KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del XI ÄKTENSKAPSVIGNING

ÄKTENSKAPSVIGNING
lk 337-350, 456-460; KKK 1601-1666 och 2201-2233 sammanfattade; äktenskapet är Guds speciella kallelse till kärlek. Detta sakrament är ett tecken för Kristi förbund och trohet till Kyrkan. Kristna äktenskap ingås genom att döpta myndiga personer fritt och med rätt intention lovar inför Gud att leva med varandra tills döden skiljer dem åt.

I vårt moderna samhälle har nog inget degraderats såsom äktenskapet. I västkulturen efter 1968 ses det som en allmän mänsklig rättighet att få leva ut sin sexualitet, med vem man vill, hur ofta man vill, hur man vill samt när man vill. Detta är en helt naturlig utveckling av att religion inte längre har något större inflytande. Seden att gifta sig och byta partner eller sambo - som man byter kalsonger - även inom kristenheten är så chockerande att det knappt går att skriva om på ett balanserat sätt.


ÄKTENSKAP OCH OUPPLÖSLIGHETSPROBLEMATIK
lk 338, 344, 346-348, 495; KKK 1625-1629, 1640 och 1649 sammanfattade; om äktenskapet är sakramentalt, varar detta gudomliga sammanfogande hela livet. Ingen människa kan skilja dessa vigda kristna åt, men samlivet kan upphöra.

Kyrkans hållning för det kristna äktenskapet har tre viktiga delar; det ger enhet, är oupplösligt samt skall vara naturligt öppet för nytt liv. Äktenskapet är också grundfundamentet i varje civilisation, så denna dogm påverkar varje person och hela det sociala livet. Eftersom det jordiska livet är en skola inför evigheten, så har det äktenskapliga livet också betydelse inför evigheten och för Kyrkan; se Upp 19:7-9, om lammets bröllop. Kyrkan ser/har alltid sett äktenskapet sakramentalt, om två vuxna kristna personer ger det till varandra i frivillighet
¹

I Bibeln finns den ursprungliga läran nertecknad i bl.a. Mark 10:9-12; ”De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt...
Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare...”.

Se också 1 Kor 7:10; ”...en hustru får inte lämna sin man – men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen...”; 7:39;” En kvinna är bunden så länge hennes man lever...”; och se även Ef 5:25-33, där ordet ”hemlighet” (gr. ”mysterion”) är detsamma som sakrament (gr.”mysterion”). På grund av det som Jesus lär här i Skriften och i trohet mot Honom, ser därför Kyrkan det äktenskapliga sakramentet som oupplösligt; om kriterierna² är helt uppfyllda. Då använder Gud t.o.m. våra kroppar till att förmedla nåd. Om kriterierna inte är uppfyllda kan äktenskapet ogiltigförklaras (=nullifieras³), eftersom det inte var ett giltigt äktenskap. Annars gäller för alltid att alla kristna får inordna sig - i trohet och kärlek - under Kristi egna ord i Matt 19:6; ”vad Gud har fogat samman, kan ingen människa skilja åt”. Inte ens Kyrkan har fullmakt att lösa personerna från detta löfte, för hon har aldrig haft fullmakten och kommer aldrig få den.

1 Det behövs alltså ingen präst, vigningen är giltig när två döpta makar (av olika kön – om nu någon skulle tvivla på just detta) ger varandra löftena. Men det nutida normala förfarandet för det sakramentalt äktenskap är att det sker inom Kyrkans ram och med präst och ytterligare 2 vittnen.

2 Se i KKK 1625-1629.

3 Nullifiering innebär att de rätta förutsättningarna inte fanns från början, t.ex. att någon av parterna inte ville ha barn eller att de var tvingade in i äktenskapet eller var omyndiga. Gud upplöser och förbjuder vissa äktenskap i t.ex. 1 Mos 21:14 och 5 Mos 7:3.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del X CELIBAT

lk 192, 334, 342; KKK 922-933, 1579-1580 och 1618-1620 sammanfattade; i Kristi efterföljd har några en speciell kallelse att leva celibatärt, för att bättre kunna tjäna Gud och Guds rike.

Chesterton skrev apropå prästers kyskhet; en kristen man avstår från 999 kvinnor och en präst avstår ifrån 1000. Den kristna kallelsen är alltså inte att ha sex med så många som möjligt, för att generna ska spridas maximalt. Alla kristna har en kallelse till kyskhet… En del av människans kallelse är förvisso att uppfylla jorden, se 1 Mos 1:28. Ingen torde väl anklaga katolikerna, för att ligga i lä i det uppdraget. Genom historien har dock otaliga människor helt valt bort det äktenskapliga livet, för att kunna hänge sig allt intensivare åt Gud. Så gjorde de judiska leviterna¹, Jeremia se Jer 16:1-4, Qumransekten², Guds Moder, Jesus³ samt flera av de första apostlarna, om inte alla⁴. Kyrkan behöll denna levnadsform och prästen är i sin vigning speciellt bunden till sin Kyrka. Celibatära präster kan tjäna fullt ut och ägna all tid åt Kyrkan. Celibatet är en stor gåva till Kyrkan och det har gett Kyrkan och Kyrkorna enormt många arbetsfördelar. Princip om prästcelibat är dock inte ”heligt oföränderlig”, men var praxis tidigt⁵ i bl.a. koncilierna i Elvira 306⁶, Ankyra 314⁷ och Neocesarea 314⁸.

Jesus betonar de andliga fördelarna av celibatet, se t.ex., Matt 19:12¹⁰;

”Det finns sådana som är utan kön från födelsen och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”.

Se också vidare hos St Paulus i 1 Kor 7:8; ”Till de ogifta och till änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir vad de är, liksom jag.” och 32f;

”Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags.”

Celibatet är inte en väg för alla, men t.ex. klosterlivet är en väg där urkyrkans liv utifrån Apg 2:42-47 renodlades. Celibatet är en väg för minoriteten, vilka vill överlåta sitt liv och ingå ett intimare förbund med den store Celibatären. Det ska dock nämnas att flera kyrkliga präster kan leva i äktenskap, dels i flera orientaliska riter¹¹, men också i den västliga romerska. Celibatet är ingen dogmfråga, utan praxis. I Sverige finns flera präster som är gifta och sakramentalt vigda. Alla präster måste inte leva celibatärt! Kanske det i framtiden kommer att se annorlunda ut med ännu fler gifta präster. Men det innebär i så fall också att det kommer att finnas fler prästfruar att förbarma sig över. För det kan inte bara vara enkelt att leva gift med en som vigt sitt liv till Kyrkan. Om ingen tror mig, titta i skilsmässostatistiken för gifta svenska präster eller prästinnor.

1 Celibat syns redan vid Sinai i 2 Mos 19:15, också i 1 Sam 21:4ff, kanske även mellan raderna i Luk 1:7ff.

2 Se även JOSEFUS De judiska krigen 2:8:2 och FILON Hypothetica 11:14 för judiska antika beskrivningar om celibatets höga anseende i antikt judiskt miljö.

3 Om Gud är sexualitetens upphov och Han levde celibatärt, borde detta säga Kyrkan någonting!

4 Det verkar t.ex. troligt att även St Petrus och hans fru levde seperat efter det att St Petrus blev apostel, se Luk 18:29f tillsammans med Luk 18:28. Se HEID, Celibacy in the early church. Se också om celibatet i Jes 56:3f; 1 Tim 5:9ff - speciellt om löften i v12 - och Upp 14:4.

5 Se St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 14:2 (J118); ORIGENES Kommentar över 3 Mos 6:6; Predikan över 4 Mos 23:3 och TERTULLIANUS De Monogamia 8:4 (J381). Om celibatets höga anseende i urkristen tid se även St IGNATIOS Brev till smyrnierna 13:1; Brev till Polykarpos 5:2; St POLYKARPOS Brev till filipperna 5:3 och St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 15:6 (J119).

6 I kanon 33 finns ett dekret om att ämbetsbärare efter vigning ska avhålla sig från sexuellt samliv, annars avsätts de. Se i SPB I, s156.

7 I kanon 10 finns ett dekret om att diakoner, efter vigningen, inte kan gifta om sig. Se i SPB I, s166.

8 I kanon 1 finns ett dekret om att presbyter inte kan gifta sig. Se i SPB I, s169.

9 Pedofilskandalerna har gjort mycket ont, speciellt för de drabbade. Och omvärlden har fått nytt bränsle på den antikatolska glöden. Pedofilskandalerna är mycket komplex och sorglig, men mycket grundar sig i några anglosaxiska prästers ohejdade homosextolerans. Övergrepen skedde på unga tonårspojkar. Grundproblematiken är därför liberalismen omkring 6.3.3.3. och inte celibatets vara eller inte vara.

10 Läs också sammanhanget. Matt 19 handlar om äktenskap och fruktsamhet och celibat. Se speciellt 19:16f, 20f. Den rike fromme mannen får en ”klosterkallelse”, för att mer hängivet kunna följa Kristus. Och lärjungarna levde i celibat, se 19:27-29; ”lämnat allt inklusive barn”.

11 De orientaliska riterna är de som har sitt ursprung i öst. I dessa är det inget problem att vara präst (men dock inte biskop) och gift. Endast i latinsk rit i väst, är det oftast praxis att präster lever celibatärt.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del IX ÄMBETEN

lk 12, 167, 176, 179, 183-187, 322-336, 430; KKK 3, 77, 95, 552-553, 860-862, 873-879, 893-896, 1119, 1536-1600 och 2034 sammanfattade; utan läroämbete består inte Kyrkan, Skriften eller Traditionen. Kyrkan är av Kristus hierarkiskt ordnad från begynnelsen. Apostlar fick kallelsen att förkunna den kristna tron för alla i hela världen. Apostlarna var dödliga och vigde därför noggrant biskopliga efterträdare, så att apostolisk förkunnelse bevaras till tidens slut. Kristus utvalde till det särskilda prästadömet 12 män, som vigde efterträdare vilka vigt präster att förrätta mässoffret. Den vigda tjänsten tas emot som en outplånlig prägel och ger makt att handla å Kristi vägnar.

I Sverige är det - förutom svenska kyrkan - tunnsått med episkopala samfund, men detta ämbete är inte bara en ”kvarleva” från urkyrklig tid¹. Biskopsämbetet har alltid burit Kyrkans tro och liv, för Gud handlar med sitt folk framför allt utifrån hierarkiska mönster. Tradition, Skrift och offer har alltid flätats ihop med ”ämbete”, även på GT:s tid med översteprästlig hierarki. Kyrkan övertog judiskt prästämbete och lät två prästämbete finnas samtidigt; det tjänande vigda ämbetet (biskop och präst) och de döptas allmänna prästadöme.

Apostlarnas efterträdare biskopar nämns i t.ex. Fil 1:1c; 1 Tim 3:1ff; Tit 1:7a samt 1 Petr 2:25c. Vid en grundligare genomläsning är det mycket svårt att inte se hierarkisk ämbetsstruktur i hela NT och hela GT. Ett tydligt bibelställen som pekar på den särskilda hierarkin är följande²; Joh 20:21f - jämför gärna med 1 Mos 2:7 - vilket innebär att Gud gör en nyskapelse. Hierarkin har ett tydligt gudomligt ursprung i Joh 20:21f;

”…som Faders har sänt mig sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade; Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är de bundna.”.

VIGNINGSSUCCESION

Succesion beskrivs redan i GT, t.ex. 4 Mos 16:40; ”en obehörig, en som inte är av Arons släkt, aldrig får komma inför Herren och tända rökelse, för att det inte skall gå som det gick med Korach och hans menighet.”³; 4 Mos 20:26ff; ”Ta av Aron hans dräkt och klä hans son Elasar i den.”⁴. Succesion förutsätts också i NT.⁵ När en apostel dog, vigdes nya biskopar i deras efterföljd. Apostlarna hade en särställning bland biskoparna, men efterträdarna hade en stor del av apostlarnas auktoritet. Se 2 Tim 2:2 som vittnar om det tjänande ämbetet; ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.”. Se också att apostlaskaran inte är begränsad till de tolv, eftersom 15 personer⁶ kallas apostlar i NT. Apostlaauktoriteten är grunden för biskopens auktoritet, som hämtar sin legitimitet i apostlaauktoriteten⁷.

Luthersk kyrkligheten i Sverige - och anglikansk - är världsunik, i det att prästen har kvar en stor del av den gamla - medeltida och urkyrkliga - rollen.⁸ Anglikaner har inte giltig vigningssuccesion⁹, men dock en vigningslinje. Vigningslinje finns förmodligen även i Sverige och därmed innehar hon en speciell ställning i protestantismen genom prästvigning med biskopar med ”en viss apostolisk succession”.¹⁰ Svensk kyrklighet ser alltså ofta praktiskt - dock ofta inte dogmatiskt - vigningar som sakrament, jämför Apol 13, s223. Men giltigheten är fortfarande ett frågetecken. Ingen vet säkert om giltigheten av 1500-talets svenska vigningar, men frågan som måste ställas är om detta uppror var/är i linje med kyrklig intention och tro? Luthersk ämbetssyn kan på pappret se katolsk ut, men hur är praxisen?

PRÄST

Präster har funnits sedan begynnelsen, se 1 Mos 4:3; 14:18. Guds folk har alltid haft avskiljda personer, för en speciell tjänst i Guds tempel. Judiska präster fanns först hos de förstfödda familjefäderna som hade detta uppdrag - därefter under en mellanperiod Leviterna¹¹ - och sist den ”förstfödde” Jesus Kristus med hans biskopar. Ett hierarkiskt och prästligt drag finns genom hela Skriften, eftersom ingen lever bland Guds folk i ensamhet. Prästerskap beskrivs i GT; se 3 Mos 8; 2 Krön 19:11; ”Översteprästen Amarja skall leda er i mål som rör Herren” samt Mal 2:7; ”Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud.”. Kyrkan övertog prästrollen och ett hierarkiskt tjänande ämbete. Gud kallar män till prästtjänsten och han använder Kyrkan som det synliga medlet för att bekräfta kallelsen. Ingen är då präst av egen kraft eller förmåga. Prästen handlar i Kristi namn och kraft, så att ingen ska berömma sig. Att förkasta detta sakrament och denna rit är i motsats till hela traditionen och Skriften. Kyrkans tro på prästerskapets särskilda roll - och därmed också som en del av det som konstituerar den synliga Kyrkan - finns omvittnat i hela NT. Prästämbetet¹² är Guds gåva till Kyrkan genom apostlarnas arvtagare; biskoparna. Kristus kom inte för att upphäva GT, utan för att uppfylla och fullkomna utifrån Matt 5:17. Offermåltiden innehåller det nya universella förbundet, vilket prästen är vigd för att tjäna. Se om levitiska offer och om hednafolkens kommande präster i Jes 66:21; ”Även bland dem skall jag välja präster och leviter”. Präster ordineras i t.ex..¹³ Matt 18:18; Apg 13:2 och 1 Tim 4:1;

”Ta vara på den nådegåva du har, den som du fick när profetior utpekade dig och de äldstes råd lade sina händer på dig.”¹⁴

Se även Tit 1:5-9;

”och tillsätta äldste i varje stad efter mina anvisningar…hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna”.

1 En del kristna vill invända mot hierarkiska drag, som traditionstrogna kyrkor övertagit från urkyrkan, eftersom de inte finner stöd för en sådan hållning i Skriften. När det i NT inte skrivs mycket om t.ex. biskopar, beror det inte på att detta ämbete inte fanns, utan för att alla i Kyrkan hade samma självklara arv. Detta på samma sätt som denna bok inte tar upp de kristologiska stridigheterna, eftersom jag förutsätter att läsaren har samma syn som författaren. Argument ur tystnaden, ”argumentum ad silentium”, är aldrig giltigt. Fröna till det tredelade ämbetet finns absolut redan i NT.

2 Se även 1 Mos 22; 27:15; 31:54; 46:1; 2 Mos 13:1-2; 19:22; 24:5; 29; 40:13-15; 3 Mos 8:6ff; 22; 4 Mos 3:1-12; 8:6ff; 5 Mos 18; 1 Kung 8; 2 Krön 35:3; Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Matt 10:1, 40; 16:15ff; 28:18f; Mark 10:43ff; 16:15ff; Luk 10:16; 20:29ff; Joh 14:26; 16:13f; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; 1 Kor 4:1, 14-16, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; Tit 1:5, Jak 5:14 och 1 Petr 2:9.

3 Jämför Jud 3-12 med 4 Mos, kap 16.

4 Se också 2 Mos 30:19; Hes 43:19; Ps 109:8 och 1 Mack 10:20.

5 Se Apg 1:12-26 och Hebr 5:4. Se fler ämbete med kontinuitet; Mose stol i Matt 23:2-3 och Apg 23:3-5 och Davids tronarvinge i Ps 89:4; 132:11ff; Jes 9:7 och Jer 33:17. Se även 2 Kung 2:13.

6 Mattias, Barnabas och St Paulus räknas också till apostlaskaran.

7 I apostlarnas uppdrag låg också att vara vittnen till uppståndelsen och auktoritet att skriva helig skrift, samt urgrunden för Kyrkan. Dessa tre uppdrag förs alltså inte vidare, men det som förs vidare är bl.a. läroauktoriteten och vigningsuppdraget. Apostlarna är hörnstenarna som biskoparna bygger vidare på.

8 Så är det inte i t.ex. Tyskland eller i det protestantiska USA. Där skulle det vara omöjligt att kalla pastorn för präst eller se prästämbetet sakramentalt (även om till och med Calvin såg vigningen som ett sakrament – se Institutes IV:18:28). Sverige är unikt i att de inte vigt egna; se SKB, s352.

9 Leo XIII:s Brev 1896 i ES1963-1966 ogiltigförklarade anglikanska vigningar. Rätt form, materia och intention är grunden för sakramenten. Påven menar att dels formen var defekt i anglikansk rit, med ändrad ordalydelse vilket gav ofullständighet efter 1550. Dels menas intentionen vara defekt, då anglikaner inte har intentionen att göra vad Kyrkan gjort, gör eller kommer göra.

10 Det finns förmodligen en enhetlig vigningslinje tillbaks till apostlarna. Men Rom ser kanske inte att Svenska kyrkan har en giltig succesion. Det berättas från mycket pålitliga källor att vid en vesper i full pompa och liturgisk ståt i Petruskyrkan, frågade dåvarande lutherska ärkebiskopen Hammar Johannes Paulus II om detta gemensamma liturgiska firande innebar att påven erkände ”svenska” ämbeten. Påvens blixtsnabba svar lär ha varit; ”betyder detta att ni godkänner mitt”.

11 Pga guldkalven instiftas ett nytt förbund, se 4 Mos 3:12; 8:14-19.

12 Präst nämns i t.ex. Apg 14:23 (gr. ”presbytérus”) och diakoner/diakonissor utses i Apg 6:6. Dessa tre ämbetesgrader vilka Kyrkan växer fram under är fortsättningen och fullbordandet av gamla förbundet.

13 Se också 2 Mos 29, speciellt vers 21, 44f; 3 Mos 22; 4 Mos 1:48-53; 3; 5 Mos 18; 2 Krön 26:14-21 (speciellt v18); Jes 56:3-8; 66:18ff; Mal 1:11; Apg 1:2, 8, 15-20 (succesion); 2:3f, 33; 15; Rom 1:5; 1 Kor 3:9; 4:1, 21; 12:28; 2 Kor 5:20; Ef 2:20f; 1 Tim 5:22; 2 Tim 1:6; 1 Petr 2:9 och 1 Joh 4:6.

14 Handpåläggning är judisk (Tos. Sanhedrin 1:1) och urkyrklig form för vigning som ger en särskild nådegåva; ”character indelebilis”.

Är den uppståndna kroppen immateriell?

Frågan kan tyckas märklig men har sin utgångspunkt i en längre tids diskussion mellan personer som står mig nära. Min analys av diskussionen är att det som skiljer de båda personernas ståndpunkter åt är huruvida den uppståndna kroppen är immateriell eller inte.

Frågan är alltså inte om vi kommer att uppstå och få förklarade kroppar, utan vad som kännetecknar dessa kroppar.

Det är alldeles uppenbart att Kyrkan aldrig någonsin ansett att kroppens uppståndelse skall tolkas som likens uppståndelse, utan som den integrerade mänskliga personens uppståndelse, med kropp och själ. Jag nöjer mig med att konstatera att det går att finna otaliga kyrkofäder som konstaterar att det inte är fråga om likens uppståndelse (sök på "resurrection of the body" på newadvent.org för otaliga referenser). Kyrkan har alltid sett människan som en integrerad enhet, aldrig som en kropp med en själ eller en själ med en kropp. 

Detta är också innebörden i ett par citat ur Ratzingers bok Introduction to Christianity, som, tagna ur sin kontext, tycks säga motsatsen. Citaten lyder:

p. 349: “It now becomes clear that the real heart of faith in the resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of bodies, to which we have reduced it in our thinking; such is the case even though this is the pictorial image used throughout the Bible.” 
p. 353: “The foregoing reflections may have clarified to some extent what is involved in the biblical pronouncements about the resurrection: their essential content is not the conception of a restoration of bodies to souls after a long interval…” 
pp. 357-358: “To recapitulate, Paul teaches, not the resurrection of physical bodies, but the resurrection of persons…”

Kontexten som dessa citat är tagna ur och i vars ljus de måste förstås är en diskussion om det förkastliga med den dualism som separerar kroppen och själen. T ex skriver han tidigare i boken (en annan upplaga, därav olika sidhänvisningar)

The biblical train of thought, on the other hand, presupposes the undivided unity of man; for example, Scripture contains no word denoting only the body (separated and distinguished from the soul), while conversely in the vast majority of cases the word soul too means the whole corporeally existing man. (Ratzinger, ibid., p. 270) 

The awakening of the dead (not of bodies!) of which Scripture speaks is thus concerned with the salvation of the one, undivided man, not just with the fate of one (so far as possible secondary) half of man. It now also becomes clear that the real heart of faith in resurrection does not consist at all in the idea of the restoration of the body, to which we have reduced it in our thinking ... (Ratzinger, ibid., p. 270)

Den intresserade hänvisas till denna sida, som tar upp många fler exempel  för att klargöra i vilken kontext ovanstående citat måste förstås.

Åter till frågan om karaktären hos våra uppståndna, förklarade kroppar. Följande kan konstateras (taget bl a härifrån):

1. Vi kommer uppstå med våra egna kroppar, eftersom allt annat motsäger vår syn på människan som en integrerad enhet
2. Liksom allt skapades fulländat så kommer även våra kroppar att uppväckas till fulländning
3. Våra uppståndna kroppar kommer att skilja sig från våra jordiska kroppar genom att de kommer att vara odödliga

Alltså kännetecknas våra uppståndna kroppar av identitet, fullhet och odödlighet. Detta kommer gälla alla, både förtappade syndare och helgon. För helgonen kommer detta medföra evig salighet medan det för de förtappade kommer innebära evig förtvivlan, eftersom de kommer söka och önska sig döden men aldrig kunna nå den.

De saliga kommer även kännetecknas av följande:

• Oförgänglighet ("impassibillity"), vilket innebär att vi inte kommer att kunna känna smärta och obehag. Skillnaden mellan de saliga och de förtappade är just denna egenskap, då båda kommer att vara oförgängliga i betydelsen oförruttnade ("incorruptible").
• Förhärligade ("brightness" eller "glory"), alla med olika grad av härlighet, enligt Paulus (1 Kor 15:41-42).
• Rörlighet ("agility"), då kroppen inte längre kommer att vara ovillig och svag, utan omedelbart och fullkomligt kommer lyda själens ingivelser 
• Subtilitet, vilket innebär att kroppen blir fullständigt underställd själens herravälde. Kroppen deltar i själens mer perfekta och andliga liv till den grad att den blir lik en andlig kropp. Jesu förmåga att gå genom väggar är ett exempel på detta karaktärsdrag. Ingen kommer längre lida av att anden vill men att kroppen är svag. 

Innebär då detta att kroppen blir en andlig, icke-materiell kropp?

Det kan omöjligt innebära detta eftersom det skulle innebära att det inte längre skulle vara fråga om samma kroppar (identitet), eftersom våra kroppar är materiella.

Det faktum att våra kroppar blir fullständigt återställda motsäger även det tanken att våra kroppar skulle uppstå enbart andliga och icke-materiella. Anledningen är att vi är skapade som integrerade människor med materiella kroppar, därför kan vi inte uppstå som något annat än integrerade människor med materiella kroppar.

Ytterligare ett starkt argument emot att de uppståndna kropparna skulle vara andliga i betydelsen immateriella är att de förtappades kroppar också uppstår, men utan de "förandligade" egenskaperna. De kommer lida, gråta och skära tänder i all evighet.

Att våra kroppar i sitt förklarade tillstånd kommer att vara annorlunda än vad de är nu beror alltså på att de kommer att vara fullständigt återställda och (förhoppningsvis) förhärligade. Skulle de inte vara materiella skulle de alltså inte vara uppväckta till sitt fulländade tillstånd och inte heller till samma kroppar som dem vi har nu.

I o m att de uppväcks till sitt fulländade tillstånd så faller även alla invändningar med innebörden att embryon skulle uppstå som embryon och åldringar som åldringar etc.

Allt gott! 

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VIII MÄSSOFFER

lk 120, 271, 275, 280-281; KKK 1182, 1323, 1330, 1359-1372, 1552 och 1566 sammanfattade; korsets offer har aktualitet och fortbestånd i alla tider genom mässoffret. Kristi offer blir oblodigt närvarande och verksamt i varje mässa.

Offerperspektivet i katolsk och ortodox kyrklighet är kanske det mest svårsmälta för svensk kristenhet och därför blir detta avsnitt långt. Offer har alltid funnits, ända från begynnelsen1. När förbund instiftades i GT slöts de med djuroffer, se t.ex. 1 Mos 15:10; ”Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra”. Därefter gick parterna mellan kroppsdelarna, för att förtydliga vad som händer om avtal bryts. Se också 2 Mos 24:5, där offer återigen sker före Sinai och givandet av den mosaiska lagen. Det största försoningsoffret innebär att Kristus ger sig själv, för att vi ska få.

OFFERPERSPEKTIVEN ÄR FULLBORDADE
Kristus kom ju inte för att upphäva GT eller offerkulten, utan för att fullkomna. Golgata kan inte ha satt punkt för alla offer, utan var det kompletta och perfekta offret. I t.ex. Hebr 7:27 begränsas offerperspektiven endast utifrån ett mänskligt judiskt perspektiv. Blodiga djuroffer är historia, men judiska offer pekade framåt mot och fullkomnades i Kristus. Kyrkan har ett offer som ständigt pekar bakåt mot Kristi offer. Skriften och historien blir full av offerperspektiv, om vi läser GT utifrån NT och ser att NT helt vilar på GT och är fullkomningen. Det finns en person, där judendom och kristendom möts!

GT:S BAKGRUND
Syndens konsekvenser medförde att offret och offerpräster var självt en otroligt viktig del av judendomen, se t.ex. 3 Mos 21:8; ”…hålla honom helig, ty han bär fram din Guds mat.”. I GT fanns överstepräst, offerpräster (män av Levi stam) och det allmänna prästerskapet (alla judar). Det nya är inrättat på ett likartat sätt. Kristus är översteprästen3 och det finns offerpräster och ett allmänt prästerskap (de döpta).
Offer hade många funktioner i judendomen. Först fanns förbundsoffer i tabernaklet eller tempel, vilka var både blodiga (djuroffer4) och oblodiga (bröd och vinoffer i 3 Mos 2, 7:11-18; 2 Sam 6:17-19; 1 Krön 16:2f). För det andra finns sedermåltiden (2 Mos 12) vid påsk, som innehöll lamm - vilket även betecknades Guds lamm - och även ojäst bröd, vin och bittra örter. För det tredje fanns också offer på den stora försoningsdagen (Jom Kippur, 3 Mos 16), vilket utplånades folkets synd under året. Alla dessa offer5 pekar fram mot korsfästelsen och eukaristin. Hela ceremoniallagen med alla offerriter och identitetsskapande ritualer syftar fram till Kristus och har sin källa och fullkomning i Honom, se t.ex. Gal 3:15ff.
Mänsklighetens påverkan av Kristi offer hade inte sitt slut på Golgata, se Mal 1:11; ”...överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn stort bland folken, säger Herren Sebaot.”. Kristus skulle offra som Melkisedek - se Gen 14:18 - vilket blir tydligt i den största kristologiska psalmen; Ps 110:4b; ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd”. Läses Mal 1:11 och andra GT-ställe i NT:s ljus6 får det sin fullkomning i mässoffret.

NT:S FULLKOMNING
Kristus deltog i tempelceremonierna, men efter försoningsoffret på korset kom de första judekristna att oftast enbart delta i de oblodiga ceremonierna och firade sedan eukaristin själva.7 Kristus upphävde inte offerkulten8, utan fullkomnade den (Matt 5:17) och se
även Matt 5:23; ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret…” och Mark 1:44; ”…visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt.”. Kristus föddes som jude och dog som jude.
Judarnas ceremonier innehöll två delar. Först offrades djur som frambars i templet. Kristus är påskalammet som offrades en gång för alla och därför offras inte djuroffer längre. Det sanna påskalammet har instiftat en ny oblodig liturgi som fullkomnar alla förbunden och påskens uttåg. För det andra frambars blodet från de judiska offren i templets allra heligaste. Kristus frambär detta offer till Fadern9 varje gång en mässa firas, men det kroppsliga blodiga offret återupprepas inte. Korset - eller Golgatas offret - försonade mänsklighetens synd och överbryggde avgrunden mellan människa och Gud och öppnade himlen för människan. Mässoffret är inte ett nytt golgataoffer, där Jesus offras igen och återigen varje mässa. Han lider, korsfästs och dör inte om och om igen, se Hebr 9:25f;
”Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger...Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv.”.
Istället är mässoffret ett helt oblodigt närvarandegörande av samma offer eller en återrepresentation10 av det offer som ständigt frambärs till Fadern. Kyrkan har aldrig lärt att mässoffret är en upprepning, utan mässoffret är en närvaro vid korsets enda offer. Detta är en nödvändighet om GT:s profetior och ceremonier skulle bli fullkomnade. Därmed är det enda evigt giltiga offret på korset - vilket hände en gång - ånyo oblodigt närvarande i brödet och vinet11 och frambärs till Fadern. Det är genom offerprästerna - vilka är Guds redskap och som representerar Kristus och även folket - som Gud återigen väljer att bli konkret närvarande i bröd och vin vid varje mässa. Detta enda offrets effekt fortsätter därmed genom hela historien, även in i mässan. Kristi offer behöver appliceras i våra liv, men allt flöder från Golgata, är relaterat till Korset och har sitt mål i Kristi offerdöd. Så i varje mässa är det samma överstepräst, offerlamm och offergåvor som fanns uppå korset. Mässoffret kräver precis som judarnas offer; präst, altare och offergåva. Översteprästen Kristus är den som offrar och offras och gör offret närvarande. Korsoffrets effekter kommer t.o.m. att fortsätta in i evigheten, därför att detta offer går utöver tid och rum. Se Upp 5:6, 12a och 13:8, där lammet ses som slaktat och därmed får offret följder som varar in i evigheten.
För fler bibelställen om mässoffret, se t.ex.12 Matt 26:28f; ”…förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”, vilket hänvisar till offer och speciellt de gammaltestamentliga offren.13 Här säger Kristus också att Han nästa gång skall dricka med lärjungarna i sin Faders rike.14 Se även vidare i Luk 22:19f; ”Detta är min kropp som offras för er”, vilket visar att Kristus ger oss just den kropp som offras på Golgata, se lk 280. Läs också Rom 15:16 där Paulus framställs som tempelpräst = gr. ”prosphora”, vilket är en offerframbärande prästroll. Läs också 1 Kor 5:7f, som beskriver Kristus som ett slaktat påskalamm som är högtidens ”mittbröd”. Se vidare i 1 Kor 10:16ff, där det talas om att brödet ger gemenskap med Kristi kropp, liksom israeliternas ätande av offren gav gemenskap med offeraltaret. Vidare i 1 Kor 11:25 talas det återigen om förbundsblodet. I 2 Kor 5:18b skrivs om att Paulus är i försoningens tjänst, alltså prästtjänsten. Se också Ef 5:2; ”…och utelämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.”. Hela Hebreerbrevet är ett enda stort offerperspektiv. Se t.ex. Hebr 2:17, där överstepräst syftar på offer och pekar bakåt mot de GT:liga offren och vidare 7:1-25, speciellt vers 17 och 24f, där Kristus sägs för alltid behålla sitt prästämbete. Vidare i Hebr 8:1-6, utmålas Kristus som en präst som förrättar tjänst i himlen och offrar. Se också Hebr 13:10-15;
”Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta.”...”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

KYRKOFÄDERNAS OFFERLÄRA
Kyrkohistoriska citat, som belyser mässoffret är otroligt många och extremt tidiga. Om vi först citerar från de apostoliska fäderna, Didache 14:1; ”På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd...efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent.” Se även 1 Cl 36:1; 40:2, 4 och 41:2;
”Han har ju tillsagt att offren och tempeltjänsten inte ska utföras godtyckligt och planlöst, utan vid fastställda tider och stunder...De som så vid föreskrivna tider förrättar offren åt honom är välbehagliga och sälla...”
Här är det den levitiska offertjänsten som beskrivs, men detta syftar fram på eukaristin i nästa textavsnitt i 44:4; ”Ty vi begår inte någon liten synd om vi från biskopsämbetet avsätter dem som oklanderligt och värdigt har framburit gåvorna.”. Se också St Ignatios i brevet till efesierna 5:2, där altare nämns.
De följande kyrkofäderna på 100-talet är på samma linje som de apostoliska fäderna. St Justinus Martyren, skriver apropå Mal 1:11; ”offret som offras överallt till Honom genom oss hedningar, är det eukaristiska brödet.”.15 St Irenaeus skriver, översatt från SPB I;
”När han [Jesus, min anm.] visade sina lärjungar hur de skulle frambära offer av sin skapelse...det nya förbundets nya offer. Detta är det offer som kyrkan har tagit emot från apostlarna och i hela världen frambär som förstlingsoffer till Gud som ger oss föda. Om detta har Malaki…förutsagt... [citat Mal 1:10]...Det framgår helt tydligt av detta att det första folket skall upphöra att offra åt Gud, medan det överallt skall frambäras ett offer som är rent, och att hans namn blir förhärligat bland folken”
”Offren som sådana har alltså inte avskaffats. Det fanns offer där, det finns också här, offer hos folket, offer också i kyrkan. Det är enbart arten som har förändrats...”.16
St Hippolytes skriver på tidigt 200-talet också i den apostoliska traditionen 4:13; ”Och vi ber dig att sända din helige Ande över din heligas kyrkas offer.”. Och för den som vill ha mer information finns det naturligtvis ännu mer material17.

MÄSSOFFERSAVRUNDAN
I slutändan är mässoffrets innersta mening lösningen på livets största gåta, alltså lidandets problem. Kreeft skriver på sidan 212 i Guds tårar; ”Nattvarden är lösningen på lidandets problem. Den gör lidande till offer.”. I detta mysterium finner vi kraften att stå mot det onda, ta på oss lidandet och däri få betrakta universums stora hemlighet; mysteriet att Guds sår är offret som besegrar all ondska, allt lidande samt all död. Universums största tragedi - att vi dödade den odödlige - förvandlades till eukaristi. Nederlag blir en ”eukatastrof”, som vinns genom död och uppståndelse. Guds tårar, omvandlar det som sårar. Alltings Herre finns närvarande och förklädd i formen av ett litet oansenligt vetestycke. Vi kommer aldrig att förstå exakt hur Kristus finns närvarande där, men Kyrkans samlade erfarenhet är att all Helighets ursprung och fullkomnare finns där. Han finns hos oss konkret med sin mänsklighet (kropp och blod) och gudomlighet (sin själ) mitt inne i Kyrkans centrum. Detta offer sammanfattar allt! Christie eleison!

1 Se 1 Mos 4 (Kain och Abel), 8:20 (Noa), 12:8 (Abraham) samt 26:25 (Isak).
2 Se LUTHER i SA 2: art 2 i SKB, s314. Se också CA 24 och Apol 24 i SKB, s 70-73, 265-288.
3 Se en intressant profetia i 1 Mos 49:8-11, där Juda stam (Davids stam, inte Levi stam) sägs inneha en särställning ”…Han tvättar sin dräkt i vin, sin klädnad i druvornas blod.”. Och se Jes 53.
4 För att bl.a. ”ta kål på” sina egyptiska avgudaläror, slaktades/offrades rituellt dessa ”djurgudar” efter bl.a. Arons uppror med guldkalven (egyptisk gudasymbol för pengar, sex och makt), 2 Mos 32.
5 Se också förbunden, t.ex. med Abraham, som i orienten innehöll offer. Och vid Jom Kippur fanns ett ytterliggare djuroffer som innebar att en getabock fick bära folkets synder till öknen, se 3 Mos 16:21ff.
6 Se t.ex. Joh 6:53-58 och Hebr 6:20-7:4, 17.
7 Undantaget är kanske St Paulus i Apg 18:18; 21:23-26 (jämför med nasirlöften i 4 Mos 6) och 24:17f.
8 Kristus förgör det gamla förbundet (Matt 21:12 och 27:51-54), men fullkomnar offerriterna i sin egen kropp och i eukaristin. Han lyfter det gamla förbundet till en ny nivå, genom sitt lidande, budskap och livgivande död. GT:s offer var temporära. Templet har fullbordats i ”det levande Templet”.
9 Detta utförs i det himmelska templet.
10 Jämför med KKK 1099-1103, där judarnas begrepp ”zakar” tas upp. I påskfirandet återkallas i minnet och återrepresenteras skeendet, mitt bland deltagarna. Jämför också KKK 1363 där närvarandegörandet i mässan tas upp i samband med judarnas närvarandegörande i påskmåltiden.
11 Därav bruket av vitt vin, vilket förtydligar att vinet är en oblodig återrepresentation av Golgataoffret.
12 För er som vill ha ännu mer material se även Ps 116:13; Jes 66:18ff; 1 Kor 11:17-34; Hebr 3:1; 4:14ff; 5:1ff; 6:20; 9:11-17, 24-28; 10:10, 19-22; 1 Petr 2:5b och Upp 6:9; 8:3-5; 9:13; 11:1; 14:1. Läs också KKK 1330, 1367ff och Trient i ES938 och ES948ff. Se även om det nya förbundet i Joh 1-2. Se Joh 1:17, och Joh 2:1ff, där Jesu första underverk beskrivs. Vin är ofta bland judarna en symbol för lagen. Joh 2:5; ”gör det han säger åt er” kan jämföras med 2 Mos 19:8 ”Allt vad Herren sagt vill vi göra.”. Och v6 renhetskrus kan jämföras med 2 Mos 19:10f, med renhet innan Sinai. Se 8 som nämner altare.
13 Se 2 Mos 24:1-17, om förbundsblodet; 3 Mos 7:14, gemenskapsoffrets blod; 14:17; 17:11, blodet är försoning eftersom det är livet; Rom 3:9, 25 och Hebr 9:10 m.fl..
14 Vilket gör att nattvarden får en offerkaraktär (och en eskatologisk dimension). Vi firar måltiden, tillsammans med himmelsk överstepräst, åtminstonde varje söndag. Bakgrunden till detta är judarnas fyra bägare vin som dracks vid påskmåltiden. Till huvudrätten dracks 2:a och 3:e bägaren och det var i den 3:e bägaren som nattvarden instiftades. Jämför med Luk 22:16 och v17, där 2:a bägaren nämns, v20 där 3:a bägaren nämns. Den 3:e bägaren dracks till lammet och kallades välsignelsens bägare (herakah - jämför 1 Kor 10:16). Den fjärde (hallel) dracks sist, efter hallelpsalmerna (Ps 114-118) och var en sammanfattning av måltiden. I Mark 14:26 sjungs hallelpsalmerna, men därefter avbryts måltiden. Först vid korset dricks den fjärde bägaren, se Joh 19:28-30. Först här uppfylls den första kristna påskmåltiden. Så eukaristin slutar på korset (offerkaraktär) och passionsdramat börjar med ”den sista måltiden”. Se vidare i t.ex. HAHN, A Father Who Keeps His Promises: God's Covenant Love in Scripture, kapitel 12.
15 St JUSTINUS Martyren, Dialogus cum Tryphone Iudaeo 41 (J60) och se också 117 (J144a), där återigen offer tydligt tas upp och Mal 1:11 citeras. Se även Apologia prima 62.
16 Ur St IRENAEUS, Adversus Haereses 4:17:5 och 4:18:1f (J232f, men även översatt i SPB I).
17 Börja med att fördjupa dig i följande; TERTULLIANUS, De spectaculis 13; De oratione 6 (J300a); 19:1 (J301); Ad Uxorem 2:8:4 (J320); år 211 i De Corona 3:3 (J367) och De Monogamia 10:1 (J382); ORIGENES Predikan (Hom) över Lev 9-10; 13:3; Adversus Celsius 7 år 248; St CYPRIANUS av Kartago, Brev 16 och 17:2 (översatt i SPB III, s30 och 32); 62:4:14; 63:4-14 (J581-J584); De ecclesiae catholicae unitate 17; St SERAPION av Thmuis, eukaristibön (översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s129); St KYRILLOS av Jerusalem år 350 i, 5:e mystagogiska katekesen (på Sv) speciellt 7-9; St AMBROSIUS, Om Sakramenten 4:27 (på Sv); Enarrationes in Psalmos 21:2; 23:5; 38:25 (J1260); 39:12f; 106:13; St AUGUSTINUS Bekännelser 9:12:32; 9:13:36; De civitate Dei 10:20 (J1745); 22:10 (på Sv); Adversus Iudaeus 9:13 (J1977); Brev 54:2 (på Sv); 98:9; Predikning 227 (J1519, men även översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s124 rad 22); 310 och Quaestionum in heptateuchum 3:57 (J1866).

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VII Eukaristi

SYMBOLISM OCH REALISM
lk 273-288; KKK 1373-1381 sammanfattade; Kristus är helt och fullt verkligt närvarande i nattvarden.

Eukaristin är symbol och därmed närvaro och reéll fysisk boning för Kristus. I det gamla förbundet var inte Guds folk främmande för att Gud fysiskt tog sin boning mitt ibland dem, se 2 Mos 25:8, 22 och Ps 11:4. Men i vissa radikala samfund sågs allt enbart symboliskt eller figurativt, även nattvarden. Detta är fullständigt mot all universell kristen tradition intill 1530. Det är även fullständigt mot Skriftens budskap, se t.ex. Matt 26:26-29, där Jesus tar en bägare (och ett bröd), ber tackbön [”eucharistia”], bryter brödet, ger och säger; tag och drick (ät); DETTA ÄR1 mitt blod (kropp). Han säger också här att Han nästa gång skall dricka med lärjungarna i sin Faders rike.2 Vidare i hela Joh 6 ses Jesus som livets bröd och brödundret tolkas dessutom också som hänvisande mot nattvardens mysterium. Läs speciellt Joh 6:47-63, där det t.o.m. uttryckligen skrivs att vi måste äta3 Kristi kropp. Många lärjungar - nästan alla - blir här upprörda av Jesu lära och lämnar honom. Märk väl att Jesus inte reducerar sin lära enbart symbolisk och bildligt, för att få dem tillbaka.4 Jämför även i 1 Kor 5:7f; 10:14-22, som klart visar ”realpresens”, alltså verklig närvaro. Se också Hebr 13:10-15 och 1 Kor 11:23-29, där St Paulus till viss del återupprepar Matt och tillfogar att detta ätande förkunnar Herrens död. Om någon gör detta ovärdigt, syndar hon mot Herrens kropp och blod och dricker en dom över sig.5

KYRKOFÄDERNA
Det finns många historiska texter bevarade om den urkyrkliga läran och utövandet av det kristna nattvardsfirandet. Det är en ganska mångfacetterad bild som lyser fram hos de gamla fäderna. Eukaristin ses som bl.a. reskost, odödlighetens läkemedel, tacksägelse, offer, enhetstecken, välsignelse, delaktighet, avbild och framför allt som Kristi kropp och blod.6 St Ignatios skriver på tidigt 100-tal om doketisterna;
”Från eukaristin och bönen håller de sig borta från, eftersom de inte bekänner, att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött...”7
Även St Justinus Martyren skiljer tydligt nattvarden från ”vanligt” bröd och dryck och kallar det; ”kött och blod av den inkarnerade Jesus.”.8 St Irenaeus skriver;
”...hur kan de vara förvissade om att brödet är deras Herres kropp och vinet hans blod...” ”kalken...och brödet bakat tar det emot Guds ord, och det blir en eukaristi, Kristi blod och kropp...”.9
Det finns extremt många tidiga belägg för att man såg den kyrkliga enhetssymbolen, som något mer än en måltid.10 Fäderna var medvetna om den judiska, kristologiska och paulinska bakgrunden och såg eukaristin som både en gåva från Gud, i att Han ger ut sin kropp och att Gud offrar sig själv för oss, genom det skeende som innesluts i handlandet.11 St Augustinus skriver om enhetens symbol; ”du äter det vi är”. Kristendomen är gemenskap och måltid i sitt innersta centrum, vilket är sprängstoff i vår individualistiska och materialistiska tid.12

1 På arameiska finns inget ÄR, varvid Jesus sade; detta min kropp och detta mitt blod.
2 Vilket gör att nattvarden har en eskatologisk dimension (och en offerkaraktär) Vi ska fira den slutgiltiga festen i evigheten, se Upp 3:20 och 19:9.
3 Grekiskans bokstavliga ord ”trogo” = tugga eller gnaga i Joh 6:54, 56, 58. Det normala ordet för att äta är “phago”. Jämför det eukaristiska ätande med syndafallets ätande i Gen 3. Människan kom på fall genom ätande och Gud ger motgiftet på samma plan (Gen 2:17 - Joh 6:53).
4 Jesu strikta figurativa bildspråk i Joh 10:9; 15:1 kan omöjligt appliceras här.
5 Detta går inte att tolka enbart ”symboliskt”, varken utifrån texternas sammanhang eller utifrån hela den samlade Kyrkans erfarenhet. Detta är absolut fullständigt helt omöjligt.
6 GEBREMEDIN, Fornkyrkans nattvardssyn i KIEFFER Nattvardens teologi, s 26-41.
7 De apostoliska fäderna, St IGNATIOS Brev till smyrnéerna, 7:1. Se också Brev till romarna 7:3.
8 St JUSTINUS Martyren, Apologia prima 66 (J128). Se även Apologia secunda 41 (J135).
9 Ur St IRENAEUS, Adversus Haereses 4:18:4f (J234, men 4:18:4 är översatt i SPB I, s83) och 5:2:2 (J249, men översatt och citerat från PILTZ Se Ansiktet, s180 och HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s57). Se även 4:33:2 (J240).
10 Se vidare på 200-talet i St CLEMENT av Alexandria, Paidagogos 1:6:42:3 (J408); 2:2:19:4-7 (J410); St HIPPOLYTES, Den apostoliska traditionen 26:3; 36:2; fragment över Ords [Prov.] 9:1; TERTULLIANUS, De oratione 6 (J300a); 19 (J301); Adversus Marcionem 4:40:3 (J343) och från år 208-212 i De carnis resurectione 8:2 (J362) och De idolatria 7:1, 3 (J368); ORIGENES, Predikan över Ex 13:3 (J490); Predikan över Lev 9:10; 13:35; Predikan över Num 7:2 (J491); Predikan över Jer 18:13; Predikan över Luk 18 och år 248 i Contra Celsum 8:33; St CYPRIANUS av Kartago, De lapsis 16 (J551); De oratorie dominica 18 (J559) och Brev 53:2-5; 55:9; 63:13 (J583). Under 300-talet har vi bl.a. St SERAPION av Thmuis, Eukaristibön (översatt i Kyrka Gudstjänst Sakrament, s129); St GREGORIOS av Nyssa, Cat. 111; Orat. 37; St ATHANASIOS år 365 i De incarnatione Dei Verbi et contra Arianos 16; St AMBROSIUS, Om sakramenten 4:7, 14-16, 20, 25; Om mysterierna 54, 58; De Cain et Abel 1:5:19 år 375; Kommentar över Ps 118: 26-28 år 388; St KYRILLOS av Jerusalem, 1:a mystagogiska katekesen 7; 3:e mystagogiska katekesen 3; 4:e mystagogiska katekesen 1-9 (alla på Sv); St AUGUSTINUS, Brev 54:1, 4, 7-9 (J1420, men även översatt, s 56-62); Predikan 227 (J1519, men även översatt i HÄRDELIN, Kyrka Gudstjänst Sakrament, s124); 272 (J1524); Enarrationes in psalmos 33:1:10 (J1464) 98:9; De trinitate 3:4:10 (J1652); In Ioannis evangelium tractatus 26:13 (J1824); Guds stad 21:20 m.fl..
11 GEBREMEDIN, Fornkyrkans nattvardssyn i KIEFFER Nattvardens teologi, s 35.
12 Skillnaden mot Feuerbach och ”Wasas reklam” kan inte bli tydligare; ”Du är inte vad du äter.”.

KYRKANS SAKRAMENTALA LIV del VI SPLITTRINGENS KONSEKVENSER

lk 293; KKK 1398-1401 sammanfattade; splittringen är smärtsam. Där redan enhet råder i lära och där sakramenten förvaltas giltigt, som mellan öst och väst, kan interkommunion ske. Där splittringen gått så långt att många viktiga frågor fortfarande skiljer och där prästämbetet saknas - vilket gör sakramenten ogiltiga - kan i dagsläget ingen interkommunion ske.

Splittring ger tyvärr konsekvenser, men Kyrkan ser absolut inte ner på andra Kyrkor och samfund. Kyrkan har dessutom aldrig förkastat den eukaristi som andra samfund firar. Men Kyrkan ser inte nattvarden som ett medel för enhet, utan som målet när vi är enade. Att kommunicera i en mässa är ”till syvendes och sist” att komma i kommunion [= förening] med Kyrkans herre och Kyrkans djupaste tro. Kristus kommer in i mig, så att jag kan komma djupare in i Kristus. När prästen säger; Kristi kropp, måste mottagaren kunna instämma i Kyrkans tro och säga sitt Amen till att detta är Kristi kropp, blod, själ och hela Hans gudomlighet.
Dopets nödvändighet och personens instämmande i Kyrkans tro argumenterade redan de tidigaste kyrkofäderna för, se Didache 9:5; ”ingen får äta eller dricka av er eukaristi utom de som har blivit döpta…” och St Justinus Martyren i mitten av 100-talet skriver i Apologia Prima 66 (J128); ”...ingen är tillåten att delta, utom de som tror att vår lära är sann [och vidare; är döpt]...”. Alla andra får vägar utstakade, för att senare kunna delta i det skeende som förenar himmel och jord. Dessutom pågår en otrolig mängd ekumeniska samtal om dessa frågor. I många eukaristiska frågor är Kyrkan och lutherska och anglikanska samfund på samma linje. Bed, tro och hoppas att enhetens ande snart får se kärleken mellan trosbröder ta sitt uttryck i ett gemensamt bord under ett enat prästerskap. Men detta förutsätter att tron är samma om vi ska leva samman. Tro och liv är djupt sammanflätat, eftersom trons objekt är livet självt...

1 Måltidsgemenskap är oerhört intimt i orientalisk miljö och det har också en djupt religiös symbolik, se om påsken i Ex 12:3 och se Ex 24:11b; ”De skådade Gud, och de åt och drack.”. Jämför detta med avfallet i 32:6b; ”…och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.”. Se också Lev 22:10, 19; ”…ingen obehörig äta av de heliga gåvorna, ty jag är Herren som helgar dem.”. Se även Num 20:8-12, där Mose och översteprästen ska frambringa vatten ur klippan endast genom att tala. De följde inte instruktionen, eftersom de vill göra någonting spektakulärt. Spektakulär liturgi kan vara en svår synd. Kyrkans största skatt är att Gud blir närvarande på ”borden” genom ”Orden”. De som inte tror som Kyrkan kan inte dricka vad Kyrkan innehåller, 1 Kor 10:4f. Gud befaller att vi ska göra måltiden enligt givna instruktioner. Antingen följer vi dessa eller så deltar vi inte… Se Hos 8:13; Obadja 7b och 1 Kor 8:10 med NT81-noter.

Snacka om primitivt, folkpartiet

Den här gången är det folkpartiet som visar sin inkonsekvens, taget från dagen.

Folkpartiet säger sig vilja att deras skolpolitik skall vara evidensbaserad. Samtidigt säger de sig vara emot hemskolning. När de tillfrågas om det finns vetenskaplig evidens för att det är dåligt blir svaret minst sagt undvikande och ursäktande.

Eftersom vi har hemskolat vår äldste son och känner flera andra som också hemskolat så inser jag att det inte är absolut oproblematiskt med hemskolning. Samtidigt finns det också enorma möjligheter med hemskolning, vilka man helt väljer att bortse ifrån. Framför allt så finns det också problem med den vanliga skolformen, inte minst i form av bristande möjligheter.

Folkpartiets talesman nämner två frågor som motiverar att förbjuda det (vilket är vad man kommer göra):
"-Det är svårt att mäta social kompetens och undersöka att hela kursplanen följs."

Eftersom hemskolning är en högst begränsad företeelse i Sverige så får man se på länder där det är mer vanligt, främst USA. Om dessa barn som hemskolats skulle få sämre förutsättningar än andra har jag svårt att förstå varför universitet i USA föredrar barn som hemskolats.

homeschooled children are academically prepared for college. Data from the Colorado Commission on Higher Education show that based on SAT and ACT scores, college freshman year cumulative GPA, and cumulative credit hours, homeschooled graduates are as ready for college as traditional high school graduates and that they perform as well on national college assessment tests. Studies have also shown that a greater proportion of homeschooled students go on to college than their traditionally schooled counterparts. Some California universities, including the University of California, Riverside and Stanford University, have made special efforts to enroll homeschooled students, who as a group have gained a reputation for being particularly motivated and for possessing “intellectual vitality.”

Från: Are Homeschooled Kids at a Disadvantage?

Vidare så kan man fråga sig i vilken utsträckning som barn som får gå med andra barn i enbart samma ålder skulle uppnå någon högre grad av social kompetens. Vad menar man då med social kompetens? Förmågan att enbart umgås med jämnåriga och kväsas som individ till förmån för kollektivet? För mig är det en horribel definition och syn på social kompetens, för att inte tala om vad det ger för människosyn...

Erfarenheten från USA är att hemskolade barn generellt, tvärtemot de myter som folkpartiet väljer att tro på, utvecklar en god social kompetens och en förmåga att umgås med barn och vuxna i olika åldrar och kulturer. I artikeln Home Schooling and the Question of Socialization (Peabody Journal of Education, 2000, Vol. 75 Issue 1/2, p107-123) redovisar man bl a följande resultat om hemskolade barns sociala förmåga:

Each child’s behavior was rated by two observers who did not know whether the children they were rating were home-schooled or traditionally schooled. The observers used the Direct Observation Form of the Child Behavior Checklist (Achenbach & Edelbrock, 1983), a checklist of 97 problem behaviors such as argues, brags or boasts, doesn’t pay attention long, cries, disturbs other children, isolates self from others, shy or timd, and shows off. The results were striking—the mean problem behavior score for children attending conventional schools was more than eight times higher than that of the home-schooled group.

Tycks m a o finnas signifikant evidens emot de myter folkpartiet väljer att tro på.

Jag ifrågasätter att folkpartiet bryr sig det minsta om evidens, de bryr sig bara om sin ideologi. Jag kan inte med deras ideologi!

Läs även om familjen Atterstigs kamp för att få hemsola.

Vem i hela världen kan man rösta på

Valet närmar sig och villrådigheten har för min del aldrig varit större. Jag frågade om tips på personer som jag som kristen kunde rösta på. Jag fick då svar från Haggaj och Fredrik att de sammanställt en lista med namn på personer som vill arbeta för Israels sak under den kommande perioden.

Jag har absolut inget emot att rösta på någon som har den ambitionen, men söker personligen i första hand efter personer som står rakryggat upp för ortodoxt kristna värderingar i abort- och eutanasifrågor. Viktigt för mig är även att man värnar individens och familjens fri- och rättigheter.

Hur de personer som listas i det inlägg som Fredrik från bloggen Isaskar.wordbpress.com sammanställt ställer sig i de frågor som jag främst värdesätter vet jag inte. Om någon kan hjälpa mig att få klarhet om dessa eller andra som jag kan lägga min röst på så välkomnar jag varmt sådana tips!

Allt gott!

I höst är det, som alla vet, val igen.

Däremot är det inte alla som vet, hur man skall rösta.

Allt fler känner som vi, att Israelfrågan blir allt viktigare. 

Det kan vara av politiska, religiösa, demokratiska eller något annat personligt själ.

Annelie Enochson, Riksdagsledamot för KD och medlem i riksdagens Israelgrupp,  samt ordförande i Samfundet Sverige - israel västra avdelningen, berättar, för oss bloggare och er läsare, varför Israelfrågan är så viktig för henne.

-Mitt engagemang  för Israel vilar på tre ben och de är följande: 

1. Isarel som land har rätt att finnas där det finns och med den befolkningen den har. 

2. Landet Israel har likasom alla andra nationer rätt att försvara sig som nation. 

3. Landet Israel skall bedömmas lika som alla andra självständiga nationer. 

-Dessa tre kriterier kan upplevas självklara men omvärlden bedömmer Israel med en annan måttstock och denna orättvisa vill jag kämpa emot. Landet Israel är den enda riktiga demokratin i Mellanöstern där kvinnor och män har lika rättigheter och där full religionsfrihet finns. 

Se bara på Gaza...hur många judar lever där....jo, en soldat som heter Gilad Shalit och han är fånge sedan 2006. 

Vad kan ett land som Sverige ha för positivt utbyte med Israel?

-Landet Israel ligger i framkant i världen när det gäller hightech, biomedicin mm. Vi har mycket att lära av deras innovativa förmåga. Jag har under min tid som riksdagsledamot inbjudit Israels Ambassadörer som mina personliga gäster till Göteborg som är min valkrets. Där har vi besökt olika företag, allt i syfte att etablera positiva kontakter mellen företagare i västsverige och Israel. Dessa möten har oxå varit fruktbara och genererat affärskontakter.

Här följer en lista på Israelvänner som man kan rösta på:

Andersson, Magdalena (m) Riksdagsledamot från Jönköping 

Axén, Gunnar (m) Ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott

Bargholtz, Helena (fp) "Lidingös Riksdagskvinna"

Björklund, Jan (fp) Partiledare

Carlson, Andreas (kd), kandiderar till riksdagen för Jönköping  

Enochson, Annelie (kd) Riksdagsledamot för Kristdemokraterna i Göteborg

Flyborg, Eva (fp) Riksdagsledamot för Göteborg

Gomér, Gunilla (kd) Alingsås, kandiderar till kommun- region och riksdagen.

Hamilton, Carl B (fp) riksdagsledamot för Stockholms kommun

Hedquist, Lennart (m) Riksdagsleamot, Uppsala län landsting

Johnsson, Jeppe (m) Moderata samlingspartiet. Valkrets: Blekinge län

Kihlström, Dan (kd) Kristdemokratisk riksdagsledamot för Värmland

Malm, Fredrik (fp) Stockholm 

Ohlsson, Birgitta (fp) Statsråd och EU-minister, Bor i Stockholm

Olsson, Kent (m) Riksdagsledamot, västra götalands län

Oscarsson, Mikael (kd) Riksdagsledamot från Uppsala län

Ottosson, Mikael (kd) Österåkers Kommun/Landsting

Svensson, Alf (kd) Eurparlamentariker, Valkrets: Skåne läns norra och östra

Staxäng, Lars-Arne (m), riksdagsledamot för Västra Götalands västra

von Sydow, Henrik (m) Riksdagsledamot för moderaterna i Hallands län

Widman, Allan (fp) Riksdagsledamot, Malmö

Wikström, Cecilia (fp) Europarlamentariker, Uppsala län

Winberg, Sakarias (kd) Kristdemokraternas ordförande i Leksand, Dalarna

Winbäck, Christer (fp) Riksdagsledamot, Västra Götalands läns östra, Skaraborg

(Känner du till flera, så hör gärna av er till oss så uppdaterar vi listan.)

Denna bloggpost publiceras i samförstånd med andra bloggare som stödjer Israel.

Erevna www.erevna.nu  

Forska i Skrifterna http://forskaiskrifterna.se

Friedrich Reusser på Facebook

Isaskar www.isaskar.wordpress.com

Mamres www.mamres.net/

Mikael Karlendal http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ 

MXp http://missionxp.webblogg.se/

Peter Gembäcks tankar och funderingar http://petergemback.blogspot.com/ 

Sub Umbra http://shakabtseel.blogspot.com/

The Emelkei Magazine www.emelkei.com/