linus, Clemens, Anakletus och Evaristus...”
St Augustinus tar avstånd från Pelagius läror i predikan 131:10 (J1507) genom att hänvisa till påven;
”…två brev har redan sänts till den apostoliska stolen [i Rom, min anm.]; och därifrån har två svar kommit. Fallet är avslutat [på latin ”causa finita est”]; förhoppningsvis kommer heresin också snart vara avslutad.”
St Augustinus skriver år 397 i Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti (J1580);
”Den prästliga successionen från själva aposteln Petrus biskopsdöme till vilken vår Herre, efter sin uppståndelse, gav uppdraget att föda Hans får, ända tills det nuvarande biskopsdömet, håller mig kvar här [i den katolska kyrkan, min anm.]. Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”
PÅVEN RUNT 200-TALET
St CYPRIANUS
St Cyprianus nämner runt 250-talet flera intressanta saker i sina brev 43; 55; 59; 71. Han skrev att Rom är ”Petri stol”. Han talar också om Kyrkan i Rom som varande även Kartagos moderkyrka; ”vilken är roten till universalitet och katolicitet.”. Följande brev visar en tydlig kyrklig enhetstanke;
”Det finns en Gud och en Kristus och en Kyrka och en ”stol”[Cathedra, min anm.] grundad på Petrus med Herrens ord. Det är inte möjligt att sätta upp ett annat altare, eller prästerskap, bredvid detta enda altare och det enda prästerskapet.”
Vidare skrivs om Rom att; ”...när Fabians plats [en påve, min anm.], vilket är Petrus plats, alltså den heliga stolens värdighet, var ledig.” Rom sägs också inneha första platsen; ”...Petrus valdes först och varpå Kristus skulle bygga sin kyrka...han har primatet...”.
I Brev 66/67, år 254 blir det extra tydligt;
”Petrus talar där, han på vilken kyrkan skulle byggas, och undervisar och visar i kyrkans namn, att trots att en upprorisk och förmäten mängd av dem som inte ville höra och lyda kan avlägsna sig, skall kyrkan likväl inte avlägsna sig från Kristus. Och de är kyrkan som är ett folk förenat med prästen, och hjorden som håller fast vid sin herde. Därav borde du veta, att biskopen är i kyrkan, och kyrkan är i biskopen. Och om någon inte är med biskopen gäller, att han inte är i kyrkan, och att de förgäves framhåller sig själva som smyger sig in, under det de inte har frid med Guds präster, och tror att de i hemlighet står i gemenskap med några. Detta sker medan den kyrka, som är katolsk och en enda, varken är avskuren eller delad, utan den är verkligen förenad och sammanbunden genom föreningsbandet av präster som hör ihop med varandra.”
Och år 251 eller 256 skrivs också följande i De ecclesesiae catholicae unitate, 4 (J555-557);
”Det är på honom som han bygger sin kyrka, och det är åt honom, som uppdraget ges att föda fåren... upprättade han likväl en enda påvestol [”Cathedra”, övers. anm.] och fastlade han så genom sin auktoritet enhetens ursprung och grund. Utan tvekan var också de övriga apostlarna det som Petrus var, men primatet är givet åt Petrus och det gjordes sålunda klart, att kyrkan är en och biskopsstolen en enda... Om någon överger [enheten med, övers. anm.] Petri stol, varpå kyrkan är grundad, kan han då likväl vara säker på, att han är i kyrkan?... inte ha Gud till fader, som inte har kyrkan till moder.”
Påve STEFAN I
Stefan (254-57) ger besked om att även ”kättardop” är giltigt, alltså att alla dop är giltiga. Detta direktiv följdes därefter överallt, utan att någon ifrågasätter påvens auktoritet.
AVFÄLLINGEN TERTULLIANUS
Tertullianus skriver år 200 i De Praescriptione haereticum 22 glasklart om Påvens roll;
”Var något undanhållit från Petrus, som kallades klippan, varpå kyrkan skulle byggas. Han som också har fått himmelrikets nycklar med makten att binda och lösa i himlen och på jorden”?
Vidare i 36:1 skrivs redan här om apostoliska kyrkor, vilka har kvar apostlarnas lärostol [”Cathedra”] och i 36:2f (J297) sägs följande;
”...och om du är nära Italien, så har du Rom, varifrån också vår auktoritet kommer. Hur glädjefull är inte denna Kyrka, i vilken apostlarna gjöt ut både sin lära och sitt blod, [vidare talas om Petrus och Paulus i Rom]...”
Även under sin montanistiska period skriver Tertullianus om Petri primat utifrån Matt 16. I Adversus Marcionem 13 skriver han att både St Petrus och Kristus är klippan, alltså inte antingen eller. Tertullianus citerar också Matt 16 i De pudicitia 21:9f (J387) från ca 220 och visar att det endast var St Petrus som fick syndaförlåtelsens auktoritet, vilket förvisso är falsk lära. Detta visar dock att Tertullianus inte ens förnekar St Petrus särställning i slutet, när han blivit vilseförd av montanisterna.
DEN OORTODOXE ORIGENES
Se år 232 Kommentar till Joh 5:3 och Predikan över Ex 5:4;
”Han var mer ärad än de andra.”; ”Petrus, varpå Kristi kyrka är byggd och dödsrikets portar skall inte få makt över den.”; “Se på den storslagna grunden för Kyrkan, den mest fasta klippan, uppå vilken Kristus byggde sin kyrka.”
Jämför med vad hans lärare St CLEMENS skriver i Quis dives salvatur 21:4; ”Petrus den mest välsignade och främste aposteln, vilken var den ende som tillsammans med Jesus betalade skattpenningen.”.
St Cyprianus nämner runt 250-talet flera intressanta saker i sina brev 43; 55; 59; 71. Han skrev att Rom är ”Petri stol”. Han talar också om Kyrkan i Rom som varande även Kartagos moderkyrka; ”vilken är roten till universalitet och katolicitet.”. Följande brev visar en tydlig kyrklig enhetstanke;
”Det finns en Gud och en Kristus och en Kyrka och en ”stol”[Cathedra, min anm.] grundad på Petrus med Herrens ord. Det är inte möjligt att sätta upp ett annat altare, eller prästerskap, bredvid detta enda altare och det enda prästerskapet.”
Vidare skrivs om Rom att; ”...när Fabians plats [en påve, min anm.], vilket är Petrus plats, alltså den heliga stolens värdighet, var ledig.” Rom sägs också inneha första platsen; ”...Petrus valdes först och varpå Kristus skulle bygga sin kyrka...han har primatet...”.
I Brev 66/67, år 254 blir det extra tydligt;
”Petrus talar där, han på vilken kyrkan skulle byggas, och undervisar och visar i kyrkans namn, att trots att en upprorisk och förmäten mängd av dem som inte ville höra och lyda kan avlägsna sig, skall kyrkan likväl inte avlägsna sig från Kristus. Och de är kyrkan som är ett folk förenat med prästen, och hjorden som håller fast vid sin herde. Därav borde du veta, att biskopen är i kyrkan, och kyrkan är i biskopen. Och om någon inte är med biskopen gäller, att han inte är i kyrkan, och att de förgäves framhåller sig själva som smyger sig in, under det de inte har frid med Guds präster, och tror att de i hemlighet står i gemenskap med några. Detta sker medan den kyrka, som är katolsk och en enda, varken är avskuren eller delad, utan den är verkligen förenad och sammanbunden genom föreningsbandet av präster som hör ihop med varandra.”
Och år 251 eller 256 skrivs också följande i De ecclesesiae catholicae unitate, 4 (J555-557);
”Det är på honom som han bygger sin kyrka, och det är åt honom, som uppdraget ges att föda fåren... upprättade han likväl en enda påvestol [”Cathedra”, övers. anm.] och fastlade han så genom sin auktoritet enhetens ursprung och grund. Utan tvekan var också de övriga apostlarna det som Petrus var, men primatet är givet åt Petrus och det gjordes sålunda klart, att kyrkan är en och biskopsstolen en enda... Om någon överger [enheten med, övers. anm.] Petri stol, varpå kyrkan är grundad, kan han då likväl vara säker på, att han är i kyrkan?... inte ha Gud till fader, som inte har kyrkan till moder.”
Påve STEFAN I
Stefan (254-57) ger besked om att även ”kättardop” är giltigt, alltså att alla dop är giltiga. Detta direktiv följdes därefter överallt, utan att någon ifrågasätter påvens auktoritet.
AVFÄLLINGEN TERTULLIANUS
Tertullianus skriver år 200 i De Praescriptione haereticum 22 glasklart om Påvens roll;
”Var något undanhållit från Petrus, som kallades klippan, varpå kyrkan skulle byggas. Han som också har fått himmelrikets nycklar med makten att binda och lösa i himlen och på jorden”?
Vidare i 36:1 skrivs redan här om apostoliska kyrkor, vilka har kvar apostlarnas lärostol [”Cathedra”] och i 36:2f (J297) sägs följande;
”...och om du är nära Italien, så har du Rom, varifrån också vår auktoritet kommer. Hur glädjefull är inte denna Kyrka, i vilken apostlarna gjöt ut både sin lära och sitt blod, [vidare talas om Petrus och Paulus i Rom]...”
Även under sin montanistiska period skriver Tertullianus om Petri primat utifrån Matt 16. I Adversus Marcionem 13 skriver han att både St Petrus och Kristus är klippan, alltså inte antingen eller. Tertullianus citerar också Matt 16 i De pudicitia 21:9f (J387) från ca 220 och visar att det endast var St Petrus som fick syndaförlåtelsens auktoritet, vilket förvisso är falsk lära. Detta visar dock att Tertullianus inte ens förnekar St Petrus särställning i slutet, när han blivit vilseförd av montanisterna.
DEN OORTODOXE ORIGENES
Se år 232 Kommentar till Joh 5:3 och Predikan över Ex 5:4;
”Han var mer ärad än de andra.”; ”Petrus, varpå Kristi kyrka är byggd och dödsrikets portar skall inte få makt över den.”; “Se på den storslagna grunden för Kyrkan, den mest fasta klippan, uppå vilken Kristus byggde sin kyrka.”
Jämför med vad hans lärare St CLEMENS skriver i Quis dives salvatur 21:4; ”Petrus den mest välsignade och främste aposteln, vilken var den ende som tillsammans med Jesus betalade skattpenningen.”.
PÅVEN RUNT 100-TALET
St CLEMENS av Rom
Den tydligaste texten bland de apostoliska fäderna om petrinskt ämbete är hela 1 Cl, vilket är en tydlig markör att påven redan på 80-talet har en mycket framträdande ställning. Biskopen i Rom går alltså in och talar korintier till rätta, i en tid då aposteln Johannes fortfarande lever och verkar som biskop i detta område. Det är t.o.m. så att Turkiet låg då och ligger än idag bortanför Roms patriarkat. Två av flera viktiga citat ur 1 Cl är 59:1;
”Men om några är olydiga mot det som han sagt genom oss, så skall de veta att de kommer att snärja in sig i överträdelse och stor fara.”
Och 65:1; ”Låt snart dem som sänts från oss... återvända i frid och glädje”, som inte är bara en biblisk anspelning, utan också en fras som användes av de romerska kejsarna vid bindande auktoritativa bud.
St IGNATIOS
St Ignatios brev till Romarna omkring år 100, förtydligar den urkyrkliga vördnaden för Rom. I inledningen sägs följande;
”...den kyrka som presiderar inom romarnas område. Den är värdig Gud, värdig heder, värdig att kallas salig, värdig pris, värdig framgång, värdig renhet; den kyrka som presidierar i kärleksgemenskapen [prokathemene tes agapes], som bär Kristi lag och Faderns namn...”.
Att Kyrkan presiderar inom romarnas område bör utifrån språkbruket och sammanhanget ses som att den styr över alla Kyrkor ifrån Rom. Vidare skriver St Ignatios i 3:1; ”...ni har undervisat andra. Jag för min del vill att det som ni har befallt genom er undervisning skall stå fast.” och 4:3; ”Jag befaller er inte som Petrus och Paulus [biskoparna i Rom, min anm.].” och i 9:1 ber St Ignatios att Rom skall överta omsorgen om Antiokias stift, efter hans frånfälle. Roms Kyrka var inte ens vid denna tidiga tid vilken lokalkyrka som helst...
St IRENAEUS
St Irenaeus understryker att biskoparna är arvtagare till apostlarna och speciellt att biskopen i Rom är arvtagare till St Petrus i Adversus Haereses 3:1:2 och 3:3:1 (J209). Vidare in i 3:3:3 (J211) följer en lista på de nästkommande 11 påvarna i Rom. Se även Roms status i följande citat i 3:3:2 (J210);
”Alla kyrkor - dvs alla rätttrogna i hela världen - måste vara överens med denna kyrka, p g a dess överlägsna auktoritet. Och i henne är det som de trogna överallt bevarat den apostoliska traditionen.”
EUSEBIOS OM 100-TALET
Den östlige Eusebios skriver ca 315 i sin Kyrkohistoria 4:14:1 att St Polykarpos i mitten av 100-talet var i Rom; ”Han kom till Rom för att förhandla i en tvistefråga om dagen för påskfirandet.”. I Kyrkohistoria 5:24 f - se även 5:28:3 - ger St Victor (189-199) direktiv till de östliga kyrkorna att rätta sig efter västs påsktraditioner, med avseende på datumet, för att enheten ska behållas. Detta direktiv följdes överallt. Ingen går i strid med Roms biskop och menar att påven inte har rätt i att lägga sig i denna strid, trots att han hotar med exkommunikation för de som inte rättar sig. Även om några inte gillade hans tillvägagångssätt ifrågasätter de inte auktoriteten och rättar sig efter honom till slut. Vidare finns hos Eusebios ett intressant brev från korinterna till Rom där de redan under 160-talet skulle ha betraktat påven Soter som en Fader (=papa), se i 4:23:9 (och se 5:4); ”...och med goda ord, som en kärleksfull far till sina barn...” Eusebios skriver också att korinterna läste Clemensbrevet, fortfarande 70-80 år efter att det skrevs. Påven hade uppenbarligen, mycket tidigt, ett stort inflytande ända bort i öst.
Den tydligaste texten bland de apostoliska fäderna om petrinskt ämbete är hela 1 Cl, vilket är en tydlig markör att påven redan på 80-talet har en mycket framträdande ställning. Biskopen i Rom går alltså in och talar korintier till rätta, i en tid då aposteln Johannes fortfarande lever och verkar som biskop i detta område. Det är t.o.m. så att Turkiet låg då och ligger än idag bortanför Roms patriarkat. Två av flera viktiga citat ur 1 Cl är 59:1;
”Men om några är olydiga mot det som han sagt genom oss, så skall de veta att de kommer att snärja in sig i överträdelse och stor fara.”
Och 65:1; ”Låt snart dem som sänts från oss... återvända i frid och glädje”, som inte är bara en biblisk anspelning, utan också en fras som användes av de romerska kejsarna vid bindande auktoritativa bud.
St IGNATIOS
St Ignatios brev till Romarna omkring år 100, förtydligar den urkyrkliga vördnaden för Rom. I inledningen sägs följande;
”...den kyrka som presiderar inom romarnas område. Den är värdig Gud, värdig heder, värdig att kallas salig, värdig pris, värdig framgång, värdig renhet; den kyrka som presidierar i kärleksgemenskapen [prokathemene tes agapes], som bär Kristi lag och Faderns namn...”.
Att Kyrkan presiderar inom romarnas område bör utifrån språkbruket och sammanhanget ses som att den styr över alla Kyrkor ifrån Rom. Vidare skriver St Ignatios i 3:1; ”...ni har undervisat andra. Jag för min del vill att det som ni har befallt genom er undervisning skall stå fast.” och 4:3; ”Jag befaller er inte som Petrus och Paulus [biskoparna i Rom, min anm.].” och i 9:1 ber St Ignatios att Rom skall överta omsorgen om Antiokias stift, efter hans frånfälle. Roms Kyrka var inte ens vid denna tidiga tid vilken lokalkyrka som helst...
St IRENAEUS
St Irenaeus understryker att biskoparna är arvtagare till apostlarna och speciellt att biskopen i Rom är arvtagare till St Petrus i Adversus Haereses 3:1:2 och 3:3:1 (J209). Vidare in i 3:3:3 (J211) följer en lista på de nästkommande 11 påvarna i Rom. Se även Roms status i följande citat i 3:3:2 (J210);
”Alla kyrkor - dvs alla rätttrogna i hela världen - måste vara överens med denna kyrka, p g a dess överlägsna auktoritet. Och i henne är det som de trogna överallt bevarat den apostoliska traditionen.”
EUSEBIOS OM 100-TALET
Den östlige Eusebios skriver ca 315 i sin Kyrkohistoria 4:14:1 att St Polykarpos i mitten av 100-talet var i Rom; ”Han kom till Rom för att förhandla i en tvistefråga om dagen för påskfirandet.”. I Kyrkohistoria 5:24 f - se även 5:28:3 - ger St Victor (189-199) direktiv till de östliga kyrkorna att rätta sig efter västs påsktraditioner, med avseende på datumet, för att enheten ska behållas. Detta direktiv följdes överallt. Ingen går i strid med Roms biskop och menar att påven inte har rätt i att lägga sig i denna strid, trots att han hotar med exkommunikation för de som inte rättar sig. Även om några inte gillade hans tillvägagångssätt ifrågasätter de inte auktoriteten och rättar sig efter honom till slut. Vidare finns hos Eusebios ett intressant brev från korinterna till Rom där de redan under 160-talet skulle ha betraktat påven Soter som en Fader (=papa), se i 4:23:9 (och se 5:4); ”...och med goda ord, som en kärleksfull far till sina barn...” Eusebios skriver också att korinterna läste Clemensbrevet, fortfarande 70-80 år efter att det skrevs. Påven hade uppenbarligen, mycket tidigt, ett stort inflytande ända bort i öst.
PÅVEN OCH APOSTLARNA I KATEKESEN OCH KYRKOHISTORIEN
Katekesen.se; 95, 552-553, 812, 873-886, 893-896, 1119 och 2034 sammanfattade; Apostlar fick kallelsen att förkunna den kristna tron för alla i hela världen. Biskoparna står i apostlarnas ställe och vi ska lyssna till dem som vi lyssnar till Kristus. Biskoparna har delgivits omsorgen om alla kyrkor, genom att lära, leda, förvalta, försvara, fördjupa och förkunna hela sanningen. Kyrkan är av Kristus hierarkiskt ordnad från begynnelsen. Utan läroämbete består inte Kyrkan, Skriften eller Traditionen. St Petrus var apostlarnas ledare, Kyrkans förste herde, och är klippan uppå vilken Kristus skulle bygga sin Kyrka. Petri efterträdare är på samma sätt som Petrus ledare och biskoparna samlas runt honom. Biskoparnas högsta fullmakt, utövas kollegialt i hela Kyrkan runt Petrus, i apostlarnas efterföljd. Denna fullmakt har högtidligt utövats i ekumeniska koncilier, där Gud lett Kyrkan till sanning om vad som är Kristi lära. Kyrkan är genom sin helighet, enhet och obesegbara ståndaktighet ett bevis på att hon har gudomligt uppdrag.
Kyrklig grundhållning har aldrig varit - vilket den moderna devisen säger - ”ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen”. Gudsfolket har istället letts djupare och djupare in i Guds stora frälsningsmysterium av vägvisare. I varje konflikt som uppstått hos antik judendom samt i den tidiga och senare kyrkohistorien, hade Guds folks gemenskap gränser och ledarskap. Gud rår, vilket syns i Kyrkans spår. Det stora kyrkliga vandringsfolket har alltid behövt ledare, men ingen kan själv ta på sig ämbetskallelsen. I slutändan är det alltid Gud som kallar, genom Kyrkan, människor till att bli ledare eller vägvisare. Ingen kan själv ta på sig ”profetmanteln” och tro att han med gudomlig rätt kan starta en ny kyrka. Gud valde EN man (sig själv) till att instifta det nya förbundet i sin egen kropp. Vi kan inte fortsätta i de sentida hjulspåren och tro att vi kan göra hans verk bättre, genom att starta egna vägar. Han är vägen, färdkosten, trädet och kroppen. Vi är grenarna och lemmarna som inte fungerar i ensamhet. Kyrkan är en enda organism. Förökning sker ej genom delning… Kristendomen har en fantastisk inrättning i sin hierarki, så Kristna är inte tvungna att leva i en ständig läromässig osäkerhet. Biskopsämbetet var en självklarhet i den tidiga Kyrkan och tillsammans kan biskopar inte gå mot Skriften eller ändra dogmer, utan endast skydda uppenbarelsen och visa var gränserna går för Guds uppenbarelse. Biskoparna var/är herdar för sina får och fåraherdar får både slåss mot vargar (heretiker) och lyfta upp varelser som fallit (själavård), jämför med kräklan, alltså biskopens herdestav, med en spetsig nederdel för att mota bort rovdjur och en ögla till hjälp vid upphämtandet av bortsprungna får. I auktoritetsfrågan finns det en avgrundsdjup skillnad mellan auktoritet som tilltvingats - eller har tagits med våld - och den auktoritet som har förtjänats och som kontinuerligt förtjänas. Så snart kristendomen blev tillåten sammankallades koncilier och påvedömet blev centralpunkten för urkyrkan.
Petri efterträdare är det stora tecknet i kristendomen och garanten för enheten och att kristen tro förblir densamma idag som för 2000 år sedan. Enhet är förutsättningen för Roms biskops lärande, handlande, tjänande, strävande och lidande. Utan Petri ämbete blir kristendomen söndersmulad - sakta i öst - snabbare i ”det stora landet i väster”. Att förkasta “Petrusrollen”, är att gå mot den kristna traditionen i både öst och väst och även de extremt starka indikationerna i Bibeln. Den som förnekar att Rom varit framträdande i hela Kyrkans historia har massor av historiskt material mot sig. Påvedömet växte till sig på de urkyrkliga och bibliska rötternas stadgade grund och blommar ut i sin verkliga fullhet på 1100 och 1200-talet och därefter i sin verkliga fulhet. Med tiden blev påvarnas världsliga inflytande så stort att det fick allvarliga konsekvenser. Påven behövde vara mer en juridisk expert, än en from person. Men redan vid 400-talet har påvedömet exakt samma funktion som idag. Att påvens roll växte fram successivt är inte konstigare än att Kyrkan växte fram successivt. I takt med Kyrkans ökande medlemmar och betydelse fick också Petri efterträdare, alltså ledaren för Kyrkan, ökad betydelse. Men de som förnekar Petri primat, kan fortfarande tillhöra Kyrkans fulla gemenskap. Kyrkans gemenskap hålls naturligt ihop av petri enande band, men Kyrkan finns utanför detta band. Grekiskt, tyskt och svenskt troende delar många av Kyrkans kännetecken. Men petrusämbetets frånvaro gör sig tillkänna i dessa kulturer.
Framträdande under medeltiden blev också andra kyrkliga ledare än påvar. Munkordnar växte fram i flera olika skepnader och vissa av dessa ledde Kyrkan in i det nya millenniet. Samtidigt började också ett förfall att utbredda sig, som i all sin syndfullhet blev startskottet till en deformation av Kyrkan och västvärlden. Synd är orsaken till splittringen. Auktoritetskris är dess verkan...
Katekesen.se 765, 816, 882-883, 889-892 och 2034-2035 sammanfattade; St Petrus efterträdare har fått Petri auktoritet att styra, vara hjordens herde samt att vara en förenande princip i Kyrkans bestående struktur. Kristus skyddar biskopskollegiet, påven samt Kyrkan, så att biskoparna förblir autentiska lärare beklädda med Kristi auktoritet. Påven eller biskopskollegiet förklarar tro- och morallära och har så stor del av Kristi myndighet att de har del av den gudomliga ofelbarhetens särskilda nådegåva, så att Kyrkan håller fast vid den rena tron.
Påven tjänar kristen enhet och behöver kanske omtolkas - inte förnekas - för att tjäna alla fullt ut, men få dogmer har så stort utrymme bland fäderna som St Petrus särställning. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det under nästan hela det första millenniet; motbevisa mig gärna! Påven medlade i alla större tvister, exkommunicerade medlemmar och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av att påven är St Petri efterträdare med Petri auktoritet har otroligt mycket bevismaterial mot sig. Minst lika mycket som de som menar att St Petrus inte hade en ledande ställning i NT. Utan petrinskt ämbet hade inte världen sett likadan ut idag. Inflytandet från urkyrkans och medeltidens centrum kan inte förringas. Nästa inlägg har utdrag från de tidigaste kyrkofädernas citat om påven, för mer info se BUTLER m.fl., Jesus, Peter and the keys eller RAY, Upon this rock.
Kyrklig grundhållning har aldrig varit - vilket den moderna devisen säger - ”ske vår vilja, såsom på jorden så ock i himmelen”. Gudsfolket har istället letts djupare och djupare in i Guds stora frälsningsmysterium av vägvisare. I varje konflikt som uppstått hos antik judendom samt i den tidiga och senare kyrkohistorien, hade Guds folks gemenskap gränser och ledarskap. Gud rår, vilket syns i Kyrkans spår. Det stora kyrkliga vandringsfolket har alltid behövt ledare, men ingen kan själv ta på sig ämbetskallelsen. I slutändan är det alltid Gud som kallar, genom Kyrkan, människor till att bli ledare eller vägvisare. Ingen kan själv ta på sig ”profetmanteln” och tro att han med gudomlig rätt kan starta en ny kyrka. Gud valde EN man (sig själv) till att instifta det nya förbundet i sin egen kropp. Vi kan inte fortsätta i de sentida hjulspåren och tro att vi kan göra hans verk bättre, genom att starta egna vägar. Han är vägen, färdkosten, trädet och kroppen. Vi är grenarna och lemmarna som inte fungerar i ensamhet. Kyrkan är en enda organism. Förökning sker ej genom delning… Kristendomen har en fantastisk inrättning i sin hierarki, så Kristna är inte tvungna att leva i en ständig läromässig osäkerhet. Biskopsämbetet var en självklarhet i den tidiga Kyrkan och tillsammans kan biskopar inte gå mot Skriften eller ändra dogmer, utan endast skydda uppenbarelsen och visa var gränserna går för Guds uppenbarelse. Biskoparna var/är herdar för sina får och fåraherdar får både slåss mot vargar (heretiker) och lyfta upp varelser som fallit (själavård), jämför med kräklan, alltså biskopens herdestav, med en spetsig nederdel för att mota bort rovdjur och en ögla till hjälp vid upphämtandet av bortsprungna får. I auktoritetsfrågan finns det en avgrundsdjup skillnad mellan auktoritet som tilltvingats - eller har tagits med våld - och den auktoritet som har förtjänats och som kontinuerligt förtjänas. Så snart kristendomen blev tillåten sammankallades koncilier och påvedömet blev centralpunkten för urkyrkan.
Petri efterträdare är det stora tecknet i kristendomen och garanten för enheten och att kristen tro förblir densamma idag som för 2000 år sedan. Enhet är förutsättningen för Roms biskops lärande, handlande, tjänande, strävande och lidande. Utan Petri ämbete blir kristendomen söndersmulad - sakta i öst - snabbare i ”det stora landet i väster”. Att förkasta “Petrusrollen”, är att gå mot den kristna traditionen i både öst och väst och även de extremt starka indikationerna i Bibeln. Den som förnekar att Rom varit framträdande i hela Kyrkans historia har massor av historiskt material mot sig. Påvedömet växte till sig på de urkyrkliga och bibliska rötternas stadgade grund och blommar ut i sin verkliga fullhet på 1100 och 1200-talet och därefter i sin verkliga fulhet. Med tiden blev påvarnas världsliga inflytande så stort att det fick allvarliga konsekvenser. Påven behövde vara mer en juridisk expert, än en from person. Men redan vid 400-talet har påvedömet exakt samma funktion som idag. Att påvens roll växte fram successivt är inte konstigare än att Kyrkan växte fram successivt. I takt med Kyrkans ökande medlemmar och betydelse fick också Petri efterträdare, alltså ledaren för Kyrkan, ökad betydelse. Men de som förnekar Petri primat, kan fortfarande tillhöra Kyrkans fulla gemenskap. Kyrkans gemenskap hålls naturligt ihop av petri enande band, men Kyrkan finns utanför detta band. Grekiskt, tyskt och svenskt troende delar många av Kyrkans kännetecken. Men petrusämbetets frånvaro gör sig tillkänna i dessa kulturer.
Framträdande under medeltiden blev också andra kyrkliga ledare än påvar. Munkordnar växte fram i flera olika skepnader och vissa av dessa ledde Kyrkan in i det nya millenniet. Samtidigt började också ett förfall att utbredda sig, som i all sin syndfullhet blev startskottet till en deformation av Kyrkan och västvärlden. Synd är orsaken till splittringen. Auktoritetskris är dess verkan...
Katekesen.se 765, 816, 882-883, 889-892 och 2034-2035 sammanfattade; St Petrus efterträdare har fått Petri auktoritet att styra, vara hjordens herde samt att vara en förenande princip i Kyrkans bestående struktur. Kristus skyddar biskopskollegiet, påven samt Kyrkan, så att biskoparna förblir autentiska lärare beklädda med Kristi auktoritet. Påven eller biskopskollegiet förklarar tro- och morallära och har så stor del av Kristi myndighet att de har del av den gudomliga ofelbarhetens särskilda nådegåva, så att Kyrkan håller fast vid den rena tron.
Påven tjänar kristen enhet och behöver kanske omtolkas - inte förnekas - för att tjäna alla fullt ut, men få dogmer har så stort utrymme bland fäderna som St Petrus särställning. Det är ytterst sällsynt att en dogm har universell koncensus, men denna dogm har det under nästan hela det första millenniet; motbevisa mig gärna! Påven medlade i alla större tvister, exkommunicerade medlemmar och återinsatte förskjutna biskopar. Förnekandet av att påven är St Petri efterträdare med Petri auktoritet har otroligt mycket bevismaterial mot sig. Minst lika mycket som de som menar att St Petrus inte hade en ledande ställning i NT. Utan petrinskt ämbet hade inte världen sett likadan ut idag. Inflytandet från urkyrkans och medeltidens centrum kan inte förringas. Nästa inlägg har utdrag från de tidigaste kyrkofädernas citat om påven, för mer info se BUTLER m.fl., Jesus, Peter and the keys eller RAY, Upon this rock.
PÅVEN I EVANGELIERNA
Petrus har en ledande roll som den förste i apostlaskaran och Jesu ger ett löfte om att; ”Kefas” är den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka. Ingen kan förneka att St Petrus var apostlarnas ledare. Hans namn nämns oftare (ca 190 gånger) än alla andra lärjungar tillsammans (ca 130 gånger). St Petrus namn finns alltid först i alla apostlaförteckningar och en ängel indikerar att han är ledaren i Mark 16:7. Påveämbetet är härlett från detta primat och speciellt utifrån de nedan citerade Matt 16:18f; Luk 22:31f och Joh 21:15-17. Påveämbetet härleds från Petrus på samma sätt som biskopsämbetet härleds från apostlarnas ämbete. Det är möjligt att förneka att Jesu ord i t.ex. Matt 16:18f skulle ha giltighet för hans efterträdare, men det går inte att förneka att St Petrus hade en ledande position bland apostlarna. Men varför skulle inte primatet behövas i den fortsatta kyrkohistorien, när schismerna och heresierna ploppar upp i stor mängd. framför allt då behövs en yttersta instans, alltså en bergfast klippgrund. Kristus grundlade inte en stor mängd olika samfund med motsägande läror. För att se vilken Kyrka som är ”ursprunglig”, måste vi undersöka kyrkornas obrutna historisk förbindelse tillbaks till den nytestamentliga Kyrkan. Hennes attribut måste vara lätt igenkännbara om det ska vara Kristi Kyrkas fullhet. Kyrkans trogna kan visa denna förbindelse. De kan spåra sina ledare tillbaks i historien, biskop för biskop, ända tills apostlarna. Och de kan visa att påven är Petri efterträdare och den förste biskopen av Rom. Hela urkyrkan vittnar om att när St Petrus dog vigdes en ny påve som hans efterföljd.
PETRINSKT ÄMBETE I EVANGELIERNA
MATT 16:13-20 (jämför Matt 7:24ff, 23:2-3; Jes 22:21ff)
”Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sade Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan [gr. ”Petros”], och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Här och endast här får en person sådana stora och specifika löften som senare blir uppfyllda i Joh 21:15ff. framför allt fyra löften utlovas; 1. På St Petrus skall Kyrkan byggas. 2. Dödsrikets (eller helvetets) portar skall inte bli Kyrkan övermäktig 3. St Petrus skall få nycklarna och nycklar symboliserar ett permanent ämbete, se Jes 22:22ff. Nycklar finns före, under och efter ämbetsbäraren. 4. Vad än St Petrus binder/löser skall bli bundet/löst.
Detta ställe är något av Skriftens mest studerade. Det är ett unikt tillfälle som vi här får del av. St Petrus ser vem Jesus är och Jesus uttalar vem Simon är. Detta är första gången någon kallas för Petrus i världshistorien. Simon får alltså klippnamnet och på denna klippa ska Kyrkan byggas.
Vissa hävdar att detta bara är bekännelsen Jesus bygger på, men det är en väldigt märklig argumentation. Det tog många år för mig, innan jag upptäckte hur sen den senare tolkningen är. Dessutom är en sådan tolkning väldigt krystad, då den går emot hela NT:s tendens och även kyrkohistoriens tendens, där Kristus och Petrus BÅDA är klippgrunden i t.ex. AUGUSTINUS In Ioannis evangelium tractatus 124:5. NT och hela historien har alltid presenterat St Petrus som den främste. Dessutom - om det nu är så att det är bekännelsen och endast bekännelsen som Kristus bygger sin Kyrka på - behöver inte detta utesluta att St Petrus var ledaren. Snarare tvärt om, för den som bekänner detta bör vara en grundsten. Sedan är det svårt att komma ifrån att de senare löftena i verserna om att ha nycklar och binda och lösa, skulle vara till en person. Brukar bekännelser inneha nycklar eller binda eller lösa?
Matt 16 är alltså ett unikt ställe. St Petrus intar här en särställning i Kyrkans uppbyggnad och detta går inte att förneka. St Petrus blir av Kristus själv tillsatt att vara den första hörnstenen, eller snarare klippgrunden, för Kyrkan. T.o.m. de flesta protestantiska kommentatorerna är överens om att detta ställe visar att klippan är Petrus. Det är dessutom ytterst ovanligt att en människa förknippas med en klippa. I GT, så nämns alltid klippa och Gud tillsammans (undantag i Jes 51:1f). Vidare ger Kristus ”klippan” en mycket speciell auktoritet. Den ”nycklamakt” som han här tilldelas, hade mycket långtgående konsekvenser, jämför med Upp 1:18; 3:7 och 20:1. En intressant passage är den ovan nämnda Jes 22 som har mycket intressanta likheter med Matt 16. Jesaja skriver också om en succesion eller efterföljd och se speciellt Jes 22:15, där nycklarna är bilden för auktoritet. I vers 19 får ”premiärministern” Eliakim nycklarna till ”Davids hus”. I vers 22 får Eliakim auktoritet att stänga och att öppna med nycklarna. Denna sortens auktoritet ges i NT av Jesus endast till St Petrus. De andra apostlarna får inte denna auktoritet, jämför Matt 18:18. Vi ser också att i den rabbinska traditionen, är ”binda och lösa” och ”nycklamakt” facktermer som betecknar fullmakt att fatta beslut när det gäller läran samt vidta disciplinära åtgärder. Nycklar är en bild för auktoriteten att lagstifta, förbjuda, tillåta och förlåta.
Om St Petrus var ofelbar, när han skrev Bibeln. Om han ägde sådan ofelbarhet och därefter är alla kristna fria att tolka dessa ofelbara skrifter hur de sjäva vill, vad var det då för mening att skriva ner ofelbar Skrift. Utan ofelbar petrinsk tolkning, finns inte ofelbar petrinsk Skrift. Om alla kan läsa in vad de själva vill i skrifterna, vad är det då för mening med Skrifterna? St Petrus får ensam i anslutning till nycklamaktens auktoritet, makt att binda och lösa. Denna Kyrkans makt skall inte ens helvetets portar kunna bli övermäktig.
LUK 5:1-11
Jesus undervisar från Petri båt och här berättas om en mirakulös fångst. Detta har tolkats som en metafor för påvens uppdrag att vara en ”människofiskare”, se även Matt 4:19.
LUK 22:31
I Luk 22 ber Jesus att Petri tro (singularis) inte skall gå under;
”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro, inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.”
LUK 24:12
St Petrus var den första aposteln att gå in i den tomma graven, trots att han inte kom dit till graven först (även Joh 20:4-6). De andra apostlarna ser från början St Petrus unika ställning och underordnar sig honom, redan innan han fått påveuppdraget.
JOH 10:16
Johannes menar här att flocken ”…skall bli en hjord och en herde.”.
JOH 21:15-17
St Petrus får tre gånger frågan i Joh 21 om han älskar Jesus mer än de andra. Tre gånger säger Jesus att St Petrus skall vara herden för Hans får i Hans ställe. Citaten är följande; ”För mina lamm på bete”, ”Var en herde för mina får” och ”För mina får på bete”. Detta kan inte betyda annat, än att Petrus får påveämbetet. Herdeuppdrag (”poimainein”) ses både i orientalisk och judisk miljö, som uppdrag att föda, skydda, styra, vårda och leda. Se så visade Han sig först för honom efter uppståndelsen, se Luk 24:34.
Se också att Jesus alltid har ett mycket speciellt förhållande till Petrus i Matt 17:24; Mark 1:29; 5:37; 9:2; 14:33; Luk 22:8; Joh 1:42; 6:68; 13:6; 18:10-27; 1 Kor 1:12; 3:22 och 15:5.
PETRINSKT ÄMBETE I EVANGELIERNA
MATT 16:13-20 (jämför Matt 7:24ff, 23:2-3; Jes 22:21ff)
”Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sade Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan [gr. ”Petros”], och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Här och endast här får en person sådana stora och specifika löften som senare blir uppfyllda i Joh 21:15ff. framför allt fyra löften utlovas; 1. På St Petrus skall Kyrkan byggas. 2. Dödsrikets (eller helvetets) portar skall inte bli Kyrkan övermäktig 3. St Petrus skall få nycklarna och nycklar symboliserar ett permanent ämbete, se Jes 22:22ff. Nycklar finns före, under och efter ämbetsbäraren. 4. Vad än St Petrus binder/löser skall bli bundet/löst.
Detta ställe är något av Skriftens mest studerade. Det är ett unikt tillfälle som vi här får del av. St Petrus ser vem Jesus är och Jesus uttalar vem Simon är. Detta är första gången någon kallas för Petrus i världshistorien. Simon får alltså klippnamnet och på denna klippa ska Kyrkan byggas.
Vissa hävdar att detta bara är bekännelsen Jesus bygger på, men det är en väldigt märklig argumentation. Det tog många år för mig, innan jag upptäckte hur sen den senare tolkningen är. Dessutom är en sådan tolkning väldigt krystad, då den går emot hela NT:s tendens och även kyrkohistoriens tendens, där Kristus och Petrus BÅDA är klippgrunden i t.ex. AUGUSTINUS In Ioannis evangelium tractatus 124:5. NT och hela historien har alltid presenterat St Petrus som den främste. Dessutom - om det nu är så att det är bekännelsen och endast bekännelsen som Kristus bygger sin Kyrka på - behöver inte detta utesluta att St Petrus var ledaren. Snarare tvärt om, för den som bekänner detta bör vara en grundsten. Sedan är det svårt att komma ifrån att de senare löftena i verserna om att ha nycklar och binda och lösa, skulle vara till en person. Brukar bekännelser inneha nycklar eller binda eller lösa?
Matt 16 är alltså ett unikt ställe. St Petrus intar här en särställning i Kyrkans uppbyggnad och detta går inte att förneka. St Petrus blir av Kristus själv tillsatt att vara den första hörnstenen, eller snarare klippgrunden, för Kyrkan. T.o.m. de flesta protestantiska kommentatorerna är överens om att detta ställe visar att klippan är Petrus. Det är dessutom ytterst ovanligt att en människa förknippas med en klippa. I GT, så nämns alltid klippa och Gud tillsammans (undantag i Jes 51:1f). Vidare ger Kristus ”klippan” en mycket speciell auktoritet. Den ”nycklamakt” som han här tilldelas, hade mycket långtgående konsekvenser, jämför med Upp 1:18; 3:7 och 20:1. En intressant passage är den ovan nämnda Jes 22 som har mycket intressanta likheter med Matt 16. Jesaja skriver också om en succesion eller efterföljd och se speciellt Jes 22:15, där nycklarna är bilden för auktoritet. I vers 19 får ”premiärministern” Eliakim nycklarna till ”Davids hus”. I vers 22 får Eliakim auktoritet att stänga och att öppna med nycklarna. Denna sortens auktoritet ges i NT av Jesus endast till St Petrus. De andra apostlarna får inte denna auktoritet, jämför Matt 18:18. Vi ser också att i den rabbinska traditionen, är ”binda och lösa” och ”nycklamakt” facktermer som betecknar fullmakt att fatta beslut när det gäller läran samt vidta disciplinära åtgärder. Nycklar är en bild för auktoriteten att lagstifta, förbjuda, tillåta och förlåta.
Om St Petrus var ofelbar, när han skrev Bibeln. Om han ägde sådan ofelbarhet och därefter är alla kristna fria att tolka dessa ofelbara skrifter hur de sjäva vill, vad var det då för mening att skriva ner ofelbar Skrift. Utan ofelbar petrinsk tolkning, finns inte ofelbar petrinsk Skrift. Om alla kan läsa in vad de själva vill i skrifterna, vad är det då för mening med Skrifterna? St Petrus får ensam i anslutning till nycklamaktens auktoritet, makt att binda och lösa. Denna Kyrkans makt skall inte ens helvetets portar kunna bli övermäktig.
LUK 5:1-11
Jesus undervisar från Petri båt och här berättas om en mirakulös fångst. Detta har tolkats som en metafor för påvens uppdrag att vara en ”människofiskare”, se även Matt 4:19.
LUK 22:31
I Luk 22 ber Jesus att Petri tro (singularis) inte skall gå under;
”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro, inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.”
LUK 24:12
St Petrus var den första aposteln att gå in i den tomma graven, trots att han inte kom dit till graven först (även Joh 20:4-6). De andra apostlarna ser från början St Petrus unika ställning och underordnar sig honom, redan innan han fått påveuppdraget.
JOH 10:16
Johannes menar här att flocken ”…skall bli en hjord och en herde.”.
JOH 21:15-17
St Petrus får tre gånger frågan i Joh 21 om han älskar Jesus mer än de andra. Tre gånger säger Jesus att St Petrus skall vara herden för Hans får i Hans ställe. Citaten är följande; ”För mina lamm på bete”, ”Var en herde för mina får” och ”För mina får på bete”. Detta kan inte betyda annat, än att Petrus får påveämbetet. Herdeuppdrag (”poimainein”) ses både i orientalisk och judisk miljö, som uppdrag att föda, skydda, styra, vårda och leda. Se så visade Han sig först för honom efter uppståndelsen, se Luk 24:34.
Se också att Jesus alltid har ett mycket speciellt förhållande till Petrus i Matt 17:24; Mark 1:29; 5:37; 9:2; 14:33; Luk 22:8; Joh 1:42; 6:68; 13:6; 18:10-27; 1 Kor 1:12; 3:22 och 15:5.
PÅVEN I APG OCH BREVEN
I den första kristna skrivna kyrkohistorien har St Petrus en mycket exklusiv roll. Här följer några exempel från olika textavsnitt i Apg där St Petrus är framträdande;
a) St Petrus tar i Apg 1:15-26 initiativet till att en ny apostel vigs.
b) Han uttolkar händelser pingstens i Apg 2:14, 21; ”…judar... lyssna på mina ord…”.
c) Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder i Apg 3:6-8.
d) Han är ledaren och talesmannen i Apg 4:1-13.
e) Han uttalar den förste uteslutningen (”anateman”) i Apg 5:2-11.
f) St Petrus uppväcker en död i Apg 9:40, vilket pekar mot att han hade Kristi fullmakt.
g) Han tar som den förste mot hedningar i Apg 10 och försvarar sitt handlande i 11:2ff.
h) Hela kyrkan (starkt betonat) samlas i ”intensiv bön” för St Petrus när han fängslas i Apg 12:1-17. St Petrus blir sedan den förste som Gud handlar med på ett övernaturligt sätt i Kyrkans tidsålder, då en ängel befriar honom från fängelset.
i) St Petrus presiderar över och öppnar urkonciliet och lägger fram principerna och efteråt accepterar han beslutet i Apg 15:7-11.
GALATERBREVET
St Paulus reser i Gal 1:18 till Jerusalem i början av hans kallelse, speciellt för att träffa St Petrus. St Paulus får förtroendet i Gal 2:9 av St Petrus, St Jakob och St Johannes att ge sig in i uppdraget att omvända hedningarna.
PETRUSBREVEN
St Petrus agerar - vilket är väldigt starkt betonat - som den främste biskopen/herden av Kyrkan i 1 Petr 5:1. Han förmanar här alla andra biskopar, eller ”äldste”. St Petrus uttolkar också profetior i 2 Petr 1:16-21. Han korrigerar dem som missbrukar St Paulus skrifter i 2 Petr 3:15f.
a) St Petrus tar i Apg 1:15-26 initiativet till att en ny apostel vigs.
b) Han uttolkar händelser pingstens i Apg 2:14, 21; ”…judar... lyssna på mina ord…”.
c) Han gör det första underverket i Kyrkans tidsålder i Apg 3:6-8.
d) Han är ledaren och talesmannen i Apg 4:1-13.
e) Han uttalar den förste uteslutningen (”anateman”) i Apg 5:2-11.
f) St Petrus uppväcker en död i Apg 9:40, vilket pekar mot att han hade Kristi fullmakt.
g) Han tar som den förste mot hedningar i Apg 10 och försvarar sitt handlande i 11:2ff.
h) Hela kyrkan (starkt betonat) samlas i ”intensiv bön” för St Petrus när han fängslas i Apg 12:1-17. St Petrus blir sedan den förste som Gud handlar med på ett övernaturligt sätt i Kyrkans tidsålder, då en ängel befriar honom från fängelset.
i) St Petrus presiderar över och öppnar urkonciliet och lägger fram principerna och efteråt accepterar han beslutet i Apg 15:7-11.
GALATERBREVET
St Paulus reser i Gal 1:18 till Jerusalem i början av hans kallelse, speciellt för att träffa St Petrus. St Paulus får förtroendet i Gal 2:9 av St Petrus, St Jakob och St Johannes att ge sig in i uppdraget att omvända hedningarna.
PETRUSBREVEN
St Petrus agerar - vilket är väldigt starkt betonat - som den främste biskopen/herden av Kyrkan i 1 Petr 5:1. Han förmanar här alla andra biskopar, eller ”äldste”. St Petrus uttolkar också profetior i 2 Petr 1:16-21. Han korrigerar dem som missbrukar St Paulus skrifter i 2 Petr 3:15f.
torsdag 8 juli 2010
URKONCILIERNAS PÅVE
Bakgrunden till synoder (mindre eller lite större lokala biskopsmöten där lokala stridsfrågor behandlades) och ekumeniska koncilierna är Gal 2 och Apg 15, se speciellt vers 28; ”den helige Anden och vi har beslutat…”. Redan vid detta första ”urkoncilium” ses Kyrkans vara det media, genom vilket Gud uppenbarar sin vilja. I Jerusalem var debattämnet om den mosaiska lagen var bindande för hednakristna. Det beslutades att Gud kan handla på ett sätt med judekristna och på ett annat med hednakristna. Därefter kom snart de 7 första urkyrkliga ekumeniska koncilierna behandla stridsfrågor, framför allt kristologin. Ekumeniska koncilier var alltså tidigt ett sätt som Gud använde, för att ge Kyrkan en ökad förståelse av Hans uppenbarelse. Kyrkans väsen kräver att det finns en konciliär kontinuitet för att överleva. Kontinuitet tillbaka till apostlakollegiet behövs; där de tolv första biskoparna var Kyrkans urgrund, vilka Kristus själv utvalt, lärt, helgat och gett dem fullmakt att styra Kyrkan i Hans ställe. Kontinuitet till koncilierna är eftersträvansvärt, då Joh 16:13 vittnar om; ”Men när han kommer, sanningens ande skall han vägleda er med hela sanningen...” och se även Matt 28:18f; ”…Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden”. Kyrkan har från apostolisk tid haft en mångfald i enheten. Mångfald på lokal nivå, men enhet i tro- och moralfrågor på universiell nivå. Vad säger de första koncilierna om påven?
FYRA FÖRSTA KONCILIERNAS LÄRA OM PÅVEN
NICEA 325
I Nicea:s kanon 6, ser vi att det anrika urkyrkliga patriarkatet i Alexandria står under Rom. Alexandria står överordnad flera andra mindre biskopsdömen och Alexandria är i sin tur underordnad Rom. Citat från SPB I;
”De gamla sedvänjorna skall gälla i Egypten, Libyen och Pentapolis, att biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, eftersom det motsvarande gäller biskopen i Rom.”
KONSTANTINOPEL 381
I Konstantinopel I, ser vi att Rom har en särställning. Citat från SPB I, kanones 3, s196;
”Biskopen av Konstantinopel skall ha den främsta hedersplatsen - efter biskopen i Rom - eftersom denna stad är det nya Rom.”
EFESOS 431
Konciliet förklarar i session 3, efter att Nestorius avsatts p.g.a. Celestinus rekommendering;
”Det finns inget tvivel på - det har varit känt i alla århundrade - att den helige och välsignade aposteln Petrus, prins och huvud för apostlarna och trons pelare och fundamentet för den katolska Kyrkan, fick nycklarna till himmelriket från vår Herre Jesus Kristus... Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… Han [Petrus, min anm.] lever ända till denna dag, och alltid i sina efterträdares uttalande.”
CALCEDON 451
Under Calcedon lästes St Leos “Tome-brev” varefter följande sker enligt text 2;
”...Och högt och länge sa biskoparna; detta är fädernas tro; detta är apostlarnas tro; vi tror alla detta; de rättroende [ortodoxa, min anm.] tror detta; fördömd vare den som inte tror detta. Petrus har talat genom Leo; aposteln lärde detta...”
I nästa text skrivs följande;
”den högst heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, har fråntagit honom all biskoplig värdighet, genom oss och denna nuvarande högst heligaste synod, tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärade aposteln Petrus, som är klippan och grunden för den katolska Kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma…”.
Efter att detta Koncilium hade avslutats, adresserades ett brev 98:1-2 till påve St Leo. I detta brev skrev fäderna att de erkände honom som uttolkare av St Petrus röst, t.o.m. med en hänvisning till Petri bekännelse i Matt 16 och skrev om honom som den enda som bemyndigats av Kristus att vara ”vingårdens” (alltså Kyrkans) beskyddare eller förvaltare.
FYRA FÖRSTA KONCILIERNAS LÄRA OM PÅVEN
NICEA 325
I Nicea:s kanon 6, ser vi att det anrika urkyrkliga patriarkatet i Alexandria står under Rom. Alexandria står överordnad flera andra mindre biskopsdömen och Alexandria är i sin tur underordnad Rom. Citat från SPB I;
”De gamla sedvänjorna skall gälla i Egypten, Libyen och Pentapolis, att biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, eftersom det motsvarande gäller biskopen i Rom.”
KONSTANTINOPEL 381
I Konstantinopel I, ser vi att Rom har en särställning. Citat från SPB I, kanones 3, s196;
”Biskopen av Konstantinopel skall ha den främsta hedersplatsen - efter biskopen i Rom - eftersom denna stad är det nya Rom.”
EFESOS 431
Konciliet förklarar i session 3, efter att Nestorius avsatts p.g.a. Celestinus rekommendering;
”Det finns inget tvivel på - det har varit känt i alla århundrade - att den helige och välsignade aposteln Petrus, prins och huvud för apostlarna och trons pelare och fundamentet för den katolska Kyrkan, fick nycklarna till himmelriket från vår Herre Jesus Kristus... Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… Han [Petrus, min anm.] lever ända till denna dag, och alltid i sina efterträdares uttalande.”
CALCEDON 451
Under Calcedon lästes St Leos “Tome-brev” varefter följande sker enligt text 2;
”...Och högt och länge sa biskoparna; detta är fädernas tro; detta är apostlarnas tro; vi tror alla detta; de rättroende [ortodoxa, min anm.] tror detta; fördömd vare den som inte tror detta. Petrus har talat genom Leo; aposteln lärde detta...”
I nästa text skrivs följande;
”den högst heligaste och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, har fråntagit honom all biskoplig värdighet, genom oss och denna nuvarande högst heligaste synod, tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärade aposteln Petrus, som är klippan och grunden för den katolska Kyrkan och grundvalen för den ortodoxa tron. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma…”.
Efter att detta Koncilium hade avslutats, adresserades ett brev 98:1-2 till påve St Leo. I detta brev skrev fäderna att de erkände honom som uttolkare av St Petrus röst, t.o.m. med en hänvisning till Petri bekännelse i Matt 16 och skrev om honom som den enda som bemyndigats av Kristus att vara ”vingårdens” (alltså Kyrkans) beskyddare eller förvaltare.
2000 - OM FULLHET OCH GEMENSKAP
Kristen tro i det nutida Sverige lutar sig mycket på mänskliga traditioner, ja, ofta mycket mer än kristna vill eller kanske orkar förstå. Att låta nya ”reformatorer” läsa och tolka Skriften, i sitt egna ljus med egna principer sprider förödelse. Här blir delsanningar helsanningar. Då finns lite utrymme för enhet, bara splittring; T.ex. i lågkyrkliga, högkyrkliga, frikyrkliga, bredkyrkliga, baptistkyrkliga, karismakyrkliga och rent ”oheligt okyrkliga” protester. Tragiskt nog kan inte en protestantisk kyrklighet hålla ihop, utan slits sönder. Den grundläggande ”protesten” producerar i sina principer spontant splittring. Egoismen smittar och underordnandets dygd känns idag mer och mer främmande.
Faktum är att nya samfund inte ens kan enas om t.ex. hur den kristna gemenskapen ska styras. Ska svenska samfund styras av politiska partier, biskopar, präster, kongregationen eller ingen auktoritet alls. En del ”sekteristiska” kristna hävdar till och med att de har ”apostlar”, ”profeter” eller ”Kristi brud” mitt ibland dem. De flesta svenska samfund har inte biskopar och de samfund som har, har fråntagit biskoparna allt verkligt inflytande. Det är en stor förlust att inte ha ledare med rötter, verklig auktoritet från Gud samt total överlåtelse till Kyrkan. Eftersom ingen ”verklig auktoritet” finns, blir nykristna samfund ofta skyldiga till att sätta ledaren på höga piedestaler. Pastorn blir ”påve”. Ledarbyte leder till att församlingar upplever kriser eller splittringar. Denna filosofi är tragiskt nog människocentrerad istället för att vara Gudscentrerad. I slutändan är det bättre med en riktig påve, än dagens talrika småpåvar. Sann auktoritet har framtiden för sig. Vi kommer att behöva bra ledare, när postmodernismens uppror mot all auktoritet lagt sig. Då kommer svenskar återigen söka sig till auktoriteter med sanning, kontinuitet samt liv. Kanske det svåraste problemet för samfunden är att man inte har någon metod att fastställa en lärofråga definitivt. Utan läroämbete, blir det enda vettiga alternativet för en protestant att räkna fram majoritetens syn på en viss fråga bland professorer, präster eller bibelkommentatorer, o.s.v.. Det finns alltså ingen enhetlig protestantisk tradition. Därmed kommer ”splittringens demon” - för att citera Fr Gunnar Rosendal - att fortsätta härja i de protestantiska leden. När ingen enande punkt existerar, kommer fler och fler starta nytt. De egna tolkningarna leder till att många kristna ofta endast tror på det som de tycker om. Slutpunkten för svenska väckelserörelser är lika många rörelser, som det finns bibelläsare. Men kristen tro är inget smörgåsbord att välja och vraka ur. Den kristna trons kärna är ”uppenbarligen” en person som uppenbarar något av vad Han är och vad Han vill. Antingen får man lita på Honom eller i slutändan förkasta Honom. Christie eleison!
Vi kan inte plocka några russin ur en kyrklig kaka och tro att russinen är hela kakan. Dagens splittrade, spridda, sentida och felbara nätverk av olika pietistiska rörelser kan omöjligt vara en restaurering av en “ren”, ”ursprunglig” biblisk kristendom. Först är detta uteslutet genom sen tillkomst. För det andra är det uteslutet genom mikroskopiskt små spår av en sådan tro före 1520 i hela Kristi Kyrka. Kristen tro är historisk och måste ha en kontinuitet, annars är det inte fullheten. Pietister är självklart kristna och har del i fullheten, men deras tro är inte urkyrkans eller Kyrkornas intakta helhet.
Nykristna samfund lånade och lånar, i allt essentiellt och sant, från kyrklig tradition. Det sanna som alla samfund behållit kommer från urkyrkan. Alltså där de flesta kristna är överens är läran klart kyrklig i sitt ursprung t.ex.; treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, NT:s kanon, himmel och helvete. Där kristna särskiljs är det oftast snedvridningar och reduceringar av Kyrkans strömningar. Det brukar sägas att en viss tid har de heresier som tidsepoken förtjänat. Alltså den förvridning som sker beror på att något område tidigare har förkvävts eller snedvridits. Orsak till splittring är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. ”Soli Deo gloria”!
I katolicismen finns fullheten, men buren i lerkärl. Kärl som sista tiden visats ibland vara riktigt sprukna och fula. Fulhet är tyvärr ett katolsk kännetecken. Gud lovade inte syndfrihet till Petrus (ledaren som förnekade vår Herre), Paulus (bödeln som trillade av hästen) eller Judas (kassören som hängde sig). Men mitt i all fulhet; lyser Han som är Skönheten, Sanningen, Rätten, Kärleken och Läkemedlet upp tillvaron. Herre till vem skulle vi gå; vi ser att Kyrkan har det eviga livets ord (OBS; inte identiskt med Uppsalas 25år gamla dito). Kom och uppfyll alla kristtrogna med detta ORD och gör oss till ett BORD! Maranata; Kom Herre Jesus snart!
Faktum är att nya samfund inte ens kan enas om t.ex. hur den kristna gemenskapen ska styras. Ska svenska samfund styras av politiska partier, biskopar, präster, kongregationen eller ingen auktoritet alls. En del ”sekteristiska” kristna hävdar till och med att de har ”apostlar”, ”profeter” eller ”Kristi brud” mitt ibland dem. De flesta svenska samfund har inte biskopar och de samfund som har, har fråntagit biskoparna allt verkligt inflytande. Det är en stor förlust att inte ha ledare med rötter, verklig auktoritet från Gud samt total överlåtelse till Kyrkan. Eftersom ingen ”verklig auktoritet” finns, blir nykristna samfund ofta skyldiga till att sätta ledaren på höga piedestaler. Pastorn blir ”påve”. Ledarbyte leder till att församlingar upplever kriser eller splittringar. Denna filosofi är tragiskt nog människocentrerad istället för att vara Gudscentrerad. I slutändan är det bättre med en riktig påve, än dagens talrika småpåvar. Sann auktoritet har framtiden för sig. Vi kommer att behöva bra ledare, när postmodernismens uppror mot all auktoritet lagt sig. Då kommer svenskar återigen söka sig till auktoriteter med sanning, kontinuitet samt liv. Kanske det svåraste problemet för samfunden är att man inte har någon metod att fastställa en lärofråga definitivt. Utan läroämbete, blir det enda vettiga alternativet för en protestant att räkna fram majoritetens syn på en viss fråga bland professorer, präster eller bibelkommentatorer, o.s.v.. Det finns alltså ingen enhetlig protestantisk tradition. Därmed kommer ”splittringens demon” - för att citera Fr Gunnar Rosendal - att fortsätta härja i de protestantiska leden. När ingen enande punkt existerar, kommer fler och fler starta nytt. De egna tolkningarna leder till att många kristna ofta endast tror på det som de tycker om. Slutpunkten för svenska väckelserörelser är lika många rörelser, som det finns bibelläsare. Men kristen tro är inget smörgåsbord att välja och vraka ur. Den kristna trons kärna är ”uppenbarligen” en person som uppenbarar något av vad Han är och vad Han vill. Antingen får man lita på Honom eller i slutändan förkasta Honom. Christie eleison!
Vi kan inte plocka några russin ur en kyrklig kaka och tro att russinen är hela kakan. Dagens splittrade, spridda, sentida och felbara nätverk av olika pietistiska rörelser kan omöjligt vara en restaurering av en “ren”, ”ursprunglig” biblisk kristendom. Först är detta uteslutet genom sen tillkomst. För det andra är det uteslutet genom mikroskopiskt små spår av en sådan tro före 1520 i hela Kristi Kyrka. Kristen tro är historisk och måste ha en kontinuitet, annars är det inte fullheten. Pietister är självklart kristna och har del i fullheten, men deras tro är inte urkyrkans eller Kyrkornas intakta helhet.
Nykristna samfund lånade och lånar, i allt essentiellt och sant, från kyrklig tradition. Det sanna som alla samfund behållit kommer från urkyrkan. Alltså där de flesta kristna är överens är läran klart kyrklig i sitt ursprung t.ex.; treenighet, kristologi, jungfrufödelse, uppståndelse, NT:s kanon, himmel och helvete. Där kristna särskiljs är det oftast snedvridningar och reduceringar av Kyrkans strömningar. Det brukar sägas att en viss tid har de heresier som tidsepoken förtjänat. Alltså den förvridning som sker beror på att något område tidigare har förkvävts eller snedvridits. Orsak till splittring är många gånger kyrkliga personers bristande trohet mot det Kyrkan fått. Det är t.o.m. så att reformatorernas viktiga dualitet mellan t.ex. tro och gärningar kommer från Kyrkans nominalism. Kyrkans män är inte alltid Guds bästa barn och har djup delaktighet i splittringar. Allt verkligt liv är dock härlett från Kyrka, där all sanning finns fulländad. Hon är fulländningen av alla strävanden och alla djupdykningarna som existerat, existerar och kommer att uppkomma. Kyrkan är målet för alla strävanden och allt gott, skönt samt rätt som finns. Därför är Kyrkans gemenskap ett verkligt hem. Här kan hela mänskligheten och alla strävanden fullkomnas och därför behöver inte ”ärkeprotestanter” som jag själv omvändas. Jag behövde bara behålla allt sant - allt det goda och allt skönt som jag redan fått - och fullkomna resten. Att bli fullt ”ortodox” - rätt tillbedjan och tro - är att bli mer urluthersk, karismatisk och med större kunskapsdjup i; Skrift, historia och tradition. Att komma hem är att bli än mer vad du var tänkt att bli. ”Soli Deo gloria”!
I katolicismen finns fullheten, men buren i lerkärl. Kärl som sista tiden visats ibland vara riktigt sprukna och fula. Fulhet är tyvärr ett katolsk kännetecken. Gud lovade inte syndfrihet till Petrus (ledaren som förnekade vår Herre), Paulus (bödeln som trillade av hästen) eller Judas (kassören som hängde sig). Men mitt i all fulhet; lyser Han som är Skönheten, Sanningen, Rätten, Kärleken och Läkemedlet upp tillvaron. Herre till vem skulle vi gå; vi ser att Kyrkan har det eviga livets ord (OBS; inte identiskt med Uppsalas 25år gamla dito). Kom och uppfyll alla kristtrogna med detta ORD och gör oss till ett BORD! Maranata; Kom Herre Jesus snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
