INVÄNDNING: Ofelbarheten i Petri ämbete gör att påven anses vara syndfri. Dessutom har inte en påven en så gudomlig position att han kan inspireras till nya dogmer.
SVAR: Missuppfattningarna är många, när det gäller Petri ofelbarhet. Men påvar kan och har syndat svårt. Ofelbarhet innebära endast att påvens ämbete omöjligt kan lära felaktiga dogmer, i kraft av sitt ämbete, vid svår strid om tro eller moralfrågor. Om Gud har uppenbarat sig och Gud är ofelbar, så måste Guds ofelbarhet kanaliseras in i Kyrkan. Det finns en klippa, ett läroämbete. Påven får dock inte någon ny uppenbarelse. Biskopen av Rom - tillsammans med alla biskoparna - bevarar bara den tro som en gång för alla givits åt Kyrkan, se Jud 3. Påven är alltså fullständigt bunden till uppenbarelsen som gavs i; Skrift och Tradition. Skulle påven ”hitta på” nya dogmer exkommuniceras han automatiskt från ämbetet, vilket dock aldrig kommer att ske om vi vågar lita på Gud. Märk att ofelbarhet är totalt skiljd från inspiration. Kan du se att Skriften är Gudsandan och att påven är gudomligt beskyddad? Kan du skilja dessa två helt väsensskilda begrepp åt? Först då kan betydande ekumeniska samtal bära frukt! Vill du? Kan du? Gör du ekumenik möjlig?
Påven är den andliga skyddsbarriären för kristen tro. Ofelbarhetsbegreppet kräver att vi förstår dess begränsningar. Kyrkan är ofelbar, när man under en dogmatisk strid efter mycket bön och kamp insisterar på att detta är den rätta tolkningen. Eftersom Kristus lovat sin Kyrka att den aldrig kan fara vilse, proklamerades 1870 att påvens ämbete (märk väl ämbetet, inte personen) är ofelbart när det lär ”Ex Cathedra” (latin för; ”från stolen”) i någon tros- eller moraldogm. Detta gäller för övrigt också koncilier, där många biskopar samlats under Petri enande band. Ofelbarhetens gåva gör alltså endast att ”given uppenbarelse” kan tolkas korrekt och dessutom kan läroämbetet utlägga tron mer detaljerat och försvara tron vid strider, se 1 Joh 2:18-29. Gud har lovat att Kyrkan - under Petri enhet - aldrig kan lära felaktigheter, vid strider om tron. Kristus lovar bl.a.; ”att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den” och Gud har dessutom lovat att Anden skall vara med Kyrkan till tidens slut1. Det märkliga är att ingen påve har fördömt en tidigare påves uttalande, gällande tro- eller moral-lära. Ej heller har ett koncilium motsagt ett tidigare koncilium. Gud verkar hålla sina löften. Den romerskt uppburna Kyrkan har inte förändrat förpliktigande lära.2 Liturgin och praxis o.dyl. har ändrats genom tiden och får förändras, eftersom Kyrkan alltid haft myndighet att förändra detta.
1 Se Matt 16:18; 28:20; Joh 14:16f, 26 och 16:13 (citat 1.3.1.1.).
2 För mer information om detta område hänvisas till MADRID, Pope Fiction, kap 14, 15 och 17.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar