INVÄNDNING: Dödssyndsbegreppet är en fabrikation av Kyrkan, för alla synder är lika allvarliga.
SVAR: Distinktionen mellan vanliga synder och dödssynder görs i 1 Joh 5:16; ”…dödssynd. Det finns synd som leder till döden”. Dödssynd innebär att människan säger nej till Gud och tar död på det gudomliga livet inom sig och vänder sig bort från Guds nåd. Då behöver denna person bikta och omvända sig för att den helige Ande ska kunna verka fullt ut igen och för att vi återigen fullt ut ska kunna delta i det kyrkliga livet. Gud kommer aldrig att förkasta en person som ångrar sig och vill bättra sig, se Matt 12:20. Guds nåd är större än universum och djupare än någon människa kan föreställa sig. Bör inte Kyrkorna alltid vara öppen för Guds nåd och för de som söker försoning?
Gör en liten syndig utveckling
Huvudsynder (KKK 1866), eller kardinalsynderna, som ofta felaktigt benämns ”dödssynder”, är 7 eller 8 till antalet och den rot som alla andra synder växer fram ur. De har ett väldigt tidigt ursprung i kyrkohistorien. Huvudsynderna kan - och bör kanske också - graderas. Redan Cassianus och påven Gregorius I, rangordnade högmodet och/eller ärelystnaden som den värsta huvudsynden. Dessa är de värsta eftersom de berör människans innersta och lättast sätter oss själva före Gud. Sedan följer avund, vrede och slapphet. Sist kommer de ”kroppsliga” synderna, såsom girighet, frosseri och den sexuel orenhet. Detta är alla de huvudområden som människan kan frestas i. Begären är alltså inte synd, utan det är när vi utför syndiga handlingar som vi syndar svårt inom respektive område. Dessa frestelser kan vara olika starka under olika perioder av människans liv. Oftast, eller snarare förhoppningsvis, är de ”lägsta” synderna mest påtagliga i den kristnes liv. Vi får i vissa perioder ofta kämpa inom dessa områden. För de unga blir ofta sexualiteten den svåraste bördan. För medelålders kan frosseriet bli en stor börda och för äldre kan girigheten bli problematisk. Om vi upplever att dessa områden är de vi brottas mycket med ska vi vara ”glada” att Gud ibland stoppar oss från att fastna i högmodets svåra fälla, genom att ”tillåta” att vi faller i synder som mestadels skadar kroppen och inte själen. Naturligtvis skadar de också själen, men det finns en stor skillnad mellan högmod och sexuell orenhet. Sexuella synder är förmodligen de vanligaste, men de kan graderas som minst allvarliga, dock kan de ofta vara dem som blir våra dödssynder. Men den som faller ofta har en chans att bli väldigt ödmjuk. Den som aldrig faller kan bli oerhört högmodig och ”andligt elitistisk”. När (inte om) du faller, res dig och omvänd dig, så att det slutliga fallet inte blir oändligt stort. När du faller igen, omvänd dig igen och sök råd hos en ödmjuk andlig vägledare. Då kan du växa och leva i den oerhört stora barmhärtighetens svåra skola, där synd får leda till bikt och livet får omvändas och växa. Det kristna livet kan vara en hård stenig törnekrönt väg, men det är nödvändigt att börja vandra. Gud behöver oss syndare för sitt verk. Han behöver fostra och leda just oss in i den eviga fullheten och vi behöver Honom så desperat. Han är begynnelsen, vägen och målet för vår existens. Till vem skulle vi annars gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar